« Inför ESC Irland 2015

Inför ESC Irland 2017 »

Irland är Eurovisionens mest framgångsrika land med hela sju segrar. På senare år har framgångarna dock uteblivit och dess bidrag har istället hamnat väldigt mycket sämre i jämförelse med storhetstiden. Är det i år som det vänder för ESC:s forna storhetsnation?

En anledning till att landet blivit utan framgångar de senaste åren är nog faktiskt p.g.a. att man desperat försöker anspela på sina gamla framgångar fortfarande. I mångt och mycket känns det som att irländarna nu börjat se sig om efter något som de tror har en igenkänningsfaktor ute i Europa, istället för att producera nya artister och ny musik. Visst kan Nicky sjunga, och gör det bra dessutom, men han är knappast någon aktuell artist längre. Jag sticker alltså inte under stolen med att Nicky är en bra artist, men låten är ren mellanmjölk och inget annat. Vi har hört detta från Irland förut och vi kan denna Westlife-referens – det är ingenting jag längtar efter att få höra eller se igen. Det räckte alldeles utmärkt den dosen vi fick på 90-talet.

Oj, vad jag tycker mycket om Irlands låt i år! Verkligen älskar den. Den har allt en kommersiell poplåt ska ha idag. En refräng med passligt simpla ord och ett beat som stiger sådär passligt mycket till refrängen för att sedan sjunka igen till versen. Lite 90-tal kanske det luktar över den här, men det gör ingenting, särskilt om den är så bra som den här är! Kan inte annat än älska det här något så otroligt mycket!

Mesta mästarna Irland som missat final de senaste två åren väljer i år att damma av en gammal Westlifesångare och skicka något som för tankarna tillbaka till 1994. Med största sannolikhet kommer Irland missa final även detta år. Irland måste se sig i spegeln och inse att man inte kan gå vidare på gamla meriter. Till nästa år hoppas jag att Irland skickar något riktigt bra så de är med och slåss i toppen igen.

Varje år finns det bidrag som försöker efterlikna fjolårets segrare, och i år är det Irland som ger sig på ett försök med detta koncept. Inte bara liknar den ”Heroes” som låt, men man har till och med efterliknat ”Heroes” i musikvideon också. Måns Zelmerlöw vann inte förra året för att han hade den bästa låten, utan för att hans scennummer var så spektakulärt. Även om tittarna föredrog Italien så fick hans scennummer juryn på fall och han vann hela tävlingen. Nicky har en sämre version av ”Heroes” och han har inga streckgubbar som kan hjälpa honom. Detta talar inte för en dundersuccé, men med lite tur så kan han nog ta sig till final iaf. När Irland bestämde sig för att man skulle välja internt så hoppades man på en större artist. För även om Nicky förknippas med Westlife och dess succé, så måste vi vara ärliga och säga att han mestadels var en bakgrundssångare till Brian McFadden, Shane Filan och Mark Feehily. Även om han inte på något sätt är en dålig sångare för det så hade någon av de andra tre varit ett mycket bättre val. Men det är ändå något catchigt med låten som får mig att tänka på somriga dagar som gör att jag ger den en tvåa.

Känns som Irland har börjat bli desperata på att få till en ny hit nu och då tar man in en forn Westlifestjärna och ger honom en låt av ett internationellt låtskrivarteam. Den här låten kommer nog dela publiken i två sidor under ESC. Den ena sidan kommer säga att det är jättebra medan andra kommer säga att det luktar Måns Zelmerlöw-kopia så det bara ryker om det. Jag tycker det finns en mix av mycket här. Ja, det är likt Måns samtidigt som jag fångas lite av låten. Dock är det inte bland topplåtarna, men jag tror Irland kan ha finalchans. Om Nicky kan sjunga bra (vilket han bevisligen ej gjorde i februari) kan det funka. Mitt på tre-låt kan jag tillägga för mig.

Nicky är ju ögongodis! Låten är vanlig, vi har hört denna typ av låt många gånger innan. Heja Irland!

Arenapoplåt som känns aningen slätstruken, daterad och repetitiv, men oj, vad medryckande och härlig den är och Nicky kommer leverera ett hejdundrande framträdande tror jag. Återstår att se hur bra det lyckas. Räcker det till final? Jag ställer mig osäker.. Efter sin storhetstid på 80- och 90-talet har Irland försökt hitta sin identitet i tävlingen. Detta har man misslyckats med gång på gång. Ibland skickar man något modernt och ibland blir det uppstå en och annan kalkon. I år känns det som en mix av både gammalt – och nytt på samma gång.