« Inför ESC Norge 2017

Inför ESC Norge 2019 »

Norge gjorde sin debut i tävlingen 1960 och inledde hyfsat med en delad fjärdeplats, men kom sakta men säkert bli ett av de minst framgångsrika länderna i Eurovisionen, då man förutom ett brons år 1966 åkte på en hel del bottennapp dessutom lyckades skramla ihop 6 stycken jumboplatser, bland annat den mest ökända utav dem 1978 när man åkte på den första nollpoängaren under det moderna röstningssystemet, innan man till slut tog sitt första guld år 1985. Här började Norge få lite större flyt då man fick ett antal placeringar i topp 5 innan man vann igen 1995. I modern tid har Norge haft ett klart bättre flyt då man sedan 2004 inte bara gått till final 8 av 11 gånger, utan också nått topp-10 sju gånger, och toppade det 2009 när Alexander Rybak tog en jordskredsseger i Moskva.

En intressant notering är att Norges representant Alexander Rybak redan har varit med och tävlat en gång, nämligen år 2009 med låten ”Fairytale”. Han vann då hela tävlingen och satte då poängrekordet 387 poäng. Med dagens poängsystem hade det resulterat i 690 poäng. Men oavsett vilket innebär det att förra årets vinnare Salvador Sobral ändå skulle ha slagit Rybaks poängrekord oavsett om dagens system varit verksamt år 2009 eller inte.

En intressant notering man kan göra är att alla tidigare ESC-vinnare som ställer upp i ESC igen, tenderar att göra så med total brist på självinsikt och med enormt stort självförtroende. Just därför tenderar också deras comeback-låtar vara överdrivet bombastiska, eller överdrivet suggestiva. Charlotte Perrelli 2008, Dana International 2011, eller Lena 2011 påminner oss om det – och i samtliga fallen gick det illa i slutändan. I Rybaks fall, så är problemet inte suggestiva undertoner eller bombastiska schlagerdängor – utan hans ego. Låten är nästan lite arrogant enkel – och är helt uppenbart ett bevis för att Rybak antingen inte hade någon tanke på att få åka till ESC igen utan bara ville lattja lite på norsk tv, eller att han trodde sig kunna vinna med vilken skit som helst eftersom han är den han är. I vilket fall som helst så är låten en skymf mot tävlingen, då vare sig låttext eller scenografi innehåller någon tillstymmelse till logik. Allt är istället fokuserat på honom, i rollen som någon slags låtskrivar-guru. Ironin att han själv står bakom denna hopplösa låt är uppenbar. Han får iallafall poäng för att han har den gladaste sången i tävlingen – det är mycket som är mörkt annars.

Jag erkänner, jag gillar verkligen det här. Det är en väldigt enkel låt, men Alexander är en mästare på att underhålla och jag blir genuint underhållen. Ibland behöver man inte göra det komplicerat för att lyckas. Och ja, jag tycker låten påminner en del om Bruno Mars superhit ”Uptown Funk”, men jag väljer att se förbi det i det här fallet. Det är något trallvänligt och glatt med denna låten som får mig på gott humör varje gång jag lyssnar på den. Denna låt kommer leva på Alexanders gamla meriter i tävlingen, och kommer därför ta honom till final. Ingen annan i tävlingen hade kommit undan med detta bidrag.

Då var Alexander Rybak tillbaka i Eurovisionen igen. Som tidigare vinnare av hela tävlingen och dessutom med sin tidigare rekordsumma i bagaget har han ju egentligen allt att förlora på att ställa upp en gång till. Se bara hur det gick för till exempel Eurovisionvinnarna Charlotte Perrelli (1999) och Dana International (1998) när de kom tillbaka efter 10-15 år för ett nytt försök – bägge fick betydligt sämre placeringar mot vad många trodde att det skulle bli (och även jag själv i åtminstone Charlottes fall). Det som Rybak dock vinner på, som både Charlotte Perrelli och Dana International missade, är att han har en väldigt ihågkommande låt. För oavsett om man hör den för första gången i direktsändningen eller har spelat den miljarder gånger på Spotify så sätter den sig direkt med sin påklistrade tuggummirefräng. Så Rybak lär ändå gå långt i år, även om det inte blir en ny seger. Så Johnny Logan kommer nog få vara kvar som ensam på tronen att ha vunnit Eurovision två gånger.

Min personliga åsikt om Alexander Rybaks ”That’s How You Write A Song” då är att låten är alldeles för enerverande och jobbig! Jag gillar inte att han ställer upp med en låt som mer känns som ett skämtbidrag än som något seriöst, ungefär som en 2018-årsversion av LT Uniteds ”We Are The Winners”. Därför blir min poängsumma till Norge även i år endast 1 poäng och det mest för att låten sätter sig direkt – mot min vilja.

Om det var någon som hade allt att förlora på att komma tillbaka var det Alexander Rybak. Ett problem var att efter att han vann med ”Fairytale” föll han lite under radarn fram tills ifjol när han gjorde en (i mitt tycke vacker) engelskspråkig cover på ”Amar Pelos Dois”. Så när han då ska tävla igen trodde jag att det skulle bli med en låt i det stuket och så är det det här han kommer tillbaks med. Det låter nästan som en audition till en inte så bra adaption av en Sesame Street-musikal. Anledningen dock till att jag inte sätter en nolla här, är för att Rybaks inspiration till den här låten kom från massvis med brev han fick från flertalet barn efter att han vann, där han fick massvis med frågor om hur man kunde skriva en låt och bli en artist som han. Och på sätt och vis ger han ett bra svar på det i refrängen; Steg 1, tro på det, steg 2, kör på. Trots att låten är bedrövlig är den skriven med goda intentioner, och därför får den alltså en poäng.

Jag var inte överförtjust i Rybaks tidigare bidrag, även om jag lärt att tycka om låten med åren. Min favorit i årets norska uttagning var Tengo Otra med sångaren Alejandro Fuentes. En emotionell poplåt framförd på ett så vackert språk som spanska.
Bidraget som Norge nu valt att skicka är en tramsig men glad låt på engelska. Jag tycker det är oerhört märkligt att Rybak väljer att sjunga på just engelska när han släppt låtar på både norska och ryska. Jag kan egentligen inte säga någonting dåligt om låten annat än att den är tramsig, men catchy är den. Jag tror definitivt att Norge tar sig till final och att Sverige ger höga poäng. Men om det blir någon framstående placering är osäkert.

Kärt återseende. Alexander Rybak är verkligen ett proffs när det kommer till att underhålla. Låten är egentligen inget vidare, men den är catchy och småtrevlig ändå. Det är lite riskabelt att komma tillbaka till tävlingen efter att ha vunnit den en gång tidigare. Men jag tror inte Alexander förväntar sig att vinna ytterligare en gång. Hursomhelst kommer Norge garanterat ta sig till finalen och placera sig högt.