« Inför ESC Storbritannien 2018

Inför ESC Storbritannien 2020 »

Lukas analyserar formen

Storbritannien har mer eller mindre sedan millennieskiftet tappat tråden totalt i tävlingen. Från att ha varit en gigant med fem vinster och 15 andraplatser har man förutom några enstaka skalper åkt på flopp på flopp, för att inte nämna att man nått tre sistaplatser under denna period. Fjolårets 24:e-placering har inte ändrat denna form. Så att kunna säga att något annat än att just nu-läget för Storbritannien pekar på en Formsvacka vore tjänstefel.

Uttagningsinformation

Storbritannien valde åter artist och bidrag genom uttagningen Eurovision: You Decide, där tv-tittarna och jury fick bestämma vilket bidrag av 6 utvalda som skulle vinna. Nytt för denna upplaga var att respektive av de tre utvalda tävlingsbidragen framfördes av två artister i dueller, där en tremannajury fick rösta fram en vinnarartist per låt. Sedan fick publiken rösta fram den vinnande akten.

Personlig åsikt om årets akt:
Detta är ju ändå Storbritanniens klart bästa bidrag på många år i tävlingen! Från närmast förolämpande dåliga bidrag, till en power/gospelballad á la John Lundvik! Jag tror nästan att min förtjusning över detta bidrag beror lika mycket på själva låten som på det faktum att Storbritannien äntligen har något bra att komma med. Detta är skönt, tidlöst och kraftfullt, vilket är ett skönt avbrott från mycket annat i tävlingen. Samtidigt kan det vara ett problem att detta så tydligt är en John Lundvik-låt. Dels tror jag att John hade framfört den bättre själv, men dessutom känns det som att de hade riskerat ta ut varandra om de hamnat för nära varandra i finalens startfält. De är ju inte direkt olika… I slutändan är det dock en bra låt, och en klar 4:a för mig.

Gissat resultat i tävlingen:

Medan det svenska bidraget, med samma låtskrivare, ligger bra till i oddsen, så är detta emellertid totalt bortglömt där. Och jag känner på mig att det finns en risk att detta kommer att hamna mellan stolarna. Man kommer förmodligen ha ett ganska avskalat nummer, och lägga allt krut på Michael, vilket nog är schysst men kommer också innebära att man kommer överglänsas av allt annat i startfältet. Därför har jag svårt att placera den här, men en rimlig gissning är mellan 12:e och 19:e plats.

Personlig Topp 5 (tidigare år)

1. Katarina And The Waves – ”Love Shine A Light” (1997)
2. The Shadows – ”Let Me Be The One” (1975)
3. Gina G – ”Ooh Aah… Just a Little Bit” (1996)
4. Lynsey de Paul & Mike Moran – ”Rock Bottom” (1979)
5. Kathy Kirby – ”I Belong” (1965)

Personlig åsikt om årets akt:
Detta är en trevlig liten ballad, men jag tycker inte Michael Rice gör den rättvisa. Den var tänkt som John Lundviks bidrag till MF, men jag är glad att han gick med ”Too Late For Love” istället. Dock tror jag John hade gjort denna låten mer rättvisa än Michael lyckas göra. I tävlingen mot sig själv kommer Johns svenska bidrag vinna över låten han tävlar med som skapare. Den är inte på något sätt dålig, men den hade kunnat vara så mycket bättre med rätt sångare. Nu är den bara där.

Gissat resultat i tävlingen:

Jag tänker gå på ren magkänsla nu och säga att denna hamnar i nedre skiktet av finalen. Jag hoppas jag har fel dock, får jag vill att Storbritannien ska få en bra placering. Det kan i sin tur göra att de får en annan syn på tävlingen och tar den på allvar igen.

Personlig Topp 5 (tidigare år)

1. Imaani – ”Where Are You?” (1998)
2. Katarina And The Waves – ”Love Shine A Light” (1997)
3. Blue – ”I Can” (2011)
4. Gina G – ”Ooh Aah… Just a Little Bit” (1996)
5. Michael Ball – ”One Step Out of Time” (1992)

Personlig åsikt om årets akt:
Helt ärligt vet jag inte vad som har hänt med Storbritannien på sistone, de är väldigt varierande med kvalitén. Därför måste man få säga att detta känns som ett unikum att de skickar en låt som för en gångs skull är B-R-A. Det känns väldigt befriande att i samma stund som britterna försöker isolera sig själva ännu mer från omvärlden och tro att livet kan fortgå som vanligt utan support från någon samarbetspartner åtminstone i det här sammanhanget skärper till sig. Det får vi nog tacka John Lundvik & co för. Jag gör kanske däremot inte vågen av lycka, men jag tar chansen att för en gångs skull tycka om ett brittiskt bidrag i moderna Eurovision.

Gissat resultat i tävlingen:

Jag hoppas att Storbritannien kommer upp på resultattavlan, men det känns ändå som att detta bidrag kan komma att glömmas bort i mängden. Varför vet jag inte, men jag tror det kommer att avgöras mycket var i startfältet de får tävla. Hamnar de i början finns större risk för bortglömdhet. Så jag velar ganska mycket här. Kanske brexit kommer spela in för folk att ”nej, UK vill vi inte åka till i maj 2020 och stå och köa i passkontrollen i 14 timmar bara för nöjet att komma in i landet”.

Personlig Topp 5 (tidigare år)

1. Jessica Garlick – ”Come Back” (2002)
2. Brotherhood of Man – ”Save Your Kisses for Me” (1976)
3. James Fox – ”Hold On to Our Love” (2004)
4. Katrina and the Waves – ”Love Shine a Light” (1997)
5. Lucie Jones – ”Never Give Up on You” (2017)

Personlig åsikt om årets akt:
Skulle jag sticka ut hakan och säga att John Lundvik gör sig bättre som låtskrivare? Nej, så ska jag inte se det, men det är i alla fall ett bra hantverk han ändå fått till med denna låt. Som jag beskrev det i dess nationella final, så är det en hyfsad powerballad med lite musikal-tongångar. Gillar också bryggan på låten där kören ”ekar” Michaels sång.

Gissat resultat i tävlingen:

Det går som bekant tufft för britterna, och kanske är det pga deras inställning? Nåja, hur som haver, så tror jag däremot att de eventuellt kanske kan klättra upp några hack från ifjol, då detta känns som en låt som kommer intressera juryn. Tittarna tror jag dock kommer fortfarande inte vara värst impade.

Personlig Topp 5 (tidigare år)

1. Rikki – ”Only the Light” (1987)
2. Sonia – ”Better the Devil You Know” (1993)
3. Live Report – ”Why Do I Always Get It Wrong?” (1989)
4. Black Lace – ”Mary Ann” (1979)
5. Lynsey de Paul & Mike Moran – ”Rock Bottom” (1979)

Personlig åsikt om årets akt:
Britterna väljer i år att skicka en låt som är skriven av ingen mindre än Sveriges representant John Lundvik. Min personliga åsikt är att britterna har ett snäppet bättre bidrag. Låten i fråga är en ganska så klassisk eurovisionballad framförd på det egna språket. Kort sagt så sticker låten inte ut, alls.

Att de skulle ha någonting och göra i toppstriden är osannolikt, britterna har haft betydligt bättre ballader de senaste årtiondet. Och någon framgång har det inte blivit. Med rätt utgångsläge är det dock möjligt att de hamnar någonstans mellan plats 10-15, men då är jag väldigt optimistisk.

Personlig Topp 5 (tidigare år)

1. Brotherhood Of Man – ”Save Your Kisses For Me” (1976)
2. Katarina And The Waves – ”Love Shine A Light” (1997)
3. Scooch – ”Flying The Flag (For You)” (2007)
4. Lucie Jones – ”Never Give Up On You” (2017)
5. Blue – ”I Can” (2011)

Personlig åsikt om årets akt:
Britternas bidrag har i år vår svenska representant John Lundvik alltså skrivit. Det är en mäktig powerballad med gospelkörer, tonartshöjning och en musikal-känsla som de tävlar med i år. Det märks att den är skriven av John Lundvik, men låten passar Michael Rice bättre än John Lundvik. Slutligen tycker jag att John och Sverige har den bättre av låtarna som på riktigt kan vara med och slåss om segern.

Gissat resultat i tävlingen:

Oj, det är jättesvårt att tippa hur det ska gå för britterna i år. De tävlar åtminstone med en riktigt stark låt och en mycket kompetent artist. Jag tror inte att ”Bigger then Us” kommer hota ”Too late for love” och jag är inte helt säker på att Storbrittanien får så särskild hög placering i slutändan. En mittenplacering eller återigen en bottenplacering är mer trolig.

Personlig Topp 5 (tidigare år)

1. Katrina & The Waves – ”Love Shine a Light” (1997)
2. Nicki French – ”Don’t Play That Song Again” (2000)
3. Bardo – ”One Step Further” (1982)
4. Sweet Dreams – ”I’m Never Giving Up” (1983)
5. Michael Ball – ”One Step Out of Time” (1992)