(Hittills) Aldrig topp 5 i Eurovision – Belarus

KRÖNIKA. Som ett av Europas mest isolerade länder har Belarus ständigt kämpat med att nå ut med sin musik till resten av Europa. I 16 år har man deltagit i Eurovision, ett deltagande som varit kantat med kontroverser, diskningar och politisk inblandning från landets diktator Lukasjenko. Detta har gjort landets resultat i tävlingen till en mycket blandad kompott – från absoluta botten till en 6:e plats och snubblande nära toppnationerna. Hur gick det här till?

 

Belarus (tidigare kallade Vitryssland) var fram till 1991 en del av Sovjetunionen, men vann självständighet i samma våg som sina grannländer Ukraina och Litauen. Men till skillnad från Ukraina och Litauen så fick demokratiska principer aldrig samma fäste i Belarus, och när Alexander Lukasjenko tog över presidentposten 1994 inleddes en lång period av isolationism i landet. Avsaknaden på fria val och demokratiska rättigheter har gjort att landet länge kallats Europas sista diktatur, och Lukasjenkos grepp om landet har länge varit en källa för internationell kritik. Detta har gjort att landet aktivt isolerats av sina demokratiska grannländer, samtidigt som Belarus själva aktivt valt att fjärma sig från Väst. Landet har istället ett nära samarbete med Ryssland, både på ett ekonomiskt, politiskt och kulturellt plan.

 

Möjligheterna med Eurovision

När Eurovision expanderade österut 2004 så såg den belarusiska ledningen en möjlighet att bryta den kulturella isoleringen, och ändra bilden av landet som ett efterblivet och fattigt land. Eurovision var, precis som de stora sportevenemangen, ett internationellt fönster att synas i och innebar en global möjlighet att göra reklam för sin kultur. Som ett av fyra nya länder debuterade Belarus 2004 i Istanbul med ett bidrag som valts ut i en förvånansvärt ambitiös nationell final. Den belarusiska finalen 2004 bestod av 15 (!) bidrag, där vinnaren utsågs genom en kombination av internet- och telefonröster. Vinnare blev duon Aleksandra & Konstantin med den glada etnolåten My Galileo, som nu skickades till Istanbul. Där skulle man tävla i den stora semifinalen – men hade oturen att få startnummer 2! Nu kanske inte startnumret var helt avgörande, men föga överraskande så missade Belarus finalen och landade istället på en delad 19:e plats av 22 länder. Den missade finalplatsen var dock inget som skrämde Belarus från fortsatt deltagande, då grannlandet Ukraina skulle stå som vinnare 2004. Ukrainas vinst visade att de tidigare Sovjetrepublikerna hade en vinnarchans i Eurovision och nu ville Belarus självklart också ta den chansen.

 

Men succéerna uteblev

2005 års belarusiska bidrag valdes återigen via en stor nationell final, och denna gång var det Angelica Agurbash som stod som vinnare med låten Boys and Girls. Emellertid gick Angelica kort efter vinsten ut offentligt med att hon inte trodde att låten skulle klara konkurrensen i Kiev, och ville därför ha en bättre låt. Ett antal utländska låtskrivare skickade in förslag, och till slut blev det låten Love me tonight som hon valde, skriven av de grekiska låtskrivarna Nikos Terzis och Nektarios Tyrakis. Tillsammans med det belarusiska TV-bolaget satsade man nu mycket pengar på ett storslaget scennummer, som innehöll tre klädbyten, avancerade dansnummer och en påkostad garderob. Tyvärr hade Angelica svårt att träffa noterna, och bidraget lyckades bara nå 13:e plats i semifinalen. Det var tydligt att Belarus ville satsa, men kvaliteten i musiken och röstinsatserna fanns helt enkelt inte. Även 2006 misslyckades landet nå final, vilket föranledde den belarusiska ledningen att lägga om upplägget i uttagningen helt – och ta lite hjälp av sina ryska kontakter.

 

Snart skulle det vända… med lite hjälp från Ryssland

2007 år belarusiska uttagning döptes till ”Eurofest 2007” och blev en tvåstegsraket med en 15 bidrag stor semifinal, där tre bidrag valdes ut till en final som sändes en månad senare. Dock skulle bara två av de tre utvalda bidragen faktiskt framföras i finalen. Dmitriy Koldun hade kvalificerat sig till finalen med låten Angel Mechty, men valde överraskande att byta ut låten till den nyskrivna Work your magic som gjorts av Rysslands två främsta låtskrivare Philip Kirkorov och Karen Kavaleryan. Till finalen hade dessutom telefonröstningen plötsligt tagits bort och istället var det en proffsjury som valde ut vinnaren – och de valde enhälligt Dmitriy Koldun med ”Work your magic”. I efterhand är det lätt att spekulera om det hela verkligen gick rätt till, men låten blev mycket väl mottagen utomlands. I princip omedelbart efter Kolduns vinst, så släpptes en oerhört välproducerad och dyr musikvideo med allt ifrån ormtjusare, akrobater till eldslukare i CGI-miljö – som blev mycket uppmärksammad. Koldun skickades också på en promotionturné i Europa, vilket verkade fungera. Plötsligt nämndes Belarus som en vinnarkandidat i Helsingfors, vilket också skapade debatt om man verkligen kunde arrangera Eurovision i en diktatur. Denna diskussion blev än mer angelägen då Koldun också lyckades ta sitt land förbi semifinalen för första gången – och nu tillhörde favoriterna i finalen. Visserligen lyckades man inte kopiera den påkostade musikvideon på scenen, men Koldun fick ändå till ett avancerat scennummer i magins tecken. Dock fick han mycket kritik för sin röstinsats, vilket kanske kostade honom en plats i finalens topp-5. Belarus fick nämligen nöja sig med 6:e plats i finalen – bara 12 poäng ifrån den där åtråvärda 5:e platsen. Detta är dock fortfarande Belarus bästa placering och dessutom deras enda topp-10 placering i tävlingen.

 

Sedan fler dalgångar och motgångar

Sedan 2007 har landet kämpat med att återupprepa samma framgång. De bidrag som valdes i de belarusiska finalerna nådde helt enkelt inte upp till internationell standard. Ironiskt nog skulle dock en artist med belarusisk bakgrund vinna hela tävlingen 2009, men då för Norge! Alexander Rybaks vinst blev rejält firad i Minsk, trots att Alexander i princip aldrig bott i landet. Men vinsten gav ny energi hos den belarusiska ledningen, som inför 2010 strök sin nationella final och valde ut bidrag internt istället. Valet föll på den ihopsatta gruppen 3+2 och låten Butterflies som hade skrivits av bl.a. svenske Robert Wells! Robert valde t.o.m. att göra gruppen sällskap på scenen i Oslo, vilket tydligen var ett smart drag. Belarus lyckades nämligen ta sig till final för andra gången – och Robert Wells blev således den ende svensken på scenen i finalen det året då Sveriges bidrag åkte ut i sin semifinal. Stödet från Europa var dock inte så kolossalt stort som sist, utan denna gång landade Belarus på en modest 24:e plats och därmed näst sist i finalen. De fick iallafall 12 poäng ifrån Georgien – alltid något för Robert Wells att skriva i sitt CV!

Därefter kom några stormiga år för Belarus, bl.a. 2011 då det utvalda bidraget I am Belarusian drogs tillbaka på något oklara grunder kort efter offentliggörandet. Istället fick samma artist, Anastasia Vinnikova framföra bidraget I love Belarus i Eurovision – en låt som lät som den var skriven av presidenten själv. Huruvida Lukasjenko faktiskt själv var involverad i valet av bidrag är givetvis inte klargjort, men man kan ju ana det.

Även 2013 rådde oklarheter om vilket bidrag landet egentligen skulle skicka till Eurovision. Det vinnande bidraget i den belarusiska finalen Rhythm of love med Alyona Lanskaya, annonserades först som landets bidrag – men ändrades efter att Alyona gått ut med att hon spelat in en ny sång som skulle användas istället. I Malmö representerades landet således av låten Solayoh – som dock lyckades rätt bra och tog sig till final där den landade på 16:e plats – landets näst bästa placering någonsin!

 

Vartannat-år-final och diskad jurygrupp

Belarus kämpade vidare under 2010-talet, och nådde finalen ungefär vartannat år. Emellertid lyckades man aldrig nå bättre än 16:e plats där igen, trots konstanta 12-poängare från Ryssland. Just röstningen och korruptionen i jurygrupperna uppmärksammades ju flera gånger under 2010-talet och den belarusiska juryn hamnade i blåsväder 2019. Kort efter sin semifinal uppdagades att den belarusiska juryns interna röster hade råkat offentliggöras av en av medlemmarna – vilket var ett regelbrott att göra innan finalen. EBU valde då att stänga av den belarusiska juryn ifrån finalen, och ersätta deras röster med ett så kallat aggregerat resultat grundat på deras grannländers röstning. Denna fungerade till synes väl i finalen. Emellertid skulle man fyra dagar senare upptäcka ett allvarligt fel i den uträknade aggregerade röstningen, vilket gjorde att EBU fick räkna om den ”belarusiska juryns” röster igen – vilket ändrade resultatlistan! Bl.a. fick Sverige nu en 5:e plats i finalen – istället för 6:e. Tack Belarus!

 

Hur ser framtiden ut?

Det är lätt att få intrycket att Belarus är något av en gangster i Eurovision, omkantad av mystik, möjlig korruption och stark politisk styrning. Man har lärt sig att man aldrig riktigt vet vart man har landet – trots att de alltid dyker upp i tävlingen och ofta i finalen. Årets diskvalificering är ett undantag, som visar att även EBU kan behöva säga ifrån när diktaturer beter sig extra illa. Frågan är dock om landet hade klarat sig bättre i tävlingen som en demokrati? Landets problem i tävlingen beror ju knappast bara på en politisk ovilja ifrån resten av Europa, utan snarare mer på låg kvalitet på de belarusiska artisterna och låtarna. Detta är ju extra tydligt, då deras främsta framgång var ett närmast helryskt projekt med starkt finansiellt stöd från staten. Det är inte omöjligt att ett friare Belarus kan få mer stöd och hjälp ifrån resten av Europa, och kanske kan en bruten isolering av detta land faktiskt leda till modernare och modigare belarusiska bidrag i framtiden? Vem vet, men man har ju alltid möjlighet att kalla in Robert Wells igen såklart!

Vilket är ditt favoritbidrag från Belarus?

 


 

Kommentera