KRÖNIKA. Den här krönikan tar upp Andorra och San Marino, två mikrostater i Europa som har tävlat respektive tävlar i Eurovision och som har gemensamma nämnaren att de aldrig har kommit topp 5 någon gång. Vår Schlagermagister Adrian analyserar och spekulerar varför det hittills sett ut som det har gjort.
Europa är som bekant späckat med antal små s.k. mikrostater – stater med oerhört liten yta eller extremt liten befolkning, som genom historien av olika anledningar lyckats överleva krig och politiskt spel. Dessa mikrostater har i hög grad behandlats på samma sätt som alla andra nationer i Europa, och är representerat lika ofta i den politiska sfären som i exempelvis OS och andra kulturella sammanhang. I sportens värld är det dock sällan man ser någon mikrostat vara speciellt framgångsrik, men i Eurovision har dem historiskt sett lyckats väldigt bra. Länder som Luxemburg och Monaco dominerade tävlingen under de första tre decennierna, och på senare tid har exempelvis Malta lyckats överta den facklan. Men av Europas alla mikrostater som deltagit i Eurovision finns det två som aldrig lyckats nå en topp-15 placering i finalen – och ett av dem har aldrig ens nått en Eurovisionfinal. Dessa olyckskorpar är San Marino och Andorra.
Men alla mikrostater har inte deltagit – än
Man kan ju börja med att konstatera att långtifrån alla Europas mikrostater deltagit i Eurovision än. Länder som Vatikanstaten och Liechtenstein har omnämnts som potentiella ESC-deltagare – men i slutändan har dessa stater insett sina begränsningar. Så pass små stater har helt enkelt inte tillräckligt med pengar i slutändan – Eurovision kostar att delta i. Dessutom behövs ju ändå en Tv-station som ändå är så pass stor att den klarar administrera ett Eurovisionbidrag – och arrangera telefon- och juryomröstning till Eurovisionsändningarna. Det är inte självklart när landet bara omfattar en halv kvadratkilometer – som i fallet med Vatikanstaten. Mikrostater har det alltså mycket svårare att delta i Eurovision än andra stater – vilket gör att vi idag har väldigt få mikrostater med i tävlingen. Luxemburg har inte deltagit sedan 1993, Monaco sedan 2006 och Andorra sedan 2009. Medan Luxemburg och Monaco, såsom fransktalande stater, både vunnit och dominerat tävlingen under 50, 60 och 70-talen – så kan man säga att Andorras väg i tävlingen blev raka motsatsen.
Hur gick det för Andorra?
Andorra gränsar visserligen till Frankrike och ingår i landets intressesfär precis som Luxemburg och Monaco – men är helt isolerat uppe i de Pyreneiska bergen. Dessutom talar man katalanska, vilket inget annat självständigt land i Europa gör. Andorra är dessutom inte alls lika rikt och välbefolkat som Luxemburg och Monaco – tvärtom pratar vi här om ett område stort som två Hisingen, men med en befolkning motsvarande Gävle. Landet var dock länge intresserat av Eurovision, och valde 2004 att ta chansen att delta när Monaco också gjorde tillfällig comeback. Andorras deltagande var inte riktat till att vinna tävlingen, utan snarare att göra PR för landet och språket – just därför var det viktigt att bidragen skulle framföras på katalanska. Det första bidraget blev dock en nationell angelägenhet, för trots landets storlek valde man att hålla en nationell final med lokala artister. Vann gjorde Marta Roure som fick framföra ”Jugarem a estimar-nos” (Sv. ”Vi låtsas att älska varandra”) – den första låten på katalanska i tävlingens historia. Låten var lite lätt poppig, glad och mycket typisk för sin tid. Emellertid var den kanske inte så minnesvärd, och i myllret av låtar i semifinalen i Istanbul så kom den dessvärre bort. Bara grannlandet Spanien tyckte den var värd att lägga poäng på – och då fick man dessutom 12:an! Men det räckte bara till 18:e plats, så ingen final för Andorra 2004.
Under de kommande två åren skulle landet dock landet fortsätta skicka bidrag till Eurovision, utan att se någon större framgång. 2006 resulterade det dessutom i landets hittills sämsta placering då Jenny med bidraget ”Sense tu” (Sv. ”Utan dig”) hamnade på sistaplatsen i den stora semifinalen. Förmodligen berodde inte den dåliga placeringen så mycket på artisten eller låten, utan snarare på ett mycket illa genomtänkt scennummer. Trots att låten är en dramatisk ballad, så uppträdde Jenny i svart negligé, och hennes dansare i vita underkläder. Detta gick, som man kan förstå, inte så bra hem i stugorna.
2007 försökte man med något helt nytt. Efter Lordis vinst i Eurovision 2006, så var resten av Europa övertygade om att det var rock som gällde i Eurovision. Andorra tolkade detta som att även punkrock skulle funka bra – och skickade därför ett ungt punkrockband till Helsingfors – Anonymous, som framförde ”Salvem el món” (Sv. ”Låt oss rädda världen”). Bidraget var det första riktiga punkrockbidraget i Eurovision – och det hittills sista. Dessutom innehöll det textpassager på engelska, vilket var första gången för ett bidrag från Andorra. Överhuvudtaget så gav bidraget en smak av Amerika, både i framförandet och i bandets image. Men publiken gillade det och Andorra tippades nu rent av kunna nå finalen. Poängmässigt blev det också en framgång då Anonymous lyckades skrapa ihop 80 poäng i den stora semifinalen – nästan dubbelt så mycket mer än alla poäng som landet lyckades skrapa ihop under de föregående tre åren totalt! Trots det blev det bara en 12:e plats i semifinalen – ett stort fiasko. Faktum är att inte bara andorranerna själva var besvikna, utan även många ESC-fans. Under finalen i Helsingfors kunde man faktiskt rent av se skyltar i publiken med texten ”Where is Andorra?”. Trots fiaskot så blev detta ändå landets klart bästa resultat i tävlingen.
De följande två andorranska bidragen i tävlingen kom att framföras på både engelska och katalanska – men i övrigt fick man tillbaka till kvinnliga artister och lättnynnade poplåtar. Detta var helt fel i tävlingen, och förutom Spanien hade Andorra nu ont om givarländer i tävlingen. Efter två 16:e platser i semifinalerna 2008 och 2009 valde Andorra att hoppa av tävlingen inför 2010. Vid det laget hade den globala finanskrisen skrapat hål i det andorranska tv-bolagets budget och tvingade dem att göra stora nedskärningar. De finansiella problem bestod dock längre än väntat, och Andorra kom inte att göra någon comeback i tävlingen under 2010-talet. Detta trots att ett Eurovisiondeltagande har stöd från befolkningen, och att pengaproblemen numera är lösta. Emellertid vidhåller man numera att mikrostater av Andorras slag inte kan vinna i Eurovision, och att deltagande är poänglöst och för dyrt. Kanske finns det fortfarande en bitterhet i att vara den enda nationen som tävlat i Eurovision utan att nå final? Om Andorra fortsätter att avstå deltagande – så lär de aldrig bli av med den titeln! Det har förvisso ryktats om en eventuell comeback 2022 men om det blir så eller inte låter vi vara osagt…
Men det finns mikrostater som har haft en helt annan inställning till tävlingen
Jämfört med Andorra är San Marino en verklig lilleputtnation. Med en yta motsvarande Järfälla kommun och med en befolkning bara något större än Danderyd är San Marino det minsta landet (ur befolkningsperspektiv) som någonsin har tävlat i Eurovision. Dessutom är landet den enda självständiga enklaven i Europa – d.v.s. landet omsluts helt av ett annat land, nämligen Italien. Då landet ju inte har någon kust går det därför inte att komma in i San Marino utan att först behöva åka igenom Italien. Banden till Italien är därför starka, vilket märks i att italienska är det officiella språket och Italiens valuta alltid också varit San Marinos valuta. Att San Marino 2008 därför beslöt sig för att delta i Eurovision var oväntat, dels eftersom de andra mikrostaterna (Andorra och Monaco) inte hade lyckats ta sig till final någon gång de senaste åren, men också då San Marinos granne Italien fortfarande valde avstå tävlingen, 11 år efter deras senaste tävlingsinsats.
San Marinos mål var dock att göra PR för landet i sig, och kanske på så sätt öka landets turism. Man valde internt ut bidraget ”Complice” (Sv. ”Medskyldig”) med bandet Miodio, en italiensk rockgrupp med kopplingar till San Marino. Även om bidraget var oväntat välproducerat (med italiensk hjälp), så hade den olägenheten att vara en ganska mörk och sorglig rocklåt. Det brukar inte gå hem i Europa, så inte heller denna gång. I sin semifinal fick man ironiskt nog poäng ifrån Andorra, men inte från speciellt många fler bidrag. Man slutade sist i semifinalen med 5 poäng – en av de sämsta debuterna någonsin. Fiaskot avskräckte landet från att tävla igen, och med en pågående finanskris hade landet inte råd att skicka fler bidrag. Det skulle dröja till 2011 innan landet, tillsammans med Italien, valde att göra comeback igen. Denna gång valdes artisten Senhit, en italiensk sångerska med eritreansk härkomst – med det engelskspråkiga bidraget ”Stand by” som även den var oväntat välproducerad. Denna gång slapp man komma sist, men lyckades ändå bara nå 16:e plats i semifinalen.
Valentina Monetta-eran
Under de följande åren inleddes den s.k. Valentina Monetta-eran i San Marinos Eurovisionhistoria. Inför 2012 års Eurovision valde nämligen det sanmarinska tv-bolaget ut en av landets få infödda artister, Valentina Monetta som artist som hade blivit känd 2001 genom sitt deltagande i den tv-sända italienska talangjakten Popstars. Valentina hade dittills mest sjungit jazz, och inte så mycket annat. I Eurovision 2012 fick hon dock ett bidrag i princip var så långt ifrån jazz man kunde komma. Skrivet av den tyska legendaren Ralph Siegel, presenterades den nu kultförklarade låten ”Facebook uh oh oh”, en låt om – ja just det, Facebook. Emellertid så sade EBU nej till låttiteln och låttexten då Facebook var ett varumärke – och fick således inte nämnas i Eurovision. Istället döptes låten om till ”Social Network Song” som bara var en ”subtil” antydan till Facebook. Med ett enormt speciellt och minnesvärt scennummer (det populära ordet ”cringe” kommer upp i huvudet) tog Valetina Europa med storm. Emellertid var ju låten rätt dålig, så San Marino missade finalen igen. Men med en 14:e plats i semifinalen så var de ju närmare denna gång. Valentina fick därför göra comeback 2013 – och tog då hem en 11:e plats i semifinalen. Nu vädrade man finalplats – så San Marino skickade Valentina även 2014 – denna gång med en ballad signerad Ralph Siegel (igen). ”Maybe” hyllades av fansen och efter tre försök lyckades Valentina faktiskt kvalificera sig till final. Publiken blev vild – och Valentina likaså. San Marinos första finalplats var ett faktum – och blev nu det minsta landet att delta i en Eurovisionfinal. Där slutade man tredje sist – men slog bland annat Frankrike! Imponerande!
Efter att Valentina äntligen lyckats få landet till final sjönk återigen kvaliteten i landets bidrag. 2015 slutade man på 16:e plats i sin semifinal, och 2016 valde man att skicka den turkiska Leonhard Cohen-kopian Serhat till Stockholm med discorökaren ”I Didn’t Know”. Publiken lät sig självklart bli hänförd av Serhat, som utan tvivel var mer populär än låten – som bara belönades med 12:e plats i semifinalen. San Marino blev dock inte avskräckta – utan valde 2017 att skicka Valentina Monetta igen, med ännu en discorökare ”Spirit of the night” tillsammans med den amerikanske musikalartisten Jimmie Wilson. Valentina hade ju lyckats förut – så förhoppningarna var stora. Tyvärr fick bidraget bara en poäng i semifinalen – och hamnade allra sist i semifinalen. San Marinos värsta resultat hittills.
Nytt uttagningssätt 2018
2018 valde landet därför att arrangera en livesänd nationell uttagning – som var öppen att ansöka till från andra länder. Programmet kallades för 1in360 och blev en serie med heats där vinnarna utsågs med en kombinerad jury- och crowdfounding-röstning. Mycket avancerat! Vinnare i slutändan blev maltesiskan Jessika, i duett med tyska sångerskan Jenifer Brening. Bidraget ”Who we are” vann en mycket tät final och skickades till Lissabon. Det är ovanligt att få se hip-hopinfluerade bidrag i ESC, men att se ett hip-hopinfluerade bidrag med enbart kvinnliga artister är om möjligt ännu mer ovanligt. Dessutom lyckades man kopiera Måns Zelmerlöws ”Heroes” rakt av, men istället för en streckgubbe hade de med sig en liten robot på scenen, med en skylt som löd ”Size doesn’t matter”. Jodå, Eurovision levererade! Oförklarligt nog lyckades de undvika sistaplatsen med ett par poäng, men gjorde ändå inga lysande förbättringar på San Marinos semifinalstatistik.
Året därpå gjorde San Marino därför det de gör bäst – återanvänder! 2019 tog de så tillbaka Serhat igen – publikfavoriten från 2016! Denna gång med en ny discorökare– men med mycket bättre produktion; ”Say na na na” . Faktum är att låten var en rejäl höjning från Serhats tidigare bidrag, och var rent av given i finalen. Scennumret lyckades balansera Serhats halvfalska sång med ett modernt bidrag på ett bra sätt – och gjorde det visuellt snyggt. Plötsligt slutade landet på 8:e plats i semifinalen – det klart bästa semifinalresultatet landet gjort. I finalen blev det 19:e plats – landets överlägset bästa placering hittills – till fansens stora lycka. Serhat blev Mr. Eurovision i San Marino, trots att hans hemland Turkiet inte deltagit i tävlingen sedan 2012.
