MELODIFESTIVALEN 2020 – ANALYS. Då är Melodifestivalen 2020 avgjord och den 60:e vinnaren är utsedd. För att sammanfatta allt har vi bett vår eminente Schlagermagister Adrian skriva några väl valda ord om årets turné.
Så var Melodifestivalen 2020 till ända. Hur kunde det gå så fort? På sex veckor fick Sverige uppleva både panikdiskningar, James Cordeninslag, pruttskämt och gastkramande omröstningar. Klart att tiden går fort med så mycket underhållning! Samtidigt var årets Mello något av ett mellanår, då man inte lyckades nå samma succé som 2019, vare sig vad gäller manus, programledare, topplisteplaceringar eller tittarsiffror. På något sätt lyckades man dock navigera bort från de värsta skandalrubrikerna och konstigt nog ro i hamn en tävling som fått övervägande positiva reaktioner. Men vägen dit var krokig!
Ett startfält med idel veteraner men utan tyngd
Den 26 november ifjol presenterades årets startfält, och genast kunde vi konstatera att vi skulle komma att få många kära återseenden. Tidigare Mellovinnare såsom Robin Bengtsson, Anna Bergendahl och Nanne Grönwall – men även The Mamas som ju faktiskt varit en del av John Lundviks vinnarbidrag 2019. Gott så, men vi fick framförallt en hop av andra återvändare som de senaste åren verkligen prenumererat på platser i Melodifestivalens finaler såsom Mariette, Mendez, Mohombi, Sonja Aldén, Linda Bengtzing, Malou Prytz, Hanna Ferm, Felix Sandman och Thorsten Flinck (som vi ännu inte visste skulle bli diskad). Tunga artistnamn på pappret, men flera av dessa artister hade redan sett sin storhetstid och kunde knappast förväntas nå särskilt långt. Att exempelvis Nanne skulle göra comeback som artist, så här 13 år sedan hennes senaste framträdande med ”Jag måste kyssa dig”, kom som en blixt från en (dock inte helt) klar himmel. På sistone hade hon ju deltagit som låtskrivare flera gånger, men få hade nog räknat med att den nu 57-årige Nanne skulle delta som artist! Det hela skvallrade om att schlagergenren var starkt underrepresenterad och att man därför behövde en tydlig schlager med! Samma kan nog sägas om Linda Bengtzing, även om man inte längre blir förvånad av att se henne i Melodifestivalen. Även Sonja Aldén skulle ju få räknas in i det facket. Nog för att dessa Mello-drottningar satte sin prägel på startfältet, men chansen för dem att nå final var ju trots allt minimal.
Desto mer intresse fanns det i de artister som på sistone faktiskt varit nära en vinst – såsom Mohombi, Mariette, Hanna Ferm och Felix Sandman. Dessa artister var inte helt oväntat de artister som sedan också skulle leda oddslistorna fram till starten i februari, men även här så låg förväntningarna på en svag grund. Mohombi hade exempelvis inte lyckats nå ut till den svenska publiken alls, trots framgången i Mello 2019. Den stora satsningen han gjorde då blev istället något av en antiklimax. Felix Sandman har ännu inte lyckats överträffa sina framgångar med FO&O, i alla fall inte utanför Melodifestivalen. Hans skrällartade andraplats i Mello 2018 är en parentes i sammanhanget – i synnerhet då just startfältet 2018 var oerhört svagt. Mariette å andra sidan, hade sin storhetstid 2015 och har sedan dess bara gjort sämre ifrån sig. Att hon fortfarande alltid lyckas nå final, talar snarare om att hon fortfarande är ett stort namn snarare än en relevant artist. Den enda i det här gänget som verkligen skulle bli topplacerad var ju Hanna Ferm, men i sammanhanget var hon både yngst och mest oerfaren. Hennes framgång med Liamoo tidigare, kan knappast sägas vara tongivande för hennes artisteri.
Men de tidigare vinnarna då? Anna Bergendahl, Robin Bengtsson och The Mamas? Gav inte ändå dessa en rejäl tyngd till startfältet? I efterhand så kan vi ju helt klart se att de gjorde det – men glöm inte att dessa artister faktiskt har svårt att plocka hem så mycket folkkärlek genom sina tidigare Mellovinster. Anna Bergendahls vinst 2010 är idag mer en belastning för henne då hon sedan misslyckades nå Eurovision-finalen och blev det första svenska bidraget att inte kvalificera sig. Robin Bengtsson vann aldrig tittaromröstningen i Mellon 2017, tvärtom blev han bara 3:a i den, vilket gör honom till den mest ”impopuläre” vinnaren i Mellon – sett till tittarröster. The Mamas då? Tekniskt sett var de ju bara en del av John Lundviks team i Mellon 2019, så det är knappast rättvist att dra några likhetstecken mellan de båda bidragen. Dessutom är det i all praktisk mening en bakgrundskör som nu tar steget framåt – ett steg som sällan slutar i succé dessvärre. I ärlighetens namn var det därför inte speciellt rättvist att säga att startfältet i år var tungt – ens på pappret.
Nykomlingar utan framgång
De återstående artisterna bestod mestadels av de sedvanliga hip-hop akterna som SVT tycks kvotera in varje år utan större framgång såsom Suzi P och OVÖ – och även Anis Don Demina i viss utsträckning. Såklart slängde man också in lite lantliga bidrag såsom Drängarna, för att blidka landsbygdstittarna. Och då återstår alltid det där ”svarta hålet” d.v.s. de mängder av artister som för de flesta av oss är helt okända. Det blir ibland återseenden av gamla Idol-kändisar, ibland musiker som jobbat länge i bakgrunden, eller artister som lyckats med en one-hit-wonder någon gång under de senaste tio åren. I undantagsfall får vi se en Carola-effekt – en okänd ung artist som plötsligt slår igenom. Bishara lyckades med det 2019. Men detta var något som tyvärr skulle lysa med sin frånvaro 2020. När inte ens Klara Hammarström eller William Stridh med så pass bra låtar som de ändå hade ens lyckas nå Andra chansen – då är det illa! Det var inte debutanternas år.
Så låt oss vara ärliga med att säga att vi hade anledning att bli överraskade över hur bra bidragen ändå var i ett startfält som detta! För även om det är en smakfråga, så är det uppenbart att årets Mello höll en bra musikalisk nivå. Mycket fokus låg såklart på modern pop – på gott och ont. Men samtidigt så fanns det både gott om lugnare ballader och lite mer dansvänliga upptempo-alster. Bland balladerna fanns mängder med Sia-inspiration vilket kanske är något överraskade. ”Ballerina” och ”Bulletproof” var exempel på detta, där den senare skulle komma mycket nära vinsten! Man vågade samtidigt experimentera mycket – exempelvis kunde både Felix Sandman och Paul Rey erbjuda väldigt annorlunda och nyskapande låtar som faktiskt gick hem i stugorna. Ändå saknades hela tiden en klar vinnarlåt. I ett så tajt och jämnt startfält var det svårt att hitta ett tidlöst sound eller ett framträdande som är oförglömligt – det närmaste vi kom något sådant var också det närmaste vi kom förra årets vinnarbidrag. Att The Mamas vann kan ha varit så enkelt som att de lät mest som ”Too late for love” – ett bidrag som vi iallafall vet var ett vinnarbidrag.
Programledare med ljumna recensioner
En farhåga som numera är ständigt återkommande, är hur programmet kommer att ledas. Under David Lindgrens insatser 2017 och 2018 så lyckades nöjesjournalisterna i princip dödförklara hela programproduktionen – från manus till regi och programledare. Och i ärlighetens namn så var det inte heller speciellt bra – faktum är att om det inte funnit en del bra låtar med i programmet så hade nog t.o.m. Jag inte brytt mig om att se tävlingarna de åren. Men 2019 blev det en rejäl skillnad – och plötsligt så var programledare, manus och regi så pass bra att de flesta inte hade något negativt att säga om det. Med fyra stabila, bekväma programledare så fanns inget behov av mediedrev eller svarta rubriker – allt fokus hamnade på låtarna.
Just i år hade nog många med mig hoppats se en fortsättning på den trenden – men tyvärr blev det inte riktigt så. De tre programledarna som presenterades för oss, Lina Hedlund, Linnea Henriksson och David Sundin – var visserligen inga nybörjare, men definitivt oprövade kort i sammanhanget. Det blev därför en ganska stor lättnad efter den första deltävlingen, då det visade sig att man slapp skämskuddarna. Programledarna skötte ju sig faktiskt rätt bra – det kändes inte krystat och de gjorde inte några överdrivna politiska nummer. Gott så! Men tyvärr så hamnade allt lite i stå i de efterföljande deltävlingarna – och till slut så kändes det som att fantasin ebbat ut totalt! Det som skulle vara roligt – var inte längre så roligt, och de stora ”underhållningsnumren” blev rena dussinuppträdanden. Inget var speciellt intressant längre. Lägstanivån nåddes när David Sundin baserade ett helt pausnummer på pruttskämt. Alla personer över 12 år måste ju i någon utsträckning hålla med om att det bara är barnsligt och fånigt.
Men visst, även om manuset var tråkigt och klyschigt – så lyckades man i alla fall inte reta upp folk och starta mediedrev eller hatstormar. Men tydligen fanns det då nöjesjournalister som blev sura för att manusförfattarna varit ”för fega” för att våga utmana tittarna – och efterfrågade mer politiska nummer och ställningstaganden. Och visst – årets Mello var tråkig. Men jag tror inte att det hade blivit bättre om man hetsat fram samhällsdebatter baserat på pausnumren. Det är faktiskt bättre att fokusera på musiken i tävlingen istället – så länge den är bra så överlever vi nog resten.
En Andra Chans med stjärnglans
Årets Mello skulle ju som bekant utse den 60:e vinnaren i Mello-historien, ett jubileum som uppmärksammades med buller och bång genom införandet av Melodifestivalens ”Hall of Fame”. Vi kunde tidigt räkna ut att det nu väntade en riktig nostalgiorgasm för alla schlagerfans – men få hade nog räknat med en sådan kavalkad som vi fick se i andra chansen! Visst var det lite halvmysigt att få se de historiska klippen med alla invalda i varje deltävling, men när det offentliggjordes att Tomas Ledin och Björn Skifs skulle uppträda i Andra Chansen, så började man få klart för sig vilken fest vi skulle få vara med om i Eskilstuna. De tävlande bidragen hamnade helt i skymundan, då storheter som Hanson, Carsson och Malmkvist, Måns Zelmerlöw, Lill Lindfors, Claes-Göran Hederström, Anna Book, Loreen och Alcazar m.fl. antog scenen. Flera av dessa nummer var rent nostalgigodis, men en del var faktiskt också väldigt underhållande. Att Skifs och Ledin inte hållit i något gemensamt turnékoncept tidigare är faktiskt konstigt när man såg dem tillsammans. Samtidigt kan man känna sig lite trött på att se lite väl mogna veteraner ge sig på sina gamla alster igen – i sänkt tonart och med svajjig röst. Men det är ändå charmigt! Faktum är att Andra chansen på många sätt räddade underhållningsnivån i år, och frågan är om det inte kommer att bli ett återvändande inslag med ”Hall of Fame”- kavalkader i andra chansen? Jag hoppas det!
Ny Schlagergeneral – nya möjligheter?
Slutligen ska ju infogas att detta var schlagergeneralen Christer Björkmans näst sista Mello, innan hans efterträdare Karin Gunnarsson tar över från 2022. Frågan är vad det får för effekt på programmet? Man kanske snarare bör fråga sig – vad som bör förändras? 2020 års Mello tampades med vikande tittarsiffror för varje deltävling jämfört med fjolåret. Samtidigt färre topplisteplaceringar, och kritik om låg underhållningsnivå på manus och pausnummer. Emellertid har Sverige lyckats bra i Eurovision – och skulle The Mamas lyckas med en topplacering i år igen så är det lite som talar för några större förändringar inför 2021. Tendensen har hittills varit att större förändringar bara sker om det går illa för Sverige internationellt. Där är vi inte än!
Men den stora frågan är hur länge SVT kan fortsätta köra i samma fotspår vad gäller manus/regi/tävlingsupplägg? Om tittarsiffrorna nu faktiskt är på väg ned, så behöver man definitivt göra något och gärna fort. Frågan är vilka åtgärder som faktiskt behövs? Nya manusförfattare? Ny regissör? Andra programledare? Eller behöver man kanske bara få in lite bättre låtar? Det är såklart en öppen fråga, men även om det inte är ett sjunkande skepp som Karin Gunnarsson tar över så är det en Titanic som ännu inte ser isbergen framför sig. Låt oss se om 2021 blir en vändning eller en katastrof.
