VI SAMMANFATTAR. Innan vi börjar grotta ned oss mer i 2020-talets kommande bravader tar vår Schlagermagister Adrian er tillbaka till det Eurovision-decennium som just har passerat med tio speciellt utvalda händelser. Denna gång om handlar det om arrangörskaos, budgetkriser och skrytbyggen!
2017 var tanken att Ukraina skulle arrangera Eurovision, trots att landet just då hade stora ekonomiska problem. Dessa blev smärtsamt tydliga under månaderna fram till starten, och ledde till att bl.a. produktionsteamet från ESC i Stockholm året tidigare kallades in för att överta ledningen. Men, Ukrainas arrangörsproblem var knappast de enda under 10-talet, då just arrangörskapets ekonomi och ledning för första gången blev en verkligt het fråga.
Tidigt regelinförande om värdskapet
Från början var arrangörskapet av Eurovision inte tänkt som ett vandringspris i sig, tvärtom så var arrangörsfrågan helt avhängig från vem som råkat vinna året innan. Ingen hade egentligen tänkt att det vinnande landet skulle få äran att vara värdar för nästa års tävling. Så efter att Schweiz Lys Assia vunnit den första tävlingen 1956, på hemmaplan i Lugano, så var det Västtyskland och Frankfurt som blev utvalda värdar för 1957 års upplaga. Först 1958 infördes praxisen som ådrog vinnaren att även arrangera nästa år – men detta var enbart en löst upprätthållen praxis. Redan på 50-talet insåg man att tävlingen innebar en ekonomisk börda för värdbolaget, och i flera deltagarländer var ekonomierna fortfarande ansträngda efter andra världskrigets fotspår. Till exempel fick de rikare tv-bolagen, såsom BBC i Storbritannien, ibland ta över värdskapet om det vinnande landet fick svårt med budgeten. Just därför kom BBC att hålla i tävlingen två gånger innan man 1967 vann tävlingen och fick arrangera tävlingen för tredje gången. Sedan 1981 så har dock tävlingen konstant arrangerats av föregående års vinnare, vilket inte alltid varit enkelt. Irlands tre raka vinster under 90-talet innebar en stor belastning för det irländska tv-bolaget RTÉ och spekulationer fanns om tv-bolaget rent av saboterat sin egen uttagning 1995 för att slippa arrangera tävlingen ännu ett fjärde år i rad.
Från ekonomisk fråga till prestigefråga
Under 00-talet däremot så hade arrangörskapet förvandlats till en prestigefråga av yppersta dignitet, eftersom i princip alla arrangörsländer nu gjorde de för första gången. Dessutom sågs arrangörskapet som ett fönster mot Europa, speciellt för alla de öststater som nu fick visa upp sina länder i egenskap av arrangörer. I och med att semifinalerna infördes och antalet deltagande länder nu svällde, så växte även arrangemanget rejält. Arenorna blev allt större, liksom scentekniken och kringarrangemangen. I Moskva 2009 såg vi exempelvis hur storslaget det faktiskt kan bli, när man får hela den ryska staten bakom sig. Sådana arrangemang blev i regel ohållbara, då produktionsbudgeten var större än statsbudgeten för många mindre länder i tävlingen. 10-talet behövde alltså bli ett decennium med väsentligt mindre och mer återhållsamma arrangemang. Så blev inte helt fallet.
Visserligen började det bra, då norska NRK satsade på ett mycket mer ekonomiskt lagt arrangemang i Oslo 2010. Kontrasten mot året innan var stor, då norrmännen höll en budget som enbart var hälften så stor som den i Moskva. Visst, det innebar en mycket avskalad scen, billigare pausunderhållning och betydligt färre kringarrangemang, men i princip blev arrangemanget en framgång. Men den ekonomiska trenden höll inte i sig. Redan i Düsseldorf året därpå kom nya bud. Tävlingen arrangerades då i den största arenan som hittills använts för ändamålet, nämligen Esprit Arena med plats för upp till 50,000 åskådare till vardags. Rent ekonomisk blev det tyska arrangemanget dock inte så uppseendeväckande, men däremot skulle 2012 bli ett ökänt år ur just den synvinkeln.
Miljardsatsning från Azerbajdzjan
Azerbajdzjan gick ju, som bekant, vinnande ifrån Düsseldorf 2011 och storsatsade nu på sitt arrangörskap i tävlingen. Problemet var att landet inte hade en tillräckligt stor arena för en sådan internationell tävling, och därför började man genast att bygga en. På mindre än ett år färdigställde man Baku Crystal Hall som kunde ta uppemot 25,000 åskådare. Emellertid hann man inte riktigt få klart alla åskådarsektioner, så arenan anpassades för Eurovision med 16,000 åskådarplatser. Ett sådant enormt nybygge görs dock inte utan en del genvägar, och det fick landet mycket kritik för.
Diktaturen i Azerbajdzjan hade lagt ned mycket prestige på arrangemanget, och i synnerhet på byggandet av arenan, vilket gjort att man var tvungna att tvångsflytta på en del av Bakus invånare utan att dessa fick någon skälig ersättning – något som blev mycket uppmärksammat internationellt. Human Rights Watch kritiserade arrangemanget och bl.a. SVT gjorde flera reportage tillsammans med den svenska deltagaren Loreen om just det auktoritära förtrycket i landet, vilket ledde till mycket klagomål från arrangörerna. Emellertid var arrangemanget också ganska impopulärt bland fansen, då landet har restriktiva HBTQ-lagar och ännu begränsat nöjesliv. Lägg därtill att mycket i arenan och kringarrangemangens lokaler ännu inte var helt färdigställt, vilket gav ett ganska plastigt intryck. Men den azeriske presidenten var ändå mycket mån om att arrangemanget skulle bli framgångsrikt, och den totala budgeten landade på nästan 500 miljoner kronor – den klart dyraste tävlingen dittills. Detta var ändå kostnaden utan arenabygget, som bara i sig skulle komma att kosta närmast ofattbara en miljard kronor! Denna astronomiska siffra öppnade ännu en gång upp debatten om hur mycket ett Eurovision faktiskt får kosta – och EBU började nu intressera sig för frågan.
SVT drog i budgetbromsen
Inför 2013 så hade därför SVT, såsom arrangör, att göra ett nytt försök på att minska kostnaderna för tävlingen – inte minst då även den interna opinionen krävde det. Malmös Eurovision skulle därför bara kosta en fjärdedel av det i Baku – 125 miljoner kronor. En rad besparingar på bland annat scen och produktion gjordes, men i huvudsak blev arrangemanget en framgång. EBU hade nu förhoppningar om att det nya ekonomiska tänkandet äntligen skulle slå rot.
Tyvärr hade danskarna inte riktigt hakat på den trenden. Då danska tv-bolaget DR övertog stafettpinnen 2014 och börjat förbereda arrangemanget så fanns ett antal starka alternativa värdarenor att välja mellan. De flesta av dessa krävde enbart mindre justeringar för att kunna tjänstgöra som lokal, men ändå valde man att förlägga tävlingen i på det enda icke färdigkonstruerade förslaget – B&W-Hallerne utanför Köpenhamn. Detta hade tidigare varit en varvsbyggnad som nu var tänkt att bli ett nytt kulturcentrum i staden. Den var emellertid förlagd på en industri-ö utanför Köpenhamns centrum, omgiven av taggtråd och förfallna fabrikslokaler. Dessutom helt fri från större transportleder, om man inte räknar stadens enda kommunala båtlinje som en sådan.
För att ens kunna använda lokalen så blev man tvungna att renovera och bygga ut hallen med läktare och annan utrustning, men trots det räknade DR med att totalkostnaderna för hela evenemanget skulle landa på ca 45 miljoner kronor – alltså mindre än hälften av Malmös budget året innan. Men, då lokalen inte alls var anpassad till ändamålet så var det svårt att korrekt beräkna kostnaderna och snart var budgeten som bortblåst. När revisionen för arrangemanget var färdigt på hösten 2014, så visade det sig att kalaset hade kostat närmare 400 miljoner kronor – alltså nästan tio gånger mer än ursprungligt beräknat! Revisorerna upptäckte flera brister i beräkningarna, exempelvis att man helt ignorerat kostnader för städning. Vad som gjorde saken än mer prekär, var att B&W-Hallerne var tvunget att helt återställas till ursprungligt skick – d.v.s. all teknik och alla ingrepp som gjordes nu togs ned. Anledningen var ett EU-direktiv som förbjöd att skattepengar används för byggnation i privat egendom. Då B&W-Hallerne ägs av ett privat bolag, så var alltså allting tvunget att rivas efter Eurovision – en kostnad man inte heller hade räknat med. Debaclet ledde till att VD:n för det kommunala bolaget Visit Copenhagen fick avgå, då bolaget varit en av arrangörerna. I och med detta blev Köpenhamns arrangemang 2014 tidernas näst dyraste Eurovision, och dessutom den tävling som gått mest över sin egna budget.
Mer återhållsam tävling (med undantag för Ukraina)
Under de resterande åren av 10-talet så fick tävlingen en betydligt mer återhållsam prägel, då många arrangörer förmodligen blivit rejält skrämda av Köpenhamns misslyckande. Eurovision kom nu mestadels att hållas i färdigbyggda arenor, där all logistik redan fanns etablerad. I Wien, Stockholm, Lissabon och Tel Aviv så mötte arrangörerna ytterst få utmaningar. Den enda tävlingen som dock verkligen stack ut under den här tiden var den i Kiev 2017. Hur gick det då?
Trots att Ukraina under flera års tid befunnit sig i inbördeskrig, och trots att landet strax innan genomlevt både politiskt och ekonomiskt kaos, så ville man genomföra sitt värdskap för tävlingen 2017 efter Jamalas vinst i Stockholm. Problemen var dock enorma. För att hålla nere kostnaderna så höll man tävlingen i en mässhall i Kiev, International Exhibition Centre, som höll sig precis över minimikraven från EBU. På det sättet lyckades man praktiskt nog också ordna lokaler för bl.a. presscenter i samma arena. Emellertid var det inte scenbygge och liknande som blev problemet denna gång. Istället visade det sig snabbt att det fanns interna motsättningar inom det ukrainska produktionsteamet, som ledde till massavhopp bara fem månader innan sändning. Redan under hösten 2016 hade tv-chefen sagt upp sig, p.g.a. ökade kostnader, till följd av avtalsproblem med samarbetspartners. Faktum är att arbetet med arrangemanget helt låg stilla fram till våren 2017, efter att allt fler medarbetare hoppat av. Samtidigt skenade kostnaderna, som nu beräknades nå över 300 miljoner kronor – vilket var mer än hälften av det ukrainska tv-bolagets totala driftsbudget.
Just därför hotades TV-bolaget nu med konkurs, och EBU började smått att planera för en flytt av arrangemanget från Ukraina till Tyskland. Men då grep den ukrainska regeringen in och insatte en krischef, som nu fick ansvaret att reda ut problemen. En av lösningarna var att ta in Christer Björkman som ledande producent för hela programmet. I och med att tre fjärdedelar av hela produktionsteamet sagt upp sig, så var det nu Christer som satte upp ett eget produktionsteam varav de flesta varit med i Stockholms produktionsteam 2016. På mindre än tre månader fick de nu jobba dag och natt för att landsätta tävlingen, vilket de lyckades med. Trots ett flertal mindre incidenter under sändning (bl.a. en ”streaker”-attack), så blev arrangemanget en framgång, och Björkman kom att fortsätta producera Eurovision i både Lissabon och Tel Aviv. Emellertid uppdagades senare varför kostnaderna ändå blev så höga, och denna gång var det inte bara inkompetens som låg bakom. Mycket av kostnaderna för arrangemanget i Kiev orsakades faktiskt av organiserad brottslighet – genom korruption och förskingrade pengar. En rad avtal hade slutits mellan arrangörer och olika firmor – men trots att betalningarna kommit in så hade inget jobb utförts. Dessa företag visade sig senare ha kopplingar till maffia och annan kriminell verksamhet – en bister verklighet i Ukraina.
