Tio händelser under Eurovisions 2010-tal (del 6)


Publicerad:


Skribent:

ESC-Panelen


Publicerad

VI SAMMANFATTAR. Innan vi börjar grotta ned oss mer i 2020-talets kommande bravader tar vår Schlagermagister Adrian er tillbaka till det Eurovision-decennium som just har passerat med tio speciellt utvalda händelser. Denna gång om handlar det om Västländernas revansch!

 

Under 10-talet så kom länder som Belgien, Tyskland, Nederländerna och Österrike att göra ett återtåg upp i Eurovisiontoppen igen, efter att ha haft flera svåra år i tävlingen. Medan det nya röstningssystemet förmodligen var den utlösande faktorn, så går det inte att förneka att dessa länder helt omdefinierade hur ett Eurovisionbidrag skulle låta och se ut. 10-talet blev decenniet då Västeuropa omdefinierade hela tävlingen efter sin smak.

 

Föremål för kritik

Musikutbudet i Eurovision har alltid varit föremål för kritik – det är väl ingen hemlighet direkt. Varje decennium i tävlingens historia har definierats av någon väldigt obskyr genre, som oftast inte gått i samklang med den övriga världen. På 60-talet dominerade franska ballader, för att på 70-talet sedan få konkurrens av grupper med lättuggad popmusik i lustiga kläder. På 80-talet kom Skaraschlagern och tog över, för att på 90-talet bli utkonkurrerad till förmån för den smäktande balladen. Det nya millenniet såg etnotrenden storma fram, och under 00-talet var det länge omöjligt att vinna tävlingen utan horder med dansare i traditionella kläder och exotiska instrument. Men hur ska man definiera 10-talets musikgenre i tävlingen?

Visst hade det varit lätt att säga att det var poppen som blev definierande – men det är en sanning med modifikation. Snarare var det ett helt nytt förhållningssätt som kom att definiera tävlingens musikutbud, och det skedde mer eller mindre genom att västländerna i Europa helt plötsligt bröt med 00-talets strikta ljud- och bildkonst. En väldigt avgörande faktor under 00-talet var att samtliga arrangörer under denna tid var förstagångsvinnare – och nästan samtliga var öststater från det forna östblocket. Detta innebar att det hela tiden var nya oerfarna tv-bolag som utformade tävlingens utseende och format, vilket ledde till att väldigt få förändringar skedde under denna tid.

Även om användandet av LCD-skärmar stadigt ökade under decenniet, så hade arrangörerna oftast vare sig pengar eller erfarenhet att göra en produktion som markant skiljde sig från föregående år. Därför fick de deltagande bidragen satsa mer på klassiska fysiska scenshower med dans och lustiga kläder, snarare än projektionsteknik och fler kameravinklar. Det kanske inte låter så avgörande, men det just den begränsningen gjorde att genrer som tillät dans och extraordinära kläder m.m. gynnades, medan allt annat blev väldigt platt och intetsägande. Som exempel kan vi titta på Kate Ryan, som 2006 deltog för Belgien med låten ”Je t’adore”, som faktiskt var en av förhandsfavoriterna till vinsten. Emellertid slutade hon på 12:e plats i semifinalen, men blev ändå en välspelad låt på radio. Hur kom det då sig att hon inte ens nådde till finalen? Jo, Kate fick nämligen, precis som alla andra bidrag detta år, tillförlita sig på en grupp bakgrundsdansare som mer eller mindre stal all uppmärksamhet genom att hoppa runt framför både henne och kameran. Därför får Kate i princip aldrig vara ensam i helbild, utan intrycket av scenshowen blir snarare av en dansföreställning med en sångerska i bakgrunden. Hade samma bidrag gjorts 2019, så hade Kate garanterat stått ensam på scenen – men med en dynamisk backdrop och med betydligt fler kameravinklar och effekter. Inga distraktioner från dansare – utan fokus på att genom bild, färg och kontakt med artisten lyfta fram låten.

 

Allt detta vände faktiskt just under 2010 års Eurovision i Oslo

För första gången sedan 90-talet hade en tidigare vinnarnation återigen vunnit tävlingen och stod nu som arrangör – Norge. Redan 2009 hade de dåvarande ryska arrangörerna pumpat in mängder med pengar in i scenproduktionen, vilket helt förändrat utseendet på bidragen. Men i Oslo 2010 så började nu, framförallt Västländerna anpassa sina bidrag helt efter det nya formatet. Mest noterbart gjorde Tyskland detta, ett land som mer eller mindre har en historia av misslyckande i tävlingen. Sin dittills enda vinst kom 1982, trots att landet deltagit i tävlingen sedan starten 1956. 00-talet hade inte blivit mer framgångsrikt, snarare hade man spätt på sin dåliga resultathistoria med fler sistaplatser. 2010 skedde det dock något, då det tyska tv-bolaget valde ut Lena Meyer-Landrut att representera landet med låten ”Satelite”. Låten, som på alla sätt var ett popsnöre producerat för ändlösa spelningar på radio, kom dock att bli framgångsrik främst genom att det nya visuella formatet gynnade det! Lena skippade dansare, och istället fick vi för första gången på oerhört länge se en scenshow med en nästan helt ensam artist på scenen. Plötsligt fungerar detta i tävlingen igen utan att falla platt – just för att arrangörerna genom kameravinklar, kamerabyten, dynamisk scen och artistfokus faktiskt fångar låtens anda och Lenas karisma. Succén lät inte vänta på sig – Tyskland tog sin första seger på 28 år! Vilken revansch!

 

Fler länder lärde sig läxan

Emellertid skulle nu fler länder lära sig av Lena, och även om Sverige i vanlig ordning var mest framgångsrikt på detta, så skulle även andra västländer slå upp nya vägar i tävlingen. Det vi börjar se nu är att länder såsom Belgien, Österrike, Nederländerna och till och med Schweiz prövar nya koncept. Belgien lyckas visserligen inte nå pallplats någon gång under 10-talet, men Tom Dice (2010), Roberto Bellarosa (2013), Loïc Nottet (2015), Laura Tesoro (2016), och Blanche (2017) förde iallafall upp Belgien till övre delen av resultatlistan. Anmärkningsvärt är hur totalt borträknade flera av dessa bidrag var. Loïc Nottet var exempelvis aldrig med i förhandsspekulationerna, men hans ”Rythm inside” fick stora ögon när den framfördes live i Wien, mycket tack vare den innovativa scenshowen som helt saknade motstycke. Avskalat, men otroligt snyggt visuellt, på så sätt kunde en otroligt modern och innovativ låt nå ända till 4:e plats i resultaten.

Österrike skulle dock chocka världen 2014, då Conchita Wurst gjorde entré på Eurovisionscenen. Visst var kanske inte ”Rise like a phoenix” någon poppig radiohit – men Conchita lyckades göra alla rätt på scenen. Tack vare en av de högsta (och kanske mest imponerande) scenerna hittills i tävlingen, så kunde de danska arrangörerna hänfört se hur Conchita utnyttjade den pampiga inramningen till att lyfta fram den pampiga låten. Och mitt i detta crescendo står en skäggig dam! Inte svårt att förstå varför hon vann! Lägg nu också ett ögonblick på att tänka er hur numret hade blivit annorlunda om man slängt in ett gäng dansare på scenen! Eller haft en hälften så stor scen? Mycket av kraften bakom numret hade då gått förlorad.

 

En annan nation som också förändrade tävlingen…

…var Nederländerna som under 00-talet i princip varit helt borta från finalen. Man skickade sin egen musik till tävlingen, och brydde sig oftast inte om den etnotrend som dominerade tävlingen. Detta skulle visa sig vara en vinnande strategi under 10-talet! Redan 2012 började man ana att Nederländerna börjat omfamna lite mer avskalade countryinspirerade bidrag, och 2013 nådde man återigen äntligen finalen med superstjärnan Anouk och svenskskrivna ”Birds”. Det var dock 2014 som bomben kom, då The Common Linnets sopade hem en andraplats i Köpenhamn – med en countryballad! Chocken var så total att det kändes som en helt ny tävling! Men återigen, förutom Conchitas, så var just The common linnets scenshow den mest minnesvärda detta år. Avskalat, lugnt och med en backdrop som gav en fantastisk inramning. Med rätt kamerabyten och kameravinklar så skapades en fantastiskt intim närvaro med dem, och gjorde ”Calm after the storm” till en klassiker!

Och 2019 var Nederländerna tillbaka, med en minst lika avskalad låt – och denna gång vann dem genom Duncan Laurence och ”Arcade”. Visserligen inte en countryballad på något sätt, men väl en Coldplaylåt framförd på ett mycket minnesvärt sätt. Just Duncans seger är perfekt att sätta i jämförelse med vinnarna på 00-talet, då det tydligt visar att man numera faktiskt kan skapa kraftfulla scenshower helt avskalat – bara genom en dynamisk scen och kameraarbete. Det räckte inte på 00-talet, då tekniken, tillgångarna och erfarenheten inte fanns.

 


Kommentera

 
 

 
 
 

  Bookmark and Share Tillbaka till toppen
Aktuellt

Nyheter

Inofficiell Eurovision 2020

Mello 2020

Nationella 2020

Eurovision 2021

Om oss


 
Sök på sajten
 

 
 



Om ESC-Panelen

ESC-Panelen är ett forum om Eurovision Song Contest, Melodifestivalen och andra länders nationella uttagningar.
Vi skribenter i panelen är ett gäng Eurovision-intresserade personer i varierande åldrar och med skilda preferenser inom musiksmak. Den gemensamma nämnaren är att vi alla delar en stor förkärlek till Eurovisionen, och att vi tillsammans bevakar tävlingen året om. Vi delar med oss av bland annat nyhetsuppdateringar, projekt, länktips, topplistor och recensioner.

Gilla och följ oss gärna i våra sociala medier! Du hittar oss på Facebook, Instagram, Twitter och YouTube.

Har du några frågor, funderingar och/eller vill du tipsa oss om nyheter? Skicka i så fall ett mejl till info@escpanelen.se



Tips på Eurovision-musikanaler:

esc radio  Radio International


Personalinloggning
Tillbaka till toppen

ESC-Panelen