ÅRSKRÖNIKA. Det har blivit dags att sammanfatta det sista Mello-året på 2010-talet, ett år då en viss John Lundvik tog storslam. Dags för en årskrönika av vår eminente Schlagermagister Adrian!
Melodifestivalen 2019 kom att gå till historien som ett av de viktigaste Mello-åren genom tiderna. Detta berodde på att SVT lyckades vända fiasko till succé – och bryta en nedåtgående trend. För första gången på mycket länge, så hamnade mediefokuset på musiken och bidragen som sådana, snarare än på manuset, programledarna eller produktionen. Vi fick med andra ord en riktig melodifestival, vilket många längtat efter under lång tid.
Tufft utgångsläge
Det var onekligen ett tufft utgångsläge för Melodifestivalen när man under sommaren 2018 inledde det formella arbetet inför 2019. Melodifestivalen 2018 hade blivit en av de mest kritiserade tävlingarna på många år, och i synnerhet från media var kritiken närmast bottenlös. Allt var dåligt: Manuset, programledare, startfält, produktion, regi, teknik – ja, i princip så verkade ingen i mediekåren skona SVT för detta fiasko. Och i ärlighetens namn så hade Melodifestivalen 2018 drabbats av flera dåliga idéer, bl.a. en flummig regissör med lite väl politiska mål, sidekicken Fab Freddie som fungerade bättre i Barnkanalen än i Melodifestivalen, och kanske främst ett innehåll som var bättre på att göra publiken arg, än att få dem känna samhörighet. Att man dessutom valt programledaren David Lindgren till att leda programmet för andra året i rad, var en chansning men samtidigt sorgligt nog ett logiskt val. 2017 hade han varit del av programledartrion med Hasse Andersson och Clara Henry, som även den hade varit oerhört kritiserad. Just bland dessa tre så var David den ende som inte drabbades av svarta rubriker, och som dessutom fortsatte som programledare i flera andra evenemang efteråt (bl.a. Diggiloo).
Men även om Lindgrens insats 2017 gick under radarn, så kunde han knappast rädda Mellon 2018, och i synnerhet inte med det väldigt torra och krystade manuset han fick. Tyvärr var även hans programledarskap en del av floppen 2018. I det hela taget så var inte 2018 års Mello speciellt underhållande, tvärtom hade man full förståelse för att många var kritiska, även om det hatdrev som drogs igång i kommentarfält mot Fab Freddie såklart var extremt obehagligt och korkat. Men det mest irriterande i efterhand var ändå bristen på stora hits, eller för den delen på klara vinnarlåtar. Ett genomgående problem för många fans (och tittare) var att det fanns ytterst få låtar som faktiskt satte sig på första lyssningen och gick hem på listorna. Vinnarlåten ”Dance you off” med Benjamin Ingrosso vann ju en ganska jämn omröstning i Mellofinalen – men gjorde inte mycket väsen av sig på vare sig musiklistor eller i Eurovision. SVT hade alltså mycket att tänka på inför 2019.
Man lärde sig av 2018
En av nyckelåtgärderna för att få tillbaka Melloprojektet på rätt köl, var att arbeta om manus och regi. För det första så bytte man regissör, till den nu rätt erfarne Mello-nestorn Edward af Sillén som tidigare varit med som manusskrivare i programmet, bl.a. 2009, 2010, 2012 och 2016. Förhoppningen var att manuset nu skulle hamna mer i nivå med just de framgångsrika åren, och öppna för mer populär pausunderhållning såsom den hyllade ”Love love peace peace” (Eurovision 2016) som han ju låg bakom. Emellertid var programledarfrågan också ganska pressande. Vem skulle ersätta David Lindgren? SVT valde att helt tänka om i den frågan, och valde därför fyra olika programledare från olika håll i underhållningsbranschen. Kodjo Akollor, Marika Carlsson, Eric Saade och Sarah Dawn Finer föll valet på – en till synes högst vågad satsning. Såsom jag bland annat kritiserade inför tävlingen började så har just en sådan stor mängd programledare ofta lett till problem – främst dålig gruppdynamik och krystade rollsättningar. Men såsom det skulle visa sig, så var de väldigt sällan alla fyra på plats samtidigt. Tvärtom alternerade alltid någon att ta ledigt, så oftast så var det tre programledare på plats i varje deltävling. Men även när alla fyra var på plats, så hade de ett fungerande manus.
Sarah, den ende i gänget som gjort detta förut, var superstabil. Kodjo var även han en van programledare, om än i radio, och hade egentligen heller aldrig några hick-ups. Den stora frågan var hur Eric Saade och Marika Carlsson skulle klara det, men i slutändan så hade man tagit bort dessa från de situationer som kunde blivit jobbiga. Marika, i mån av sin bakgrund som stå-upp komiker, fick oftare ta de humoristiska inslagen. Eric, i mån av artist, fick nästan alltid ta de artistiska inslagen. Detta visade sig vara en utmärkt strategi – istället för att tvinga en enda person att göra alla dessa delar själv. Just därför uppstod aldrig någon konstig stämning eller någon skandal. Tvärtom så fortgick programmet helt smärtfritt – och programledarna blev mycket riktigt hyllade för sina insatser. Mycket av anledningarna var pausunderhållningen, som af Sillén verkligen hade lyckats med. Den inledande tolkningen av Eurovisionvinnaren Netta och ”Toy” blev så populär att den blev viral, och fick nästan 100000 klickningar på Youtube. Allra mest omtalad blev dock Tomas Andersson Wijs ”Ljuset” som tolkades av Eric Saade och Sarah Dawn Finer. I efterhand så är det väldigt tydligt att just underhållningsdelen av Melodifestivalen tog ett rejält kliv 2019. Kanske inte i form av ett nytänk, utan snarare ett återvändande till beprövade saker.
Starkt startfält, men inte utan kritik
För ovanlighetens skull så hamnade inte mediefokuset på programledare eller manus detta år, utan all energi lades faktiskt på att analysera och tycka till om musiken. Och det var ett relativt starkt startfält som presenterades i november 2018 – även om det saknades stora stjärnor. I huvudsak så återsåg vi flera artister som varit frekventa i tävlingen de senaste åren såsom Wiktoria, Nano, John Lundvik, Lisa Ajax, Margaret, Martin Stenmarck, Jon Henrik Fjällgren och Dolly Style. I denna genre var det dock duon Hanna Ferm & LIAMOO som blev förhandstippade till vinsten, och det var kanske inte helt oväntat med tanke på deras framgångar i Idol tidigare. Men de stora snackisarna kom att handla om de verkliga veteraner som nu också gjorde comeback. Vi fick se legender som Arja Saijonmaa, Ann-Louise Hansson, Andreas Johnsson, Jan Malmsjö, och inte minst Arvingarna göra comeback! Veteraner hade ju haft det svårt de senaste åren, och i många fall så har de rent av hamnat sist i sina deltävlingar. Men 2019 var det bara Arja Saijonmaa som hade oturen att sluta sist i sin deltävling. Ann-Louise Hansson var en hårsmån från att nå finalen, och Arvingarna dängade till med en gedigen gammalschlager som tog sig ända till topp-7 i finalen.
Samtidigt så fanns det en stor grupp halv-veteraner som höjde många ögonbryn med sina comebacker. Anna Bergendahl, som 2010 blivit en av de mest utskällda Mellovinnarna i historien då hennes ”This is my life” misslyckades kvalificera sig till Eurovisionfinalen, gjorde plötsligt comeback! Helt oväntat så hade hon samlat nytt självförtroende, och en ny stil – som rent av skulle ta henne till finalen! Lina Hedlund däremot, hade efter mer än ett decennium med Alcazar till slut valt att gå ”solo” – trots att hon vid detta laget var relativt uträknad. Men Lina skulle minsann visa sig var tuffare än någonsin, och skulle dela ut en av de större skrällarna detta år med sin ”Victorious”.
Men den ”halv-veteran” som fick mest uppmärksamhet och blev mest favorittippad på förhand var Mohombi, som 2005 deltog tillsammans med gruppen Group Avalon. Efter att sedan blivit framgångsrik internationellt med artisten Pitbull, så framstod Mohombi nu 14 år efter sitt senaste Melloframträdande – som en världsstjärna. Förväntningarna var höga!
Däremot fanns också en rad frågetecken i startfältet…
…som tidigt hamnade i kritikernas skottfält. Pagan Fury var en av de sista artisterna som presenterades, och hade tidigare inte spelat offentligt. Tvärtom visade det sig att fantasyrockbandet enbart producerat musik till dataspel, och deras musikbolag var intimt kopplat just till ett svenskt dataspelsbolag, Paradox. Kritik riktades därför mot bandet, då man menade att detta var en PR-kupp från Paradox, och att bandet ju inte ens var ”på riktigt”. Att sångerskan i bandet, Mia Stegmar, länge varit en etablerad artist och tidigare deltagit i Melodifestivalen – var inget som kritikerna tog hänsyn till.
Den store Youtubeprofilen Vlad Reiser blev också uppmärksammad, men kanske inte helt från positivt håll. Hans popularitet bland den yngre publiken gjorde att många nu fruktade en ny ”Samir & Viktor”-effekt, som skulle sänka nivån i tävlingen. Med tanke på att Dolly Style redan var med i startfältet så oroade sig många över att det skulle bli en barnsligare nivå i finalen. Emellertid hade SVT försökt att förebygga detta genom ett nytt röstsystem som infördes 2019. För första gången skulle tv-tittarnas röster delas in och fördelas efter åldersgrupper – vilket innebar att de yngre tittarna, oavsett hur många de än var, skulle ha lika många poäng att dela ut som 75+:arna. Tanken var att ingen åldersgrupp nu skulle kunna ”ta över” och skicka barnsliga bidrag till toppen i resultaten. Detta hade ju varit en kontroversiell effekt av röstningsappen – där vem som helst kan rösta gratis 5 gånger på valfritt bidrag. Att barnfamiljer utnyttjade detta var ju ingen hemlighet, men först nu så skulle mängden barnröster alltså inte få snedvrida resultaten.
Några skrällar – och några fiaskon
Det visade sig bli en spännande och lite oväntad tävling, där flera artister överraskade…
Deltävling 1
I den första deltävlingen i Göteborg var Wiktoria och Nano förhandstippade att gå till final, medan Mohombi och Anna Bergendahl låg tätt efter enligt spelbolagen. Emellertid hade favorittrycket varit för stort på Nano, vars andraplats i Mello 2017 hade gjort honom till en publikfavorit. Men 2019 var inte hans år, och han skickades istället till Andra Chansen med Anna Bergendahl. Istället fick Mohombi och Wiktoria finalbiljetterna.
Deltävling 2
I Malmö veckan därpå, så kom allt att handla om Hanna Ferm & LIAMOO, som stal all uppmärksamhet. Deras finalbiljett var i princip redan säkrad, vilket gjorde resten av startfältet helt ovist. Det snackades om Oscar Enestad (ifrån FO&O), och såklart om Vlad Reiser. Men ingen av dessa skulle få finalbiljetten – utan istället 15-åriga Malou Prytz. Denna småländska tjej var totalt okänd inför sin deltävling, men hade trots allt en låt skriven av tungviktaren Isa Tengblad. Man kanske inte borde varit så förvånad som man ändå blev, då denna deltävling hade det klart sämsta startfältet. Men Malou var väl värd sin finalplats, och blev en av de största skrällarna under Melloåret. Till Andra chansen gick Vlad Reiser och oväntat nog Andreas Johnsson – som faktiskt varit helt uträknad. Istället var det Oscar Enestad som stod för fiaskot, då han slutade sist i Malmö, trots förhandstippningarna.
Deltävling 3
Den tredje deltävlingen i Leksand var den mest svårtippade på förhand, där i princip varje bidrag hade potential att ta sig vidare. Jon Henrik Fjällgren hade dock bäst odds, och skulle mycket riktigt ta sig till final med en av sina bästa alster på länge – ”Norrsken”. Dock kanske hans ren fick allra mest uppmärksamhet… Nåja. Bakom honom fanns en uppsjö av utmanare, där det blev Lina Hedlund som drog det längsta strået – något oväntat med tanke på att hon framstod som en veteran, och borde kanske därför mest locka de äldre. Både Dolly style, Omar Rudberg och Rebecka Karlsson torde haft större chans, då de ju är artister som borde gå bäst hem hos yngre. Men överraskande nog misslyckades alla dessa utom Rebecka Karlsson att gå vidare – då Rebecka fick biljetten till Andra chansen tillsammans med veteranen Martin Stenmarck.
Deltävling 4
Den fjärde deltävlingen i Lidköping däremot var enligt mig helt klart den bästa av de fyra. Härifrån skulle både vinnarlåten och silvermedaljören komma ifrån, men också två av finalisterna från Andra chansen. Förhandstipset sade John Lundvik och Lisa Ajax, men det var Bishara och Arvingarna som det snackades om. Bishara fick stående ovationer under sina repetitioner och mycket snart så var han favorittippad. Arvingarna chockade alla med en gammalschlager, och blev också en favorit. Medan John Lundvik och Bishara, som tippat, till slut stod med finalbiljetterna, så kunde Arvingarna och Lisa Ajax ta Andra chansen-platserna. Men detta gjorde de inte utan strid – då Ann-Louise Hansson faktiskt var hyfsat nära fjärdeplatsen med sin rörande hyllning till nyligen avlidna Lill-Babs. Dock var alla bidrag offentliga nu, och kort efter sändning så seglade John Lundvik upp som självklar vinnarfavorit – inte bara hos spelbolagen utan hos många fans likaså.
Andra chansen
Andra chansen blev emellertid inte helt oviktigt. På plats i Nyköping fanns flera artister som tidigare varit snackisar, och som många fortfarande förväntade sig mycket av. Nano var en av dem, och fick i sin duell möta Vlad Reiser. Denna gång höll Nano för trycket, och gick till final. En annan snackis var Lisa Ajax, som i sin duell slog ut veteranen Martin Stenmarck. Lisas kollegor från deltävling 4, Arvingarna slog ut Rebecka Karlsson i den jämnaste duellen under kvällen. Störst seger tog dock Anna Bergendahl i sin duell över Andreas Johnsson, och Anna kunde därmed fullborda sin revansch. Hennes ”Ashes to Ashes” hade gått varm på radion innan, och började nu ses som en potentiell topplåt i finalen. Emellertid var det ett pausnummer som stal publikens hjärtan, då Kodjo lyckade kuppa in Johnny Logan på scenen för att framföra ”Hold me now” riktat till Kodjos mamma som satt i publiken.
Tidernas störste vinnare
I finalen på Friends Arena blev det dock inga större överraskningar. John Lundvik var överlägsen när rösterna började räknas ihop. Faktum är att han i slutändan blev den mest överlägsne vinnaren sedan Carolas vinst 1983 – han tog alla 12:or från samtliga internationella jurygrupper. Han tog också sex av åtta möjliga 12:or från tv-tittarna, då enbart de två yngsta åldersgrupperna istället valde Bishara. Och Bishara skulle bli den stora skrällen – blott 15 år och redan silvermedaljör i Melodifestivalen! Hans låtskrivare, Benjamin Ingrosso, blev nu också den förste att vinna tävlingen som artist och året därpå komma tvåa som låtskrivare! Benjamin lär vi få se igen! Emellertid så var Hanna Ferm & LIAMOO tätt inpå på tredjeplatsen, vilket innebär att LIAMOO fortsätter placera sig högt i Melodifestivalen. Frågan är kanske om han faktiskt till slut vinner? Lika bra gick det inte för den andra 15-åringen Malou Prytz, som tyvärr kom sist denna kväll. Men hon var inte bitter för det, då hon ju nu fått sitt genombrott. Den ende som verkligen var lite bitter var Mohombi som slutade 5:a. Han hade ju hoppats på ett större genombrott än så, men fick vare sig stöd av tv-tittare eller jurygrupper.
Jurygrupperna och Tv-tittarna relativt överens
Hur såg då skillnaderna ut mellan Tv-tittarna och de internationella jurygrupperna? De senaste åren har det funnit stora skillnader som rent av spelat en avgörande roll i resultaten. Men 2019 var de ändå förvånansvärt små. Då John Lundvik tog hem samtliga 12:or från jurygrupperna, så fördelades de övriga jurypoängen ganska slumpmässigt. Den ende som fick lite mer än övriga var Nano – som slutade 2:a hos juryn. Men det var inte stora skillnader i juryns resultatlista efter Nano. Mellan trean Hanna Ferm & LIAMOO och 8:an Lina Hedlund så skiljde 16 poäng, vilket vittnar om att jurygrupperna hade svårt att rangordna de övriga bidragen. Tv-tittarna hade lättare för det, där John Lundvik med sina 14% var helt överlägsen, följd av Bishara och Hanna Ferm & LIAMOO på 10,9% respektive 10,1%. Tittarnas fjärdeplats gick till Jon Henrik, som fick 8,9% av rösterna.
Nano – som ju gick bra hem hos jurygrupperna, fick chockartat bara 6% av rösterna och hamnade näst sist hos tv-tittarna! Detta var emellertid inte den enda stora skillnaden mellan jury och tittare – Jon Henrik hamnade sist hos juryn men kunde tack vare tittarna klättra till en fjärdeplats totalt. Även Bishara fick hjälp av tv-tittarna att nå sin höga placering, då juryn ”bara” givit honom 5:e plats. Överlag var resultatet dock väntat, och bettingbolagen lyckades relativt bra pricka in topp-5. Vad som var än bättre, var att Sverige och John Lundvik nu pressades upp som en av favoriterna till vinsten i Eurovision, vilket bådade gott för fortsättningen.
Ett lyckat år
I slutändan så är det lätt att se att Melodifestivalen 2019 var en framgång för SVT. Kritiken som riktades mot Mellon 2018 var nu som bortblåst, och istället var det nu musiken som stod i centrum. En överväldigande majoritet av bidragen i finalen kom att hamna högt på musiklistorna, och flertalet artister fick sina stora genombrott under året. John Lundvik hade i synnerhet fått erkännande som artist, och skulle ju vara snubblande nära att vinna även Eurovision lite senare. Men framförallt så lyckades SVT hitta tillbaka till vinnarspåret igen, där Melodifestivalen faktiskt blev underhållande och sevärd för det stora flertalet. Tittarsiffrorna visade också mycket riktigt på en ökning – och mycket talar för att SVT kommer fortsätta den nya trenden inför 2020.
Frågan är, kommer Sverige kunna upprätthålla denna nivå hela 20-talet också? Och hur ser arvet ut efter Christer Björkman, som snart går i pension? Det blir garanterat ett spännande årtionde att se fram emot!
