LUKAS TYCKER TILL. I väntan på att nästa Eurovisionsäsong ska börja har vår skribent Lukas tagit fram en lista på 25 Eurovision-låtar som han anser har placerats alldeles för högt mot vad de borde ha gjort. Åtminstone enligt honom! Nu släpper vi den första delen av fem där ni får se plats 25-21.

De bidrag Lukas har valt ut har tävlat i Eurovision mellan åren 2004 och 2019. Alla valen Lukas har gjort är hämtade från hans eget tycke och smak. Oavsett om du håller med honom eller inte är du varmt välkommen att lägga en kommentar i kommentarsfältet nedan för fri debatt. Med det sagt – nu köööör vi 🙂

 

Förord från författaren

Hej på er alla, Lukas här! En intressant iakttagelse jag gjort är att jag verkar ha ett mycket annorlunda förhållningssätt till musiken i allmänhet, men till Eurovision-låtarna i synnerhet, både om man jämför med många av mina panelkollegor, men också hur det gick för låtarna i varje års resultatrad. Därför inspirerades jag att göra denna lista, och då började jag från 2004 eftersom det var det första året jag själv började titta på Eurovision. Jag kommer likväl även dela med mig av låtar som jag tycker hamnade oförtjänt lågt parallellt med denna lista, men det kommer ske separat. Kom gärna ihåg att mina åsikter inte reflekterar någon annans åsikter på något sätt, i synnerhet inte mina panelkollegors. Nu har jag pladdrat färdigt, så då sätter vi igång och vi börjar med plats 25, som är…

 

• Plats 25-21

25. Ungern 2007, Magdi Rúzsa – ”Unsubstantial Blues” (9:a)

Ungern har varit ett land som blandat och gett ganska mycket i Eurovisionsammanhang, både sett till resultatraderna samt mina egna personliga åsikter. Det är däremot inte ofta som resultatraden och mina åsikter korrelerat helt. Som i det här fallet när de bjöd på ”Unsubstantial Blues”. Som ung var jag fostrad med mycket blues, mest tack vare en film vid namn Blues Brothers. Då bjöds det på mycket fartfylld blues. Det här däremot, kändes som ett totalt snarkpiller. Och jag trodde också att i en semifinal på 28 låtar (och sen i en final på 24) skulle en sån här låt bli helt bortkommen. Men fel skulle jag ha, och jag är inte helt 100 på vad det var som fick den att lyfta från mycket annat…

 


24. Vitryssland 2019, Zena – ”Like It” (24:e)

”Vänta lite här nu, Vitryssland hamnade ju bara på 24:e plats?” Jo, det stämmer. Och det är därför jag inte rankar dem högre än så här. Men de har sin plats på denna lista, och detta mycket riktigt pga att det i mitt tycke var en riktigt dålig låt som inte hörde hemma i finalen. Inte nog med att det redan var olustigt att se en 16-åring köra på det suggestiva spåret (vilket Zena gjorde), så ter det hela sig ännu olustigare när ingen i låtskrivarteamet verkade tycka att det var en dålig idé. Ingen som lyfte handen och sa ”Vore det inte bättre om en vuxen sjöng den här låten istället?”. Nej, det här var bara risigt.

 


23. Ukraina 2011, Mika Newton – ”Angel” (4:e)

2011 minns jag som ett år då det var väldigt många länder som experimenterade väldigt mycket, dels med olika genres, men också kring låtarnas uppbyggnad. Och så har vi denna låt, som blev som något slags vakuum bland mycket annat. Och mitt i allt lyckades denna segla upp till en fjärdeplats, vilket jag finner ganska otroligt med tanke på att jag än idag har svårt att minnas ”Angel”. Förutom den där gimmicken med sandartisten i bakgrunden då… vilket i sig fick mig att undra ”är det där verkligen det enda som behövdes för att lyfta upp Ukraina?”

 


22. Storbritannien 2009, Jade Ewen – ”It’s My Time” (5:e)

Som vi alla vet så har ju Storbritannien helt tappat stinget i Eurovision, och mycket pga den dåliga attityd landet i stort verkar ha till tävlingen, samt det där klassiska problemet att landet gått från att vara ledande inom populärmusiken överlag, till att istället halvhjärtat försöka hinna ikapp tidsandan. Detta gör att det lite grann tar emot för mig att ha med denna låt på denna lista då det var sista gången som Storbritannien lyckades nå topp 5. Men för mig var det här inget mer än en släpig ballad som andades lite väl mycket Disney, lite väl pretentiöst…

 


21. Norge 2019, KEiiNO – ”Spirit in the Sky” (6:e)

Norge blandar och ger rejält i Eurovision, och just ”Spirit in the Sky” är en sådan där låt som jag bara blir förvirrad varje gång jag hör den. Egentligen är kanske inte den stora frågan hur den kom sexa, utan snarare hur KEiiNO lyckades vinna hos tv-tittarna! Jag tyckte låten kändes väldigt osammanhängande med en relativt otajt trio och så det där random jojkandet. Och jag vill inte tala illa om jojk, tvärtom kan det bli riktigt fint (ta bara Jon Henrik Fjällgren, suverän jojkare). Men i just detta fall passade det inte alls in. Det hela blev bara märkligt.

 

• Plats 20-16

20. Ukraina 2010, Alyosha – ”Sweet People” (10:e)

Jag tycker den här låten speglar 2010 års Eurovision ganska bra, då det första jag tänker på när jag tänker Eurovision 2010 är: Ångest! ”Sweet People” var just som många andra låtar detta år, en ångestfylld ballad, och inte heller på ett så bra sätt. Jag blev deprimerad när jag hörde den. Och då kom jag ihåg att jag tänkte, ”det här är nog den släpigaste och jobbigaste balladen bland många andra, hur ska denna sticka ut?”. Så gick den inte bara vidare, utan topp 10. Märkligt…

 


19. Lettland 2005, Valters & Kazha – ”The War Is Not Over” (5:e)

Lettland är ju ett land som trots namnet inte alls haft det lätt (ha ha ha…). Inte alltid de förtjänat sina dåliga resultat, så ibland kan det vara trevligt när de glänser till. Det tyckte jag inte de förtjänade med denna låt. För mig blev det inget annat en trist och tandlös fredspekoral.
En intressant iakttagelse med denna låt var att den trots att den väl i finalen seglade upp till en femteplats inte alls hade det lika lätt i semifinalen. Där gick Lettland till final med blotta förskräckelsen; det skiljde nämligen bara fyra poäng mellan Lettland som gick vidare, och Polen som åkte ut. Om man frågar mig hade jag hellre låtit Polen ta den sista finalplatsen…

(P.S. Vila i frid, Valters Frīdenbergs.)


18. Norge 2013, Margaret Berger – ”I Feed You My Love” (4:e)

Den märkligt mörka dubstep-bakgrundsmelodin passade inte så jättebra ihop med Margarets stämma kan jag känna. Kombinationen blev mest en krock för mig, och både låten och scennumret blev väldigt kallt. Margaret lyckades förvisso komma ut genom rutan, men jag kunde se att hennes ansiktsuttryck var oerhört stelt. Hur det här sen lyckades bli fyra är någonting jag inte alltid begriper mig på, då jag inte alls blev berörd utav det här, ej heller hjälpt av det faktum att jag inte heller tycktes förstå mig på vad hon egentligen sjunger om…

 


17. Belgien 2016, Laura Tesoro – ”What’s the Pressure?” (10:e)

Förutom det uppenbara att kompositörerna snott basgången från ”Another One Bites the Dust” så slogs jag av intrycket att Laura Tesoro sjöng falskt nästintill rakt igenom hela låten. Och dessutom verkade enormt speedad i sitt uppträdande. Jag kommer ihåg att jag trodde denna låt skulle hamna långt ner i semin anno 2016, fram tills startnumret valdes, och Laura fick stänga semifinal 2. Men att hon skulle bli tia, mycket tack vare juryn… Varför? Nog för att 2016 var ett svagt år i mitt tycke, men det här var verkligen en av bottennoteringarna för mig i ett redan svagt år.

 


16. Cypern 2012, Ivi Adamou – ”La La Love” (16:e)

Okej, så ”La La Love” hamnade förvisso inte särskilt högt i resultatraden, så då kanske inte den skulle kvala in här. Men av nån anledning så fortsätter den hypas upp rejält som om den vore det årets vinnare, eller tvåa, eller trea (vilket som). Detta då den antagligen har ett klubb-vibe som många blivit tokiga över, framför allt var den hypen märkbar 2012. Men jag har tröttnat totalt på den. Det blir bara jobbigt att höra låttiteln upprepas en sjuhelsikes massa gånger. Överhuvudtaget att bara upprepa låttiteln gång på gång skapar knappast någon hook! Föga förvånande såg majoriteten av Europa igenom detta, men den lyckades ändå få en 12:a från Sverige (och Grekland, men det är en annan femma)… Hur?

 

• Plats 15-11

15. Belgien 2015 (4:e), ”Rhythm Inside” med Loïc Nottet

Denna låt minns jag snackades det ganska mycket om, men jag själv förstod aldrig riktigt varför. Dels så tar det lite tid för den att komma igång, men när den väl gör det blir det som ett aldrig tystnande eko. Sen brukar jag få en ganska olustig känsla när jag hör unga sångare ta ton trots att de inte hunnit gå in i målbrottet än. Man blir lite nojig och bara hoppas att det inte ska slå till för då är det kört. Nog för att Belgien hörde hemma i finalen, men fyra? Lite väl att ta i, va?

 


14. Makedonien 2006 (12:e), ”Ninanajna” med Elena Risteska

Nordmakedonien (då Makedonien) har ofta förvånat mig med sina låtval i många år, och inte alltid på ett bra sätt. Det här är nog den svagaste låten enligt mig. Det var bara en omelodisk låt som inte kändes som den passade in i Eurovision, utan snarare hörde hemma i någon obskyr porrfilm. Inte blev det bättre av att man med scennumret valde att köra på just det tricket med flertalet dansare med utmanande klädsel… nu blev det i och för sig bara en tolfteplats. Däremot skulle detta vara Nordmakedoniens bästa resultat fram tills 2019. Och det skulle egentligen inte ens ha blivit så!

2006 hoppade Serbien & Montenegro av tävlingen med kort varsel. Trots detta fick de fortfarande vara med och rösta, både i semifinalen och finalen, något som aldrig skett förr, eller efteråt för den delen. I finalen påverkade detta extra röstande land inte särskilt mycket, men i semifinalen skulle Serbien & Montenegro spela en ytterst avgörande roll. Makedonien belönades med en 10:a, och gick om det land som då slutade 11:a i semifinalen: Polen. Således gick Makedonien till final med en låt som egentligen inte borde ha varit i final om endast de tävlande röstat. Och detta skulle alltså inte ha hänt idag. Därav att de hamnar på min lista här.

 


13. Norge 2017 (10:e), ”Grab the Moment” med JOWST feat. Aleksander Walmann

De senaste åren har Norge verkligen dribblat med många konstiga låtval, och jag tycker att ”Grab the Moment” speglar detta ganska tydligt. I det här fallet skickade man en ointressant EDM-låt med en sångare som stod och såg otrygg ut, och en maskerad DJ som stod och hejade på i bakgrunden. Men vad som var det värsta för mig var efter refrängen. Vi fick stå ut med så kallade vocal chops! (Alltså, det där när man tagit delar av artistens redan inspelade sång, klipper ihop det till en röra, och ändrar tonläge på det flera gånger om). Då kände jag att jag började må rätt illa i öronen. För mig kändes det inte som att den borde ha gått till final ens en gång. Och så gör den det, och slutar topp 10. Man tar sig för pannan…

 


12. Italien 2019 (2:a), ”Soldi” med Mahmood

Nu kanske jag är lite väl hård när jag sätter ”Soldi” så pass högt, då den inte är jättedålig till skillnad från vissa andra låtar här. Men en andraplats med en av Italiens svagare låtar? Italien har ju annars varit rätt kul att följa sedan deras comeback 2011, då de alltid bjudit på karaktär. Man lät sig aldrig påverkas av vad som är ”inne”, utan kollar vad som är mest omtyckt på hemmaplan för stunden och kör på det. Med det sagt så blir ”Soldi” för mig lite av ett antiklimax. Det är nog rätt känt att Mahmoods låt ändå handlar om hans dåliga relation till sin far som lämnade honom, och det är vad det är. Men det är samtidigt synd när en låt med ett djupt budskap av det här slaget misslyckas med att beröra. En förklaring kring detta är att man sällan har det ljudlandskap som krävs för att markera på vad melodin ska få lyssnaren att känna. Och med en melodi som lät som en enkel rapplåt så kände i alla fall jag att budskapet gick förlorat, och jag tappade intresset ganska fort. Så hur den här lyckades bli tvåa, och därmed komma högre upp i resultatraden jämfört med legendariska akter som t ex Il Volo, är något som förbryllar mig…

 


11. Tjeckien 2018 (6:e), ”Lie to Me” med Mikolas Josef

Även idag har jag svårt att förstå hur denna låt lyckades fixa Tjeckien sin bästa placering i Eurovision… för mig lät det här knappt ens som musik, utan det var snarare som ett ynka trumbeat och så fick man istället se några personer lattja runt på scen med vad som såg ut som diverse parkour-trick istället för att bjuda på så mycket sång… eller jo, Mikolas hade ändå en mick med sig och bjöd på mummelrapp, men det var allt. Det här hade kanske passat bättre som ett pausnummer, men inte som en tävlande låt! Och framför allt inte en låt som slutar sexa!

 

• Plats 10-06

10. Lettland 2015 (6:e), “Love Injected” med Aminata

Obegripligt hur den här kunde hamna så högt. Vad såg folk i detta? För mig var det här bara en röra av massa ljudeffekter till ett väldigt släpigt beat, plus en sångerska som inte lät helt ren i sången alla gånger, så det skar sig en hel del. Det fanns inte heller någonting i texten som kunde locka mig heller, till skillnad från andra känslosamma ballader som till exempel ”Suus” (Albanien 2012) eller ”Silent Storm” (Norge 2014).

 


09. Israel 2018 (1:a), ”Toy” med Netta

2018 minns jag ändå som ett starkt år med många låtar jag verkligen uppskattade. Tyvärr skulle detta starka år mynna ut i en inte så bra vinnare. Problemet som jag ser med ”Toy” är att låten och dess uttryckssätt blir alldeles för provokativt och konstigt för sitt eget bästa. Och även om Netta verkligen gjorde ett suveränt framträdande live så går det dessvärre inte att komma ifrån att helheten är väldigt förvirrande. Jag kan också konstatera att ”Toy” heller inte åldrats särskilt väl, då jag hört många negativa ord om den nu när resultatet från 2018 satt sig hos många fans.

 


08. Grekland 2004 (3:e), ”Shake It” med Sakis Rouvas

2004 var som bekant det första året som jag tittade på Eurovision Song Contest, och visst fanns det många låtar som stack ut. Men inte alla gjorde det på ett bra sätt, till exempel denna. Trots att jag bara var 10 år vid den tiden förstod jag redan då att den här kunde bli en utmanare då jag märkte att många verkade gilla den. Men jag håller inte alls med, ens idag. Problemet ligger mest i refrängen, för när den kommer igång och Sakis börjar sjunga ”Shake It Shake It Shake It Shake It…” så där jättefort så blir jag bara stressad. Liveframträdandet, även denna gång, var inte heller kul att titta på, där Sakis omgavs av dansare som, ni gissa rätt, fimpar kläderna. Blir så himla dumt där med en påklädd herre som backas upp av avklädda damer!

 


07. Azerbajdzjan 2009 (3:e), ”Always” med Aysel & Arash

2009 tyckte jag mig se ett smärre paradigmskifte i vad som var populärt att skicka till Eurovision. Då började ganska många länder försöka gå en annan riktning, mer åt det som var ”mainstream” så att säga. Azerbajdzjan var ett utav dessa länder, och detta märktes. Dels var låten väldigt cyniskt konstruerad, dels var helheten otroligt smörig, med två artister som bara parades ihop för tillfället utan någon tanke på om det skulle fungera eller ej. Att detta lyckades bli trea var inget jag hade velat se, men sen var 2009 också ett sådant där år där ingenting gick min väg resultatmässigt, jag hade flera låtar som jag verkligen gillade, och bara en utav dem gick ens till final…

Detta var för övrigt första gången som Azerbajdzjan började sin än idag levande trend med att hyra in låtskrivare från utanför rikets gränser (mest från Sverige), och det är fortfarande någonting jag inte är särskilt glad över. Överlag att låna in låtskrivare från andra länder tycker jag på något sätt skadar det egna landets integritet i Eurovision… Visst, om det rör sig om en mikrostat som till exempel San Marino ser jag inte det som någon fara på taket. Men Azerbajdzjan är ingen mikrostat, de borde ju kunna ha en lukrativ lokal musikscen… Nåja, det om det.

 


06. Danmark 2013 (1:a), ”Only Teardrops” med Emmelie de Forest

Att ”Only Teardrops” inte bara utsågs som förhandsfavorit till segern redan från dag ett, utan sen gå och vinna, det övergick verkligen mitt förstånd. Den här låten innehåller så mycket missar som en vinnarlåt absolut inte får ha. En slätstruken melodi med en flöjt som enda hook. En artist som inte har så mycket karisma alls, som lät otroligt darrig på rösten när hon sjöng, och så den värsta dödsstöten av alla: Hon ler genom hela numret, trots att låten ska vara allvarlig och sorglig! Så kan vi ju inte ha det!

 

Plats 05-01

05. Bulgarien 2016 (4:e), ”If Love Was a Crime” med Poli Genova

Bulgarien höll sig borta i Eurovision i två år efter en lång tid med vattentrampning, och 2016 var man tillbaka och lyckades med sin dittills bästa placering. Tyvärr oförtjänt ska jag säga. Poli Genova hade varit med 2011 redan, och även om hennes låt då inte tog sig någon vart så blev hon ändå ganska omtyckt. Och med ”Na Inat” kunde jag förstå varför då hon hade en ordentlig edge, hon hade en rivig personlighet som passade bra till det rockiga numret. När hon sen kom tillbaks med ”If Love Was a Crime” så blev jag ytterst förvånad. Just denna edge som jag uppskattade hos henne var nu helt puts väck! Istället fick vi höra en av de konstigaste klichéerna jag kan komma på. ”If love was a crime we would be criminals”… You don’t say!

 


04. Sverige 2017 (5:e), ”I Can’t Go On” med Robin Bengtsson

Det kan vara svårt att langa motorsåg till sitt hemland alla gånger, men jag måste tyvärr påpeka elefanten i rummet. Tyvärr har Sverige, ända sedan Loreen vann skulle jag påstå, hamnat i en bekväm bubbla där vi inte längre vågar ta ut några svängar, utan vi skickar låtar i samma slätstrukna stuk år in och år ut. ”I Can’t Go On” tycker jag speglar det här rätt så bra, för det här var verkligen en felbyggd låt rakt igenom. Man skulle nästan kunna tro att det faktum att Robin och kompani går på löparband fungerade som en metafor för låtens problem, den går och går och kommer ingenstans. Det är i stort sett bara refräng hela tiden… denna bagatell lyckades trots allt kamma hem en femteplats till Sverige, men det kändes redan då som att vi började halka efter, då det blev början på en trend där vi lovordas rejält av juryn, men tittarna blir inte alls lika impade. Men ingen förutom de mest inbitna fansen verkar höja ögonbrynen över detta så pass mycket, fast det kanske man borde göra…

 


03.Schweiz 2019 (4:e), ”She Got Me” med Luca Hänni

Förmodligen ett av de mest klassiska exemplen på när ett land som gått dåligt i Eurovision plötsligt sprattlar till, med fel låt. Detta var så enormt sliskigt så det förslår. Denna typ av sliskighet som man bara hittar i reggaeton-låtar (jag tror ni vet vilken specifik låt jag syftar på framför allt). Och det klarar jag inte av. Tvärtom ser jag bara framför mig ett urspårat, lökigt strandparty i Tylösand mitt under småtimmarna där alla närvarande har druckit bort sig. Och hade jag befunnit mig på det partyt hade jag bara velat åka hem. Sen är den här typen av låt totalt överspelad och borde inte ha haft nån relevans 2019. Ändå blev Schweiz en upphypad favorit, och tog sin första topp 5-placering på 25 år. Hur sjutton kunde det bli såhär?

 


02. DELAD
Grekland 2008 (3:e), ”Secret Combination” med Kalomira
Turkiet 2009 (4:e), ”Düm Tek Tek” med Hadise
Cypern 2018 (2:a), ”Fuego” med Eleni Foureira

Ja, som ni ser så lät jag tre låtar dela på andraplatsen, och det är för att dessa låtar har så himla mycket gemensamt. Dessa tre har hamnat högt upp på resultattavlorna, de är av ungefär samma stil, och samtliga dessa låtar har jag gett noll poäng till i min betygsskala! Jag har som bekant väldigt svårt för låtar av den här stilen, med någon random tjej som tror hon är värsta sexbomben och ska göra ett provocerande nummer av detta slag, med mycket suggestiva undertoner… om man nu ens kan kalla det för undertoner. Det hela blir bara virrigt och obehagligt. Förutom det uppenbara att artisterna lägger ner så himla mycket på att sätta koreografierna så tappar de rejält i sin sånginsats. Och ett annat gissel med dessa låtar är att artisterna kör på överdrivet mycket kaxighet. För mig som inte alls kan relatera till nånting utav det jag hör eller ser, tycker jag bara de framstår som rejält arroganta istället. Att jag pekar på just ”Secret Combination”, ”Düm Tek Tek” & ”Fuego” i detta inlägg handlar som sagt om att dessa tre alltså lyckades komma otroligt högt. Det är också därför som jag inte nämner låtar som till exempel ”Aphrodisiac” som föll helt i skuggan (Grekland 2012, 17:e plats), eller ”Replay” som floppade (Cypern 2019, 13:e plats). Men dessa andra tre hamnade där de hamnade och då får de ta denna kanske inte så roliga ära av att sluta tvåa i min lista över överskattade låtar. Men det finns däremot en låt som är värre (och för den sakens skull också slutade ännu högre), och den kommer här…

 


01. Grekland 2005 (1:a), ”My Number One” med Helena Paparizou

Vi tar med oss de argument jag hade för de låtar jag precis hade som tvåa, och applicerar det på denna. Fast denna låt har också ännu större bekymmer än så. Förutom det uppenbara att Helena Paparizou ska försöka vara så smörig som möjligt så blir det ännu mer pannkaka utav detta pga hennes tonfall, då hon låter ovanligt arg i rösten när hon sjunger. Det går inte ihop! Det är nästan som att jag känner mig hotad när jag hör henne sjunga. ”Om du inte älskar mig ligger du risigt till…” Huga!

I övrigt är det här den klart sämsta låten som vunnit i Eurovisions historia om man frågar mig. Jag kan inte lyssna på den överhuvudtaget, och när jag väl måste göra det blir jag alltid tvungen att byta till något bättre för att komma tillbaka på banan. Och det ska jag inte behöva göra…

 

Då har ni fått se hela Lukas topplista över hans val av överskattade låtar i Eurovision 2004-2019. Kommentera gärna vilka låtar du anser är mest överskattade!

 

Policy

Läs vår kommentarspolicy samt svaren på varför vi frågar efter namn och e-postadress vid kommentering.

Läs mer »