Här är årets guilty pleasure för mig! Tycker det är kanonkul att Look Mum No Computer fick Storbritanniens ESC-biljett i år, han är ett nördigt youtubefenomen som jag verkligen älskar. Det finns både en excentrism och en glimt i ögat med honom vilket jag uppskattar. Samtidigt är detta inte ”all in” på humor utan är ganska typiskt för honom – det känns genuint! Depeche Mode och Kraftwerk har väl dock aldrig funkat i ESC, och jag tvekar inte en sekund på att detta blir Storbritanniens 6:e sistaplats. Detta ska inte gå hem i Europa och jag tror inte att alla hans youtubefans kommer kunna göra någon skillnad. Men jag diggar detta! Heja!

Betyg (0–5):

Från början förstod jag ingenting och stängde av rätt omgående. Sedan gav jag det en ny chans och en ny lyssning, och sedan en till och så fortsatte det så. Varje lyssning gav mig något nytt och låten växte på mig för varje lyssning. Man hittade något nytt ”påskägg” vid varje tillfälle. För alla är vi trötta på att vara som en robot i en stel vardag. Ibland behöver man bara galenskap och ren glädje. Det har jag insett att denna låt ger mig. Den är mycket djupare än bara eins, zwei, drei. Den är också en slice of pepperoni och ett häftigt musikaliskt stycke.

Betyg (0–5):

En gång i tiden hade Storbritannien hittat receptet på att alltid bli topp tio i Eurovisionfinalerna. Sedan millennieskiftet har man av någon outgrundlig anledning istället slängt det receptet och tagit fram receptet på hur man år efter år blir botten tio i samma finaler. Det tycker jag är tragiskt eftersom Storbritannien som den musiknation de är (åtminstone utanför tävlingen) alltid tar fram stora hits år efter år. En enkel sökning på Google räckte för att hitta minst tjugo andra brittiska artister som gärna skulle ha ESC som promotion istället för det här musikprojektet. Men nej, här väljer man ut en låt som bokstavligen skriker ut både sitt artistnamn och låttitel gång på gång (i alla fall i det senare i själva framträdandet). Räcker det för vinst? Det tror jag knappast!

Betyg (0–5):

Vårt kära England! Vad ska man säga? Måste säga ändå att det är ett roligt bidrag. Inte vad jag hade väntat mig men samtidigt är det så engelskt det bara kan bli. Påminner om syntmusik blandat med punk från 80-talet med en modern twist. Förhoppningsvis blir det ett intressant framträdande men är svårt att se att de kan frångå sin 0-poängare från tittarna eller så är det att alla fotbollsälskande fans därute kan se det här som ett bra bidrag.

Betyg (0–5):

Ja ni, jag tror bestämt uttrycket “Madchester” fick en helt annan dimension här! Skämt åsido, det här kan vara en av de smartaste bidragen som Storbritannien kommit med i modern tid. I ett läge där diskussionen om AI och hur det håller på och ruinerar det mesta inom musikens värld och dylikt, så har vi här en artist som gjort det till sin nisch att göra musik på såpass mycket udda verktyg som möjligt, allt utan hjälp från datorer i allra möjligaste mån. Från att jag tidigare varit lite svalt inställd till låten så har jag börjat uppskatta den mer och mer för hur såpass särpräglat brittisk den är (rent musikaliskt är det en slags hybrid mellan Blur och MGMT), på ett sätt som känns så där härligt “bonkers” och proggigt (det finns en anledning till att Nika Kocharov fick brittiska juryns 12:a för 10 år sen). Jag hoppas Storbritannien får komma in i värmen igen, och framför allt att man slipper bli nollad av tittarna.

Betyg (0–5):

PANELEN TILLSAMMANS.
24 poäng (av 50 möjliga)