Inför Eurovision 2026 – Portugal

Inför Eurovision 2026, som ägde rum i Wien i Österrike, presenterade vi Portugals representant i tävlingen. Från början allokerades bidraget att tävla i den första semifinalen den 12:e maj med startnummer 5 av 15. Bidraget röstades inte vidare till finalen.

Innan vi går in på våra kommentarer och betygsättningar ska du först få bekanta dig med representanten inklusive hur Portugal gjorde sitt val till Wien. När det sedan gäller själva betygsättningen delar varje panelmedlem ut varsin poäng mellan noll och fem (halvpoäng förekommer) och fem av oss kommenterar också vad de tycker om låten.

Fakta

Artist

Bandidos do Cante

Låt

”Rosa”

Låtskrivare

Duarte Farias, Francisco Pereira, Francisco Pestana, Francisco Raposo, Gonçalo Narciso, Gui Alface, José Carlos Coelho Almeida Tavares, Luis Aleixo, Miguel Costa

Vilka är Bandidos do Cante?

Den portugisiska musikgruppen Bandidos do Cante består av sångarna Miguel Costa, Duarte Farias, Francisco Raposo, Luís Aleixo och Francisco Pestana som har spelat ihop som grupp sedan 2022. Samtliga är från Beja eller Monte Trigo i Portugal. Deras musikaliska stil är en blandning mellan en slags accapella och modernt popsound. Att de ens blev en grupp är en slump eftersom de träffades under en middagsbjudning och började sjunga tillsammans. Sedan dess har de släppt flera singlar, däribland ”Amigos Coloridos” som var deras debutsingel.

I år blev de inbjudna att tävla i Portugals Eurovision-uttagning Festival da Canção där de var en av fåtal som sade sig vara beredda att representera Portugal i Eurovision. De tävlade med låten ”Rosa” (gjord av gruppmedlemmarna tillsammans med Francisco Pereira, Gonçalo Narciso, Gui Alface och José Carlos Coelho Almeida Tavares) som gick vidare till finalen och vann där. Låten framförs på portugisiska.

PS: I år fyller ju Eurovisionen 70 år. Om du vill veta mer om vilka bidrag som Portugal har skickat genom tiderna ska du klicka här. Där kan du också se vilka favoriter vi har haft genom åren som gått.

Panelens åsikter och betyg

Efter förra årets ESC-tävling så lyssnade jag inte en enda gång på Portugals bidrag och så kommer det bli även i år. Vi har en grupp, antagligen trevliga män i beigea kostymer som bjuder på finstämd sång vilket det absolut är men det är så himla tråkigt. Här kommer kvällens första toapaus om du dricker för mycket bubbel eller läsk. Den jag hade som min etta i Portugals uttagning (Gonçalo Gomes) hade i alla fall en intressant frisyr och Zorrodansare i lack att titta på.

Betyg (0–5):

När vi i Panelen recenserade fjolårets låtar var jag en av ytterst få som uppskattade “Deslocado”, men paradoxalt nog skulle jag vara den som var mest rätt ute vad gällde låtens öde, och det brukar jag annars sällan vara. Något skrällartat tog man sig vidare till final och även om man sen slutade på en undanskymd placering långt ner i botten blev låten en stor hit. Vi blev alltså varse om en lex Rosa Linn.

Något sånt har jag dessvärre svårt att se som någon möjlighet just i år. Förvisso finns det element där som jag ändå kan uppskatta, det är finstämt och välsjunget, och låten som sig är ändå relativt vacker. Men det här är inte relaterbar depprock, utan istället så kallad Cante Alentejano – väldigt lokalt klingande, men jag har svårt att se hur detta ska bryta igenom de kulturella gränserna. Speciellt när scennumret inte lär bli mycket mer än att gruppen bara står upp och sjunger. Portugal riskerar mycket väl att få en ny Iriao (Georgien 2018) på halsen.

Betyg (0–5):

Portugal gör det Portugal gör bäst och skickar en finstämd ballad med ett inhemskt klingade sound. På något sätt fungerar det ändå. Jag blir åtminstone lite trollbunden av låtens drömska känsla samt herrarnas passande röster. Med tanke på att Portugal lyckats relativt väl i tävlingen med liknande bidrag de senaste åren så tror jag definitivt på en finalplats.

Heja Portugal!

Betyg (0–5):

Portugals ESC-bidrag i år känns äkta och jordnära och låten känns som en slags berättelse, typ. Sångstilen kallas Cante alentejano och är en traditionell portugisisk vokalstil från Alentejo-regionen, egentligen utan instrument. Fin och känslosam stämsång och enkel instrumentering. Låtens handling är förlorad kärlek om ett förhållande som en gång var äkta men som nu är över. Man ska inte underskatta detta. Portugal brukar ju ha framgång i tävlingen med den här sortens avskalade och mysiga låtar. De sticker ju ut på det sättet att de är ensamma i sin genre och går helt sin egen väg. Jag gillar det här skarpt hör och häpna.

Betyg (0–5):

Det här smyger sig in under huden och vidare in i själen, som en viskning man inte riktigt kan förklara. Det bär med sig en värme av familj, barndom, kärlek och stilla harmoni — allt det där som fyller leendekontot utan att ens be om det.

Portugal brukar ju servera sina märkliga små sömnpiller, och 2025 års hissmusik var inget undantag. I år går de åter den stillsamma vägen, men nu med en ton som träffar så mycket djupare att jag nästan känner mig tvungen att höja mitt betyg.