Äntligen är Rumänien tillbaka! Och precis som Moldavien, så verkar det som att de hittat rätt med en gång. Jag tycker faktiskt att ”Choke me” är en av de starkaste rumänska bidragen de senaste 10 åren, även om det är oväntat mörkt för att vara från Rumänien. Jag kan väl hålla med om att det finns delar av låttexten som känns moraliskt tveksamma, men musikaliskt är det riktigt snyggt. Den stora frågan är om det suggestiva och mörka går hem i Europa? Jag är inte helt optimistisk faktiskt. Däremot så lär det bli ett snyggt scennummer och jag tror att Rumänien ändå blir ett land att hålla extra koll på i semifinalen.

Betyg (0–5):

Det kan pratas och tolkas hur man vill om vad Alexandra vill förmedla med sin text, inre demoner eller vuxenmys. I slutändan kvittar det. Faktum är att hon är en grym sångerska med en låt som slår hårt. I ett rätt tamt år behöver vi låtar som dessa, som liksom lyfter. Detta är en låt jag hade kunnat lyssna på min fritid även utanför tävlingen. Det känns lite som en blandning av tidig Nightwish och Lacuna Coil. Alexandra visar att röstförmågan finns där, att sångförmågan är på topp, att scennärvaron och karisman är på sin plats. Det som oroar mig något och drar ner mitt betyg ett snäpp är hennes engelska uttal. Vanligtvis försöker jag att se genom fingrarna, men i detta fall är det för noterbart för att missa.

Betyg (0–5):

Äntligen lite rock men i ett annorlunda utförande som är väldigt underhållande. Rumänien hade en del underliga bidrag att välja på i år men är glad att de valde Alexandra ändå. Hon har karisma och kan leverera sång i alla toner. Sen kan man ju undra lite över texten men förutom det får vi ändå lite rock på scen och det behöver vi. Mer rock i Eurovision!

Betyg (0–5):

Jag tror såväl fans som en del förståsigpåare i media förmodligen måste ha varit ganska skadade av att vi hade en del låtar förra året som fullkomligt slog oss i ansiktet med sexanspelningar i sina texter. Australien skröt om sin milkshake, Finland sjöng om att komma på tyska, och Malta serverade f… Nä! Nej men den här ska inte vara med här!… Ah, det bara slank in, öhh… Nu ska vi se.

Tydligen var det inte bara min egen skruvade associationsförmåga som reagerade på att den här låtens text också skulle anspela på det icke rumsrena (den provokativa titeln hjälper inte). Det ledde i förlängningen till att Alexandra fick gå ut och förtydliga att låten inte alls handlar om stryptango, utan istället en längtan att någon ska kväva hennes inre hjärnspöken. Jag vill gärna tro på det, och jag tror jag väljer att göra så också. Lyssnar jag på låten i sig så känns den mer som ångestladdad snarare än suggestiv, och i studioversionen låter det ändå spännande. Tänker lite grann på gothrockbandet Lacuna Coil när jag hör detta.

Betyg (0–5):

Det här dansrockiga bidraget känns som att någon har slängt in en elgitarr, ett par operastämband och en pudelfrilla i samma mixer och tryckt på max. Resultatet blir en av årets mest mångsidiga musikaliska godsaker — en riktig energishot med både bett och glimt i ögat.

Melodin slingrar sig fram med en tungvrickning, och sången kastar sig mellan operahojt och rockvrål som om den försöker spränga taket på arenan. Engelskan… ja, låt oss säga att ordet choke me får en lite mer vokal-frikostig tolkning, men det gör nästan bara helheten ännu mer charmigt kaotisk.

Det är ett unikt, oförskämt självsäkert bidrag som inte ber om ursäkt för någonting. Och oavsett vad man tycker om genremixen är det svårt att se det missa finalen — det här är ett nummer som rusar rakt fram, med full fart och noll broms.

Betyg (0–5):

PANELEN TILLSAMMANS.
35,5 poäng (av 50 möjliga)