Ni alla som kommer ihåg Alf Poier från Eurovision 2003, kan ju genast se likheterna. Detta är en uppdaterad version av hans bidrag, och på så sätt väldigt ”österrikisk” om man kan uttrycka sig så. Skillnaderna mot JJ:s ”Wasted Love” är nästan astronomiska. Personligen gillar jag detta glada, humoristiska och lättsamma bidraget, men samtidigt är jag helt klar med att detta inte kommer att gå hem i Europa. Österrike vill inte vinna igen. Samtidigt är konkurrensen i denna genre rätt hård, och jag vet inte om jag anser att den ens är bäst i den genren. Men  – likväl en mysig stund framför TV:n blir detta!

Betyg (0–5):

Ibland kommer låtar som träffar en och man kan inte riktigt förklara varför. Man kan inte riktigt sätta ord på varför man älskar det. Med årets österrikiska bidrag är det exakt samma känsla, men omvänt. I mina öron är det bland det sämsta jag hört. Det är så intetsägande att jag knappt klarar av att lyssna igenom låten. Det liksom kryper i kroppen på mig och jag mår fysiskt illa. Så varje gång man behövt lyssna för olika kommentarer och listor har det varit som tortyr. Jag har lagt denna låten som sist på min lista över årets låtar, så mer än en stenhård nolla kan jag inte ge den.

Betyg (0–5):

Det är sällan vi har haft att göra med ett värdland som så tydligt markerat att de inte tänker gå för någon doppietta som Österrike gjort i år. För vad har vi här för något konstigt? Jo, någon form av tyskspråkig klubbmusik. Laserkraft 3D som i början på 10-talet hade en hit med låten “Nein, mann!” ringde och vill ha tillbaks sin danslicens, och så har några av Subwoolfers vänner också gjort ett besök på scen. Dåligt är det här väl inte, men helt hopplöst i dessa sammanhang. När det ändå finns andra låtar som fiskar i liknande vatten kommer den här låten helt hamna i skuggan. Kanske tänker man att man inte har något att bevisa på ett tag, men det känns som att luften gick ur Österrike fullständigt innan tävlingen ens kommit igång, när man har ett ESC i knät som dessutom aldrig haft ett så dåligt rykte på länge som det har nu. Och så ska den här låten stänga finalen… hur sjutton ska detta gå?

Betyg (0–5):

Österrike som alltså är värdland efter vinsten 2025 tävlar med artisten Cosmó med den funkiga poplåten på tyska med titeln Tanzschein, ett ord som bokstavligen kan översättas till något i stil med ”dansintyg/certifikat”, men som här snarare syftar på ett poetiskt ”dansens sken” eller känslan av att försvinna in i dansen och ögonblicket.

Det är ingen bombastisk ESC-banger utan mer av en stämningsfull, cool låt som bygger på vibe snarare än stora tonartshöjningar eller refränger som exploderar.

Det är absolut inte dåligt, men kanske heller inte ett bidrag man spontant plockar upp telefonen och röstar på. Jag tror därför att Österrike riskerar en placering i den nedre delen av resultatlistan i finalen, som de redan är direktkvalificerade till som värdland.

Betyg (0–5):

Österrikes bidrag var först ett enda stort ”vad i hela…?” — en musikalisk chockvåg som slog till utan förvarning. Men nästan lika snabbt, som i ett ögonblick av oförklarlig hypnos, började något skifta. Det som först kändes märkligt blev plötsligt det som grep tag hårdast.

Det är som om låten blinkar mot lyssnaren med en så självsäker glimt i ögat att man till slut kapitulerar. Något i dess energi, dess skruvade charm, dess rytmiska självklarhet gör att man inte kan värja sig.

Det här är inte en låt jag skippar i bilen — tvärtom. Det är en sådan där låt som får handen att instinktivt vrida upp volymen, som om kroppen redan bestämt sig innan hjärnan hunnit med.

Betyg (0–5):

PANELEN TILLSAMMANS.
20,5 poäng (av 50 möjliga)