Adrians analys av Melodifestivalfinalen: Vad hände egentligen i lördags?

Robin Bengtsson inför tävlingen. Foto: ESC-Panelen

KRÖNIKA. Melodifestivalen 2017 är över och vi har en vinnare i form ut av Robin Bengtsson med låten ”I Can’t Go On” som han nu tar med sig till Kiev för att representera Sverige i ESC 2017. Panelens skribent Adrian analyserar resultatet i en slags ”Dagen-efter-krönika”.

Då står det alltså klart – Robin Bengtsson vann Melodifestivalen 2017! Hade du sagt detta till mig i fredags hade jag (och många andra med mig) bara skrattat och skakat på huvudet, för Robin var inte ett av de tre mest tippade bidragen inför finalen. Han låg stadigt på 4:e plats i alla bettinglistor (man fick ca 9 gånger pengarna för att han skulle vinna), och i de allra flesta webbomröstningar var han inte ens med i topp-5. Det enda som skvallrade om hans potential var det faktum att hans låt låg relativt högt på den digitala singellistan i veckan innan finalen. Annars var det nog få saker som talade för att just mannen från Svenljunga skulle ta hem det. Så vad var det då som egentligen hände i lördags kväll? Låt oss bena ut det.

 

Konsten att sticka ut

Jag har tidigare skrivit om behovet av att sticka ut ur mängden – om man vill vinna Melodifestivalen. Ska man ha en rimlig chans att bli ihågkommen så kan man inte låta och se ut som alla andra, eftersom det mänskliga sinnet är utvecklat till att lägga märke till saker som sticker ut. Emellertid så behöver man inte vara schlagerexpert för att kunna se att startfältet i finalen kryllade av unga män med coola moderna låtar – vilket Robin nog också får kategoriseras som. Det går inte att säga att Robin på något sätt hade monopol på sin genre – och det borde ju verkligen ha talat emot honom. Men ändå så ser vi att han gör någonting helt annorlunda mot alla andra ”coola killar” – han gör ett scennummer som alla kommer ihåg. Minns du vad Anton Hagman eller Benjamin Ingrosso gjorde på scenen? Nähä? Men Robins löpband och hans utflykt ute i kulisserna kommer du garanterat ihåg – det sticker nämligen ut! Han gjorde något unikt med sitt scennummer – i ett startfält där de enda andra minnesvärda scenshowerna var Owe Thörnqvists korvgubbe och Mariettes bungy jump dansare. Visst, Robin fick massvis kritik för sin tråkiga klädsel – och jag har full förståelse för att scennumret på sociala medier hånfullt har kallats för ”Dressman-reklamen”. Men det är ju i sig en effekt av att numret berörde – det gick inte att sortera bort. Kort sagt – Robin hade numret som vi bäst mindes – på gott och på ont.

 

Internationella juryn rörde om i grytan

Vi visste alla att det skulle bli jämnt i omröstningen – både oddsen och webbomröstningarna tydde på det. Därför var jag helt övertygad om att internationella juryn skulle få en avgörande roll i år – vilket de rätt sällan brukar ha. Enbart ett år tidigare, nämligen 2013, har juryn framgångsrikt kört över folkets favorit och skickat sin favorit till ESC. Då var det en annan Robin, nämligen Robin Stjernberg (som ironiskt nog även är upphovsman till årets vinnarlåt ”I can’t go on”) som tog hem segern efter att ha besegrat YOHIO på mållinjen efter att ha kommit 1:a hos juryn och 2:a hos folket. Sedan dess har dock alltid folkets favorit stått som slutsegrare, fram tills i år. Saken är ju den, att om den internationella juryn bara kommer hyfsat överens om en favorit – så kan de ge ett bidrag en oerhört stark skjuts. Robin drog hem tre 12-poängare (flest av alla) och var dessutom det enda bidraget som fick poäng ifrån alla jurygrupper. Han var med andra ord en stark juryfavorit, då han fick 20 poäng mer än tvåan Nano i juryomröstningen. Det är faktiskt den tredje största vinnarmarginalen i juryomröstningen någonsin – endast Loreen (2012) och Måns Z (2015) vann juryomröstningen med fler poäng. Den internationella juryns syfte är ju att just hitta de internationellt mest gångbara låtarna – och som vi alla minns gick det ju bra för både Loreen och Måns. Förmodligen var det Robins moderna Justin Timberlake-inspirerade låt som frälste juryn – och inte minst det nyskapande numret. Juryn brukar lägga stort värde i just sådana aspekter – vilket kanske var anledningen till att förhandstippade Wiktoria misslyckades. Hennes låt var kanske inte så internationell som många trodde, och scennumret var garanterat för tafatt.

 

App-röstningen avgjorde – åt fel håll

Även om den internationella juryn för en gångs skull kom överens om en favorit, så hade folket fortfarande all makt att ändra om i resultaten. Robins 20-poängsledning motsvarades faktiskt bara av ca 5% av folkets röster. Hade Nano bara kunnat samla ynka 5 % fler röster än Robin hos folket, hade det räckt för gå om honom och vinna. Dock kunde man ganska snabbt inse att den andra förhandsfavoriten Wiktoria nu var ute ur spelet. Hon låg inte mindre än 69 poäng bakom Robin, vilket hade krävt att hon skulle behöva slå Robin med ca 14,8 % i folkets omröstning, vilket inte kändes särskilt troligt. I synnerhet inte när vi minns att fjolårsvinnaren Frans totalt fick 14,4 % av folkets röster 2016! Hans stöd var rekordlågt, men tillräckligt högt för att vinna eftersom inget annat bidrag fick mer än 9,5% det året. Anledningen var inte att fjolårets startfält var svagt eller fasansfullt jämnt – utan att app-röstningen just gjort entré. Plötsligt gick det att rösta på flera bidrag 5 gånger – helt gratis! Detta innebar tydligen att tv-tittarna inte längre bara röstade på sin favorit – utan på alla bidrag, men då kanske med en extra röst på sin favorit. För att förstå vad effekten av detta röstningsbeteende blir i procentandelar följer här ett konstruerat exempel:

Så här röstade ”Kajsa” i finalen:

  • Nano – 5 röster (22,7 % av Kajsas totala röster)
  • Wiktoria – 4 röster (18,2 % av Kajsas totala röster)
  • Robin Bengtsson – 3 röster (13,6 % av Kajsas totala röster)
  • Jon Henrik feat Aninia – 2 röster (9,0% av Kajsas totala röster)
  • Alla andra bidrag fick 1 röst var (8 x 4,5% av Kajsas totala röster)

Hade det gamla systemet varit gällande – d.v.s. enbart sms- och telefonröstning, så hade Kajsa fått betala i ca 80 kr (om hon sms-röstat) för att rösta så här många gånger. Troligen hade hon då istället nöjt sig med att skicka en eller två röster på sin favorit – och då går 100 % av hennes röster till Nano istället för 22,7 %. En differens på 77,3 % alltså!

När folkets röster till sist räknades in i lördags– stod det alltså pinsamt klart hur app-röstningen påverkar hur folket hade röstat i år. Aldrig någonsin har marginalen mellan folkets favorit och folkets jumbo varit så liten: Nano fick 11,9 % och Lisa Ajax fick 6,2 %. Det är alltså 5,7 % skillnad! Det motsvarar skillnaden mellan Frans och Oscar Zia förra året – ettan och trean hos folket. Ifrån det perspektivet så ser vi hur otroligt liten skillnad det var mellan det bästa och det sämsta bidraget i årets final. Lägg där till, att Nano enbart fick 11,9 % av rösterna, vilket var den lägsta procentsumman för folkets favorit någonsin, och att hans segermarginal till Wiktoria – var 1 %!!!! Robin var faktiskt dessutom bara 0,3 % efter Wiktoria, och Jon Henrik i sin tur bara 0,3 % bakom Robin. Att säga att Nano var en solklar folkfavorit är därmed en stark överdrift – om något så berättar resultaten att folket egentligen hade 4 vinnare – Nano, Wiktoria, Robin och Jon Henrik feat Aninia. App-röstningen har gjort det närmast omöjligt att ge en klar vinnare hos folket – vilket ger juryn mer makt i avgörandet.

 

En märklig final – ur ett historiskt perspektiv

Det var inte bara den brutalt jämna omröstningen som gjorde finalen så annorlunda jämfört med tidigare år. I år, liksom förra året, var det killarna som dominerade startfältet – 7 av 12 bidrag framfördes enbart av killar. Att vinnaren dessutom också är en man, har varit en trend under hela 10-talet hittills, med inte mindre än 5 manliga segrar de senaste 8 åren. Vad denna manliga dominans beror på är faktiskt svårt att avgöra, för i Eurovision ser vi inte samma dominans.

I år var dock första gången sedan 2012 som vinnaren inte kommer från Skåne! Faktum är att ingen artist i årets Melodifestival kom från Skåne, vilket i sig är en sensation med tanke på att landskapet har mer än 10 % av Sveriges befolkning. Robin Bengtsson är däremot från Svenljunga i Västergötland vilket är samma trakter ifrån vilken Christer Björkman och Wiktoria, Shirley Clamp, Magnus Carlsson är bördiga. Senaste gången en västgötsk artist vann Mellon var dock 2003 då västgöten Jessica Andersson vann tillsammans med Magnus Bäcklund i Fame. En annan unik figur i årets final var ju Owe Thörnqvist – som inte bara blev den äldsta melloartisten någonsin (87 år gammal), men också den första finalartisten sedan 2011 som skrivit sitt bidrag helt själv utan hjälp av andra. All respekt till boogie-mannen med andra ord!

En annan detalj som garanterat sticker ut var den totala bristen på riktiga ballader i årets final. Visserligen fick vi höra många mid-tempo låtar, men ingen av dem kan egentligen kategoriseras som ballad – vilket kanske var ett positivt inslag med tanke på att balladerna dominerar i Europa inför Eurovision just nu. Sverige befinner sig helt tydligt i en pop-bubbla, och frågan är om den kommer spricka innan nästa års mello?

 

Kommer omröstningen att förändras?

För första gången på mycket länge har kvällstidningsrubrikerna proklamerat att ”Fel låt vann”, vilket givetvis beror på att folkets tredjeval vann – tack vare juryn. Nöjesskribenten Nunstedt på Expressen var inte nådig i sin kritik mot systemet: ”Folket har förlorat sin makt i den mest folkliga tävlingen” och ”Varför ska polska ”experter” kunna köra över folkets vilja?”. På sociala medier hörs nu dessutom röster som kräver att juryn läggs ned – eftersom den inte behövs.

Mitt svar på det hela är: Gör den inte? Vi glömmer lätt av varför den en gång i tiden infördes – redan 2009 infördes EN internationell jurygrupp som komplement till de andra regionala jurygrupperna. Anledningen var att Charlotte Perrelli året innan hade floppat totalt i ESC, efter att den regionala juryn kört över folkets favorit Sanna Nielsen. När Anna Bergendahl 2010 misslyckades kvalificera Sverige till ESC-finalen, bestämde SVT att ta bort de regionala jurygrupperna helt och ersätta dem med det system vi har idag. Detta berodde på att både folket och de regionala jurygrupperna 2010 hade haft Anna Bergendahl som favorit – men inte den internationella juryn, som istället placerat henne långt ifrån topplaceringarna. Hade vi följt den internationella juryn så kanske vi faktiskt hade lyckats nå finalen.

Sedan 2011 har Sverige aldrig gått bättre, och mycket beror på den internationella juryns inflytande. Vi kan inte skicka låtar som BARA går hem i de svenska stugorna, utan juryn tvingar oss att anpassa oss lite för Europa. Den stora frågan är ju givetvis om det är viktigare att Sverige slutar på en bra placering i Eurovision än att få se sin favorit vinna Melodifestivalen? Det får man själv avgöra. Men med tanke på hur fruktansvärt jämnt svenska folket röstade i finalen, så är det faktiskt inte lätt att peka ut en solklar folkfavorit. Därför är det just i dessa tillfällen som den internationella juryn briljerar och hjälper Sverige välja den internationellt mest gångbara låten.

Däremot har jag en känsla av att app-röstningen är på väg mot vägs ände. Vi såg i år hur otydligt resultatet kan bli, och SVT har säker sett liknande tendenser även under deltävlingarna. Jag tror att det kan vara en god idé att begränsa röstandet – om man bara får rösta på en (eller kanske 2-3) av sina favorit(er) så blir resultatet betydligt enklare att tolka. Om vi skall slippa detta rabalder nästa år – då är det hög tid att se över röst-appen nu.

 


 

Kommentera