Tio händelser under Eurovisions 2010-tal (del 5)


Publicerad:


Skribent:

ESC-Panelen


Publicerad

VI SAMMANFATTAR. Innan vi börjar grotta ned oss mer i 2020-talets kommande bravader tar vår Schlagermagister Adrian er tillbaka till det Eurovision-decennium som just har passerat med tio speciellt utvalda händelser. Denna gång om handlar det om Storbritanniens sämsta decennium!

 

Av medlemmarna i den s.k. ”Big Five”, d.v.s. de fem länder som är direktkvalificerade till finalen varje år då de bidrar med den största finansieringen av EBU, så är Storbritannien de som lyckats allra sämst i tävlingen under 2010-talet. Trots att man tillhör ett av de mest befolkade länderna i hela Europa, och har en enormt stor inhemsk musikindustri – så har de under lång tid misslyckats nå några större framgångar i Eurovision. Hur kommer detta sig egentligen?

 

Pågående process i 20 års tid

Britternas förfall i tävlingen har på många sätt pågått ända sedan 1999, då EBU inför tävlingen i Jerusalem beslöt att slopa språkreglerna – som tidigare hade inneburit att de deltagande länder tvingats sjunga på sitt officiella inhemska språk. I och med att dessa regler nu var borta, kunde alla länder själva välja vilket språk de ville framföra sitt bidrag på – och då var engelska oftast det självklara valet. Då flest tv-tittare förstod engelska i någon utsträckning, så var det också rimligt att dra slutsatsen att bidrag på engelska skulle dra fler tittarröster än andra på mer svårförståeliga språk. Och visst var detta en framgångsrik gissning – inte nog med att det svenska vinnarbidraget ”Take me to your heaven” framfördes på engelska, hela 8 av de 10 högst placerade bidragen i resultatlistan framfördes helt eller delvis på engelska! Detta var en trend som skulle synas i tävlingen under lång tid, och först 2007 skulle en låt på något annats språk än engelska vinna tävlingen igen.

 

Storbritanniens missgynnande

De länder som dock skulle missgynnas av detta var de länder som i huvudsak var engelsktalande från början: Storbritannien, Irland och Malta. Dessa länder hade under 90-talet i princip monopol på topplaceringarna i Eurovision, och deras engelskspråkiga bidrag dominerade totalt – mycket tack vare att de var så lätta att förstå. Inte så konstigt att dessa länder också fick flest poäng ifrån länder där engelskaförståelsen var som högst – exempelvis Sverige, Norge, Nederländerna och Danmark. Men från 1999 så tappade framförallt Storbritannien och Irland sitt ”appeal” i tävlingen och istället inleddes en rejäl kräftgång. Irland skulle aldrig återse topp-5 i resultaten igen, iallafall inte till dags dato. Storbritannien skulle emellertid ha två hyfsade framgångar under 00-talet: 2002 då Jessica Garlick slutade delad 3:a i Tallinn med ”Come back”, och 2009 då Jade Ewen slutade 5:a i Moskva med Andrew Lloyd Webbers ”My time”. Dessa tillfällen får dock ses som unika undantag i landets nedåtgående spiral då man under denna tid helt började tappat fotgreppet i tävlingen. 2003 kom den största motgången då Storbritannien för första gången blev sist – och dessutom bestraffade med 0 poäng! Det var duon Gemini som framförde ”Cry baby” till denna fiaskoplacering – en chock som var svårsmält för britterna som bara 6 år tidigare hade vunnit tävlingen med både poängrekord och världhit genom Katarina and the Waves ”Love shine a light” 1997. Men Geminis sistaplats var inte den sista – redan 2008 var det dags igen då Andy Abraham kom sist i Belgrad med ”Even if”. Vid det här laget hade britterna börjat bli bittra – och dåvarande brittiske kommentatorn (tillika legendaren) Terry Wogan skyllde fiaskot på både öststaterna och rasism (då Andy hade afrikanskt ursprung).

 

Bytte uttagningssätt för att råda bot, men inget hjälpte

För att råda bot på motgångarna så beslöt BBC att välja bidraget internt, istället för att hålla i en större tv-sända uttagning. Initialt så gick detta oerhört bra, med Jade Ewens framgångsrika 5:e plats i Moskva – men mycket av den framgången kan bero på att låtskrivaren faktiskt var den store Andrew Lloyd Webber. Om något så var bidraget ”My time” en stor snackis just p.g.a. att Andrew själv följde med till Moskva och med på scenen för att ackompanjera Jade vid pianot.

Året därpå hade BBC inte fått tag på någon superstjärna, och då kunde man inkassera en ny sistaplats med Josh Dubovie och ”That sounds good to me”. Låten, som BBC valt ut själva, var visserligen allt annat än bra, men framförallt så hade Josh Dubovie vare sig erfarenhet eller stjärnglans – och bidraget blev i princip utskrattat. Ett år senare beslöt sig BBC istället för att damma av det gamla pojkbandet Blue – som sådär 8 år efter sin senaste hit nu skulle rädda Storbritanniens ära i Eurovision. ”I can” slutade visserligen på 11:e plats och blev därmed landets bästa placering under 10-talet – men matchade inte alls de förväntningar som landsmännen hade på bidraget.

Trots nederlaget, så fick BBC för sig att fortsätta skicka avdankade veteraner till Eurovision, vilket innebar att legender som Engelbert Humperdinck och Bonny Tyler nu fick chansen – utan att nå bättre än 19:e plats. Man valde inför 2014 att därför byta taktik igen – och istället satsa på yngre talanger. Tyvärr var detta inte någon enkel fix för landet – i synnerhet då man lyckas dra rena nitlotter. Mest anmärkningsvärda var Electro Velvet, som 2015 valdes av BBC att tävla för Storbritannien i Wien. Gruppen hade tidigare i huvudsak producerat musik till reklamfilmer, och nischat sig inom genren ”Elektronisk Swing”. Bara där borde det kanske ha ringt varningsklockor – men hos BBC lyssnade ingen på de klockorna. Resultaten blev en 24:e plats med ynka 5 poäng.

 

Återupplivade nationell final

Inför 2016 valde man därför att återigen öppna upp för en direktsänd uttagning, som nu gick under namnet ”Eurovision: You decide” där tv-tittarna nu fick rösta fram vinnaren. Dessvärre drog sändningen bara 3,2 % av tittarna, kanske p.g.a. att programmet sändes på BBC 4. Resultatet blev magert, och vinnarna Joe & Jake blev inga framgångar i Eurovision – med en ny 24:e plats i Stockholm.

2017 satsade man lite mer internationellt, och lyckades få in låtskrivare från Norden, vilket lyfte kvaliteten i startfältet. Vinnarbidraget, ”Never give up on you” var dessutom skrivet av tidigare Eurovisionvinnaren Emmelie de Forrest – och artisten som framförde det, Lucie Jones, blev snabbt en fanfavorit. Uttagningen hade nu också ökat sina tittarsiffror med det dubbla sen föregående år – vilket innebar att landet för ovanlighetens skull hade högt självförtroende inför finalen i Kiev. Men, ännu en gång misslyckades man infria förväntningarna – Lucie slutade på 15:e plats.

Trots det fortsatte BBC att storsatsa på uttagningen och 2018 hade man dragit in Måns Zelmerlöw som programledare för uttagningen och flyttat sändningen till BBC 2. Återigen var startfältet packat med nordiska låtskrivare, men vinnare blev den dittills okända sångerskan SuRie med det helbrittiska bidraget ”Storm”. Denna gången blev Storbritannien inte någon favorit bland Eurovisionfansen – och landet fick en ny 24:e placering. 2019 toppade man det, med att inkassera sin fjärde sistaplats i tävlingens historia – då Michael Rice skickades till Tel Aviv med ”Bigger than us”. Denna gång hade bidraget skrivits av den svenska Eurovisionrepresentanten i samma tävling – John Lundvik. Trots detta räckte det alltså inte – och man kan bara bekräfta att Storbritannien just upplevt sitt sämsta decennium i tävlingen.

 

Är Europa trötta på Storbritannien?

Spekulationerna om varför är många, men sedan 2015 så har många börjat att härleda detta till Brexit-omröstningen. Är Europa trötta på Storbritannien kanske? Eller har britterna bara slutat att bry sig om Europa? Hur än fallet är, så kan man iallafall se att BBC på sistone verkligen försökt att förbättra läget med nya uttagningsprocesser och mer internationella låtskrivare. Dock saknar man exempelvis internationella jurygrupper i uttagningen, och antalet telefonröster som kommer in är förhållandevis små i jämförelse med andra länder. Om BBC inför 20-talet nu kan fortsätta reformera uttagningen, är det inte omöjligt att Storbritannien iallafall kan få sin första topp-10 placering på tio år!

 


Kommentera

 
 

 
 
 

  Bookmark and Share Tillbaka till toppen
Aktuellt

Nyheter

Mello 2020

Nationella 2020

Uttagningskalender

Eurovision 2020

Om oss


 
Sök på sajten
 

 
 



Om ESC-Panelen

ESC-Panelen är ett forum om Eurovision Song Contest, Melodifestivalen och andra länders nationella uttagningar.
Vi skribenter i panelen är ett gäng Eurovision-intresserade personer i varierande åldrar och med skilda preferenser inom musiksmak. Den gemensamma nämnaren är att vi alla delar en stor förkärlek till Eurovisionen, och att vi tillsammans bevakar tävlingen året om. Vi delar med oss av bland annat nyhetsuppdateringar, projekt, länktips, topplistor och recensioner.

Gilla och följ oss gärna i våra sociala medier! Du hittar oss på Facebook, Instagram, Twitter och YouTube.

Har du några frågor, funderingar och/eller vill du tipsa oss om nyheter? Skicka i så fall ett mejl till info@escpanelen.se



Tips på Eurovision-musikanaler:

esc radio  Radio International


Personalinloggning
Tillbaka till toppen

ESC-Panelen