VI SAMMANFATTAR. Innan vi börjar grotta ned oss mer i 2020-talets kommande bravader tar vår Schlagermagister Adrian er tillbaka till det Eurovision-decennium som just har passerat med tio speciellt utvalda händelser. Denna gång om handlar det om Eurovisions nya röstningssystem!
And our 12 points go to…. Ja, ni vet spänningen. Sedan 1975 har just de där 12 poängen varit Eurovisions kännetecken, maxpoängen som ett land kan ge till sin favorit i tävlingen. Men under 10-talet så kom tolvpoängaren att förlora lite av sin status, då röstningssystemet stöptes om – inte bara en, utan flera gånger. Anledningarna var flera, men i grunden så handlade detta om att hitta ett mer spännande tävlingsformat.
Nytt format redan på 70-talet
Det var inför Eurovision 1975 i Stockholm som EBU utvecklade ett nytt poängsystem för tävlingen, där varje lands jury kunde rangordna sina 10 favoritbidrag genom att ge dem från 1-12 poäng. Hela idén var att premiera just varje lands främsta och näst främsta favorit, genom att dessa fick 12 respektive 10 poäng, medan tredje favoriten ”bara” fick 8, och fjärdefavoriten 7 o.s.v. Det innebar tydligare skillnad mellan de topprankade bidragen och de lägre rankade – och innebar att tolvan blev oerhört eftertraktad. Och i många tävlingar genom åren var denna finess i poängsystemet helt avgörande, speciellt under den perioden då antalet tolv- och tiopoängare även utgjorde skiljefaktor vid lika slutresultat mellan två bidrag. Ett exempel var ju 1991 då Carola vann med ”Fångad av en stormvind” trots att tvåan Amina från Frankrike slutade på exakt lika många poäng (146). Carola vann tack vare att hon hade fler tiopoängare än Amina (båda hade lika många tolvpoängare).
Men detta poängsystem var gjort för en tid då varje lands röster enbart var beroende av en jury
Under slutet av 90-talet, då telefonröstning infördes på större skala i tävlingen, så valde man att behålla poängsystemet men att låta varje lands telefonomröstning avgöra vilka bidrag som skulle få vilka poäng. Juryn blev en reservinstans som fick rycka in när det uppstått något fel i telefonröstningen, eller som skiljedomare ifall några bidrag mot all förmodan fått samma antal telefonröster i ett lands omröstning. Denna lösning verkade fungera bra, men mot mitten av 00-talet så uppstod ett stort antal problem med detta format, som ledde till både heta debatter och rent av bojkotter från flera länder. Den utlösande faktorn var att Eurovision nu utökades från ca 24 deltagande länder varje år, till ca 45 länder inklusive två semifinaler. Att expansionen i huvudsak gjordes österut in i f.d. Östblocket, gjorde att ”blockröstningen” nu intensifierades och 00-talet kom därför att domineras av länder som Estland, Lettland, Ryssland, Turkiet, Grekland, Ryssland och inte minst Serbien och Ukraina. Framförallt tycktes dessa länders diaspora vara mycket benägna att rösta på sitt gamla hemland, och resultatet blev exempelvis att länder med stora turkiska minoriteter såsom Nederländerna eller Tyskland ofta gav sin tolvpoängare till Turkiet. Effekten blev att västländerna nu upplevde tunga motgångar, inte minst tidigare stornationer som Irland och Storbritannien. Att många i väst nu var upprörda är kanske därför inte så konstigt, även om vi också bör påminna oss om hur låg kvalitet västländernas bidrag faktiskt höll under den här perioden (Dustin the Turkey 2008, Gemini 2003, Piero and the Music stars 2004). Dessvärre ledde denna debatt till avhopp, från bland annat Österrike (2008-2010), Andorra (2010-) och Monaco (2007-). Dessutom hotades tävlingen av vikande tittarsiffror – även i öst. Detta berodde dock på att programtiden helt enkelt var för lång. Då finalen med enkelhet kunde nå över 4 ½ timmar efter att alla länder röstat, så hade klockan redan nått 03.30 i östliga länder som exempelvis Azerbajdzjan.
00-talet innebar förändringens tid i Eurovision-formatet
För att hantera både blockröstande och svällande tidsram, så började både EBU och respektive värdland att experimentera med nya format – både för röstning och röstningsupplägg. För att hantera blockröstandet ville man minska telefonröstningens inverkan på slutresultatet, då denna ansågs vara mest påverkad av detta. Så redan i finalen 2009 återinfördes de nationella jurygrupperna, men delade nu makten med telefonröstarna. Maktdelningen skedde som så att både jurygrupper och telefonröstare i varje land valde ut sina respektive 10 favoriter som poängsattes 1-12, precis som förut. Dessa båda resultat vägdes samman till en ny gemensam rangordningslista för varje land, där de 10 topprankade fick 1-12 poäng liksom förut. Med andra ord – varje lands talesperson kunde enbart ge mellan 1-12 poäng, precis som vanligt, men från och med nu reflekterade de alltså både juryns och folkets röster på lika villkor. Resultatet blev att västländerna nu ännu tycktes göra bättre ifrån sig – inte minst då man kunde se både Norge och Island i topp! 2010 applicerade man det här systemet också på semifinalerna, och under de kommande åren så verkade det som att blockröstandet var neutraliserat. Vinnarna? Ja det var länder som Tyskland, Sverige och Danmark – som nu kammade hem stora framgångar i tävlingen.
SVT justerar röstningsprocessen
Inför 2013 beslöt dåvarande värdbolaget SVT tillsammans med EBU att ännu en gång justera röstningsmetoden för att skapa en lite mer dynamisk och mer rättvis röstning. Istället för att bara jämföra juryernas och telefonröstarnas 10 favoriter, så skulle man nu rangordna och jämföra alla bidrag. Detta innebar att varje lands jurygrupp rangordnade alla bidrag i startfältet på en egen lista, medan en liknande skapades av varje lands telefonomröstning. Detta innebar att varje land nu hade två listor från 1-26 där man alltså kunde se både vem som var jury respektive telefonröstares favorit – men också vem som var deras minst omtyckta. Dessa två listor vägdes sedan samman, och de 10 bidrag som hamnat högst upp på den sammanvägda listan fick de traditionella poängen 1-12 i direktsändningen. Detta öppnade dock för en ny företeelse i tävlingen: Negativ röstning, d.v.s. att framförallt jurygrupperna medvetet kunde placera ett bidrag på sista plats i rangordningen, för att säkerställa att det inte skulle få några poäng i sammanvägningen (d.v.s. nå landets topp-10). Detta innebar att i länder (som exempelvis Estland eller Lettland) där telefonröstarna tenderar ge höga poäng till Ryssland p.g.a. de stora ryska minoriteterna i landet, kunde jurymedlemmarna (som oftast inte hade rysk bakgrund) medvetet placera Rysslands bidrag långt ned i ranglistan och på så sätt garantera att det ryska bidraget inte få några poäng av landet i slutändan. Detta var ett kritiserat system, och enligt flera bedömare så var det en av anledningarna bakom varför Ryssland inte nådde större framgångar än de gjorde mellan 2013-2015, och kanske mest noterbart varför publikfavoriten Il Volo bara nådde tredjeplats i Eurovision 2015. Men i slutändan hade förändringen av röstningsmetoden inte påverkat vinnarna i någon utsträckning.
2016 däremot, kom en helt ny metod som påverkade slutresultatet i allra högsta grad
Återigen var det SVT som ville öka spänningen i röstningsfasen – men denna gång genom att helt kopiera upplägget från Melodifestivalen. Nu skulle inte längre varje lands jurygrupper och telefonomröstning kombineras för att ge landets poäng, utan nu skulle de delas ut var för sig! I praktiken innebar detta att antalet utdelade poäng skulle dubbleras, men enbart jurygruppernas poäng skulle delas ut traditionellt via varje lands talesperson som vi var vana vid. Telefonrösterna ifrån varje land skulle istället räknas ihop och delas ut som klumpsummor i det sista skedet av omröstningen – precis som i Melodifestivalen. Resultatet blev en mycket mer dynamisk omröstningssekvens, med betydligt mer spänning. Och onekligen kunde få ana att Ukrainas Jamala faktiskt skulle vinna 2016 års Eurovision – då hon ju faktiskt egentligen vare sig vann juryns omröstning eller tv-tittarnas. Men i slutändan fick hon flest poäng totalt, tack vare att Dami Im från Australien och Sergey Lazarev från Ryssland inte lyckade gå lika bra i båda omröstningarna.
Detta system fick visserligen kritik, då man tyckte att det var förnedrande för länder att bli utropade som ”null points”, vilket inte skett sedan 70-talet. Även om sannolikheten är låg att få noll poäng av hela den europeiska tv-tittarpubliken, så har det ändå hänt ett flertal gånger sedan dess. Störst kritik kom dock emot systemet, då det ju innebar att det blivit lättare för ett bidrag att vinna – utan att faktiskt vara favorit hos vare sig jury eller tv-tittare. Namninsamlingar startades för att utse publikvinnaren Sergey Lazarev till vinnare, men EBU nekade och hänvisade till att man får spela enligt spelets regler. Tre år senare skulle ju Duncan Laurence från Nederländerna lyckas med samma ”prestation”, men då hade denna kritik lagt sig och ingen lämnade in något klagomål. Emellertid fanns det annan kritik som man tog till sig, då spänningen ibland ändå uteblev p.g.a. ordningen i vilket man utropade poängen från tv-tittarna. Plötsligt var det ganska lätt att räkna ut vem som skulle vinna, i synnerhet om det i slutskedet stod mellan två bidrag på helt olika delar av resultatlistan, och hundratals poäng emellan. Inför 2019 ändrade man därför detta, så att poängen alltid räknades upp underifrån baserat på juryns resultattavla. På så sätt lyckades man faktiskt hålla spänningen vid liv, ända in till sista poängen.
Frågan är därför nu om EBU har behov av att ändra mer i röstningssystemet inför 20-talet? Eller har vi redan fått det optimala systemet?
