ÅRSKRÖNIKA. Det har blivit dags att sammanfatta det sista Eurovision-året på 2010-talet, ett år där oddsen förutspådde att vinnare skulle krossa allt motstånd, något som faktiskt inte hände och där delar av resultatet ändrade sig i efterhand på grund av slarv. Dags för en årskrönika av vår eminente Schlagermagister Adrian!
Det var ingen lätt uppgift som väntade israeliska tv-bolaget KAN, efter att Netta gått hem med vinsten i Lissabon 2018. Varje gång tävlingen hålls i Israel så blir det debatt om Palestinakonflikten, om bojkotter och om säkerheten. Men framförallt så hade ju tävlingen förändrats mycket under de 20 år som gått sedan man arrangerade allt sist. Och i slutändan skulle det bli en stormig väg till framgång för israelerna – kantad av kupper, teknikstrul och arrangörstabbar. Men resultatet blev ändå ett av de bästa Eurovisions vi sett på länge.
Tel Aviv istället för Jerusalem
När Netta hade vunnit i Lissabon, yttrade hon de magiska orden ”See you next year in Jerusalem!”, vilket kanske också många hade förväntat sig. Jerusalem hade tidigare varit Israels värdstad vid de två tidigare tillfällen (1978 och 1998) då landet arrangerat tävlingen. Ur logistisk och säkerhetsmässig synpunkt så har dock Jerusalem alltid varit ett dåligt alternativ, för att inte nämna hur politiskt kontroversiellt valet av Jerusalem varit.
Emellertid gick politiska ledare tidigt ut med att Jerusalem inte var aktuell som värdstad p.g.a. ekonomiska bekymmer. Detta var lite av ett problem, för Jerusalem hade den enda passande inomhusarenan i landet som var tillgänglig, och de andra kandidatstäderna kunde i princip enbart erbjuda ofärdiga förslag som krävde stora ombyggnationer. Undantaget var Tel Aviv, som trots att det är den största staden i landet inte kunde erbjuda den största inomhusanläggningen. Expo Tel Aviv är ju en mässhall som vanligtvis kan ta emot 10,000 åskådare – klart minst av alla de andra kandidatstädernas arenor. Senare skulle också visa sig att enbart 7,300 skulle få plats där när scenen var färdigbyggd, vilket gör detta till den minsta värdarenan i Eurovision under hela 2000-talet. Men som ni vet, så blev det ändå Tel Aviv som valdes i slutändan.
Svensk produktion, israeliska programledare
Ännu en gång var det svenske Christer Björkman som utsågs till Show Producer, d.v.s. producent för hela showen – ett uppdrag han i princip haft ända sedan Eurovision 2016. Detta gjorde att stora delar av produktionsteamet var svenska, och som dessutom jobbat med tävlingen flera år i rad. Det fanns fler saker som följde tidigare års upplägg – framförallt det stora antalet programledare. KAN hade valt ut fyra programledare, precis som i Lissabon året tidigare. De två huvudsakliga programledarna var veteranen Erez Tal, och fotomodellen Bar Refaeli, medan Assi Azar och Lucy Ayoub skötte Green room. Lösningen kändes logisk, och för första gången på länge så fungerade manuset bra för programledarna. Kanske var det också en underlättande faktor att alla hade erfarenhet av att prata engelska?
Biljettstrul och hot om bojkott
Även om arrangörerna inte drabbades av något större organisationskaos, såsom det i Kiev 2017, så uppstod ändå en rad problem i upptakten inför repetitionerna. När biljetterna släpptes så kunde köparna förskräckt konstatera att priserna skjutit rejält i höjden jämfört med tidigare år. Finalbiljetterna gick på mellan 2000-5400 kr, och de billigaste biljetterna var ståplatser till semifinalgenrepen – som kostade väl över 500 kr. Detta gjorde 2019 års Eurovision till det dyraste att besöka – någonsin. Anledningen till de saltade priserna var att arenan bara beräknades ta in 7,300 åskådare, men av dessa skulle EBU själva reservera 3000 vilket gjorde att endast 4,300 biljetter fanns att köpa. Det sparsamma utbudet på biljetter gjorde att det cirkulerade mängder av biljetter på svarta marknaden, och Israeliska myndigheter hade rapporterat om att de konfiskerat felaktigt sålda biljetter som kostat uppemot 10 000 kr per styck!
Men i vanlig ordning förekom också hot om bojkott av tävlingen, även om det just denna gång inte blev några avhopp från något lands sida. Flera namninsamlingar för bojkott startades på Island, med upp till 23 000 underskrifter, och pro-palestinska demonstranter störde de nationella uttagningarna i Tyskland, Spanien, Frankrike och Danmark. I Sverige skrev 171 kulturprofiler och artister under en debattartikel i Aftonbladet, där man krävde bojkott. Men återigen så lyckades man undvika några bojkotter. De enda länderna som inte dök upp men som deltagit tidigare år, var Bulgarien och Ukraina. Bulgarien lämnade återbud av ekonomiska skäl, medan Ukraina valde att hoppa av p.g.a. problem i deras uttagning.
Ett spretigt startfält
Det blev en väldigt varierad uttagningsperiod till Tel Aviv, där flera nationella uttagningar kom med oväntade vinnare. Fjolårsvärdarna Portugal valde ett mycket konstnärligt bidrag i form av Conan Osiris, som i sin “Telemóveis“ skapade lika mycket fascination som förvirring med sin suggestiva dans som hånade den moderna besattheten av mobiltelefoner. Island ville inte vara värre, och skickade den anarkiska BDSM-gruppen Hatari, med det mycket mörka bidraget “Hatrið mun sigra” (Hatet ska segra) till Tel Aviv. Bidraget skulle, trots budskapet, bli en enorm hit på Island och en av landets mest populära bidrag någonsin – iallafall på hemmaplan.
På andra sidan jorden så höll Australien för första gången i historien sin egen livesända uttagning – och vinnare blev det smått excentriska pop-operabidraget “Zero Gravity“ med Kate Miller-Heidke. I Norden så satsade man också mot himlen, då Norge valde den nyskapade trion KEiiNO som för andra gången i Eurovisionhistorien skulle introducera nordsamisk jojk i tävlingen med “Spirit in the Sky“. Finland bjöd på 90-talsnostalgi då man valde DJ:n Darude som framförde “Look Away“ tillsammans med Sebastian Rejman. I Danmark vann den tidigare konståkerskan Leonora med den flerspråkiga “Love is Forever“ – sittandes på en väldigt överdimensionerad stol. Sverige valde som bekant John Lundvik – som redan någon månad tidigare blivit klar för Eurovision som låtskrivare för Storbritanniens bidrag “Bigger Than Us“ framförd av Michael Rice. Britternas uttagning hade faktiskt fler svenska insatser än så, då en av programledarna var ingen mindre än Måns Zelmerlöw!
Och svenska insatser var det gott om i startfältet i Eurovision generellt. Precis som tidigare år så hade ett flertal länder valt att skicka bidrag med svenska upphovsmän – varav flera skulle komma att slåss om segern. Cypern, Schweiz, Ryssland, Azerbajdzjan och Malta, för att nämna några som nu kom med svenskproducerad musik till Tel Aviv. Estland valde dessutom en svensk artist, nämligen Victor Crone och låten “Storm“ – som senare skulle bli en hit på den svenska marknaden.
Spelbolagen var tidigt överens
Emellertid var det helt andra bidrag som skulle bli de stora snackisarna inför starten av repetitionerna. Frankrike fick initialt mycket uppmärksamhet för sin artist – Bilal Hassani, en sångare som blivit framstående inom Frankrikes queer-community. Det var dock hans anti-israeliska åsikter som skapade rubriker, då han vid ett par tillfällen skrivit opassande saker på sociala medier. Bidraget “Roi“ kom dock tidigt att bli en fanfavorit, och kandidat till segern. En som också gjorde anspråk på vinsten var Mahmood från Italien, som med “Soldi“ lyckades bli en av de mest omtalade bidragen inför finalen. Musikvideon skulle få mer klick än någon annan Eurovisionlåt någonsin på Youtube, och han vann även Eurovisionfanklubbens omröstning några veckor tidigare. Italien var alltså helt klart med i förhandsspekulationerna.
Men det var en svenskproducerad låt som faktiskt skulle vinna spelbolagens förstaplats – nämligen“Arcade“ med Duncan Laurence från Nederländerna. Redan då musikvideon släpptes i mars, sjönk oddsen för en nederländsk seger ned till rekordnivåer – en trend som inte skulle brytas. Duncan skulle faktiskt förbli oddsfavoriten hela vägen och skulle bli den mest tippade vinnaren någonsin. Ironiskt nog, skulle han dock vare sig vinna juryns eller tv-tittarnas omröstningar!
Så såg det ut program för program
Semifinal 1 – kära återseenden
Den första semifinalen var på pappret den svagare semin, med få vinnarkandidater. Den inleddes med Cyperns Tamta, som framförde “Replay“ – ett svenskproducerat bidrag som i princip var en direkt kopia på fjolårets ”Fuego”. Men, det räckte iallafall till final denna gång också. Austaliens Kate Miller-Heidke ställde till med en av de mest spektakulära scenshowerna, då hon hängandes på svajande pålar framförde sitt bidrag – rakt till finalen. Hennes framförande var den första av flera märkligare bidrag, då bl.a. Island, Portugal, Grekland och San Marino följde kort efter. Den sistnämnda representerades ännu en gång av legendaren Serhat, som denna gång framförde discorökaren “Say Na Na Na“. Publiken kunde inte låta bli att charmas av hans coola stil, och Serhat lyckades faktiskt ta sig vidare. Detta gjorde även Island, Estland, Grekland, Serbien, Vitryssland, Tjeckien och Slovenien.
Emellertid var det Finlands Darude som fick den tveksamma äran att sluta sist. Något oväntat lyckades inte heller Ungerns Joci Papai, som tidigare varit framgångsrik i Eurovision, nå finalen. Förutom resultatet så gick dock sändningen hyfsat smidigt, om man bortser ifrån hackerattacken mot webbsändningen. En aktivistgrupp hade då lyckats kapa sändningen och sänt ett anti-israeliskt budskap och en video som visade animerade explosioner i Tel Aviv. Den ordinarie sändningen påverkades dock inte av detta. Där hade dock vissa länder lite tekniska svårigheter, och delar av programmet försvann för bland annat tyska, franska, brittiska och polska tittare.
Semifinal 2 – Bland förhandsfavoriter och robotar
Den andra semin var dock i princip fullspäckad med förhandstippade bidrag, där också alla visade sig hålla för trycket. Nederländernas avskalade scenshow gick till final, liksom Sveriges och Rysslands. En överraskning denna kväll, var ett bidrag som tidigare gått helt under radarn – nämligen Nordmakedoniens Tamara Todevska och “Proud“ som imponerade på många denna kväll. Bidraget gick direkt till final och blev landets första finalbidrag sedan 2012! Ett annat land som verkligen gjorde stort intryck var Azerbajdzjans Chingiz med låten “Truth“, där man bl.a. använde sig av laserrobotar på scenen. Liknande hade använts i pausunderhållningen i Stockholm några år tidigare – men nu alltså i ett bidrag. Bidraget tog sig till final och sjönk fort i oddsen och blev därför en av vinnarkandidaterna inför finalen. Med sig dit fick de även Norge, Albanien, Malta, Schweiz och Danmark. För Norges del var resultatet en lättnad, för KEiiNOs framförande i jurysemifinalen kvällen innan hade gått fel. Då hade bilden försvunnit från dem vid två tillfällen p.g.a. strul för kameramännen, vilket gjorde att NRK bad om att gå göra om uppträdandet. EBU nekade, och därför fick alltså juryn inte se hela bidraget framföras såsom det var tänkt.
Finalen – politiska kupper och falsksång
Inför finalen hade mycket gått bra för arrangörerna, men de tekniska problem som ändå hade uppstått var betungande. Dessutom hade sändningarna gått långt över den bestämda sändningstiden, vilket EBU riktade kritik mot. Detta var dessvärre ett problem som blev ännu tydligare i finalen, som blev över fyra timmar lång! Ett stort svart moln inför finalen var dessutom att den stora pausunderhållningen var hotad – Madonna. Det blev en stor bomb i Eurovisionvärlden när det proklamerades att Madonna skulle uppträda i finalen. Men ju närmare lördagens final man kom desto osäkrare blev det om hon verkligen skulle komma. Bara några dagar innan så visade det sig att inget kontrakt hade skrivits på, och när hon väl landade i Tel Aviv så var det oklart om hon ens skulle hinna genomföra några repetitioner. Men i slutändan så skulle inte detta visa sig bli det stora problemet – utan istället visade det sig att den forne världsartisten faktiskt numera sjöng riktigt dåligt. Ett fullständigt antiklimax för alla de Eurovisionfans som kommit till Tel Aviv. På sociala medier haglade kommentarerna om Madonnas falsksång, men ironiskt nog uteblev detta på Youtube senare. Anledningen var att det officiella klippet från uppträdandet hade redigerats av musikbolaget, och då lagt in studiospårets vokalslinga istället.
Madonna lyckades dock även skapa rubriker då hennes dansare kuppade in israeliska och palestinska flaggor på scenkläderna, vilket arrangörerna givetvis inte godkänt. Den isländska gruppen Hatari gjorde detsamma – och blev utbuade av publiken. Island fick sedan en officiell varning ifrån EBU, men det var något som Madonna iallafall slapp.
Nederländernas defilering mot vinst
Den verkliga spänningen skulle dock komma i omröstningen – som för svensk del blev oerhört jobbig. John Lundvik lyckades gå bra hem hos jurygrupperna, och låg faktiskt etta på resultatlistan inför tv-tittarnas dom. Bakom sig hade han Nordmakedoniens Tamara – som till allas förvåning lyckats nå såpass högt med en väldigt lugn låt med feministiskt budskap. Den stora förhandsfavoriten Duncan Laurence kom först på 3:e plats – men hade definitivt kvar chansen att vinna.
Tv-tittarnas röster kom denna gång att presenteras på ett annorlunda sätt – genom att använda sig helt av jurygruppernas resultatlista. Därmed började man nu ge poängen till de bidrag som fick minst poäng av juryn, för att sedan arbeta sig uppåt. Detta gjorde att det blev svårare att räkna ut vem som fått flest poäng av tittarna – vilket var jobbigt för oss svenskar. Norge, hade ju torskat rejält hos jurygrupperna, och bara landat på 18:e plats där – men fick nu massiva 291 poäng av tittarna! Chocken var stor i arenan – och Norge skulle landa på 5:e plats när kvällen var slut.
Till syvende och sist så stod det dock mellan Sverige och Nederländerna – då Duncan fått den näst högsta poängsumman av tittarna (261 poäng). John Lundvik behövde bara 252 poäng för att gå om och ta vinsten – men fick nöja sig med 93. Ridån föll, och förhandsfavoriten Duncan Lawrence kunde defilera till pokalen och Nederländernas första Eurovisionseger på 44 år! Men segermarginalen var liten – för han lyckades vare sig vinna jurygruppernas eller tv-tittarnas förstaplats. 26 poäng bakom kom Italiens Mahmood, och 28 poäng bakom kom Rysslands Sergey Lazarev på tredje plats.
Tidernas röstningskaos
Men ironiskt nog skulle faktiskt inte slutresultatet spikas förrän flera dagar senare. Det visade sig nämligen att det vitryska juryresultatet blivit fel.
Den vitryska juryn hade faktiskt diskats inför finalen, då de råkat avslöja sitt röstresultat offentligt innan sändning. Detta innebar att EBU ersatte den vitryska juryns poängfördelning med en aggregerad resultatlista baserat på landets och liknande länders röstningshistorik. Problemet var bara att det blev fel i just den sammanställningen – vilket upptäcktes först flera dagar efter sändningen. Ändå var det lätt att märka att något var fel, då den vitryske talespersonen gav 12 poäng till Israel – som slutade på 23:e plats med 35 poäng denna kväll. Inga av de vitryska jurypoängen gick till länder i toppen av resultatlistan – vilket borde varit en varningssignal. EBU valde att göra om detta med en korrekt poängfördelning från vitryska juryn, och släppte det nya resultatet på onsdagen efter finalen. Som tur var hade denna fadäs inte inneburit några större förändringar (topp fyra var t.ex. oförändrad placeringsmässigt), men Sverige lyckades klättra till femte plats – på Norges bekostnad. Emellertid visade det sig dock att Sverige istället kommit tvåa och inte vunnit jurygruppernas omröstning – till förmån för Nordmakedonien.
Tyvärr var det inte slut på röstningskaoset där, under veckan som följde avslöjades flera jurymisstag ifrån ett stort antal länder. I Sverige hade t.ex. jurymedlemmen Lina Hedlund röstat ”åt fel håll” i semifinalen, vilket innebar att Österrike fick 8 poäng av Sverige när de i själva verkat inte borde ha fått någon poäng. Detta var österrikarna nog glada över, för landet fick bara 17 poäng och slutade sist i semifinalen. Men Lina var som sagt inte ensam om detta, utan EBU hade ett nu ett stort antal liknande fall på sitt bord. Ännu är det dock oklart om man planerar införa förändringar inför 2020 års tävling, för att förhindra att misstag av denna nivå sker igen.
Ett minnesvärt år
Det var ändå i slutändan ett minnesvärt år 2019, inte bara ur ett musikaliskt perspektiv. De israeliska arrangörerna fördjupade kontakten med Eurovisions historia, och Eurovision-fansen fick mycket nostalgi som del av underhållningen. Mest minnesvärt för mig, var de mash-ups av Eurovisionhits som spelades upp som pausunderhållning – solklar nostalgi serverat på snyggaste möjliga vis.
Programledarna skötte sig bra, och scenproduktionen var onekligen välgjord. Även startfältet lyste med minnesvärda bidrag, oavsett vad man gillar. Det excentriska australiensiska bidraget som framfördes på pålar, eller varför inte Conan Osiris mycket skumma dans? Hatari blev ett fenomen vars like vi förmodligen inte lär se i Eurovision igen, och vem kommer att glömma Serhat från San Marino?
Kort sagt, det var ändå ett underhållande år. Men Duncans vinst förtydligar ändå att de sista åren har sett en förskjutning från lättuggad popschlager – till sällsamt allvar. Hans låt om saknad är en Coldplay-inspirerad påminnelse om att alla genres går hem i Eurovision om man gör det snyggt. Dessutom får nu Nederländerna chansen att bygga upp ett nytt typ av Eurovision, kanske med lite nytt tag på jurygruppernas röstning? Vem vet vad vi får se och höra i Rotterdam? Klart är iallafall att det nog också blir värt att minnas!