MELODIFESTIVALEN 2021 – ANALYS. Det är något visst med den första veckan på Mello-turnén. Julen är förbi sedan ett antal veckor och vinterkylan är som allra starkast precis just nu. Inte så konstigt att man ser fram emot att äntligen få bänka sig framför TV:n och återigen ta del av den galna cirkus som Melodifestivalen faktiskt är! Faktum är att hela Sverige ju går in i en slags kollektiv schlagerbubbla. Schlagermusik spelas på radio non-stop, Melloartisters ansikten dyker plötsligt upp överallt i media och människor i glitterhattar och rosa fjäderboor börjar synas på gator och torg. Man märker inte längre att man befinner sig i den kallaste och hårdaste tiden på året – och det är den verkliga magin bakom schlagerbubblan!
Den tidiga Melodifestivalen
Men schlagerbubblan har inte funnits i all evighet – tvärtom är det en relativt ny grej i Melodifestivalens historia. För det mesta av tiden har Sverige fått nöja sig med en kvälls Melodifestival per år, oftast direktsänd från en studio i Stockholm. Sveriges uttagning till Eurovision Song Contest var då en högst allvarsam och professionell angelägenhet, där finkulturella stjärnor såsom operasångaren Ingvar Wixell eller Monica Zetterlund hade givna platser. På den tiden var det således inte tal om att ta in någon större publik till evenemanget, eller att låta programmet turnera runt i Sverige. Tvärtom ville man helst inte blanda in allmänheten alls – om man kunde undvika det. Sveriges första Eurovisionbidrag 1958 (Alice Babs – ”Lilla stjärna”), valdes då ut internt av Sveriges Radio och framfördes första gången inför publik på scenen i Eurovision. Ingen Mellobubbla i sikte då inte!
Under de följande åren så gjordes några stapplande försök till att etablera en uttagningsprocess för Sveriges ESC-bidrag, bland annat genom att tittarna fick poströsta på sitt favoritbidrag (1962!!!). Detta innebar såklart att resultatet i tävlingen inte blev offentligt för än vecka senare, vilket man lätt kan kalla en ”cliffhanger”! Dessutom var uttagningsprogrammen rena musiktävlingar i början, och artisterna mest redskap. Inte sällan kunde ett bidrag framföras av flera olika artister, och även om bidraget de framfört vann så kunde en helt annan artist få framföra bidraget i Eurovision. Inte speciellt publikvänligt alltså. I princip kan man faktiskt säga att Melodifestivalen, såsom vi känner den, skapas först i slutet på 60-talet när man valt att cementera formatet med tio bidrag med varsin artist, och en vinnare som avgörs i en juryomröstning. Namnet Melodifestivalen används för första gången 1967 och är sedan dess programmets officiella namn (med undantag för åren 1971 och 1972 då den tillfälligt fick andra namn).
Intresset växer – publiken likaså
Något större publikevenemang var det dock inte än, även om programmet producerades inför en livepublik. Det rörde sig då oftast inte om mer än ett hundratal åskådare som fått biljetten genom att anmäla sitt intresse hos SVT/Sveriges Radio-TV som det hette fram till 1979. Detta berodde oftast på att man länge spelade in programmet i SVT:s största studio i Stockholm, eftersom Melodifestivalen än så länge ”bara” var ett TV-program. I takt med att programmet växte i popularitet och krävde större produktioner så fick man dock tänka om kring detta och göra programmet till mer av ett konsert-program med större livepublik. Då blev istället Cirkus i Stockholm den mest återkommande lokalen. När Mellon växt till en riksangelägenhet under 70-talet väcktes också planer på att flytta ut programmet från huvudstaden bl.a. för att en större del av befolkningen skulle få möjlighet att delta i publiken.
Första gången Melodifestivalen sändes ifrån någon annan stad än Stockholm var 1975 i TV-huset i Göteborg. Det ansågs lämpligt att SVT i Göteborg skulle ta över Melodifestivalen just då, eftersom SVT i Stockholm skulle stå värd för Eurovision Song Contest lite senare under våren och därmed redan hade sina händer fulla. Det skulle dock dröja till 1982 innan tävlingen hittade ut från Stockholm igen, då det bestämdes att tävlingen skulle alterneras mellan Stockholm, Göteborg och Malmö från år till år. På så sätt blev svenska folket både bekanta med lokaliteter som bl.a. Lisebergshallen, Rondo och Eriksbergshallen i Göteborg, samt det anrika Palladium och Malmöoperan i Malmö.
Ännu var de dock inga riktiga folkfester såsom vi känner igen dem idag. Visserligen kunde Lisebergshallen ta upp till 3000 åskådare på en konsertkväll, men kom ihåg att man även var tvungen att få plats med en stor orkester och en biffig elektronisk resultattavla i salen! Föga överraskande var Melodifestivalen SVT:s klart dyraste produktion varje år, vilket också gjorde att man i finansiellt svåra tider fick skära ned i Melodifestivalens budget. 1985 skippade man t.ex. liveorkestern till förmån för förinspelad musik – och 1986 framfördes bidragen i form av förinspelade musikvideos! Ironiskt nog så gjordes också en del överdrivet optimistiska satsningar på programmet, såsom 1989 då man förlade tävlingen till Globen för första gången! Kom ihåg att Globen då var nybyggd och en av Europas största inomhusarenor! Tanken var att fylla Globen med publik – något som skulle ge tävlingen en maffig livekänsla. Tyvärr var intresset lågt, och när programmet väl sändes så gapade läktarna halvtomma.
Överlag var intresset så lågt under 90-talet att många ansåg att tävlingen var illa ute. Musiken i tävlingen kunde helt enkelt inte hålla jämnt tempo med den moderna popmusik som Sverige nu producerade på högvarv. Kravet på liveorkester, dansbandens inflytande och kravet på att sjunga på svenska gjorde att få unga kände något större intresse av programmet. Långsamt började dock denna hårda reglering att släppas, och 2000 blev det sista året som tävlingen hade en liveorkester. Men mer förändring var på väg!
Nytt format som förändrar allt
2002 var året som programmet skulle stöpas om helt – och bli den två månader långa Mellobubbla som vi nu är vana vid! Bidragen fick nu framföras på vilket språk som helst, vilket innebar att engelska blev det dominerande språket i tävlingen. Men framförallt fick Melodifestivalen nu fyra deltävlingar, plus en ”Andra Chansen- deltävling” och en stor final. När det kom var konceptet i princip helt nytt – Sverige fick en av de längsta, mest välsedda och dyraste nationella uttagningarna till Eurovision.
Beslutet var dock inte utan kritik, tvärtom höjdes röster om att Melodifestivalen höll på att bli en dokusåpa. Vi ska komma ihåg att vi då rörde oss i ett medielandskap som nyligen upplevt en rejäl boom av dokusåpor av olika slag – från Expedition Robinson, Baren, och Big Brother, till musikaliska varianter såsom Fame Factory. Dessa koncept kallades ofta för ”mobbnings-TV” eftersom många program gick ut på att deltagarna skulle rösta ut varandra ur tävlingen – något som uppfattades som förnedrande och ledde till våldsam kritik från allmänheten och media. Det fanns därför också farhågor om att Melodifestivalen skulle spåra ur till en popularitetstävling eller ett mobbningsforum, och att det musikaliska skulle hamna i skymundan. Men som det skulle visa sig så var konceptet mycket lyckat, och blev snabbt ett viktigt fönster för svenska musiker att visa upp sig genom. Då tävlingen dessutom nu hade plats för 32 bidrag istället för tio eller tolv (som var vanligast fram till 2001) så fick nu alltså många fler artister chansen att slå igenom stort. Just därför blev Mellon aldrig någon ”mobbnings-tv” eller popularitetstävling, trots att tv-tittarna varje lördag röstade bort fyra bidrag från tävlingen. Alla var där på lika villkor, och även om man åkte ut så hade man fått visa upp sig och sin musik för folket. Det var en win-win-situation för alla istället!
Musikalisk breddning
Helt utan sina motgångar har dock konceptet inte varit såklart. När den initiala kritiken hade lagt sig, så bollade SVT istället problemet att få högre kvalitet på startfälten och öka underhållningsvärdet. Värt att komma ihåg, var att Melodifestivalen inte på något sätt hade monopol på musikunderhållningen i TV. I början av 00-talet var Sverige fullständigt dränkt i dokusåpor med musikkoppling. Fame Factory, som tidigare nämnts, var bara ett av flera program som konkurrerade med Melodifestivalen i samma genre. Lite längre in på 00-talet kom Idol och senare även Talang och Dansbandskampen. Plötsligt var det viktigt att Melodifestivalen kunde erbjuda verkligt konkurrenskraftig underhållning, och då var det viktigt att få tag på bra artister till startfälten och att utveckla ett format som gav spännande röstningsmoment.
Problemet för Melodifestivalen hade ju länge varit att man varit alldeles för nischade mot dansbandsmusik och traditionell schlager – något som man nu måste ta i tu med. Tack vare det utvidgade startfältet så fanns nu betydligt större utrymme för att bredda tävlingen mot nya genres. 2002 introducerades R’n’B, latino, punkrock och inte minst disco i tävlingen för första gången, och 2004 tog E-type eurodance-musiken till tävlingen. 2005 kom dock en fullständig explosion av genres i Melodifestivalen, där allt från Hip-hop/Rap, reggae, elektronisk, hårdrock och bossanova samsades med den vanliga schlagern. Det fanns inte längre någon spärr för vad som passade i Melodifestivalen, även om vissa genres såklart alltid har svårare i tävlingen. Länge var ju exempelvis hip-hop en genre som ständigt misslyckades att ta sig till final – men 2008 lyckades Frida Muranius feat. Headline faktiskt göra det omöjliga och gå direkt till final ifrån sin deltävling i Linköping. Chocken var total, inte minst hos Frida själv.
Trots framgången 2008 så har hip-hopen dock förblivit en högst akterseglad genre i Melodifestivalen. Det är emellertid inte ett öde som den är ensam om, utan många av de genres som introducerades under 00-talet hade korta storhetstider i tävlingen. Hårdrocken var superhet mellan 2005-2009 mycket tack vare The Poodles och H.E.A.T., men fick även draghjälp i Eurovision genom Lordi och Wig Wam. Några år senare så gjorde metal en kort sejour i Mellon som nådde sin höjdpunkt när Dead by April nådde finalen 2012. Ungefär samtidigt var rockabillyn superhet, med Top Cats och The Playtones i spetsen. Men någon gång runt 2014 så började startfältet sakta homogeniseras – i synnerhet i finalen. De moderna pop- & dance/Club-låtarna började då ta över mer och mer på bekostnad av bl.a. rocken, dansbanden och den moderna schlagern som tidigare dominerat tävlingen. Egentligen kan man säga att Melodifestivalen under de senaste 20 åren blivit allt mer trendkänslig.
Under 70-, 80-, & 90-talen var ju Melodifestivalen en musikalisk frysbox som höll hårt i sin schlager och sina dansband, något som nu är helt otänkbart. Tvärtom har Mellon snarare blivit lite väl trendkänsliga på senare tid, då vi på sistone fått se startfält som totalt domineras av modern elektronisk pop. Detta avspeglas också av att en stor del av bidragen numera framförs av unga artister, ofta i samarbete med utländska låtskrivare och med producenter med bakgrund i USA. Mellon har blivit ett tillhåll för modern popmusik – en fullständigt utomjordisk tanke på 90-talet!
Melodifestivalen blev en karriäröppning
Detta hade såklart inte varit möjligt utan att Melodifestivalen också hade lyckats locka till sig starka låtskrivare och artister. När man kickade igång med turnén 2002 beslöt man sig också för att göra en samlings-CD med all låtarna i tävlingen – något som inte gjorts förut. För första gången kom alltså alla bidrag, oavsett popularitet i tävlingen, att säljas på samma villkor som vinnarlåten. Detta var såklart en stor möjlighet för nya artister, som på så sätt kunde få draghjälp i försäljningsstatistiken av större artister som också deltog i Melodifestivalen.
Men det var såklart inte den enda ekonomiska fördelen. Turnékonceptet blev ett sätt för artisterna att få chans att synas och höras, inte bara under själva deltävlingen, utan i flera veckors tid. Den intensiva medierapporteringen gjorde att artister nu kunde få upp till tre veckors obruten exponering i media – om man tog sig via Andra chansen till final. Inte illa! I och med streamingtjänsternas genombrott så ökade nu också möjligheterna till exponering radikalt, och Melodifestivalbidragen kom blixtsnabbt ut till allmänheten på ett sätt som inte var möjligt tidigare. Att få en plats i Melodifestivalen blev således nu en gyllene biljett till snabb exponering och nya karriärsmöjligheter.
I och med att programmet också breddades rent musikaliskt, så fanns inte längre skäl för tvivel hos artister med höga ambitioner att söka till Melodifestivalen. Under slutet av 00-talet och början av 10-talet ser vi därför internationellt stora namn i startfälten såsom E-type, The Ark, Agnes, Andreas Johnsson, Alcazar, Malena Ernman och BWO. Emellertid är det mängden återvändande storstjärnor som nu blir påtaglig. Plötsligt vill alla schlagerstjärnor göra comeback – från Carola och Charlotte Perrelli, till Tommy Körberg och Lena Philipsson. Och det bästa är att de numera sällan lyckas besegra det yngre gardet – de unga moderna artisterna som kommer direkt ifrån exempelvis Idol eller Talang. Konkurrensen är stenhård, men ändå inte omöjlig. SVT håller fortfarande dörren öppen för nya okända artister, samtidigt som ovanliga genres alltjämt tas med i startfältet. Man har således skapat lysande förutsättningar för att locka till sig starka artister och internationellt gångbara låtar.
På besök – även i en småstad
Men det som verkligen skapat den mytomspunna schlagerbubblan är turnékonceptet. Tack vare det nya formatet skapades ett helt nytt typ av event – en kombination av lokal stadsfest, turnékonsert och TV-produktion. I takt med att SVT blev varma i samarbetet med eventföretagen och kommunerna så utvecklades värdskapet i varje turnéstad till en veckas Melloevent med lokala evenemang, konserter, öppningsfester med röda mattor och efterfester med champagne. Hela lokalbefolkningen involverades och i många fall blev ett värdskap för Melodifestivalen en viktig prioritering för kommuner med ambitioner. Åtskilliga miljoner av kommunernas pengar började nu gå till att lobba för att få bli en hållplats på Melloturnén – något som var särskilt viktigt i mindre landsbygdskommuner som behöver ett PR-fönster för att locka till sig invånare. En intressant reflektion är att tiden 2002-2012 sammanfaller rätt bra med en byggboom av stora eventhallar i glesbygdskommuner runt om i Sverige. Alla kommunpolitiker visste såklart om att SVT hade specifika krav på vilka arenor de kunde tänkas vilja använda till Melodifestivalen – framförallt vad gäller takhöjd (för ljusrampar) och planyta (för scenbygget). På så sätt satsade många småkommuner på att bygga nytt eller bygga ut gamla hallar till stora moderna eventhallar – för att ha chans att få arrangera en deltävling.
Och nog har Melodifestivalen lyckats komma långt bort från storstaden Stockholm! Man har tagit sig från småorter som Kiruna, Skellefteå och Sandviken i norr, via Leksand, Eskilstuna, Nyköping, Lidköping och Halmstad till Karlskrona och Kristianstad i söder. Nu vet jag inte hur det ser ut på andra ställen, men i exempelvis Lidköping (som jag själv är uppvuxen i) så är det rätt ont om stora direktsända musikaliska live events. Klart att det blir stort när Melodifestivalen kommer på besök! Samtidigt ses värdskapet såklart också som ett politiskt prestigeprojekt som lokalpolitikerna kan skylta med i tid och otid. Men ingen kan förneka att Melloturnerandet har stöpt om programmet i sin helhet, från en lokal angelägenhet för TV-folket i TV-huset i Stockholm, till en riksangelägenhet. Det har blivit vanligt att bli granne med Mellon helt enkelt!
Nästan helt unikt svenskt
Sedan succén med Melloturnén har flera länder utvecklat liknande uttagningsupplägg – bland annat Norge, Litauen, Malta och Estland. Till och med själva Eurovision Song Contest började 2004 utvecklas i den riktningen, efter att mannen som 2002 var med och formade om Melodifestivalen till en Melloturné, Svante Stockselius, blev högste ansvarige chef för Eurovision. Numera är ju Eurovision en trestegsraket, fördelad på en veckas tävlande i en stad – vilket ju fortfarande ligger i lä jämfört med Melodifestivalens upplägg. Men det konceptet står sig starkt även internationellt, även om Sveriges Melodifestival är en helt unik framgångssaga. Idag är det ju nästan omöjligt att tänka sig att Melodifestivalen skulle vara över på en vecka – att schlagerbubblan i princip skulle hinna spricka innan den ens hunnit bildas! Nej, vi ska vara glada för det där beslutet som togs för 20 år sedan – att packa ihop allt glitter och dra ut på turné. Vem vet? Nästa år, när Coronakrisen är över, kanske du blir granne med Melodifestivalen?
