EUROVISION 2019 – ANALYS. Eurovision song contest i Tel Aviv 2019 såg på pappret ut att bli ett ganska medelmåttigt Eurovision, utan större överraskningar och skrällar. Den stora oddsfavoriten skulle vinna – aldrig förr hade en oddsfavorit haft så låga odds att vinna. Sverige skulle återigen sluta i topp, men utan fansens stöd, som på senare år blivit allt svagare. Moderna svenskproducerade poplåtar skulle dominera – allt gammalmodigt och nostalgiskt skulle kasseras, precis som resultatet var 2018. Det skulle bli en ny dyr men välproducerad show, som vanligt med 4 programledare som på knagglig engelska och halvtrist manus skulle skrika ”Welcome Europe!”. Eurovisionfansen skulle få se sin stora idol Madonna uppträda, och visa att hon fortfarande har ”appeal” trots sina dryga 60 år. Och framförallt skulle Israel kunna navigera undan all politisk kritik mot landet, och visa omvärlden sina bästa sidor. Och allt detta blev av – fast ändå inte riktigt. Tvärtom så var årets Eurovision en av de mest kaosartade tävlingarna på länge, både innan, under och efter sändning. Låt oss se tillbaka på vad som faktiskt hände!
Fyra timmars väntan på slutresultatet – fast ändå inte
Om jag ska vara helt ärlig, så är det ju röstavlämningen som är den bästa underhållningen i Eurovision. Vem kan exempelvis glömma det ögonblicket 2015 då Storbritannien ger Måns Zelmerlöw 12 poäng, och Sverige går om Ryssland och tar förstaplatsen till publikens jubel? Eller när Sergey Lazarev 2016 nervöst väntade på att få sina poäng, och då få veta om han kunde gå om Ukraina och ta segern? Lika nervförstörande för artisterna, som det är underhållande för oss tittare! Men ibland är det en väldigt lång resa till det ögonblicket – och i år tog det mer än 4 timmar att nå den efterlängtade finalreprisen, en av de längsta finalerna någonsin! Det israeliska tv-bolaget verkar inte riktigt varit intresserade av att hålla sig inom tidsramarna direkt, för även båda semifinalerna gick långt över den utsatta tiden! Något tidsoptimistiskt planerande alltså. Emellertid så skulle det visa sig att det verkliga slutresultatet inte skulle komma för än flera dagar efter tävlingen – och det var knappast arrangörernas fel!
Hur gick det till?
Det hela började egentligen på fredagen innan finalen, då det uppdagades att den belarusiska juryn hade läckt sitt resultat till media – vilket definitivt var ett brott mot reglerna. Lösningen var att ogiltigförklara de belarusiska jurypoängen och ersätta dessa med ett aggregerat resultat baserat på röstningshistorik från både Belarus och dess grannländer. På så sätt kunde man i alla fall få ett resultat som liknar vad landet annars brukar komma med. Gott så.
Men sedan när röstutdelningen väl var igång, så kunde de flesta ana ugglor i mossen när de belarusiska jurypoängen gavs ut. Inte ett enda poäng gick till länder i topp 10, utan samtliga till länder i botten av resultatlistan. Israel, som skulle hamna bland de allra sista, fick exempelvis 12 poäng från Belarus aggregerade juryresultat! Landets enda 12:a, vilket skapade en del funderingar. Och mycket riktigt så började man på söndagen efter finalen undersöka om det där aggregerade resultatet verkligen kunde stämma. Inom bara några få dygn så släppte EBU bomben – resultatet hade blivit fel! En helt ny poänglista från den belarusiska juryn släpptes, som var betydligt mer logisk och som rörde till en del placeringar. Bland annat fick Sverige flyttas upp ett snäpp, på Norges bekostnad, samtidigt som Nordmakedonien vann juryomröstningen för första gången i landets historia. Något chockade så kunde vi alltså analysera en helt ny resultatlista, även om vinnaren och topp-4 inte ändrat några placeringar sinsemellan.
Men skandalerna var inte slut där. Det skulle, under veckan som följde, komma ett flertal avvikelserapporter från både jurygrupper och tv-tittaromröstningar i både final och semifinaler, som i det hela taget hade påverkat resultatet nämnvärt. I skrivande stund har, förutom Belarus, även Tjeckiens, Rysslands och Sveriges jurygrupper rapporterat fel i sina röstningsresultat. I Sveriges fall så var det en av jurymedlemmarna, Lina Hedlund, som rangordnat låtarna i fel ordning och därmed givit högst poäng till sitt lägst rankade bidrag. Förutom det, har det italienska tv-bolaget också rapporterat fel i sin tittaromröstnings resultat i semifinal 2. Ifall det korrekta resultatet skulle ha använts, skulle Danmark egentligen ha missat finalen till fördel för Litauen som då hade slutat på 10:e plats i semin. Allt detta lär ha skapat en del huvudbry för Jon Ola Sand, som nu fått ta sig en rejäl funderare på om röstningssystemet faktiskt är så säkert utformat. Oavsett vad man tycker, så kommer Eurovision 2019 bli ihågkommet för sin utdragna röstningsprocess – som kanske ännu inte är avslutad?
Oddsfavoriten vann – fast ändå inte
Man kan tycka vad man vill om vinnarbidraget i årets Eurovision, men det kan knappast förnekas att Duncan var tidernas mest stabila oddsfavorit! Från det att ”Arcade” släpptes offentligt i mars, till finalens sista minuter, så var han den absoluta oddsfavoriten till vinsten. Inget annat bidrag lyckades ens komma i närheten av att utmana honom om favoritskapet, och de sista dagarna så var oddsen på nederländsk seger så låga att man knappt fick pengarna tillbaka på insatsen om han vann. Trots det så var det i slutändan ingen självklarhet att han skulle vinna! Fansen hade redan några veckor tidigare utsett ”Soldi” med Mahmood till sin favorit, och Italien skulle också mycket riktigt sluta tvåa bakom Nederländerna i resultatlistan.
Men faktum är att Duncan vare sig skulle vinna jurygruppernas eller tv-tittarnas topplacering i finalen. Tvärtom skulle han där få nöja sig med tredje respektive andra plats där. Enbart i den totala sammanvägningen av poängen skulle han lyckas vinna – och då med en av de minsta poängmarginalerna på många år i Eurovision. Det gick såklart att dra många paralleller med 2016 års vinnare Jamala, som även hon misslyckades charma vare sig jurygrupper eller tv-tittare – men vann ändå i den sammanvägda poänglistan. Jamalas ”1944” sågs av många som ett politiskt ställningstagande mot Ryssland, och således blev hennes vinst via andraplatserna hos jury och tv-tittare en motvikt gentemot Rysslands (stora) vinst hos tv-tittarna. Duncans ”Arcade” hade dock inga sådana dimensioner. Tvärtom så visade det sig bara att tv-tittare och jurygrupper hade totalt olika favoriter i år – och Duncan var bara tillräckligt lyckosam att skrapa hem tillräckligt med poäng från båda sidor för att ta hem det hela. Man måste ha lite tur ibland också!
John Lundvik tog historisk femteplats – fast ändå inte
Jösses vilken nervpärs det blev. Många svenskar, liksom jag, satt med hjärtat i halsgropen på kvällen den 18 maj. Programledarna verkade få ut något sadistiskt nöje utav att dra på Sveriges poäng från tv-tittarna, väl vetandes att dessa poäng skulle avgöra hela tävlingen. Vi fick verkligen känna effekten av det nya sättet att tillkännage tv-tittarnas röster! Men det hela blev ett platt fall för oss, för även om John Lundvik hade chans att ta hem Sveriges 7:e Eurovisionvinst om han fick 260 poäng, så fick han bara 93! Ridå! Sverige förpassades ännu en gång utanför topp-5, trots att jurygrupperna öste poäng över John Lundviks ”Too Late For Love”. Med en sjätteplats så lyckades till och med Norge gå om oss, vilket sved något vansinnigt!
Men detta Eurovision hade flera överraskningar att bjuda på, för det skulle ju visa sig att slutresultatet inte alls stämde. Bara några dagar senare kom en ny resultatlista – där Sverige nu faktiskt gått om Norge och tagit den där eftertraktade femteplatsen. Det kanske inte verkar så viktigt, men den placeringen späder på Sveriges rekord i 5:e platser i tävlingen genom historien. Totalt har vi nu 10 stycken femteplaceringar, och inte mindre än 25 topp fem-placeringar genom hela tävlingens historia! Enbart Frankrike (27 st) och Storbritannien (29 st) har fler sådana placeringar att skryta med! Med tanke på att inget av dessa två länder lyckats nå topp-5 på nästan 10 år, så är det väl grundat att påstå att Sverige nog snart kommer att gå om dem i denna lista.
Emellertid var det återigen så att Sveriges bidrag gjorde bättre ifrån sig hos jurygrupperna jämfört med hos tv-tittarna. Precis som tidigare år så vräkte juryn poäng över Sverige, och Sverige såg ännu en gång ut att ha chans på segern. Allt detta till fansens förtret – då många Eurovision-fans nu börjat bli rejält trötta på att Sverige alltid slutar högt i resultatlistan. Sedan 2016 har de svenska bidragen inte gått hem särskilt väl hos fansen, och i många fall så har de svenska framgångarna mötts med ren aggression. I sociala medier så var det inför finalen många fans som beklagade sig över att Sverige låg så bra till i oddsen, och efter finalen så var det rent av flera som föreslog att Sverige hade mutat jurygrupperna. För man måste ju erkänna att de svenska bidragen på de senaste åren gått ovanligt bra hos jurygrupperna. 2017 kom Robin Bengtsson 3:a hos juryn, men bara 8:a hos tv-tittarna. 2018 kom Benjamin Ingrosso på andra plats hos jurygrupperna, men så långt ned som 23:e plats hos tv-tittarna! I årets Eurovision var fallet inte lika stort, men John Lundvik lyckades i alla fall sluta tvåa hos jurygrupperna och nia hos tv-tittarna. Det går alltså inte att förneka att Sveriges bidrag tenderar att falla juryn i smaken, men knappast tv-tittarna eller fansen. Frågan är ju såklart vad man ska göra åt detta? Ska man satsa på mer publikfrieri, mer show eller mer schlager? Det kanske är värt att snegla på vad norrmännen gjorde för att vinna tv-tittarnas hjärtan!
Schlagerns stora comeback – fast ändå inte
Norge var ju den stora chocken i årets resultatlista – totalt uträknade av både oss experter, spelbolag och fans. Men ändå lyckades trion i KEiiNO skrapa hem mer poäng än något annat bidrag hos tv-tittarna och landade i slutändan på sjätte plats i totalen. Samtidigt lyckades de inte charma jurygrupperna på samma sätt – utan landade där på 18:e plats. Man kan ju undra varför skillnaderna är så stora? Hur kommer det sig att ett bidrag både kan komma etta och 18:e i samma tävling, där den enda skillnaden är att den ena listan görs av professionella musiker och den andra av tv-tittare? Är musikproffs verkligen så annorlunda? För en sak är tydlig: ”Spirit in the sky” är modern schlager, som bär många likheter med andra tv-tittarfavoriter såsom ”You are the only one” med Sergey Lazarev från 2016. Slutsatsen man kan dra av det är att det uppenbarligen fortfarande finns en efterfrågan på denna typ av schlagerlåtar hos allmänheten i Europa – trots att musikproffsen och inte minst radiostationerna inte visat det minsta intresset av att promota det. När var det sist du hörde ”You are the only one” på radio? Eller varför inte Arvingarnas senaste Mellobidrag ”I do”? Kort sagt, schlagern ignoreras konsekvent av alla de så kallade ”proffs” som bestämmer vad som ska sändas och vad som ska produceras. Detta trots att folket uppenbarligen fortfarande vill höra just sådana låtar i Eurovision! Så kan detta ha varit schlagerns stora comeback i Eurovisionsammanhang?!
Nja, ärligt talat så är det alltjämt den svenskproducerade poppen som dominerar tävlingen. Även om Sverige ”bara” slutar 5:a, så är inte mindre än 4 av de 5 låtarna i topp-5 skrivna och producerade av svenska låtskrivare. Bara det faktum att ”Arcade” är skriven bl.a. av den västgötske låtskrivaren Joel Sjöö, visar ju på att den svenska musikindustrin har ett starkt grepp om tävlingen. Samtidigt är denna totala dominans även en källa till debatt – många fans menar att detta gör tävlingen mer homogen och likriktad, och således ger sämre musikalisk variation. Och visst ligger det lite sanning i det, i synnerhet då många bidrag i årets tävling (ex. Schweiz, Cypern och Malta – alla med svensk inblandning) aktivt försökte efterlikna fjolårets nästfavorit ”Fuego” som dessutom blev pausunderhållning i år. Den svenska poppen är med andra ord ganska tung i Eurovision, och visst är det tråkigt att fler andra nationella uttryck inte kommer fram i tävlingen! Men i ärlighetens namn så är det tydligt så att inte alla svenska bidrag når lika högt i resultaten. Storbritanniens Michael Rice tävlade ju exempelvis med en låt skriven av John Lundvik – och kom sist. Även Malta, Cypern och inte minst Estland hamnade på undre resultathalvan – brutalt straffade av tv-tittarna som inte alls var imponerade av de svenska låtskrivarna. Så visst dominerar svensk musik, men det är inte en garanti för framgång i tävlingen.
Madonna gjorde bejublat framträdande – fast ändå inte
Nu lämnar vi resultatet åt sidan för denna gång, och ger oss istället rakt på den stora snackisen: Madonna. För att citera Marie Serneholt under Melodifestivalen 2011: ”Vad hände där?!” För jodå, de israeliska arrangörerna behövde ett dragplåster i finalen – någon stor amerikansk artist att sprida lite stjärnglans över tävlingen och höja statusen på programmet. I Stockholm 2016 lyckades man ta in Justin Timberlake, och Tel Aviv ville såklart inte vara sämre. Och det är svårt att förneka att Madonna var ett självklart val – det finns nog få artister som är lika populära bland fansen som hon är. Ändå blev det ju dramatik då det ju bara några dagar innan finalen visade sig att kontraktet inte var signerat! Arrangörsmissen var total, men ändå var man snabba med att reparera skadan och lotsa in superstjärnan i showen. Men då kom nästa skandal!
För helt plötsligt insåg nog de flesta Eurovision-fans att deras stora pop-drottning förmodligen hade sett sina bästa dagar redan. När Madonna så sakteliga började sjunga sin klassiker ”Like a prayer” så visade det sig att hon tydligen inte kunde sjunga den. Knappt en ton satt rätt för superstjärnan, och många fans fick hålla för öronen för att slippa huvudvärk. Hur kan detta vara en världsartist? Besvikelsen var total bland många, och sociala medier flödade nu med besvikna kommentarer. Det hela ledde till att klippet på framförandet som Madonnas skivbolag sedan lade upp på sociala medier, redigerades så pass hårt att hela Madonnas röstslinga hade ersatts med studioinspelningen istället. Verkligheten var för hård för att visas för den amerikanska marknaden… I aktens andra del kunde sen Madonna komma undan med autotune och en malplacerad amerikansk rappare som dessutom gav den mest pinsamma green room-intervjun i tävlingens historia. Skämskudde!
Palestinakonflikten lyste med sin frånvaro – fast ändå inte
En annan snackis innan tävlingen var ju elefanten i rummet – Palestinakonflikten. I Sverige, liksom i flera andra länder, så höjdes röster om att bojkotta tävlingen p.g.a. Israels ockupation av Västbanken och deras hantering av palestinier. Det var smärtsamt tydligt att de israeliska arrangörerna skulle få mycket att göra med att tona ned det hela och inte skapa allt för stora rubriker kring situationen. Det skulle ju trots allt vara en musiktävling fri från politik. Men så kom Hatari in i bilden – som en stor finne i de israeliska arrangörernas panna. För Hatari så var det inte helt oönskvärt att bli diskvalificerade från Eurovision – tvärtom hade det bara ökat deras popularitet och förstärkt deras image som anti-kapitalistiskt BDSM-konstkollektiv/band. De hade med andra ord inget att förlora på att dra upp konflikten med Palestina. Och därför var de heller inte blyga med att gång på gång nämna detta i intervjuer inför tävlingen – så till den grad att de också bjöd in den israeliske premiärministern på brottningsmatch! De började bli ett växande problem för arrangörerna, som nu även började höra inhemska röster om att neka Hatari inresetillstånd p.g.a. deras uttalanden. Men man ville verkligen till varje pris slippa politiska rubriker och skandaler, och därför valde man att bemöta Hatari som vilket bidrag som helst. Detta utnyttjade bandet, som under vistelsen i Israel även besökte palestinska områden och gjorde politiska uttalanden till fördel för Palestina. EBU ryckte nu in och klargjorde att sådana uttalanden inte var okej. Men arrangörer gjorde ingen stor grej av detta – utan höll andan för att bandet inte skulle göra något mer gestikulerande i direktsändning. Och det såg ut som att chansningen skulle gå hem – ända fram till sista kameraklippet på Hatari under poängutdelningen. Självklart hade då ett gäng palestinska flaggor letat sig fram hos Hatari i green room – och hemmapubliken buade hämningslöst.
I ärlighetens namn hade dock redan Madonna brutit den isen i sitt pausnummer, då en palestinsk och en israelisk flagga hade sytts in på dansarnas scenkläder. Detta. Helt utan arrangörernas vetskap såklart… Madonna lyckades komma undan repressalier, men EBU fördömde istället aktivt Hataris flaggviftande i Green room, och lovade att ta upp eventuella sanktioner mot Island under nästa möte. I skrivande stund har inget beslut tagits i den frågan. Om så fortsätter vara fallet så är det lätt att dra slutsatsen att EBU:s regler mest är riktlinjer, som kan brytas utan påföljd. Med den vetskapen så kan de israeliska arrangörerna skatta sig lyckliga över att inga fler artister fick för sig att dra upp politiska frågor på agendan.
Nederländsk TV har ett tungt arv att förvalta – fast ändå inte
Slutligen kan man ändå sammanfatta årets Eurovision som en framgång – trots Madonnas falsksång och problemen med röstningen. Det var en välproducerad tävling, med de klart snyggaste vykorten i Eurovision-historien. Scenen var makalöst snygg och programledarna skötte sig oväntat bra. Allra bäst, i min smak, var dock pausunderhållningen – med undantag från Madonna. Man lyckades bra med att både flörta med fansen, samtidigt som man fick se smakprover på Israels musikkultur. Och inte minst de oerhört snyggt producerade musikvideorna med mash-ups på Eurovisionlåtar var bländande snygga – en fantastisk upplevelse för oss som älskar Eurovision-nostalgi.
Sett ifrån den synvinkeln har Nederländerna nu ett tungt arv att förvalta. Hur toppar man det här? Hur överträffar man dessa nästan fulländade nostalgiska uttrycken? Hur toppar man Madonna? Hur kan man överhuvudtaget producera en bättre show än den i Tel Aviv 2019?
Jo, en start är att…
…faktiskt erbjuda biljetter till ett rimligt pris! Tel Aviv 2019 gick till historien som det dyraste Eurovision någonsin, vad beträffar biljettpriser. En semifinalbiljett kostade närmare tusenlappen, och till och med genrepsbiljetterna gick loss på minst 500 kr. Detta är dubbelt så dyrt som motsvarande biljetter i Stockholm 2016. Självklart klagade fansen! Men samtidigt så behöver Nederländska tv-bolaget även ha lite mer respekt för tidsramarna än vad israelerna hade. 4 timmar är lite väl lång tid för ett program – hur spännande det än är! Och varför inte skippa ändlösa dialoger mellan massor av programledare? Behöver ett program verkligen fler än två programledare överhuvudtaget? Så vitt jag kan se så skulle jag inte säga det.
Så visst, det finns utrymme för förbättring, och det ska bli väldigt spännande att se vad holländarna kan producera. Det var 40 år sen sist. Dags att damma av Eurovisionhandskarna igen, och visa Europa att Nederländerna är mer än bara hasch och tulpaner! Men släng gärna in lite Teach-in ändå, det har varit alldeles för lite Dinge-dong på sistone i Eurovision!
Så här sammanfattar alltså Schlagermagister Adrian årets tävling. Vilka minnen bär du med dig från årets tävling?
