Lukas’ andra topplista inför Eurovision 2025

Plats 37 (37). Malta
Miriana Conte – ”Serving”

Det här är definitionen av en låt som säkert går vidare, medans något jag håller varmare om hjärtat tvingas dra hem i förtid. Men likväl tror jag också att denna kommer uppröra en del lyssnare och tittare. Och redan har den hunnit reta gallfeber på regelmakarna för att den från början innehöll ett vulgärt könsord. “Men vi sjöng faktiskt “sjunga” på maltesiska-” Apapap! Den gubben går inte! Vem försökte ni lura?

Själv så har jag genuint inget positivt jag kan bidra med till detta. Det känns verkligen som om att Malta skickade detta enbart för att man ville provocera. Det är ett gammalt grepp som vissa länder gjort när det inte gått bra för dem på senare tid. Men när just det laddade könsordet var den centrala delen av låten, och man nu inte får sjunga den så fallerar hela konceptet fullständigt. Liveframträdandet var dessutom smärtsamt att se, med tanke på hur amatörmässigt det kändes (vad är grejen med att studsa runt på scen med pilatesbollar?). Miriana är helt enkelt inte redo för det hon gett sig in i.

Plats 36 (36). Norge
Kyle Alessandro – ”Lighter”

Jag är rädd för att Norge tappat greppet fullständigt. Detta är genuint det sämsta jag hört de skicka, åtminstone i modern tid (okej, Alexander Rybaks barnvisa om låtskrivande gör nog upp med denna). Nog för att man knappast med all vilja i världen kan hävda att det fanns så mycket bättre alternativ i Norsk MGP, men det framstår ändå som obegripligt att man kunde skicka detta. Uppenbart skrämda över finalfiaskot som Gåte stod för så valde man att ändra stil… till något likt ett annat bidrag som man också råkade komma sist med! Den låt jag syftar på då var alltså den från 2012. Med en avgörande skillnad – Tooji kunde åtminstone sjunga relativt okej. Japp, jag gick så långt.

“Men så dåligt sjunger väl inte Kyle…?” Näe, men samtidigt är det värt att påpeka att artisterna har autotune i Norges uttagning (inte ett populärt grepp, ska påpekas) – vilket i detta fall gör att Kyle låter som han har en synth i halsen. Och detta är tyvärr inget nytt. I förrfjol var han med i norsk MGP som en del av Umami Tsunami och sjöng minst lika illa där. Då slutade man sist i den norska finalen. Men nu verkade folk gilla detta… Nej, en svag sångare som står där med en väldigt platt låt. Ett av årets bottennapp!

Plats 35 (31). Irland
Emmy – ”Laika Party”

Den här låten hade alltså skickats in till Norges uttagning först men fick nobben, innan låtskrivarna skeppade iväg den till Irland. Om vi tänker på hur svag den norska uttagningen var och tar i beaktande att denna låt ansågs för dålig för den, bara för att sen vinna i det irländska ditot… huff! Då är Irland riktigt illa ute!

Detta är inte den sämsta låten i år, men förmodligen den största floppen. Dels att temat känns så himla off, hela historien med hunden Laika är riktigt morbid och gör sig knappast väl i en upptempolåt av detta snitt. Och Emmy som försöker(?) låta väldigt barnslig i rösten (Jag vet inte om det faktiskt är hennes riktiga röst eller om hon bara förställer den). Visst, det vore kanske för mycket begärt att Irland ånyo skulle välta ESC som man gjorde ifjol med Bambie Thug, men jag hade åtminstone trott att de skulle ha någon form av plan på hur de skulle förvalta succén man fick.

Plats 34 (34). Sverige
KAJ – ”Bara bada bastu”

Tanken hade legat och grott – nån gång ska Sverige väl släppa på garden, när man inkasserat sin sjunde seger och inte har så mycket mer att bevisa? Till slut gjorde vi det. Men varför i glödheta inferno valde vi att satsa på buskisteater? Den mest bespottade humorn inom svensk komedi… Jag vet, jag vet. Det är farligt för mig att kritisera detta för att det skulle låta “bonnigt”, i synnerhet när en sån kritik kommer från en asfaltsråtta.

Men jag blir genuint inte klok på denna låt. Det låter som att man tagit Blankas “Solo” (Polen 2023) och försökt göra om den till en letkajenkka! Sett till det komiska inslaget blir detta inte heller så bra, mycket för att det bara handlar om just att bada bastu, och det är så långt som skämtet sträcker sig. När sen bryggan kommer, där de repeterar låttiteln ad infinitum, då känner jag att jag vill lämna bastun och gå vidare.

Hur det här målas upp som en segeraspirant förstår jag inte. Måste vara för att vi har en så svag lineup överlag i år, möjligen. Men med den här låten blev vi bara en del av problemet. Ändå har jag sett i princip alla runt mig få värsta bastufebern och jag undrar verkligen om jag har gjort något fel. Vi börjar redan kriga!

Plats 33 (33). Israel
Yuval Raphael – ”New Day Will Rise”

Förra året gjorde Israel få människor glada när man beslöt sig för att inte skicka en riktig låt utan blott en politisk markering förklädd till låt. I år gör man samma sak, fast det är betydligt mer uppenbart. Detta då man knappt brytt sig om kompositionen som sticker åt olika håll utan någon röd tråd och flera omotiverade språkbyten. Sen tycker jag synd om Yuval, nästan mer synd om henne jämfört med Eden Golan förra året. En av överlevarna av 7:e oktober-attacken och så ska det israeliska teamet använda henne som politiskt slagträ. Snacka om att hamna i en väldigt obehaglig sits. Jag saknar verkligen den tid när Israel inte höll på med såna här fasoner eller gick efter någon cynisk formula när man skrev låtar, utan istället satsade på mer organiska bidrag. Känns som decennier sen sist.

Plats 32 (21). Georgien
Mariam Shengelia – ”Freedom”

Det händer saker i Georgien. Och dessvärre inte i så positiva ordalag. Att då köra på en powerballad med stora ord och klichéer om frihet känns därmed lite äckligt. Helt klart har man försökt ta efter Polina Gagarinas “A Million Voices” (Ryssland 2015), med en avgörande skillnad att man inte har budgeten eller möjligheterna att få till en lika bra produktion. Jag försöker i allra möjligaste mån bortse från artistens värderingar (och landets politiska statsskick) när jag bedömer en låt, men här är det svårt. Det är något med Mariams aura som skapar viss obehag, hon ser så iskall ut i blicken och verkar mest tänka “Vad i hela friden gör jag här?”. Kan man ens klassa det här som en låt på riktigt ens en gång, med tanke på hur hastigt ihopsatt den är, och alla eventuella baktankar kring den som funnits?

Plats 31 (35). Polen
Justyna Steczkowska – ”Gaja”

Det är lätt att få intrycket att Polen fortfarande letar efter sin identitet i ESC, när man studerar deras historia och vad för låtar de skickat genom åren. Paradoxalt nog tycker jag den här låten speglar just den saken ganska så klart – för här händer så himla mycket att man inte har någon som helst aning om vad de vill få fram. Ena stunden är det popdiva-pop med dansare och allt som kör någon form av aerobics-dans och sen blir det något mer lokalt klingande och atmosfäriskt… den här låten är verkligen överallt och ingenstans och lämnar ingenting kvar efter sig som jag kan komma ihåg efter att ha hört den. Och så en artist och låt som inte synkar med varandra.

Plats 30 (32). Azerbajdzjan
Mamagama – ”Run With U”

Azerbajdzjan fortsätter att skicka bidrag som gör mig besviken. När jag fick höra att Mamagama hade valts ut hade jag faktiskt en hel del förväntningar, ett rockband som också kombinerade det med lokala inslag, och som dessutom gjort sig till ett namn som slagit igenom utomlands. Men låten faller bara pladask. Inget av det jag hade hoppats på står att finna i denna låt som låter mer som att man försöker få en gammal disco/funk-låt att låta modern med lite EDM-produktion. Det där är ett sound som bara gör sig hemma som bakgrundsmusik när man handlar på Åhléns. Dessutom har Azerbajdzjan på senare år haft en hel del besvär med att få ordning på scenografin och jag tror knappast de kommer få ordning på det i år heller med detta.

Plats 29 (29). Estland
Tommy Cash – ”Espresso Macchiato”

En låt som delat upp folk i olika läger där vissa tyckt att den är catchig som attan medan andra tycker den är helt hopplös. Jag är inte så sträng, men känner samtidigt att detta inte är särskilt lyckat. Även som humorbidrag betraktat funkar Espresso Macchiato bara sådär. Mycket av detta tror jag beror på en iakttagelse jag gjort de senaste åren; För att ett humorbidrag ska funka i ESC måste den uppfylla åtminstone en av två kriterier:

1. Antingen ska den under allt det utflippade ha ett djup eller en seriös underton.
2. Eller så ska låtens melodi vara såpass catchig och skruvad att man rycks med i det.

Tar vi bara förra året lyckades Joost Klein med det första, och Windows95man med det andra. Tommy Cash lyckas med varken eller. Låten tycks inte ha någon poäng och hänger ihop ganska dåligt rent musikaliskt. Och inte har han den vassaste rösten heller. Det blev inte så bra det här.

Plats 28 (30). Spanien
Melody – ”Esa diva”

Jag kan bara konstatera följande: Thomas G:son ska inte försöka sig på att skriva låtar med latinovibbar. Det funkade inte ens under 00-talet, och jag har ännu svårare att tro att det skulle funka nu. Och uppenbarligen tyckte Spaniens team samma sak och gav honom foten när man revampade låten. Men ändå, var är hettan? Detta känns väldigt beräknat. I den nationella finalen fanns där något som kunde andas lite eget, men när man sen gjorde om låten tappade den en hel del. Där låtens atmosfär ska kännas lockande och snyggt blir det istället påfallande stelt och kallt. Och då räcker inte ett par kastanjetter. Nej, en ny bottenplacering hägrar för Spanien, helt klart. Överlag ett väldigt märkligt grepp i år, att många länder (Spanien inräknade) försöker ta efter låtkoncept från tidigare år som inte funkade ens när det begav sig där och då.

Plats 27 (27). Grekland
Klavdia – ”Asteromata”

Ett något udda grepp av Grekland i år, det ska ändå sägas. Väldigt helylle grekiskt i soundet, likt det man körde med “Oniro mou” (2018), som jag också gillade väldigt mycket. Ändå så känner jag väldigt lite när jag hör just den här, fast jag inser att Klavdia sjunger någonting med en fin innebörd. Troligen är jag färgad av hur det såg ut när hon sjöng live: Jag hörde bara volym och såg inte att hon försökte förmedla några som helst känslor, och när låten till slut är över så har den varit och farit. Inte så mycket “staying power”, om man säger så.

Plats 26 (26). Nederländerna
Claude – ”C’est La Vie”

Den här låten sticker säkert ut i ett avseende att den känns som att den skulle passa in bra i “mainstream” även utan draghjälpen från att ha exponerats i ESC. Fast samtidigt blir den ändå väldigt ointressant. Och jag undrar om det kan vara för att låten känns så “déjà vu”, väldigt förutsägbar. Man kommer osökt tänka på andra artister i den frankofona sfären som slagit internationellt, bland annat Maître Gims och Stromae. Eller som en mer mollstämd variant av Kaliffa här i Mellon tidigare i år, om man så vill. Känns väldigt medelmåttigt och alldeles för blasé för att jag ska känna någonting. Man kan inte sjunga “så är livet” och förvänta sig att folk ska bli berörda.

Plats 25 (28). Tjeckien
ADONXS – ”Kiss Kiss Goodbye”

Nja. Här har upphovsmännen haft rätt så svårt att bestämma sig för hur man vill göra, märker jag. Ett försök att andas lite James Bond-ballad, inte helt olikt Liamoos “Dragon” från fjolårets Mello, och det hade varit gott så. Men sen får man för sig att byta tempo och vips så blev det gym-musik och dansbreak mitt i allt, innan man går tillbaka till Bond-vibbarna igen. Helt klart har man försökt gå efter det “moderna” spåret, men för egen del så tappar man bort mig på vägen.

Plats 24 (25). Litauen
Katarsis – ”Tavo akys”

Ytterligare en låt som lämnar mig helt oberörd. Vilket ändå förvånar då jag brukar kunna uppskatta rocklåtar med en melankolisk framtoning. Bara för två år sedan hyllade jag lettiska Sudden Lights som hade en låt som liknade denna. Och när jag studerar låtens text så finns ju dysterheten även här. Jag tror inte bara det rör sig om språkförbistringar utan troligtvis ligger problematiken i att låtens produktion inte håller. Instrumenten gifter sig inte med varandra utan försöker istället tävla mot varandra kring vilken som ska hamna högst i dess backing track vilket får hela ljudvärlden att kännas murrig och brusig. Sen tycker jag inte sångaren når ut särskilt mycket. Kall i blicken och utan särskilt mycket närvaro.

Plats 23 (24). Slovenien
Klemen – ”How Much Time Do We Have Left”

Jahopp, vad vill Slovenien att vi ska göra med detta?

Det här är inte på något sätt dåligt, men ack så tråkigt. Förvisso har vi här en historia som Klemen vill berätta, som är sorglig och jobbig att gå igenom. Om än att det är väldigt detaljerat, men låt gå. Men det blir också lite konstigt, för vad jag förstår så är Klemen en satirkomiker i grund och botten, så att se honom köra en känslosam ballad – hur nära hjärtat den än må ligga hos honom – gör mest att man känner lite samma mismatch som när Jonas Gardell körde på balladspåret i Mellon för ett gäng år sen. Jag var också tvungen att kolla liveframträdandet för att få en helhetlig bild och det jag såg bidrog bara till låtens nackdel, mest för att Klemen spelade över något så ordentligt där.

Plats 22 (19). Luxemburg
Laura Thorn – ”La poupée monte le son”

Jag kan tycka det är lite krävande att få folk att ta till sig att detta ska vara en parafras på en 60 år gammal låt (en 60-talsklassiker i och för sig, ”Poupée de cire, poupée de son”), men jag tycker ändå den här låten håller sig ändå rätt okej i sammanhanget. Den sjungande dockan har fått nog, och höjer sin röst. Det är lagom klämmigt, men ändå på ett sätt som gör det lättillgängligt. Utmanande men inte för provokativt. Välbalanserat helt enkelt. Lite förvånande påminner den mig om en gammal mello-deep cut från 2005 (“Långt bortom tid och rum” med Mathias Holmgren). Det enda är väl att Laura kändes lite bortkommen under liveframträdandet i uttagningen, men jag tror, eller åtminstone hoppas, att hon har en växel till och kan utstråla mer självförtroende. Lyckas hon med det, då är det välkommen till finalen för Luxemburg.

Plats 21 (16). San Marino
Gabry Ponte – ”Tutta l’Italia”

Man kan tycka det är lite konstigt kanske att Gabry framför en låt om hela Italien när han tävlar för San Marino, men till saken hör dock att denna användes som vinjett till årets Sanremofestival. Och Sanremo har i alla år haft ett syfte att ena ett Italien som annars är ganska fragmenterat mellan nord och syd. Nåja, dansant i all ära, men lite statiskt i sin uppbyggnad och utan den dynamik man gärna velat se. Risken finns också att det här kan bli ganska platt live i Basel. Liveframträdandet i den sanmarinska uttagningen antydde inte så mycket. Mycket fokus ligger på just Gabry som står och dansar framför DJ-podiet samt dansarna som står längst fram medan de som faktiskt sjunger har en märkligt perifer roll i bakgrunden. Det måste man ändra på!

Plats 20 (20). Ukraina
Ziferblat – ”Bird of Pray”

På pappret kan det vara lite udda att se Ukraina skicka ett band som Ziferblat. En akt som knappast kan förknippas med det Ukraina brukar skicka och komma högt med. Och nu kör man melankolisk poprock som mestadels sjungs på modersmålet, vilket sällan brukar gå hem i dessa sammanhang, om än oftast oförtjänt. För all del, Ukraina lär nog inte gå för någon seger i år, men detta tror jag nog ändå blir årets “sleeper”, alltså den låt som lyckas oväntat bra trots att ingen pratar om den. Ukraina ska också ha en eloge för att man lyckas sjunga om fredsvädjan och om kriget på deras mark utan att man gör det alldeles för övertydligt.

Plats 19 (22). Tyskland
Abor & Tynna – ”Baller”

Hade jag rangordnat själva urvalsprocesserna hade Tyskland legat riktigt risigt till. Men nu kommer man undan med blotta förskräckelsen eftersom det inte är det som jag ska bedöma, utan själva låten. Lite udda är den, som en mer rave-ig variant av Vengaboys (speciellt deras “Vengabus”, ni kommer definitivt känna igen den), och det finns ändå ett driv som är med hela vägen. Däremot är detta ett typexempel på en låt som kan låta hur bra som helst i studioversion och på diverse klubbar, men som kommer kraschlanda live, mycket pga att det genom åren visat sig hopplöst svårt att få till ett nummer av en sån här låt. En annan sak som irriterar mig mer än vad det borde är att jag vet att Abor & Tynna har bättre material i sin backkatalog än det här.

Plats 18 (13). Serbien
Princ – ”Mila”

Vänta lite här nu. Får vi en balkanballad från Serbien nu? Och med Željko Joksimović vid produktionens spakar till och med? Jag är ganska förbryllad. Serbien har de senaste åren, enligt mitt intryck, försökt modernisera sig en aning men just i år verkar det som man hamnat i gamla hjulspår igen. Visst, det hade varit lika lätt att göra sig lustig över Montenegro också (mer om dem längre ner), men deras låt hade ett helt annat svårmod över sig som kändes mer här och nu, vilket inte denna låt har. I slutändan har vi en bra sångröst som möter en ballad som inte riktigt når hela vägen fram för mig. Kan också känna att Princ tar i lite väl mycket i vissa partier. Har också hört en hel del inte särskilt trevliga rykten om Princ’ varanden och göranden på senare tid, men det kan jag inte ta med i beräkning här.

Plats 17 (17). Danmark
Sissal – ”Hallucination”

Tja, i grund och botten är det här en fullt godkänd låt, en av de bättre EDM-poplåtar som nått fram till Eurovision, men den har smärre brister. Ett problem jag märkt direkt är att låten inte sätter sig över huvud taget. Verkar inte ha någon ordentlig hook eller någon större dynamik. Sen är jag nog kanske lite skeptisk till om det verkligen är läge redan att damma av EDM/house-genren som tappade sin relevans vid 10-talets andra hälft. Det är daterat, men inte tillräckligt daterat för att det ska ses som nostalgiskt. En annan högljudd kritik jag hörde var hur låten blev iscensatt – Sissal blir mer eller mindre utlämnad till scenen med några dansare som bara fyller ut. Jag har däremot hört att man planerar att göra något annorlunda inför Basel, och man får hoppas att det blir något mer genomtänkt. Då kan Danmark eventuellt ha en chans att bryta sin dystra finalsvit – men just nu är det för mycket frågetecken.

Plats 16 (18). Frankrike
Louane – ”Maman”

Jag kan förstå att det finns många som gått varma för denna ändå hjärtliga ballad, och jag tvivlar inte på Louanes potential att leverera live. Bara att kunna göra det framför en publik på 80,000 (i samband med ett stort idrottsevenemang) utan att visa några som helst tecken på rampfeber är starkt. Grejen är dock att vi på senare år blivit ganska så bortskämda med franska ballader. Både Barbara Pravi och Slimane bidrog med ballader av hög kvalitet som fick mycket framskjutna placeringar. Louane når inte riktigt samma höjder, även om jag gillar detta på vissa sätt. Det är något som fattas för att jag ska känna mig fullt så berörd dock, men vad det är vet jag inte.

Plats 15 (15). Cypern
Theo Evan – ”Shh”

Detta är faktiskt Cyperns bästa bidrag sen 2017, måste jag säga. Fast med tanke på vad jag tyckt om deras låtar sen dess så är det inte på något sätt ett särskilt högt hinder man kliver över. Verserna är förvisso ganska svaga, där gifter sig inte Theos röst särskilt bra med låten, men refrängen däremot lovar desto mer. Och så ett hush hush som faktiskt betyder det som det ska betyda (Take note, Meira Omar)! Här har vi dock inte fått se något liveframträdande ännu, så jag vet inte hur väl Theo kommer hålla där. Rykten gör dock gällande att han inte är så stark på den fronten…

Plats 14 (14). Lettland
Tautumeitas – ”Bur man laimi”

För första gången på över 20 år väljer Lettland att sjunga på lettiska – tack så mycket för det! Det är väldigt ovanligt att man får höra något så pass hemvävt och mystiskt från just Baltikum överlag. Kanske är det för att resultaten varierat så genom åren. Med undantag för Go_A och Vesna så har man aldrig lyckats komma särskilt långt. Lite tycker jag den här låten ramlar på en snubbeltråd, och det är att det börjar lockande, men sen efter ett tag så kommer låten inte riktigt vidare, utan står lite på samma gräsplätt och trampar. Och kanske bryts förtrollningen just därför. Men ett gott hantverk ändå.

Plats 13 (23). Albanien
Shkodra Elektronike – ”Zjerm”

Det här är en låt som jag sett bli väldigt rosad vartefter försäsongen har fortskridit. Det måste vara någonting med dess atmosfär och hur Albanien lyckats förvalta sitt egna sound som jag tror många blivit eld och lågor för, speciellt just i år. Och det verkar ha smittat av sig hos Albanien själva, som för första gången någonsin valde att inte putsa till låten efter att den vunnit. Jag applåderar dem för deras höjda självförtroende, även om jag också egentligen kan tycka denna låt är lite i det snårigaste laget. Men exakt vad det är som håller mig tillbaka vet jag inte riktigt. Kan det vara mittenpartiet när Kolë (mannen i duon) saboterar låtens flow med sitt märkliga slam poetry? Klättrat en del på min ranking hur som helst, mycket vunnet på sin originalitet.

Plats 12 (12). Kroatien
Marko Bošnjak – ”Poison Cake”

Den här låten drar mig verkligen åt alla håll! Egentligen är inte verserna så mycket att hålla i handen med, men det är när man kommer till bryggan och refrängen som det händer grejer. Barnsligt tonfall med morbid text i bryggan, som av nån anledning påminner mig om Scarlets verk, och sen den där refrängen som verkligen slår en i ansiktet. Och nånstans mitt i låten hör jag även screamo! På pappret skulle just allt det här kunna appellera till mig, och det finns vissa tillfällen där potential finns, men i slutändan landar jag i att det blir lite för svårt med alla de konstiga skiftena mellan låtens beståndsdelar.

Plats 11 (11). Schweiz
Zoë Më – ”Voyage”

På vissa sätt har Schweiz gjort en fullständig 180-graderssväng med den typ av låt man kör med i år. Nemos “The Code” var på alla sätt och vis väldigt modern – då var det inne med att bryta mot alla oskrivna regler kring hur en låt ska låta, och Nemo gick verkligen över förväntan med det. Nu är det istället en traditionell fransk chanson av det gamla snittet. Och den är väldigt fin faktiskt, det måste jag ändå påpeka. Men hur tänkte man med bryggan? När den kommer bryter den av totalt mot resten av melodin och det blir nästan överdrivet dramatiskt. Som om vi befann oss i Les Misérables eller under balkongen på Casa Rosada (referens till Evita-musikalen). Detta irriterar mig mer än vad det borde göra.

Plats 10 (10). Finland
Erika Vikman – ”Ich komme”

Här kommer Finlands svar på Kim Petras! Eller var det tvärtom, Erika Vikman var väl först? Nåja, hur som helst så är jag ganska kluven kring detta. Rent musikaliskt så finns här inget att klaga på alls, den tyska kören bidrar med en viss dimension och accelerandot i slutet är en spännande bit. Men vi måste ju prata om elefanten i rummet: Det är väldigt mycket sexanspelningar i denna låt, och helt utan någon som helst subtilitet. Jag har förstått det som så att det är ett stilval som Erika hela tiden kört på, och att hon därmed velat visa att hon äger sin sexualitet till fullo. Denna låt som hon då tävlar med kan också på så sätt vara en örfil mot den moralpanik som präglar dagens debatt- och samhällsklimat. All heder för det om så är fallet!

Men samtidigt vet jag att det vi kommer se lär inte vara så chockerande att det kommer få nån att sätta kaffet i halsen. För tre år sen hypnotiserades folk av Chanel som mer eller mindre moonade publiken, och tittar vi bortom ESC hade Cardi B och Megan Thee Stallion redan 2020 hunnit med att reta gallfeber på vissa moralister genom att rappa om sina dyngsura musslor. Och mitt i allt detta har vi dessutom Sabrina Carpenter som ett hett namn just nu. Poängen är alltså att vi redan har sett allt det här. Men jag kan ändå sträcka mig till att sätta detta i min top 10.

Plats 9 (8). Australien
Go-Jo – ”Milkshake Man”

Australien är nog en av de länder som insåg att årets ESC (om man bortser det förlorade året 2020) skulle bli upplaga nr 69, och tänkt “nice!”. För detta är sannerligen en av de mer perversa bidragen i år. Av någon oförklarlig anledning, och mot min egen vilja, gillade jag ändå låten mycket till en början även om den har tappat lite. Men jag tror det snarare handlar om att det är låtens melodi och instrumentation som bär upp det här snarare än Go-Jo själv. Det är för övrigt så att frontpersonerna i Sheppard står på upphovet (de som skrev “Geronimo” som blev stor i Sverige, ni vet). Och därför tycker jag det också blir lite synd att man slarvar bort kompositionen genom att låta en Sacha Baron Cohen-kopia spela över å det grövsta med det här suggestiva, med glimt i ögat eller ej.

Plats 8 (5). Armenien
Parg – ”Survivor”

Det här är väldigt rörigt, vilket det ofta blir när man har så många låtskrivare i mixen. Ändå kan jag inte låta bli att faktiskt gilla denna röra. Just galenskapen med Pargs snudd på överdramatiska röst, refrängen som kombinerar rockriff med fotbollskör likt The Fratellis pärla “Chelsea Dagger”. Och just denna slarvighet med alla tvära kast och en text som egentligen skulle behövt genomgå en korrekturläsning innan man släppte låten blir på något sätt en styrka istället för en svaghet här. Även om jag förstår att det här inte kommer ha en chans i semin så charmas jag över dess lätt anarkistiska approach.

Plats 7 (4). Montenegro
Nina Žižić – “Dobrodošli”

Den här låten har vuxit sig ett par storlekar sedan den annonserades ut som ESC-deltagare och fått sig en finputsning. Nog för att jag tyckte ursprungliga anslaget var bra det med, det var tungt och allvarsamt, men också välbekant och tryggt utan att det för sakens skull blir förutsägbart. Men när den slutgiltiga versionen släppts märker jag att det har blivit ett helt annat tryck på melodin, med ännu mer tyngd och dramatik, som också gifter sig mycket bättre med låtens smått dystopiska text. En nästan klaustrofobisk svärta som jag går igång på.

Montenegro fortsätter kämpa i motvind men skulle de skrälla sig till final kommer jag sannerligen bli glad för deras skull. Men startnumret bådar inte gott – och jag undrar om producenterna misstänker att Montenegro är på väg bort igen efter 2025 och behandlar dem styvmoderligt pga det?

Plats 6 (9). Island
VÆB – ”RÓA”

Om vi undrar vart EPA-dunken tog vägen i årets Mello så finner vi svaret här – den rodde iväg till Island! Troligen det mest fartfyllda bidraget, och en av dem jag går igång på mest bland upptempolåtarna i denna semi. Bra låt att inleda med, och det här lär säkert gå väldigt varmt i arenan. Men samtidigt undrar jag lite hur långt det här ska bära när det kommer till kritan, deras sånginsatser var inte jättebra där i den isländska uttagningen, och vi kommer få se ganska många låtar bara i denna semis första hälft som är väldigt skruvade och lustiga. Minst en lär drunkna i konkurrensen, och jag är rädd för att det kan bli Island även om jag inte hoppas det. Væb ger ändå ett väldigt reko uttryck och har visat sig lätta att gilla, oavsett hur speedade de kan vara på scen.

Plats 5 (3). Storbritannien
Remember Monday – ”What the Hell Just Happened?”

Hoppsan sa! Detta var kanske inte det man räknade med att Storbritannien skulle skicka. Jag hade inte direkt de största förväntningarna när det ryktades om Remember Monday, mest för att de höll på med countrypop i grund och botten. Men detta blev istället något helt annat. Som hämtat ur Six: The Musical med en krydda av Clueless. Däremot finns det någonting jag ändå gillar, att det känns som att det är så skamlöst “brittiskt” på något vis. Det försöker inte gå efter vad Europa tros gilla, det försöker inte heller låta som musiken “over there across the pond”. Det kanske inte är så jättekonstigt då de här tjejerna varit med och sjungit i Londons West End. Klart att det finns potential här då de sjunger bra ihop och säkert kommer leverera en god dos självdistans. Så jag är faktiskt rätt så imponerad, även om jag stört mig lite smått på att låtens tempo är lite för ojämn. Mycket “start och stopp och start igen” där. Hade man hållit uppe det höga tempot i verserna och låtit det hänga kvar hela vägen hade jag definitivt satt denna låt betydligt högre.

Plats 4 (7). Portugal
Napa – ”Deslocado”

Det är lätt att tänka sig att Portugal skulle ha tabbat sig genom att skicka en sån här lågmäld poprocklåt, men när man faktiskt sitter ner och lyssnar på den mer noggrant så kommer man ändå inse att det här är faktiskt riktigt bra. Mycket för hur låtens text är skriven, om hemlängtan och att känna sig malplacerad där man befann sig, och hur musiken och atmosfären matchar textens sinnesstämning. Helt klart har nog Portugal siktat in sig på att vinna juryns gillande, men det står ju såklart och faller med att tillräckligt många tittare kan rösta fram detta till final, det är ju lite tveksamt om detta skulle gå vägen.

Jag må ha sagt mycket positiva ord om detta, men jag inser ju också att det är saker jag upptäcker just för att jag faktiskt gett mig tiden att analysera det. Det kommer inte en inte lika insatt tittare göra.

Plats 3 (6). Belgien
Red Sebastian – ”Strobe Lights”

Jag är inte direkt någon person som går och klubbar om helgkvällarna, men denna Goa/Euro-trance gör ett gott försök att övertyga mig, måste ändå sägas. Verserna påminner mig faktiskt en hel del om Safri Duo med det trumbeat man använder, och Red Sebastians röst har en väldigt stor spännvidd som han nyttjar till fullo, jag tror till och med att han bränner av fyra oktaver bara på denna låt. Det som drar mig från toppbetyg är att låten inte har någon klar refräng, och jag inser att den här låten kommer vara beroende av en bra akustik inne på arenan för att den verkligen ska ta de högsta höjderna. Men jag tror ändå Belgien kommer segla vidare till finalen med viss lätthet efter deras något otippade fiasko förra året. Åtminstone förtjänar de det i alla fall.

Plats 2 (2). Österrike
JJ – ”Wasted Love”

Det är bara att erkänna – Österrike är den stora utmanaren i år. Det är låten som utstrålar mest svårmod och desperation där många andra länder av nån anledning försöker flamsa till det. Och även om JJ’s röst säkert kommer skapa mycket parallella uppfattningar sticker den här låten ut. Han är kontratenor, klassiskt skolad och sjungit i Wiens statsopera, så man behöver i alla fall inte oroa sig för att det blir sladd på tonerna.

Det som egentligen jag tycker är den största highlighten i år är låtens slut. Känns så härligt dystopisk på något vis. Det är däremot med bakgrund av det som jag har invändningar – låten tar nämligen en lite för god stund på sig att verkligen nå fram till detta crescendo. Hade jag haft en hand i låtbygget hade jag kapat andra versen + andra refrängen, låtit accelerandot ske betydligt tidigare, och sen låtit låten explodera i en desto mer storslagen refräng, i det snabba tempot som den då ändå har i slutet. Då hade låten blivit ännu mer slagkraftig… fast, äsch! Detta gör ont, det skär så djupt i hjärtat och jag sitter med fulgråt i halsen.

Plats 1 (1). Italien
Lucio Corsi – ”Volevo essere un duro”

Äntligen, en låt som faktiskt genuint betyder någonting! Det har varit en förvånansvärt stor bristvara på det. Det är något otroligt värmande att få höra denna låt, som i mångt och mycket är en tröstvisa till alla som känt sig misslyckade och rädda för framtiden. Och detta till en väldigt vacker melodi som för tankarna till Lynyrd Skynyrds hjärtskärande rockklassiker “Tuesday’s Gone” – börja akustiskt och lågmält innan resten av instrumenten gradvis kommer in och vi river av med fina gitarrsolon. Innan allt till slut rundas av med sångarens lågmälda “Jag ville vara tuff, men jag blev ingenting. Jag blev bara Lucio”. Det är väldigt fint. Italien har steppat upp igen och levererar återigen hög kvalitet.