Lukas’ andra topplista inför Eurovision 2026

Plats 35–24

35 (35). Tyskland
Sarah Engels
”Fire”

Kommentar: Två låtar gör upp om sistaplatsen för mig, Tyskland är den ena. Man skulle kunna tro att jag tycker illa om detta bara för att det skulle vara just den typ av pop jag vanligtvis skyr som pesten (som en kollega uttryckte det tidigare), men det är sanning med modifikation. Det är inte direkt bristvara ens i år på diva-pop, men de flesta låtar i år har faktiskt en betydligt högre standard och högre ambitionsnivå jämfört med hur det brukade vara där runt senaste decennieskiftet. Det här är nog den enda låten i år som jag faktiskt inte klarat av att lyssna på till fullo. Jag blir bara så förvånad. Sarah Engels ska ändå ha jobbat med musik i 15 års tid, varför framstår hennes låt som så otroligt amatörmässig? Som en låt någon random influencer hade skrivit på en halvtimme? Det här gör i princip allt fel som en låt i denna genre kan göra. Uselt skriven text (man rimmar till exempel Fire med Liar, Cyperns ESC-team borde nog stämma textförfattarna för plagiat här), forcerad koreografi som bara känns stressat utförd, en refräng som tycks ha snott melodin av Carly Rae Jepsens “Call Me Maybe” rakt av not för not, och ett framtvingat dansbreak som inte alls hänger ihop med låten i övrigt. Tyskland förtjänar verkligen så mycket bättre än det här. Man kanske borde gå för internval och välja Feuerschwanz nästa gång?

34 (34). Israel
Noam Bettan
”Michelle”

Kommentar: Den här låten hamnar i botten av rena principskäl, mer eller mindre. Vad finns det för motivation att ens bedöma en låt från det land som representerar roten till de flesta problem som ESC dras med idag? För såhär är det… EBU har hela tiden stoltserat med att Eurovision varit en enande kraft i en polariserad värld. Men när man låter roten till en polariserad diskussion vara kvar och fortsätta ställa upp, med vetskapen om att man kommer tappa andra länder på grund av det, då sviker man sin egen stolthet, anser jag.

Nu när EBU fått sin beskärda del av kritiken, vad känner jag då om “Michelle”? Jo, men… nej, jag fortsätter tyvärr att se brunt när jag hör detta. Jag ser att man återigen försöker trycka budskapet i halsen på betraktaren med 7:e oktober (att Yuval Raphael dessutom är tillbaka som låtskrivare är knappast ett sammanträffande). Michelle var tydligen namnet på en av dem som föll offer för attacken – och jag tycker det känns äckligt och respektlöst mot vederbörande att man använder det namnet i dessa sammanhang. Speciellt som när man hamrar in låttiteln gång på gång. Jag tror juryn haft en poäng när de röstat ner Israels bidrag de senaste två åren – sådana här låtar har ingen chans på ett kommersiellt plan. De blir aldrig långlivade på streamingplattformar.

Jag inser någonstans att hade denna låt representerat ett annat land, och man hade en annan text utan dessa baktankar, då hade jag förmodligen inte reagerat med samma mått av avsmak. Men nej… Dessa bevekelsegrunder har ju såklart gjort det allt svårare för mig, som ESC-fan, att rättfärdiga mitt intresse för tävlingen, och det är inte bra!

33 (33). Azerbajdzjan
Jiva
”Just Go”

Kommentar: Ytterligare ett sånt här exempel där vissa aspekter kan ruinera min upplevelse av en låt utan att själva melodin i sig skulle vara problemet.

Från början tänkte jag att “jamen det här är inte så illa”. Kanske lite gammaldags, lite som det Azerbajdzjan brukade skicka i början på 2010-talet. Och trevligt att höra lite azerbajdzjanska igen. Sen lärde jag mig någonting som jag önskar jag inte visste: Denna låt verkar vara skapad av AI. Något som delegationen förvisso förnekar, men varningsklockorna ringer ändå. Den grammatiskt inkorrekta engelskan (någon borde verkligen ringa och be dem byta språk) i kombination med att låten låter som den lånat från flera andra tidigare ESC-låtar (Slovenien 2012 och Moldavien 2019 kommer jag på bland annat), det faktum att låtskrivaren (är det ens en riktig person?) har ett Youtube-konto där han lagt upp annat material som är helt gjort av just AI. Den vetskapen får mig att vilja äta glas! Jag gillar inte AI-genererad musik!

Det kan förvisso ha varit så att AI-musik redan hunnit smyga sig in i ESC de senaste åren (EBU har tyvärr ännu inget ramverk för hur man ska straffa de som gör sig skyldiga för att ha använt sig av det), men att en låt skulle vara gjord med AI-promptar är samtidigt någonting som många låtskrivare av lätt insedda skäl gärna undviker att nämna. Nej, man får känslan av att Azerbajdzjan har gett upp fullständigt.

32 (32). Cypern
Antigoni
”Jalla”

Kommentar: Suck… Jag blir förbryllad varje gång det händer, varför ska Cypern envisas med att fortsätta på detta spår i tron att man kan återskapa framgången från 2018… Det känns bara så oäkta och beräknande varje gång, på något vis. Men jag inser någonstans ändå att det fortfarande har sin publik; jag har en mycket klok väninna som påpekade något viktigt för mig gällande många av de låtar jag annars sågat så mycket, nämligen att hon fått sig en rejäl boost i självförtroendet när hon sett artisterna framföra dem. Exempel på det har varit Chanel (Spanien 2022) liksom Hurricane (Serbien 2020 & 2021). Med hennes perspektiv klingande i bakhuvudet inser jag att flera andra säkert känner samma sak kring denna – och vem är jag att ta det ifrån dem? Så Cypern slipper sistaplatsen! Puh, det där hade kunnat gå illa.

Men ändå tycks man inte vilja släppa på det somriga Fuego-spåret, och jag misstänker mer och mer att Cypern inte låtsas som nånting annat än att bara fortsätta på det för att marknadsföra sig själva som det där sommarparadiset som de annars är kända som, och att det här mer låter som musiken man hör från någon souvenirskiva från någon skivloppis i Larnaca. Och därför säger jag: Byt ut de ansvariga för Cyperns ESC-bidrag! Klart!

31 (31). Frankrike
Monroe
”Regarde !”

Kommentar: ”Vi trodde verkligen att i år, då jävlar!”

Ja… det är någonting olustigt med detta. Något så otroligt cyniskt och beräknat. Det känns som att det franska teamet bara ville skryta med denna låt. “Titta, vi har fått in en ung sångerska som kan ta dessa svåra operatoner!” Och hur man slår igång med dramatiken på en gång utan någon riktig variation eller uppbyggnad är inte heller till låtens hjälp. Man kanske ville få det här att låta bombastiskt och vackert, men jag blir bara stressad. Och jag vet att jag helst inte ska döma ut en artists chanser bara för att de är unga, men här är jag rädd för att Monroe inte kommer kunna hålla nerverna, när hon blir varse om vad det är för någonting hon gett sig in i. Denna typ av nervpress brukar ofta leda till sura toner, och i en operasång kan det verkligen förstöra allt.

30 (29). Belgien
Essyla
”Dancing on the Ice”

Kommentar: När det kommer till vissa länder i tävlingen som kört på internval väldigt länge så får man ofta inget riktigt grepp om hur de ansvariga tänker eller vad de har för strategi när de väljer ut sina låtar. Istället känns det som de bara slänger ut en låt och artist lite på vinst och förlust och så får man se vad som händer. Den känslan har jag fått rätt mycket med Belgien, i alla fall under alla år som vallonska RTBF skött spakarna. Och i år har jag ingen aning om hur man tänkt. Kall, konstruerad klubbpop med en text som tycks vara skriven av någon som inte kan ett enda ord engelska. Det är lite som att man missbedömt ESC för att vara en klubbscen, vilket det aldrig varit. Sen är det nånting med Essylas utstrålning, åtminstone i videon, som gör mig lite illa till mods. Kan inte förklara vad det är, vet själv inte ens varför, men någonting är det som triggar mig där.

29 (30). Luxemburg
Eva Marija
”Mother Nature”

Kommentar: Ett av många fall där jag inte alls förstod vad folket hemma i stugorna såg i låten som vann. Det här är som urtypen av en låt som inte kvalade in i Melodifestivalen och legat kvar i skrivbordslådan lite väl länge för att sen grävas upp för att användas till någon artist som egentligen förtjänar bättre material. Nej, det här håller inte, jag tror detta blir första året som Luxemburg får se finalen från läktaren. Mycket för att det också saknas någon potential kring att denna låt ens ska kunna växa. Finns ingen dramatisk båge, det bara stampar på samma ställe rakt igenom. Och även om Eva Marija sjunger bra så verkar hon väldigt stirrig. Som att hon försöker le, men med en uppspärrad rädsla i blicken.

28 (28). Polen
Alicja
”Pray”

Kommentar: Jag lider verkligen för Alicjas skull. Alicja som alltså fått kämpa väldigt länge för att äntligen ta sig ut till Europa. 2020 ställdes tävlingen som bekant in, och då blev hon en av de få artister som inte kom tillbaks året därpå (TVP hade helt sonika valt bort henne för en kille med lika mycket utstrålning som Max Headroom). Hon försökte igen 2023 men blev åter akterseglad då Blanka vann uttagningen under suspekta omständigheter. Nu kommer hon till slut tillbaks med en låt som, med all respekt för henne, inte blir särskilt lyckad. Från att först börja med spännande gospelkörer till att plötsligt hoppa över till ett trap-beat som inte alls hänger ihop med nånting, och så lite R&B på det. Kompositionen är verkligen en nödlösning, ett hopsläng av flera olika saker som inte hänger ihop med varandra överhuvudtaget. Det är inte bra. När man ska göra såpass mycket skiftningar mellan musikstilar är det väldigt viktigt att delarna flyter in i varandra på ett sätt som känns naturligt. Det är så klart inte lätt, men det går! Nemo lyckades göra så med bravur i förrfjol…

27 (26). Litauen
Lion Ceccah
“Sólo quiero más”

Kommentar: Vissa länder blir man bara inte klok på. Litauen är ett utav dessa just i år. Här har man satsat något ordentligt på scennumret, det är mycket konstnärliga ambitioner (eller ska jag säga överambitioner?), en sångare som dränkt sig i silverglitter… synd bara att man inte har någon låt! Tar man bort numret blir det väldigt trist, väldigt mycket fejkad dramatik, och framför allt mycket vibrato för ingenting. Vad vill han ens förmedla? Tydligen ska låten handla om girighet, “Jag vill bara ha mer”… okej, nu kanske det klarnar? Nej, det här är ingen låt som sätter sig överhuvudtaget, hur mycket man än försöker. Synd! Litauen hade kunnat profilera sig som något slags hipster-land i ESC och sakta men säkert kunnat arbeta sig fram till en första seger, och i den nationella uttagningen hade man en perfekt kandidat för att stärka sin profil: “Contact!” av SHWR. Men sen sumpade man det, och håller på att tappa momentum helt.

26 (27). San Marino
Senhit
“Superstar”

Kommentar: …Till vilket pris är det värt att komma tillbaka till ESC?

Det är en fråga som jag börjat fundera mer och mer på när jag sett vissa återkommande akter. Senhit är just en sån artist, som gör sitt tredje försök i ESC (fjärde om man räknar in förlorade året 2020). Förvisso, det här var i alla fall lite bättre än hennes försök för fem år sedan, det där skrytprojektet “Adrenalina” som verkligen inte var mycket annat än en koloss på lerfötter. Men det säger inte särskilt mycket. En gammal discodänga som hade sin peak runt sent 70-tal. Och snälla, någon borde ha tagit ett långt snack med Senhit och påpeka för henne att dessa gästartister hon tar in inte är till låtarnas hjälp alls. I detta fall kanske det till och med stjälper. Boy George känner vi igen som frontman i 80-talssyntgruppen Culture Club, men det som är så olustigt med detta är att han dessutom råkar ha ett digert register med flertalet brott i bagaget, däribland kidnappning (eller förlåt, “olaga frihetsberövande” heter det visst på juridik-lingo). Än mer skrattretande var att han inte ens dök upp i den nationella uttagningen, utan man lät helt enkelt hans röst ligga kvar i låtens backing track.

25 (24). Bulgarien
Dara
”Bangaranga”

Kommentar: Den låt Bulgarien kommer tillbaks med tycks satsa på att försöka kombinera nationellt med internationellt. En släng chalga-pop, en släng titel på jamaicansk patwa (Titeln “Bangaranga” betyder “upplopp”). Egentligen har det här ingredienserna för att bli en hyfsad poplåt, men det faller på två snubbeltrådar för mig. Dels de plötsliga tempotappen som får det att kännas som att låten snubblar i steget innan den till slut hämtar sig igen. Dels också för att Dara känns väldigt stel i liveframträdandet. Till viss del är det förståeligt, då Dara bara dagen efter det blev klart att hon vann artistfinalen i slutet på januari förklarade att hon eventuellt planerade på att hoppa av efter allt hat hon utsattes för av folk på hemmaplan. Det är så klart ett illavarslande tecken när en artist inte har stöd hemifrån, och det kan verkligen sätta spår i självförtroendet. Hoppas ju så klart att hon kan vända det till kämpaglöd för att motbevisa sina belackare.

24 (25). Ukraina
Leléka
”Ridnym”

Kommentar: Jag är övertygad bortom allt rimligt tvivel att Leléka sjunger någonting med väldigt mycket hjärta bakom, något hoppfullt. Men jag själv ställs inför två utmaningar med denna låt. Antingen måste jag kämpa för att inte slumra till, och när jag väl lyckats undvika det så kommer nästa utmaning, att jag istället blir deprimerad. Det där är något slags konststycke, att man har en låt som lyckas både vara trist och deppig. Och jag tror det sken igenom i liveframträdandet också, Leléka försöker tappert le men jag kan ändå skymta gråten i ögonen på henne. Nu har man försökt bryta upp monotonin en del med bland annat en brygga där backingtracket enbart verkar bestå av beatboxing, men det hjälper inte… fast, i och med att det ändå är Ukraina och det är dessa dystra tider så får jag vara snäll och sätta denna lite högre än vad jag från början hade tänkt.

Plats 23–11

23 (23). Albanien
Alis
“Nân”

Kommentar: I förhandsvideon som finns på ESC:s officiella kanal så hade man engelsk text som översatte låten åt oss, och det lär man nog säkert ha live också. Det kanske är klokt, man måste nog antagligen ha översättningen framme för att få grepp om detta. I och för sig, det här brukar vara Albaniens melodi, man jobbar ambitiöst och skickar låtar på modersmålet som har väldigt allvarsamma texter och väldigt bombastiska melodier. Jag har dock under all tid kämpat med denna låt. I liveframträdandet i december tyckte jag Alis röst kändes för vek, som om att kören dränker honom. I nyinspelningen har han förvisso hamnat högre upp i mixningen, men då uppenbarar sig nästa frågetecken – vad är vers, vad är brygga och vad är refräng? Det blir lite otydligt här.

22 (22). Kroatien
LELEK
”Andromeda”

Kommentar: Anden från ukrainska Go_A vilar fortfarande över ESC, för återigen får vi höra mycket östeuropeisk etno med mycket stämsång. 2023 bjöd Tjeckien på Vesna, och bara förra året var det Tautumeitas för Lettland. Nu är det alltså Kroatiens tur att haka på. Nåväl, den här låten känns ganska ljummen för sin kategori, dessvärre. I mångt och mycket lider nog denna Game of Thrones-pampiga låt av det faktum att jag inte hittar någon hook. Finns ingen del i låten som hänger kvar i mitt huvud som jag kan nynna på. En fantastisk låttext har man däremot! Äntligen en text som vågar vara konfrontativ mot världsläget, det har varit en alldeles för stor bristvara på det. Med rader som “Alla ärr ristade ända in till benet – ingen mor kommer att förlåta er – på skammens bord ligger guld från avslitna halskedjor – medan ni tvår era händer i blodet från våra sår”. Och jag har för mig också att Andromeda, i grekisk mytologi, nästan dödades genom att offras till ett havsmonster innan Perseus räddade henne. Sedan dess har hon blivit en symbol för de som orättvist offras och får lida för en enskild persons maktambitioner. Visst, låten i sig är som sagt inte mycket att ha, men en bra text gör att den landar på 22:a plats.

21 (21). Österrike
Cosmó
”Tanzschein”

Kommentar: Det är sällan vi har haft att göra med ett värdland som så tydligt markerat att de inte tänker gå för någon doppietta som Österrike gjort i år. För vad har vi här för något konstigt? Jo, någon form av tyskspråkig klubbmusik. Laserkraft 3D som i början på 10-talet hade en hit med låten “Nein, mann!” ringde och vill ha tillbaks sin danslicens, och så har några av Subwoolfers vänner också gjort ett besök på scen. Dåligt är det här väl inte, men helt hopplöst i dessa sammanhang. När det ändå finns andra låtar som fiskar i liknande vatten kommer den här låten helt hamna i skuggan. Kanske tänker man att man inte har något att bevisa på ett tag, men det känns som att luften gick ur Österrike fullständigt innan tävlingen ens kommit igång, när man har ett ESC i knät som dessutom aldrig haft ett så dåligt rykte på länge som det har nu. Och så ska den här låten stänga finalen… hur sjutton ska detta gå?

20 (20). Italien
Sal Da Vinci
”Per sempre sì”

Kommentar: Italien har ofta brukat slå väldigt högt de senaste åren, men jag misstänker att vi kommer att ha och göra med ett mellanår denna gång. Det här är verkligen en låt från en helt annan tid med helt andra ideal. 70-talistisk spaghetti-disco om att knyta Hymens band. Otroligt bakåtsträvande. Det kanske finns en viss glimt i ögat här, men jag vet inte jag. Sal tycks ha ett leende som aldrig släpper och verkar onekligen stolt över att visa upp sin vigselring. Kanske är det så att jag helt enkelt inte kan ta på den lycka som Sal vill förmedla. Det kan mycket väl vara någonting hos mig det är fel på, för trots allt var jag helt oförmögen att ta till mig glädjen av “Bara bada bastu”, till exempel… Jag får nog därför sätta denna någonstans i mitten och snabbt gå vidare.

19 (19). Montenegro
Tamara Živković
”Nova Zora”

Kommentar: Det finns en melankoli kring Montenegro som aldrig släpper. Än idag är man det enda landet från forna Jugoslavien som inte nått topp 10, utan deras bästa placering är en snöplig trettonde plats (vilket kanske inte stämmer riktigt, då landets rundradiobolag RTCG faktiskt har en fjärdeplats från 1983 i bagaget, men strunt samma).

Nu prövar man förvisso något annorlunda jämfört med tidigare, antagligen insåg man till slut att Europa inte längre vill ha några Balkanballader, och istället kör man på en feministisk danspoplåt. Jag var skeptiskt inställd till en början efter att ha hört originalversionen i slutet på december, men den lilla finputsning som gjordes hjälpte en del. Särskilt det instrumentala breaket mitt i med lite glitch-aktiga inslag ger lite extra bett. Tamara själv bidrar också, måste jag ändå säga. Istället för att gå i den klassiska popdiva-fällan med att bara åbäka sig på scen så levererade hon mer aggressivitet i uttagningen, vilket gör att jag ändå kan tro på det hon sjunger.

18 (17). Danmark
Søren Torpegaard Lund
”Før vi går hjem”

Kommentar: Att Danmark plötsligt skulle få så mycket ögon på sig var kanske inte direkt någonting jag hade på min bingobricka. Egentligen så ser jag inte så jättemycket förutom en kompetent poplåt i mängden som säkert kommer plocka mycket jurypoäng men ha lite svårare med tittarna. Jag funderade lite på om jag skulle likna denna med “Beautiful Mess” (Bulgarien 2017), men det faller lite då den ändå fick bra poäng rakt igenom när den hade sina framgångar.

Lite frågetecken kring scennumret har jag, ska man verkligen gå efter det nummer Olly Alexanders “Dizzy” hade för två år sedan? Det var många i efterhand som menade att det bidrog till att det blev en nolla från tittarna… Søren ska dock ha eloge för en sak, nämligen att han lyckas få danska att låta sångbart i en poplåt av detta slag. Det tillhör verkligen inte vanligheterna!

17 (16). Norge
Jonas Lovv
”Ya ya ya”

Kommentar: Ge låten en riktig titel för fan.

Nu när man luftat ett stort problem i det oviktiga ska man ge sig i kast med låten. Och jag som haft min rockbakgrund borde kanske gilla detta mer, men som musikstycke är detta inte så speciellt. En slags Måneskin-light, eller som att man försökt göra glamrock av The Hives men det blir mer OneRepublic av det hela. Lite för ofarligt. Men jag kunde samtidigt konstatera att Jonas är stark live, åtminstone var han tillräckligt stark för att slå desto mer etablerade akter som Mileo och inte minst Alexander Rybak, bara en sådan sak. Man kan däremot diskutera om det hela också handlade om ett slags anti-Rybak-narrativ som präglade finalen i år, lite som vi i Sverige hade vårt anti-Måns-narrativ förra året…

16 (15). Australien
Delta Goodrem
”Eclipse”

Kommentar: Lite av en knall är det ändå för Australien att man ändå får ett namn som Delta Goodrem på kroken, speciellt med tanke på att Australien sladdat en del med formen de senaste åren. Och då kanske det är sunt att man tittar tillbaks till det som fungerat bäst för dem, nämligen powerballader och radiopop. Det finns några intressanta saker som händer här, bland annat ett piano-solo i bryggan som får låten att andas lite. Välproducerat, rätt gjort, kan säkert gå långt. Lite konstigt dock att man sätter denna låt direkt efter Danmark vars låt också siktar in sig på radiopop och därmed juryns gillande.

Jag tror dock detta skulle kunna vinna lite mer på om man hade en annan titel. I refrängen har man lagt rejält tyngd på “One touch, one kiss”, till skillnad från “Eclipse”, som förvisso sjungs i texten men drunknar i crescendot. Men det är, återigen, ett stort problem i det oviktiga.

15 (18). Rumänien
Alexandra Căpitănescu
”Choke Me”

Kommentar: Jag tror såväl fans som en del förståsigpåare i media förmodligen måste ha varit ganska skadade av att vi hade en del låtar förra året som fullkomligt slog oss i ansiktet med sexanspelningar i sina texter. Australien skröt om sin milkshake, Finland sjöng om att komma på tyska, och Malta serverade f… Nä! Nej men den här ska inte vara med här!… Ah, det bara slank in, öhh… Nu ska vi se.

Tydligen var det inte bara min egen skruvade associationsförmåga som reagerade på att den här låtens text också skulle anspela på det icke rumsrena (den provokativa titeln hjälper inte). Det ledde i förlängningen till att Alexandra fick gå ut och förtydliga att låten inte alls handlar om stryptango, utan istället en längtan att någon ska kväva hennes inre hjärnspöken. Jag vill gärna tro på det, och jag tror jag väljer att göra så också. Lyssnar jag på låten i sig så känns den mer som ångestladdad snarare än suggestiv, och i studioversionen låter det ändå spännande. Tänker lite grann på gothrockbandet Lacuna Coil när jag hör detta.

14 (11). Georgien
Bzikebi
”On Replay”

Kommentar: De flesta som följt ESC rejält under en längre tid (däribland undertecknad) lär känna igen Bzikebi, de tävlade för Georgien 2008 i Junior-tävlingen och har blivit en av de mer ikoniska vinnarna därifrån. Nu har dessa getingar vuxit upp, och deras sound likaså. Inte lika galet, inte lika barnsligt (av uppenbara skäl, man behövde låta de ränderna gå ur). På pappret har man gjort det mesta rätt, bra mallar man jobbat med och så. Men när jag sen har hört låtarna ett par gånger inser jag nånstans att den här kan riskera att bli den låt som faller i skuggan i första semins första hälft, eftersom det är så mycket upptempo där. Det är ju i och för sig en refräng/hook som man ändå kommer ihåg, och det kan bära en bit. Musikvideon lovar också ett intressant scennummer, om man nu väljer att förvalta det.

13 (10). Portugal
Bandidos do Cante
”Rosa”

Kommentar: När vi i Panelen recenserade fjolårets låtar var jag en av ytterst få som uppskattade “Deslocado”, men paradoxalt nog skulle jag vara den som var mest rätt ute vad gällde låtens öde, och det brukar jag annars sällan vara. Något skrällartat tog man sig vidare till final och även om man sen slutade på en undanskymd placering långt ner i botten blev låten en stor hit. Vi blev alltså varse om en lex Rosa Linn.

Något sånt har jag dessvärre svårt att se som någon möjlighet just i år. Förvisso finns det element där som jag ändå kan uppskatta, det är finstämt och välsjunget, och låten som sig är ändå relativt vacker. Men det här är inte relaterbar depprock, utan istället så kallad Cante Alentejano – väldigt lokalt klingande, men jag har svårt att se hur detta ska bryta igenom de kulturella gränserna. Speciellt när scennumret inte lär bli mycket mer än att gruppen bara står upp och sjunger. Portugal riskerar mycket väl att få en ny Iriao (Georgien 2018) på halsen.

12 (13). Tjeckien
Daniel Žižka
”Crossroads”

Kommentar: Tjeckien är nog det land i år som hakat mest på det sound som vann i fjol, med en dramatisk, mörk ballad och mycket röstakrobatik som balanserar över till opera-vibrato. Det är samtidigt en ganska fin, inåtvänd låt där man får en inblick i Daniels tankar och känslor. Däremot har jag lite svårt för en grej, nämligen slutet. För där känns det som att man försökt göra som med “Wasted Love”, att bygga upp med vad som antyder att en tempohöjning kan vara på gång. Men när det väl är dags för slutkläm och leverans, jamen då dödar man bara låten helt och hållet. Den måste alltså ta slut, helt enkelt för att man gjort versen allt för lång. Däremot, om man får ett bra scennummer som kan reflektera Daniels inre värld så tror jag Tjeckien kan komma relativt högt.

11 (12). Moldavien
Satoshi
“Viva, Moldova!”

Kommentar: Moldavien har oftast varit ganska duktiga på att förvalta sin paradgren, nämligen att ta det hemvävda och kombinera det med catchiga melodier och minnesvärda scennummer. Likaså har man lyckats få patriotismen som ofta genomsyrat deras verk att skina igenom, fast på ett mer inbjudande vis. Det är nog inte så konstigt egentligen då Moldavien annars fortsätter vara det minst besökta landet i Europa, samtidigt som man också gör en hel del anslag för att röra sig närmare EU. Så på det viset är det inte konstigt att man kör en sån här låt igen, det enda som jag kan störa mig lite på är refrängen som blir lite för mycket Beastie Boys till en melodi som inte riktigt matchar helt och hållet. Det blir en komplicerad balansgång där jag inte vet om de faktiskt sträcker ut en välkomnande hand eller om jag bara hör ljud av en supportermarsch för något fotbollslag jag inte har några känslor för. Ändå ganska trevligt att vi får ett litet gästspel av Aliona Moon (Moldavien 2013), hon bidrar med ett musikaliskt djup här.

Topp tio

10 (14). Lettland
Atvara
“Ēnā”

Kommentar: En uppfattning jag fick väldigt tidigt in på säsongen var att hela Baltikum hade klappat ihop fullständigt och tappat formen. Möjligen är Lettland ett litet undantag, där jag ser att man ändå arbetat en hel del på numret redan vid sin uttagning, framför allt det visuella med krossat glas-effekterna. Atvara sjunger bra, texten (som förvisso är på lettiska) är väldigt tankeväckande, om jag uppfattade det rätt handlar det om hur en familj slits isär av en alkoholiserad far. Det är saker som jag hajar till på när jag hör och ser detta, däremot blir låten lite sekundär i sammanhanget. Hade den varit lite mer intensiv hade jag säkert varit upp över öronen berörd.

09 (08). Storbritannien
Look Mum No Computer
”Eins zwei drei”

Kommentar: Ja ni, jag tror bestämt uttrycket “Madchester” fick en helt annan dimension här! Skämt åsido, det här kan vara en av de smartaste bidragen som Storbritannien kommit med i modern tid. I ett läge där diskussionen om AI och hur det håller på och ruinerar det mesta inom musikens värld och dylikt, så har vi här en artist som gjort det till sin nisch att göra musik på såpass mycket udda verktyg som möjligt, allt utan hjälp från datorer i allra möjligaste mån. Från att jag tidigare varit lite svalt inställd till låten så har jag börjat uppskatta den mer och mer för hur såpass särpräglat brittisk den är (rent musikaliskt är det en slags hybrid mellan Blur och MGMT), på ett sätt som känns så där härligt “bonkers” och proggigt (det finns en anledning till att Nika Kocharov fick brittiska juryns 12:a för 10 år sen). Jag hoppas Storbritannien får komma in i värmen igen, och framför allt att man slipper bli nollad av tittarna.

08 (09). Schweiz
Veronica Fusaro
”Alice”

Kommentar: Ah, lite trevlig indie-bluesrock från Schweiz, det trodde man inte att man skulle få se i första taget. Jag var dock tvungen att fundera lite på vad för referenser jag kunde dra åt när jag hörde detta och efter ett tag tänkte jag på Sheryl Crow och tidiga Liz Phair. Jag gillar ju ändå det mesta här, det är ganska rått, ljudupptagningen av hennes röst låter så där härligt garage-rock, och ett gitarrsolo! Ett skönt avsteg från när det blir för polerat, vilket har varit en fallgrop Schweiz ofta ramlat ner i. Jag märker att många inte verkar tro på denna låt, och det vanligaste argumentet jag hör är att man tydligen anser att det är fel forum – ett argument jag ärligt talat tycker rätt illa om. Det finns inget fel forum för nån genre, det handlar bara om hur man ramar in det! Även om jag förvisso funderar lite på hur väl man egentligen kan sätta ett nummer till en sån här låt. Det är ofta tyvärr lätt hänt att det blir krogspelning.

07 (06). Sverige
Felicia
”My System”

Kommentar: Jag har ofta varit sträng mot just Sveriges bidrag, och förra året var jag och langade rejäl motorsåg åt KAJ. Något sånt kommer det, tack och lov, inte bli i år. På sätt och vis är det här en ganska annorlunda låt jämfört med vad man förväntar sig från Sverige. Förvisso sveptes vi länge med i en EDM-våg under hela 2010-talet, men ändå är detta inte riktigt typiskt det heller. Istället för housepop som vi varit så vana vid drar det här mer åt eurotechno och rave. Det tycker jag är befriande faktiskt, att vi får höra något som är lite mer råare på så sätt, och ingenting som måste dra åt det slätstrukna hållet. Så jag gillar detta!

Men jag är lite kluven till om detta kommer ta oss så högt som vi är så vana vid. En extra usp som Felicia hade i Melodifestivalen var att de flesta av oss ändå kände till hennes bakgrundshistoria. Om hur hon dumpade sin identitet som snuskfröken, bröt upp med ett otrevligt management, och sakta men säkert funnit sig själv och startat om i karriären. Därav är det en poetisk rättvisa att hon vann här hemma. Denna story är jag tveksam till om övriga Europa kommer kunna ta till sig. Och då är naturligtvis frågan, hur mycket har det influerat oss i Sverige att rösta fram henne? Hur som helst, jag tycker ändå om den här låten, jag kommer stötta Sverige (första gången jag gör det sen Loreen 2023), och håller en extra tumme för Felicia.

06 (05). Finland
Linda Lampenius & Pete Parkkonen
”Liekinheitin”

Kommentar: Ska Finland lyckas bärga den där efterlängtade andra segern? Jag är faktiskt lite tveksam. Missta mig inte, jag gillar ändå det jag hör. Det är stor dramatik, det är pampigt, där sitter Pete vid en brinnande botbänk och grämer sig över sina synder och sin uppenbarligen ohejdbara åtrå, och på andra sidan har vi Linda med fiolen som framstår som ett lockande skogsväsen. Men jag undrar lite om man startade igång dramatiken lite väl tidigt i låten? Efter första refrängen så stampar låten lite på samma ställe rakt igenom fram tills slutet, där Pete bjuder på ett spännande vokalt glissando. Jag inser att nästan allt ändå sitter, liveframträdandet, scennumret, skådespelet. Synd bara att låten inte hänger med hela vägen, hade man tagit bort fiolen och övriga symfoniska element hade denna låt kunnat passera som vilken Skara-schlager som helst från 00-talet. Jag är dock säker på att Sverige kommer ge rejäla poäng här (2 x 12 om inte det sker något fuffens hos tittarna), inte minst tack vare Linda Lampenius som är känd även på vår sida Östersjön.

05 (04). Malta
Aidan
”Bella”

Kommentar: Jag känner mig väldigt lättad att Malta för en gångs skull har tänkt om och inte längre kör på de där ettriga divapop-låtarna som fick mig att rygga tillbaka av ren reflex. Och jag blev också positivt överraskad att se att visst kan Aidan leverera en ballad i det här stuket. Även om det kanske balanserar över till att bli lite Disney-serenad i känslan så blir jag ändå varm i hjärtat. Att man dessutom för första gången klämmer in ett gäng rader på maltesiska är också ett genidrag. Det här tycker jag är Maltas bästa låt på många år. Aidan har verkligen velat göra det här så länge, och jag anser att han förtjänade segern i den maltesiska uttagningen nu när den till slut kom.

04 (07). Estland
Vanilla Ninja
“Too Epic to Be True”

Kommentar: Den här låten har i sanning åkt upp och ner på min lista som en jo-jo, där den ibland legat riktigt bra till för att sen hamna i bakvattnet. Men det har funnits två saker som hindrat mig från att sätta denna på podiet.

För det första, att denna gick och vann på bekostnad av mycket bättre material! Det gör än idag ont i hjärtat att inte Ollie fick sin chans med sin överlägset bästa låt “Slave”. Här finns det emellertid fog att ifrågasätta min integritet som recensent att jag över huvud taget blir färgad av en sådan aspekt.

För det andra, så inser jag någonstans att vi här hade ett case där artist och låt inte fungerar ihop, trots att de egentligen är bra i sig själva. Vanilla Ninja är ett band jag känt till ganska mycket sen barnsben, bland annat med låtar som “Tough Enough” som förekommit i vissa musikspel jag ägt, och inte minst “Cool Vibes” som de var i ESC med för lite mer än 20 år sen (då för Schweiz). Det jag minns av det var att det lät mycket tyngre än detta, och det var nog för att låtskrivarna bakom de låtarna (David Brandes och Jane Tempest) hade bättre känsla för vad som funkade för gruppen. Denna insikt hade uppenbarligen inte Sven Lõhmus, som skrivit denna låt. Hela hans DNA vad gäller låtskrivande har varit lättfotad upptempo, med varierande kvalitet. Detta är egentligen en av hans bästa låtar, men ihop med Vanilla Ninja… nja. Blev lite för tunt!

Det sistnämnda var nog min största kritik, och någon där i teamet måste uppenbarligen ha lyssnat på mig, för man ska tydligen göra om låten inför ESC och den nya versionen har lyft fram de rockiga elementen mer, och produktionen har fått mycket mer kött på benen. Nu framstår Vanilla Ninja mer som det rockband de i grunden vill vara. Det är just denna nya version som skickar upp Estland till min fjärdeplats.

Topp tre

Tredje plats (03). Grekland
Akylas
”Ferto”

Kommentar: Det är ett tag sen som Grekland valde att köra på något riktigt skojfriskt, jag tror jag får backa bandet till 2013 när Koza Mostra rockade fustanellorna av oss. En intressant slump är att Akylas faktiskt slog ut bland annat just Koza Mostra i årets final. Det här är dock helt bisarrt, en diametral motsats till Klavdias “Asteromata” förra året. Man har onekligen fångat crazy party-energin från många andra ikoner från senare år, Käärijä och Joost Klein bland annat. Men också låtit det gå ett varv via det grekiska ljudlandskapet.

Sen har man ju också lyckats med en aspekt till när man gör en sån här låt – man har faktiskt fått in ett ordentligt budskap också, i detta fall den materialistiska hetsen som man använder för att desperat fylla något inre tomrum, och ändå blir man aldrig nöjd med allt det man fått. Man har fastnat i en oändlig loop, helt enkelt.

Det här är på så sätt inte ett skämtbidrag i dess sanna bemärkelse, utan här finns lager av allvar om man bara är villig att gräva i det lite djupare. Och det ligger rätt i tiden när all typ av media tycks bli översvämmad av så kallade “get rich quick”-bedrägerier förklätt till reklam, i kontrast med att allt fler kämpar med att få privatekonomin att gå ihop. Där ska Akylas ha mycket cred, han lyckas ge mycket tyngd till denna låt som annars kan missbedömas som knasig.

Andra plats (02). Armenien
Simón
”Paloma Rumba”

Kommentar: Det här är så himla fascinerande och galet på så många sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mig här, och nu blir det därför lite nördigt. I slutet av september 2023 släppte en tysk grupp vid namn Grossstadtgeflüster en låt som hette “Ich Kündige”. Jag måste rekommendera er att pausa er läsning av min recension och lyssna på den låten.

Har ni lyssnat klart? Bra, då fortsätter vi vidare.

Det spreds snabbt ett rykte om att de anmält sig till Tysklands nationella uttagning 2024 med den låten, ett rykte som snabbt togs död på av såväl gruppen själva som tv-bolaget. Men lyssnade man på låten kunde man ha förståelse för var ett sådant rykte kom ifrån – då den ändå var såpass tokig som man förknippar med ESC-bidrag runt den tiden.

Vad jag vill komma med detta är att “Paloma Rumba” mycket riktigt påminde mig om den låten – samma mått av galenskap, samma komiska skildring av internaliserad frustration. Det är sådär härligt vilt och kaotiskt som jag kan gå igång på, speciellt när man drämmer till med ett accelerando på slutet. Jag måste också ge musikvideon lite cred, för där har man ändå lyckats matcha den med textens tema – frustrationen att sitta inne i ett slutet kontorslandskap dagarna i ända. Jag hoppas de kan få med det som ett element live. Konceptet är i alla fall komplett och fulländat, och en frisk fläkt i en semi som är ovanligt tempofattig. Uppskattar också hur Armenien, både med denna låt och deras låt förra året, profilerat sig lite grann som den musikaliska bråkstaken i sammanhanget.

Första plats (01). Serbien
Lavina
”Kraj mene”

Kommentar: Det här trodde jag aldrig.

2018 hade AWS från Ungern tagit sig till toppen på min personliga lista över alla ESC-låtar jag hade hört, alla årgångar, men vartefter åren gick fick jag finna mig i att ingenting skulle kunna toppa deras låt. Men i år hände det. Lavina och “Kraj mene” har lyckats knuffa ner dem från tronen och är min nya alla tiders favorit. Men för att förklara en del av varför detta blivit en sån hit för mig:

Bara ta er tid och känn på allt detta. Mystiken. Mörkret. Tyngden. Smärtan i sångarens skrik. Den här typen av ödesmättat tung metal är precis i min smak redan i sig, men just hur låten och bandet (framför allt sångaren) levererar den enormt svärtade text som utstrålar inte bara sveket av att ha fått hjärtat sprängt i luften, utan även skuldkänslor, hopplöshet och existentiell terror… Det känns som att det är MIN smärta han skriker ut! Som om att han tog sig friheten att fry-screama ut all min ångest, när jag inte kunde göra det själv. En perfekt tröstvisa på så sätt! Ohotad etta!

Till slut måste jag också tillstå att det var på håret om jag överhuvudtaget skulle bevaka ESC 2026. Men när en sån här låt går och vinner sin uttagning och nu står där i årets lineup, då kan jag bara inte vända ryggen till. Speciellt inte när den blivit min nya storfavorit alla årgångar! Det här lär vara helt orealistiskt, men jag tycker verkligen detta ska vinna! Fast å andra sidan trodde jag det var orealistiskt att de ens skulle vinna sin uttagning…