Tanjas andra topplista inför Eurovision 2026

Plats 35–24

35 (35). Azerbajdzjan
Jiva
”Just Go”

Kommentar: Jiva är en sångerska som kan få väggar att vibrera och kristallglas att darra. Hennes röst är som ett fyrverkeri redo att explodera i full prakt — men årets bidrag låter henne stå och glöda bakom en avstängd strålkastare. Versen lovar en storslagen powerballad, en sådan där som lyfter tak och hjärtan, men refrängen faller ihop som en trött pianobarsballad på ett halvtomt kvartershak en tisdag kväll.

Det är som att någon tagit hennes potential, lindat in den i bomull och sedan lagt den att vila. Jag har försökt, verkligen försökt, att lyssna mig in i låten — men den förblir årets mest effektiva sömnpiller. En stjärna som aldrig får tändas.

34 (30). Schweiz
Veronica Fusaro
”Alice”

Kommentar: Ok låt, men för mig alldeles för tråkig. Jag kan helt enkelt inte komma ihåg den när sista tonen ebbat ut. Svårt att säga nåt särskilt om Schweiz i år, men för mig en riktig besvikelse i jämförelse med tidigare år.

33 (24). Israel
Noam Bettan
”Michelle”

Kommentar: Den bästa låten från Israel de senaste åren, men i övrigt har jag inget att uttala mig om bidraget.

32 (33). Polen
Alicja
”Pray”

Kommentar:Jag vet inte riktigt vad det är med Polens bidrag i år. Alicja själv är en sjuhelsikes vokalist — fierce, självklar och med en scenutstrålning som verkligen biter ifrån. Men låten… där börjar problemen. Det är som om produktionen försöker gifta två helt olika världar: ett slags klipp‑och‑klistra av kyrklig, nästan sakral storslagenhet och en modern amerikansk popestetik som inte riktigt hittar sin form. Resultatet blir mer kollage än helhet, och det är just den friktionen som får det att skava.

Det finns absolut kvaliteter här, och Alicja gör allt hon kan för att bära låten, men helheten känns splittrad och svår att placera. Jag har därför svårt att se detta ta sig vidare från semifinalen — även om jag förstås haft fel förr.

31 (34). Ukraina
Leléka
”Ridnym”

Kommentar: Nej, Ukrainas bidrag tilltalar mig inte alls i år. Det känns som ett helt fel val från den nationella uttagningen, särskilt med tanke på vad som faktiskt fanns att välja på. Det bästa i låten är utan tvekan det etniska, ukrainska partiet – det där korta ögonblicket där man hör landets musikaliska identitet glimma till. Det är just den delen resten av låten borde ha byggt vidare på.

Istället faller helheten snabbt i glömska, bortsett från den där kristallkrossande tonen som sticker ut mer än den egentligen förtjänar. Det är som om låten famlar efter en riktning men aldrig riktigt hittar hem.

30 (31). Estland
Vanilla Ninja
“Too Epic to Be True”

Kommentar: Jag har nog fortfarande inte riktigt landat i att detta faktiskt blev Estlands vinnarbidrag. Det framstår dessutom som en av bandets svagare låtar i jämförelse med deras övriga katalog. Tempot känns monotont och den ständiga upprepningen av samma ackord genom både vers och refräng gör helheten något enformig.
Som helhet är det en fullt godkänd låt, men inte mycket mer än så. Den saknar de dynamiska skiftningar och melodiska krokar som brukar krävas för att verkligen fästa hos lyssnaren. Med det i åtanke har jag svårt att se hur bidraget ska lyckas ta sig vidare till final — mycket talar för att det riskerar att försvinna i mängden.

29 (28). Lettland
Atvara
“Ēnā”

Kommentar: Lettlands bidrag står ut i mängden i sin enkelhet. Påminner om det konstnärliga uttrycket som fanns i Eva Dahlgrens album ”en blekt blondins hjärta” (utan att ha någon egentlig liknelse musikaliskt). Jag tycker det är vackert utan att vara ett bidrag som tar stor plats, men pendlar på vågskålen vad gäller betyget.

28 (26). Luxemburg
Eva Marija
”Mother Nature”

Kommentar: Luxemburgs bidrag är i år en halvt stillsam och tillbakalutad låt som riskerar att försvinna i konkurrensen. Stråkpartiet är det som ger mest liv åt helheten, men utöver det händer det för lite för att hålla kvar lyssnarens uppmärksamhet. Dynamiken är låg, och man märker hur fokus lätt glider iväg. Det är ett fullt godkänt bidrag, men det saknar tydliga styrkor som skulle kunna bära det hela vägen till final.

27 (32). Montenegro
Tamara Živković
”Nova Zora”

Kommentar: Montenegros bidrag lämnar mig något ambivalent. Det är framför allt operakören som drar ner helhetsintrycket — inte för att den är dålig, utan för att den känns som ett stilistiskt sidospår som skaver mot låtens övriga uttryck. I grunden finns här en solid komposition, och Tamara själv är en vokal kraft att räkna med; hennes röst bär både pondus och precision.

Hur det här landar i tävlingen är däremot helt öppet. Mycket kommer att avgöras av hur scenproduktionen utformas: om Montenegro lyckas rama in låten med rätt visuellt språk kan det lyfta rejält, men ett felsteg i presentationen riskerar att göra bidraget mer anonymt än det förtjänar.

26 (27). Storbritannien
Look Mum No Computer
”Eins zwei drei”

Kommentar: Det finns en tydlig flört med 80-talets syntelit, men i en modern, polerad tappning som gör att man omedelbart börjar gunga med i refrängen. Det är ett kul och charmigt bidrag, absolut — men någonstans hade jag ändå hoppats på lite mer storslagenhet från ett land som en gång gav oss den där monumentala känslan Sam Ryder bar fram.

Det här är en låt jag inte ser klättra särskilt högt. Den har energi, men saknar glans, saknar det där sista lyftet som krävs för att nå toppskiktet.

25 (23). Malta
Aidan
”Bella”

Kommentar: Av Aidans låtar jag lyssnat på är detta inte en av mina favoriter. Den är faktiskt för sömnig och tråkigt och jag känner inte alls låtens crescendo som den försöker sig på.

24 (25). Bulgarien
Dara
”Bangaranga”

Kommentar: Bulgariens bidrag är som att stå med ena foten i en pulserande klubb och den andra i en dimmig skogsdunge där någon rör om i en musikalisk häxkittel. Ibland tänder låten till och jag känner hur den drar igång mig, men i nästa stund snubblar den över sina egna lager av stilar, tempon och idéer. Det är som om den velat vara tre olika låtar samtidigt och inte riktigt valt vilken besvärjelse den ska kasta.

Originaliteten är odiskutabel — den sticker ut, den vågar, den experimenterar. Men just därför hamnar den också i ett touch-and-go-läge, där allt kan hända: antingen glider den precis över kvalstrecket på ren särart, eller så faller den mellan stolarna i sitt eget kreativa kaos.

Plats 23–11

23 (15). Georgien
Bzikebi
”On Replay”

Kommentar: Jag står lite kluven inför Georgiens bidrag. Det pulserar av energi och har en medryckande glöd, men samtidigt är det som om ytan är för slät, som om melodin inte riktigt vågar ta ut svängarna. Det känns som att variationen i både ton och ackord saknar den där lilla gnistan som får allt att lyfta.

Varje gång jag lyssnar tycker jag om det — absolut — men ändå glider det ur minnet så fort tystnaden tar vid. Ett bidrag som darrar på ribban, som om det står redo att hoppa… men tvekar i sista sekund.

22 (29). Armenien
Simón
”Paloma Rumba”

Kommentar: Jag kan erkänna att Armeniens bidrag hamnade lite på efterkälken i mina lyssningsrundor, och det märks förstås i hur det placerat sig i min ranking. Det är en sådan där låt jag fortfarande inte riktigt vet var jag har. Å ena sidan pulserar den av hög energi, modern produktion och ett tydligt etniskt avtryck som ger den karaktär. Å andra sidan landar helheten lite för platt — som om den försöker tända en låga som aldrig riktigt får fäste.
Det finns potential, absolut, men just nu känns det mer som en skiss än ett fullbordat statement.

21 (20). Italien
Sal Da Vinci
”Per sempre sì”

Kommentar: Italiens bidrag har sakta men säkert vuxit in i mig, som en melodi som först passerar obemärkt men sedan börjar lysa i skymningen. Liveversionen har varit min favorit — där får Sal verkligen blomma ut. Hans röst är som ett instrument i sig, kraftfull och självklar, men ändå med den där mjuka vibrationen som bara riktigt skickliga sångare bär på.

Det italienska språket smeker öronen som en varm sommarvind över en piazza i skymningen, och mitt i allt detta sveper den moderniserade sällskapsresan-discopopen in som ett glittrande vykort från en semester man inte vill ska ta slut. Det är nostalgiskt och nytt på samma gång, som att någon dammat av en gammal semesterlåt och gett den en elegant, samtida dräkt.

20 (19). Frankrike
Monroe
”Regarde !”

Kommentar: Frankrikes bidrag träder fram som pampigt, magnifique och bländande i varje ton, som om hela scenen vore upplyst av ett enda stort, franskt crescendo. Det är musik som rör sig med samma självklarhet som en spotlight över en sammetsröd ridå.

Det känns mindre som en tävlingslåt och mer som en akt i en musikal, där varje gest, varje fras och varje harmonisk svängning är koreograferad för att bära en historia snarare än att jaga en refräng.

19 (22). San Marino
Senhit
“Superstar”

Kommentar: Hur jag landar i rankingen för San Marino beror till stor del på vad som händer härnäst: om låten får en revamp med mer tryck och om scenframträdandet lyfts till något mer distinkt. Potentialen finns där, men den behöver förvaltas.

Utifrån den nationella uttagningen har San Marino dock skickat in en riktigt skön discolåt — en sådan som blinkar åt det bästa från 80-talets groove utan att fastna i nostalgins dammiga fälla. Den är modern i sin produktion men bär på en tydlig retroglans, som en discokula som fått ny lyster.

Samtidigt håller låten en ganska jämn nivå rakt igenom; den arbetar inte mot något större crescendo, utan glider fram på sin vibey stabilitet. Det är charmigt, men också en begränsning.

Och så har vi förstås kombinationen av Senhit och Boy George — ett samarbete som i sig är ett litet popkulturellt fyrverkeri. Bara den duon gör att man lyfter på ögonbrynen av ren förtjusning.

18 (18). Portugal
Bandidos do Cante
”Rosa”

Kommentar: Det här smyger sig in under huden och vidare in i själen, som en viskning man inte riktigt kan förklara. Det bär med sig en värme av familj, barndom, kärlek och stilla harmoni — allt det där som fyller leendekontot utan att ens be om det.

Portugal brukar ju servera sina märkliga små sömnpiller, och 2025 års hissmusik var inget undantag. I år går de åter den stillsamma vägen, men nu med en ton som träffar så mycket djupare att jag nästan känner mig tvungen att höja mitt betyg.

Det är som om de äntligen hittat rätt sorts tystnad — den som sjunger.

17 (16). Tyskland
Sarah Engels
”Fire”

Kommentar: Det här är het ESC-pop som tydligt placerar sig i samma kategori som SloMo och dess likar — slick, rytmisk och byggd för att få kameran att glöda. Den når inte riktigt upp till samma nivå av originalitet eller rå kraft, men Sarah kompenserar mycket med sin scennärvaro. Hon är en skicklig sångerska och performer, och låten överraskar faktiskt mer positivt än man först kan tro.

Det här är inte det sound man spontant associerar med Tyskland, men å andra sidan är just det en del av landets ESC-identitet numera: man vet aldrig riktigt vilken korthand de väljer att spela. I år satsar de på renodlad popglans — även om det inte är revolutionerande.

16 (17). Litauen
Lion Ceccah
“Sólo quiero más”

Kommentar: Detta bidrag är också något som gör mig kluven. Ena stunden älskar jag det annorlunda silveransiktet som kan leverera en utsökt sånginsats, för att i nästa störa mig på att låten bygger och bygger och tar ett språng ut…i ingenting. Är osäker på hur det kommer te sig i semifinalen, men det är utan tvekan något annat med Lion Ceccah som tilltalar mig.

15 (08). Österrike
Cosmó
”Tanzschein”

Kommentar: Österrikes bidrag var först ett enda stort ”vad i hela…?” — en musikalisk chockvåg som slog till utan förvarning. Men nästan lika snabbt, som i ett ögonblick av oförklarlig hypnos, började något skifta. Det som först kändes märkligt blev plötsligt det som grep tag hårdast.

Det är som om låten blinkar mot lyssnaren med en så självsäker glimt i ögat att man till slut kapitulerar. Något i dess energi, dess skruvade charm, dess rytmiska självklarhet gör att man inte kan värja sig. Det här är inte en låt jag skippar i bilen — tvärtom. Det är en sådan där låt som får handen att instinktivt vrida upp volymen, som om kroppen redan bestämt sig innan hjärnan hunnit med.

14 (13). Tjeckien
Daniel Žižka
”Crossroads”

Kommentar: Daniel är en sångare med en röst som bär både tyngd och sårbarhet, en sådan där röst som kan få en enkel fras att kännas som ett helt känsloregister. ”Crossroads” är uppbyggd med ett nästan filmiskt tänk: långsamt växande, atmosfärisk och med en fräsch tonalitet som sticker ut i årets startfält.

Hur långt den tar sig beror mycket på scenproduktionen. Med rätt visuellt ramverk kan det här bli ett finalnummer — men det finns också en risk att helheten inte lyfter live och att bidraget tappar den kraft som finns i studioversionen. Det är ett klassiskt ”upp som en sol, ner som en pannkaka”-läge, där allt hänger på genomförandet.

13 (21). Kroatien
LELEK
”Andromeda”

Kommentar: Kroatien levererar ett bidrag som nästan känns handvävt: etniskt, drömskt, harmoniskt och språkligt skimrande. Men musikaliskt saknas sista pusselbiten. Låten bygger och bygger, som en ritual som lovar uppenbarelse, men precis när klimaxet borde slå ner tar den ett steg rakt ut i tomrummet. Jag gillar modet och atmosfären, men den där avgörande gnistan uteblir.

12 (10). Norge
Jonas Lovv
”Ya ya ya”

Kommentar: Jonas är en fullkomligt strålande sångare och performer — en sådan där artist som kliver ut på scenen och omedelbart blir en färgklick i hela startfältet. Det finns något i hans uttryck som både lyser och smittar, en självklarhet i hur han rör sig och levererar varje ton.

Det är inte musik jag vanligtvis söker mig till, men jag kan verkligen uppskatta kvaliteten i Norges bidrag. Det är välproducerat, genomtänkt och bärs av en artist som vet exakt vad han gör. Man behöver inte älska genren för att se hantverket — och Jonas gör det omöjligt att inte dras med, åtminstone lite.

11 (07). Rumänien
Alexandra Căpitănescu
”Choke Me”

Kommentar: Det här dansrockiga bidraget känns som att någon har slängt in en elgitarr, ett par operastämband och en pudelfrilla i samma mixer och tryckt på max. Resultatet blir en av årets mest mångsidiga musikaliska godsaker — en riktig energishot med både bett och glimt i ögat.

Melodin slingrar sig fram med en tungvrickning, och sången kastar sig mellan operahojt och rockvrål som om den försöker spränga taket på arenan. Engelskan… ja, låt oss säga att ordet choke me får en lite mer vokal-frikostig tolkning, men det gör nästan bara helheten ännu mer charmigt kaotisk.

Det är ett unikt, oförskämt självsäkert bidrag som inte ber om ursäkt för någonting. Och oavsett vad man tycker om genremixen är det svårt att se det missa finalen — det här är ett nummer som rusar rakt fram, med full fart och noll broms.

Topp tio

10 (14). Serbien
Lavina
”Kraj mene”

Kommentar: Serbien levererar i år ett bidrag som känns som en kontrollerad storm — laddat, mörkt skimrande och med en dramatik som ligger och vibrerar under ytan. Det är ett nummer som inte skriker efter uppmärksamhet, utan snarare drar in lyssnaren i sin egen värld, där varje ton och varje blick är noggrant avvägd.

Sånginsatsen är stark och bär på en rå, nästan filmisk intensitet, medan produktionen väver samman balkansk melankoli med modern popestetik. Det är en låt som inte nödvändigtvis går för den stora explosionen, men som istället bygger sin kraft på atmosfär, textur och en känsla av undertryckt eld.

Serbien gör det de ofta gör bäst: skapar ett bidrag som känns både kulturellt rotat och samtida, och som stannar kvar längre än man först tror.

09 (06). Australien
Delta Goodrem
”Eclipse”

Kommentar: Jag var faktiskt tvungen att googla uttrycket för att förstå vad Delta egentligen sjunger om — jag fastnade helt i den vetenskapliga, bildliga betydelsen och tappade bort mig i början. Men när betydelsen väl föll på plats blev allt plötsligt så mycket vackrare och mer sårbart.

Det handlar ju om just det:

Vi två blir så starka att världen runt oss försvinner i skuggan.

Vi överträffar allt annat.

Vi blir större än summan av våra delar.

Med den insikten fick låten en helt ny tyngd, nästan som om den öppnade sig och visade sitt verkliga hjärta. Det är en kärlekslåt som bär sin sårbarhet med stolthet, och som växer för varje lyssning.

Att Australien går vidare till final känns, med detta i åtanke, inte det minsta osäkert. Det här är ett bidrag som både berör och imponerar — och som vet exakt vad det vill säga.

08 (12). Cypern
Antigoni
”Jalla”

Kommentar: Cypern kliver in som en mjuk bris från Medelhavet — inget storslaget fyrverkeri, men ett nummer som utan ansträngning lyckas dra fram ett leende. Det är något befriande i hur okomplicerat det är, som att någon öppnar ett fönster mot juli mitt i april och låter ljuset skölja in.

Känslan av sommar, saltstänk och semester ligger som ett varmt skimmer över hela låten. Den gör inga anspråk på att vara större än den är, och just därför fungerar den: ett musikaliskt vykort från en strand man gärna återvänder till.

Visst går den i samma solblekta spår som mycket av det Cypern gjort tidigare — men efter sidosteget 2025 med ”Shh”, som aldrig riktigt hittade sin publik och lämnade dem utanför finalen, känns det som om landet nu valt att återvända till något mer tryggt, hemvant och identitetsburet. Ett steg tillbaka till det som faktiskt brukar fungera, utan att för den delen kännas trött.

07 (09). Moldavien
Satoshi
“Viva, Moldova!”

Kommentar: Moldavien dyker upp som ett litet energipiller: först etniskt, lockande och nästan hypnotiskt, sedan plötsligt full fart i 190. Det är svårt att inte charmas av den där vilda kastvinden, även om gnistan brinner ut rätt snabbt. Jag gillar det, men det är ingen låt som fastnar på repeat — mer en snabb, sprakande kick man tar en gång och ler åt.

06 (11). Belgien
Essyla
”Dancing on the Ice”

Kommentar: Belgiens bidrag känns som den där perfekta förfesten innan en natt på stan — pulserande, sexigt självsäkert och med en modern elegans som aldrig tippar över. Det är som att kliva in i ett rum där ljuset är dämpat, basen vibrerar i golvet och någon just höjt volymen till den nivå där kroppen börjar röra sig av ren instinkt.
Det här är kanske inte en personlig Evergreen i min ESC-samling, men det är definitivt en låt som får en att studsa i stolen och vrida upp volymen i bilen tills rutorna nästan skakar. En smakfull mix av suggestiv klubbkänsla och belgisk finess — en nattlig soundtrackbit som vet exakt vilken stämning den vill skapa.

05 (05). Grekland
Akylas
”Ferto”

Kommentar: Greklands bidrag känns som att kliva rakt in i en technofierad grekisk taverna där någon har hällt glitter i ouzon och skruvat upp BPM:et tills väggarna vibrerar. Det är humor, det är kaos, det är charm – och det är ett partypiller som löser upp all motvilja på tre sekunder.

Det är som om låten blinkar åt dig, rycker dig i armen och säger: ”Kom igen nu, vi dansar fult tillsammans, du och jag.” Jag förstår inte ett ord, men kroppen gör det – höfterna fattar direkt, axlarna hänger på, och plötsligt är man mitt i ett rytmiskt kollektiv där allt handlar om energi, inte logik.

Det är ett bidrag jag egentligen vill stå emot, men som ändå lyckas kidnappa hela nervsystemet och dra med mig ut på dansgolvet. En musikalisk skrattattack!

04 (03). Sverige
Felicia
”My System”

Kommentar: Jag står lite tudelad inför årets vinnarbidrag. Å ena sidan svepte hon in som en stormvind och fullkomligt skrubbade scenen ren med sin låt och sitt självklara uttryck. Å andra sidan bär låten spår av de där glittriga, välpolerade danspoprökarna som dominerade tidigare 2000-tal — fast nu i en uppgraderad, mer samtidsklingande version.

Det som verkligen bränner till i mig är stoltheten. Den revanschresa Felicia har gjort i nöjesbranschen är inget annat än remarkabel. Hon bär ett eget brand, en inre låga som inte går att släcka, och hon är skapad för att stå i strålkastarljuset och låta världen lyssna.

”My System” pulserar som ett hjärtslag i neon — den smittar, den drar, den vägrar låta kroppen vara still. Jag tror på henne, på kraften hon kliver fram med, även om jag inte helt vågar sätta mina pengar på en topplacering. Men ibland är det inte placeringen som är poängen, utan att man äntligen får ta sin plats och låta hela rummet känna det.

Topp tre

Tredje plats (04). Albanien
Alis
“Nân”

Kommentar: Albaniens bidrag känns som något som drabbar rakt in i kroppen. Det kryper under huden, tar tag i varje muskelfiber och vrider om tills man nästan tappar andan. Det är musik som inte bara hörs — den känns, som en kraft som vill ut genom bröstkorgen.

Melodin i bron är fullständigt on point, en sådan där passage som får hela låten att lyfta som om marken försvann under fötterna. Han sjunger med en närvaro som är nästan överjordisk, som en gud, och körpartiet… ja, det är som att kastas rakt ner i en varm, överdådig chokladfondue av röster. Mjukt, mäktigt, omslutande.

Det här är utan tvekan en av mina absoluta favoriter i år — ett bidrag som inte bara vill beröra, utan som lyckas, med full kraft.

Andra plats (02). Danmark
Søren Torpegaard Lund
”Før vi går hjem”

Kommentar: Jag fullkomligt älskar det här bidraget — så mycket att jag utan att blinka skulle kunna kalla det en av mina personliga vinnare. Framträdandet i den nationella uttagningen var inget annat än lysande: koreografin satt som gjuten, sången var knivskarp och helheten så estetiskt genomarbetad att jag tappat räkningen på hur många gånger jag sett det om och om igen.

Danmark hade ett överflöd av riktigt starka låtar i år, men att just den här tog sig hela vägen — och dessutom framförs på danska — känns som en triumf i sig. Det är något helt fantastiskt med hur självklart och självsäkert det landar. Ett bidrag som inte bara sticker ut, utan som bär sin identitet med stolthet och briljans.

Första plats (01). Finland
Linda Lampenius & Pete Parkkonen
”Liekinheitin”

Kommentar: Heja Suomi, säger jag bara — och jag säger det med hela bröstkorgen! Finlands bidrag ger mig rysningar varje gång, sådana där som börjar i nacken och sedan rusar som norrsken genom hela kroppen. Lindas stråkar är som gnistor som flyger från en vedklabb som just slagits mot bastuaggregatet, och Petes röst… den är ren, rå kraft. Tillsammans bygger de upp låten som en eld som vägrar slockna, lager på lager, hetta på hetta, tills allt står i full låga.

Det enda jag saknar är Pete utan skjorta, i KAJ:s bastu, med ännu mer eld, ännu mer hetta, ännu mer finsk urkraft — så att scenframträdandet verkligen matchar den vulkan som låten redan är.