VI SAMMANFATTAR. Innan vi börjar grotta ned oss mer i 2020-talets kommande bravader tar vår Schlagermagister Adrian er tillbaka till det Eurovision-decennium som just har passerat med tio speciellt utvalda händelser. Denna gång om handlar det om Italiens comeback och Turkiets bojkott!
När Italien 2011, efter 14 års bojkott, plötsligt återvände till Eurovision var det en stor chock för både Eurovisionfansen och italienarna själva. Att landet dessutom på kort tid skulle bli en stornation som kom att dominera 10-talet är en historia i sig. Men ännu färre hade nog räknat med att Turkiet – en av de tidigare mest dominanta länderna i tävlingen, skulle välja att bojkotta tävlingen från 2013 och framåt. Det blev ett decennium med nya maktbalanser i Eurovision.
Italien var med från starten 1956
Italien var ett av de länder som 1956 var med i det allra första Eurovision song contest, i Lugano i Schweiz. De skulle under tävlingens två första decennier vara ett av de mest tongivande länderna, med 3 tredjeplaceringar, två andraplaceringar och inte minst förstaplaceringen 1964 då blott 16-åriga Gigliola Cinquetti sjöng ”Non ho l’eta” till vinst i Köpenhamn. Emellertid skulle landet från mitten av 70-talet fram till slutet av 80-talet konstant att missa topplaceringarna – en svår period för en av Europas största musikproducenter. Vändningen kom 1987, då duon Umberto Tozzi och Raf kammade hem en tredjeplats med ”Gente di mare” som kom att växa till en superhit över hela kontinenten. 1990 lyckades sedan landet följa upp framgången med en ny vinst, med Toto Cotugno och europahymnen ”Insieme: 1992”, och Italien var återigen en stornation i tävlingen. Under de följande åren kom därför flera av landets mest populära och erfarna artister att representera landet – bland annat Mia Martini, Peppino di Capri och Enrico Ruggeri – alla utan någon större framgång. Resultatet blev istället att allt färre italienska artister såg någon vits med att tävla i Eurovision, så mellan 1994 och 1996 så deltog inte landet i tävlingen.
Inför 1997 valde man dock att göra ett nytt försök med duon Jalisse, som länge ansågs vara en av favoriterna till Eurovisionvinsten med sin ”Fiumi di parole”. Men trots alla förväntningar så placerade de sig på en fjärdeplats, och det italienska tv-bolaget RAI meddelade omedelbart att Italien inte skulle medverka i Eurovision framöver. Officiellt menade man att den italienska befolkningen tröttnat på Europas dåliga omdöme gällande italiensk musik, och att Jalisses fjärdeplats var en skymf mot hela den italienska musikkulturen. Men långt därefter, närmare bestämt 2009, kom journalisten Gigi Vesigna ut med boken ”Vox Populi” där han avslöjar att RAI i själva verket drev fram Jalisses fiasko i Eurovision för att slippa arrangera tävlingen året därpå. P.g.a. dålig ekonomi i bolaget och dåliga tittarsiffror för tävlingen i Italien så drog man slutsatsen att det skulle bli kommersiellt ohållbart att arrangera tävlingen. Jalisses fiasko användes bara som svepskäl, men det skulle iallafall leda till att Italien avstod tävlan från 1998 och 14 år framåt.
Nya tider med semifinalinförandet
Eurovision skulle dock förändras helt i grunden under 00-talet i och med semifinalernas införande och inte minst jurygruppernas återkomst. Från 2009 började därför EBU uppvakta både RAI och andra tv-bolag i västländer som hoppat av tävlingen på senare tid – i hopp om att återskapa förtroende. I juli 2010 gav detta arbete frukt då Österrike meddelade att man ämnade återvända till Eurovision 2011. Anledningen sades vara att Tysklands vinst i tävlingen 2010 (med Lena Meyer-Landrut) visat att östblockets dominans var bruten och att västeuropeiska länder nu hade chans att vinna. Det var dock i december samma år som den stora bomben slog ned: RAI meddelade nämligen då att Italien skulle göra comeback! Genom att de professionella jurygrupperna nu givits 50% av makten i röstningen så kände RAI att italiensk musik skulle kunna ges tillräcklig uppskattning. Emellertid är det mer troligt att anledningen var det ledarbyte som RAI genomförde åren innan, då TV-bolaget fick betydligt mer pro-Europeisk politisk riktning.
Succén lät inte vänta på sig. Redan 2011, med sitt första bidrag sedan 1997, kunde man helt oväntat kamma hem en andraplats med Raphael Gualazzis jazziga stycke ”Madness of love”. Även om många italienare nog snarare förväntat sig en vinst, så var både bettingbolag och fans chockade. Bidraget hade inte nämnts som en förhandsfavorit, och ytterst få hade trott att Italiens comeback skulle räcka upp i topp-10 och än mindre i topp-3. Anledningen var såklart jurygrupperna, som hade hållit Italien som överlägsen favorit i sin omröstning.
Ett land som definitivt inte hade några framgångar 2011 var den tidigare stornationen Turkiet
Turkiet, som visserligen debuterade 1975, fick sin första pallplats 1997 med ”Dinle” (3:a). Det innebar startskottet på en satsning på etniskt inspirerad pop, som var en framgångstaktik under det kommande 00-talet. När landet 2003 för första gången valde att skicka ett bidrag på engelska, ”Everyway that I can” med Sertab Erener, så kunde man också äntligen inkassera sin första vinst. Denna följdes upp med idel framgångar – en andraplats 2010 och tre fjärdeplatser 2004, 2007 och 2009. Landet missade aldrig finalavancemang under denna period, och kunde alltid räkna med röster från bl.a. Tyskland och Österrike – länder med stor turkisk diaspora. 2011 tog dock framgångarna slut – bidraget ”Live it up” med Yüksek Sadakat missade finalavancemang i sin semifinal, mycket p.g.a. att jurygrupperna givit dem låga poäng i sin omröstning. Turkiet hamnade således utanför finalen för första gången sedan semifinalerna infördes, och hade inte grannlandet Azerbajdzjan vunnit tävlingen – så hade Turkiet sannolikt dragit sig ur tävlingen redan innan 2012. Emellertid valde man att delta även i 2012 års upplaga i Baku, där man återkom till finalen och nådde en fin sjundeplacering med Can Bonomo och ”Love me back”. Dock hade det turkiska tv-bolaget nu under lång tid satts under press av Turkiets islamnationalistiska regering, och då vinnaren Loreen under sin tid i Baku fört fram kritik med Azerbajdzjans totalitära regim, ansåg TRT att man inte ville delta i tävlingen i Sverige 2013. Den omedelbara anledningen var dock inte politisk, utan att man ansåg sig missgynnade av de senaste årens röstningsförändringar och juryns återinförande. En kort examinering av Turkiets resultat i tävlingen mellan 2009-2012 visar dock tydligt att landet inte gjort särskilt annorlunda ifrån sig under denna period jämfört med under det tidigare röstningssystemet – om man undantar finalmissen 2011.
Under de kommande åren skulle det dock bli allt mer klart att Turkiets bojkott hade politiska anledningar – då Conchita Wurst vunnit tävlingen 2014 proklamerade TRT att man inte kan återvända till Eurovision så länge det uppmuntrar till homosexualitet och visar människor med ”tvetydig sexuell läggning”. TRT har dessutom sedan 2014 valt att inte ens sända tävlingen, då man (enligt citat:) ”inte vill riskera att barn utsätts för HBTQ propaganda”.
Turkiets hårda inställning till tävlingen har sedan dess påverkat flera länder till avhopp
Nu senast Ungern som valt att hoppa av tävlingen 2020 p.g.a. just Eurovisions positiva HBTQ-inställning. Men den tydliga effekten av Turkiets avhopp har blivit att länder som framförallt Polen och Belgien lyckats allt bättre i tävlingen, tack vare att Tyskland, Österrike, Nederländerna och Schweiz inte längre ger sina 12:or till Turkiet. Azerbajdzjan, Turkiets vapendragare i Öst, har däremot sett en dalande framgångskurva – där de numera har haft svårt att nå framgångar i finalen, trots idel fortsatt finalavancemang. Landet har blivit alltmer isolerat i tävlingen. Men en av de mest tydliga trenderna är att den etniskt inspirerade popmusiken försvunnit ur tävlingen – en genre som tidigare var Turkiets paradgren. Den moderna popen som dominerat de sista åren i ESC, är kanske en lika stor faktor bakom varför Turkiet inte kunde konkurrera med övriga Europa längre. Italien å andra sidan, har lyckats manövrera runt poppen, och hittat ett eget modernt sound som är unikt för Italien. Att ”Soldi” 2019 skulle bli Italiens fjärde silverplacering genom tiderna är knappast en tillfällighet. Framgång föder framgång – så länge man ger sig möjligheten. Italien vet det nu. Turkiet har fortfarande chansen att lära sig.
