MELODIFESTIVALEN 2018 – KRÖNIKA. Då har tiden kommit då det är dags att summera Melodifestivalåret 2018 inför att det nya kommer. Här kommer vår krönikör Schlagermagister Adrian med några väl valda ord.
Det finns väl egentligen bara ett ord som kan summera Melodifestivalen 2018, och det är ”Hoodeladi!”. För jodå, nog kommer just 2018 års melloupplaga för alltid bli associerat med den glitterpsykos som Fab-Freddie serverade tv-tittarna i vintras – trots att han vare sig var artist eller den huvudsaklige programledaren. Men i ett musikaliskt nöjesprogram där musiken var medelmåttig som bäst, och både manus och programledare var krystat och klyschigt – är det kanske inte så konstigt att man bara minns sidekicken, även om vissa försöker förtränga det.
Men var egentligen Melodifestivalen 2018 så illa som vi minns den? Både ja och nej.
Satsning på underhållning
Man kanske ska börja med att minnas att Christer Björkman, redan under artistpresentationerna i november 2017, sade att man skulle satsa på mer underhållning och större musikalisk spridning på artisterna inför 2018. Anledningen var ju såklart att SVT hade fått kritik för det tämligen platta och tungt pop-orienterade startfältet i Mellon 2017, där det var svårt för tv-tittarna att hitta en klar favorit. 2018 skulle därför bli annorlunda – var det tänkt. Och från ett underhållningsperspektiv så hade 2018 års startfält väldigt fin potential! Rolandz, Jonas Gardell, Kamferdrops, Samir & Viktor, och inte minst Edward Blom! Det var också gott om idoler från Idol och Let’s dance- såsom LIAMOO, Sigrid Berntsson och Renaida. Och såklart några obligatoriska ”återfallsförbrytare” såsom Mariette, Felix Sandman, Benjamin Ingrosso och skrällen Mendez! Men redan där märkte man en avsaknad på riktigt tunga och etablerade namn. Istället var det lätt att blicka ut över startfältet av dansare, komiker, dokusåpakändisar och glittermasker – och ställa sig frågan: Luktar det inte lite cirkus över detta?
Så rätt jag fick!
Redan i deltävling 1 kunde vi dra slutsatsen att Mello 2018 hade förvandlats till en halvdålig cirkus med dansande humrar, Tobbe Trollkarl, glitterkanoner och Dirty dancing-imitationer. Den enda ljusglimten (i dubbel bemärkelse) var Benjamin Ingrossos ljusramp – som iallafall imponerade på den tekniknördiga delen av publiken. Men musiken hade man glömt – i år igen. Just därför kom all uppmärksamhet att fokuseras på programledarna – en tråkigt bieffekt av att startfältet är svagt. Nu ska påpekas att David Lindgren redan 2017 fick kritik för sin programledarstil, men 2018 hade han iallafall fått en ny innehållsregissör som skulle säkerställa att manuset och programmet blev mer underhållande och inkluderande. Den man som fick detta uppdrag var Sunil Munshi, en teaterregissör och tidigare skådespelare som gjort sig mycket populär i teaterkretsar. Det var för övrigt honom man kunde se i alla bidragens presentationsvideos – nämligen han i dyr kostym, solbrillor och hästsvans. Vad kunde gå fel?
En av de stora ändringarna mot föregående år var att David Lindgrens roll i programmet nu kom att handla mer och mer om hans artisteri. Han framförde den nya officiella temalåten för Melodifestivalen (”One together”), en låt skriven bl.a. av Sunil Munshi och Peter Kvint. Låten var tänkt att binda ihop programmet och sprida gemenskap. Och visst – även om låten blev uttjatad efter 6 program så fick David många hyllningar för den. Men dessvärre så var detta den enda höjdpunkten för David i programmet, eftersom han senare fick framföra både kupletter mot sig själv (i yngre och mer irriterande version) och göra erotisk poledance. Att han sen också mimade till Backstreet Boys i en ”not so epic dance off” med Fab-Freddie – är ett faktum vi alla har förträngt.
Vid det här laget så inser nog alla hur dåligt och ogenomtänkt manuset för Melodifestivalen 2018 faktiskt var
Tyvärr fick Fab-Freddie ta emot lejonparten av kritiken i sociala medier – vilket var lite oturligt för honom. Visserligen tyckte även jag att Fab Freddies medverkan fullständigt sänkte Melodifestivalen bortom Bollibompa-nivå, men det var ju knappast hans fel. Han var ju bara sig själv trots allt. Problemet var att programledningen och Sunil Munshi fått uppdraget att göra programmet mer underhållande och mer inkluderande – och tog därför helt sonika in en programledare från barnkanalen. Man kan dock förstå varför – för Fab Freddie hade tidigare också jobbat som ”publikvärd” i ett antal stora tv-produktioner. Men publikvärdar behöver man bara stå ut med i några minuter innan sändningen börjar – inte i 6 veckor. I efterhand kan man nog ganska säkert dra slutsatsen att detta var en chansning som inte gick hem i alla stugor. Så det där med att inkludera gick kanske inte så bra…
Men bortsett från manus och programlederi fanns en del ljusglimtar trots allt
SVT:s vilja att öka underhållningen hade ju gjort att tävlingen nu innehöll mängder med plojiga bidrag. Men redan i första deltävlingen så kunde man se att tv-tittarna inte alls var så imponerade av dem. Edward Blom kunde vare sig hitta kamerorna eller rätt toner i sitt framträdande – och han hittade heller inte till finalen. Jonas Gardell kom sist, och upptalade Kamferdrops näst sist. I slutändan var det bara Samir & Viktor och Rolandz bland plojbidragen som tog sig till finalen. Och detta var två akter som kom med förvånansvärt bra musik och som dessutom fick duktigt med poäng av de internationella jurygrupperna!
Bortsett från dessa två bidrag så var det dock förhandsfavoriterna som tog sig till final. Men man kanske ska påpeka att ordet ”förhandsfavorit” inte betydde särskilt mycket i sammanhanget. Ett underligt fenomen som uppkom på bettinglistorna – var att förhandsfavoriten ändrades varje söndagsmorgon. Inför första deltävlingen var Benjamin Ingrosso favorit att vinna hela Melodifestivalen, men trots att han vann sin deltävling så försvann han som vinnarfavorit på söndagen direkt efter deltävlingen. Den nya favoriten, LIAMOO, vann också sin deltävling veckan därpå men försvann från vinnarfavorit söndagen efteråt. Och så skulle det fortsätta i takt med att att tv-tittarna fått höra hur dåliga låtarna faktiskt var. Efter andra chansen så hade man hunnit gå ett helt varv – och då var Benjamin Ingrosso tillbaka som favorit igen. Då hade man nog nått slutsatsen att det trots allt inte fanns någon bättre låt i tävlingen.
Några rejäla genombrott fanns ändå
Men även om Mellon 2018 var fylld med besvikelser, djupa stön och ”men den här var ju inte bra heller!”, så fick iallafall några artister några rejäla genombrott. John Lundvik hade länge tävlat som låtskrivare i melodifestivalen, men tävlade 2018 för första gången som artist. Hans avskalade ballad ”My turn” blev en raket som tog honom till en hedersam 3:e plats i finalen. En annan som lyckades bli folkkär (igen) var Méndez. 16 år tidigare gjorde han ”Adrenaline” på melloscenen och tog sig då till final. Han var då en av Sveriges stora stjärnor, och kanske den allra största inom Latino-genren. Han gjorde ett försök till året efter med ”Carnaval”, där det tog stopp i ”Tittarnas val” (som nu går under namnet Andra chansen). Men efter att ha flyttat tillbaka till Chile så försvann han från rampljuset – ända tills 2016 då han deltog i mellanakten i finalen i Melodifestivalen. Med tanke på alla schlagerveteraner som floppat i Mellon de sista åren (Charlotte Perrelli, Loreen, Roger Pontare m.m.) så var det nog ingen som hade räknat med Méndez. Men trots att han var uträknad – och dessutom inte verkade kunna sjunga rent (han är ju rappare egentligen), så nådde han både andra chansen och till slut finalen. Och även om de internationella jurygrupperna placerade honom sist – så fick han 62 poäng av tv-tittarna, enbart slagen av Benjamin och Felix! Inte dåligt av en föredetting. Ännu mer imponerande var det att se Jessica Andersson i final igen. När Méndez deltog 2003, vann ju som bekant Jessica Andersson tillsammans med Magnus Bäcklund i Fame. Det var hennes första deltagande i Mellon, men har sedan dess deltagit ytterligare hela 6 gånger! Trots sin veteranstatus så saktar Jessica verkligen inte in – och toppade dessutom Mello 2018 med en ny sommarturné. Henne lär vi se mer av!
En snygg produktion gav till sist vinnaren
Men slutstriden i finalen kom att stå mellan två kompisar – Benjamin och Felix. Medan Benjamin vunnit sin deltävling, tvingades Felix gå via Andra chansen i Kristianstad. På sätt och vis var det tur för Felix, för hans väldigt avskalade ballad behövde många lyssningar för att sitta. Han stod dessutom för det mest stillsamma numret i finalen och hade mycket väl kunnat stå som segrare trots sin omväg – precis som Robin Stjernberg 2013. Men trots att Benjamins ”Dance you off” inte bemötts med stående ovationer precis, så skulle han ganska säkert ta hem segern utan att omröstningen hunnit bli särskilt spännande. Och visst kan man argumentera för att ”Dance you off” är en av de svagaste vinnarlåtarna i Melodifestivalens historia – men det var ju framförallt scennumret som gjorde det till en vinnare. En snygg produktion är ibland det enda som krävs för att ta sig till Eurovision – om bara någon dragit ur proppen på all annan underhållning. Gammalt mello-ordspråk.
Så här sammanfattar vår Schlagermagister Adrian Melodifestivalåret som gick. Nu får du gärna tycka till i kommentarsfältet här nedan om vad du själv tyckte om Mellon 2018!
