SCHLAGERMAGISTERNS KRÖNIKA. Idag är det 33 år sedan Carola Häggkvist tog Sveriges tredje Eurovisionvinst genom tiderna, en seger som gått till historien som den mest knappa segern någonsin. Tävlingen i Rom kantades dessutom av många problem och intriger, som gjorde att Eurovision som evenemang började ifrågasättas på allvar. Kort sagt, den 4 maj 1991 var höjdpunkten på en av de mest rafflande perioderna i Eurovisions historia!
Ett Europa i förändring
Till att börja med kan det vara värt att påpeka att Europa förändrades dramatiskt mellan 1990 och 1991. När Eurovision Song Contest 1990 arrangerades, gjordes det i Zagreb, som vid tillfället var landet Jugoslaviens kulturella huvudstad – en gammal stad med mängder av kulturella institutioner och en ordnad tillvaro. Bara några timmar efter att italienaren Toto Cutugno utsetts till tävlingens vinnare brakade oroligheter loss i både Zagreb och andra delar av landet – då separatister krävde självständighet från den jugoslaviska staten. Drygt ett halvår senare var landet i princip upplöst och försatt i ett blodigt inbördeskrig. Samtidigt pågick uppluckringen av kommunistdiktaturerna i Östeuropa, och 1990 sammanfördes Öst- och Västtyskland igen efter 45 års uppdelning. Under 1991 skulle fler östeuropeiska kommunistregimer falla och när våren 1991 inföll så gick Europas politiska karta knappt att känna igen längre.
Oklarheter kring värdskapet
I och med vinsten i Zagreb så stod det nu klart att Italiens TV-bolag RAI nu skulle arrangera tävlingen – för första gången sedan 1965! Detta borde inte varit något större problem, men RAI var just vid detta tillfälle försatt i en dålig ekonomisk sits. Den instabila ekonomin i Italien och de många politiska svängningarna gjorde att RAI hade svårt att få budgeten att hålla. Tanken var från början att hålla Eurovision 1991 i staden Sanremo, där även den populära Sanremofestivalen alltid hållits sedan då 50 år tillbaka, som ligger vid landets nordvästkust nära Frankrike. Därför var såklart Sanremo ett naturligt val för RAI. Men det verkade inte riktigt gå ihop rent ekonomiskt – staden är liten och skulle kräva stora investeringar för att få allt att fungera för Eurovision.
Så sent som i slutet av januari 1991 bestämdes istället att tävlingen skulle hållas i Rom, och mer specifikt i det gamla legendariska Cinecittà, den italienska filmindustrins studiolokaler. Där hade man tillgång till den största scenen, med scenrekvisita från nästan alla italienska filmer genom historien. Dessutom krävde denna plats inga större investeringar för att kunna göra jobbet. Det var en bedömning som RAI dock fick kritik för i efterhand! Lokalen drabbades nämligen av översvämningsskador p.g.a. ihärdigt regnande under våren 1991, och vid de internationella delegationernas ankomst till lokalen konstaterades att den var fallfärdig – täckt i rost (som blivit hastigt övermålad) och med knappt fungerande elektronik. Över hela området hängde RAI:s Eurovisionlogo med den italienska översättningen av Eurovision Song Contest: “Concorso Eurovisione della Canzone Roma 1991”. Ganska snabbt lyckades dock illvilliga svenska journalister vränga på orden till “Konkursbo Eurovision 1991”, vilket skvallrar om vilket syn de hade på arrangemanget.
Carola gör comeback för Sverige
Carola Häggkvist var vid denna tid en nationell angelägenhet som under nästan ett decennium dominerat både svensktoppen och skvallerpressens förstasidor. Genombrottet kom, som bekant, redan 1983, då hon som 16-åring tävlade i Melodifestivalen med bidraget ”Främling”. Då samtliga jurygrupper gav sina högsta poäng till bidraget, vann hon överraskande och blev över en natt den största artisten i Sverige. I det följande Eurovision Song Contest i München följde en rekordpublik henne från TV-apparaterna i Sverige och såg henne då hamna på tredjeplatsen. Sedan följde ett gäng folkparksturnéer i Sverige och skivkontrakt med Bert Karlssons bolag Mariann Grammofon.
1988 tog Carolas publicitet en ny vändning då hon blev medlem i den kontroversiella frikyrkoförsamlingen Livets ord. Detta uppmärksammades mycket i media, och inte minst hennes relation till församlingens pastor Runar Sögaard. 1990 valde hon att försöka skaka liv i sin artistkarriär igen genom att återigen delta i Melodifestivalen med låten ”Mitt i ett äventyr” av Stephan Berg. Trots att låten var mycket favorittippad och även blev en publikfavorit, så slutade den tvåa bakom en annan artist med rötter i den frikyrkliga rörelsen: Edin-Ådahl. Att Stockholmsområdets tittare inte fick se Carolas framförande skapade en ytterligare dimension av spänning då Nackasändaren drabbades av ett haveri just när hennes framförande började.
Oavsett så var Carola inte nöjd med resultatet, och det var inte allmänheten heller. 1991 gjorde hon därför ett nytt försök och var inför detta storfavorit till vinsten. Bidraget hette “Fångad av en stormvind” och den var återigen gjord av tidigare nämnda låtskrivaren Stephan Berg. Denna gång gick allt utan större problem, och även om hon denna gång bjöds på hårdare motstånd (av bl.a. Pernilla Wahlgren och Towe Jaarnek) så vann hon till slut sin andra Melloseger och fick den svenska biljetten till Rom.
Nykomlingar i Eurovision
Till 1991 års Eurovision hade 22 nationer tagit sig, men denna gång hade Nederländerna valt att hoppa av då finaldatumet sammanföll med en nationell helgdag. Istället fick den lilla önationen Malta chansen att göra comeback efter mer än 16 års uppehåll. De representerades av duon Paul Giordimaina & Giorgina, med bidraget “Could it be?” som var en av få bidrag på engelska (på den tiden fanns en språkregel som gjorde att alla länder bara fick sjunga på sitt lands officiella språk). Även om de inte sågs som favoriter så gick det i slutändan väldigt bra för dem och de slutade på 6:e plats och fick sedan en garanterad plats i nästkommande Eurovision. Detta skulle bli starten på en framgångsrik period för Malta, som skulle lyckas få fem topp-5 placeringar i Eurovision de kommande 14 åren.
För första gången tävlade även Tyskland som en förenad nation i tävlingen, då gruppen Atlantis 2000 framförde “Dieser traum darf niemals sterben” (“Denna dröm får aldrig dö”), vilket får ses som ett storslaget ögonblick i tävlingens historia. Emellertid dog drömmen om en tysk vinst väldigt snart, då landet slutade på 18:e plats.
Tuff internationell konkurrens
Hemmanationen Italien däremot siktade mycket högt detta år – då de utsett legendaren Peppino di Capri till sin representant. Låten han framförde, “Comme è ddoce ‘o Mare”, var ett udda val för landet då det framfördes på neapolitansk dialekt som bitvis är oförståelig för landets invånare norr om Neapel. Låten var dessutom komponerad som en neapolitansk folkvisa, vilket kanske inte är helt anpassat efter Eurovisionpubliken. Trots detta var italienarna säkra på seger detta år, men fick till sitt förtret se sig förpassade till 7:e plats.
Bland de internationella bettingbolagen var det dock på förhand klart att Frankrike, Israel och Sverige skulle utgöra toppskiktet. Israel var hade utsett duon Duo Datz med bidraget “Kan”, som skapade mycket uppmärksamhet tack vare sitt, för dåtiden, avancerade dansnummer. Frankrike däremot, gick en helt annan väg. Den franska artisten Amina, satsade på en mycket lugnare och mer suggestiv musik, direkt influerad av nordafrikansk kultur. ”C’est le dernier qui a parlé qui a raison”, var en klar favorit till vinsten mycket tack vare Aminas enorma scennärvaro och annorlunda framtoning. Ironiskt nog gick hon ut alldeles efter Carolas hurtiga scennummer – så kontrasterna kunde inte varit större.
Total kaos i Rom
Spänningen inför tävlingen var såklart stor, men inget blev bättre av att arrangörerna knappt visste vad de gjorde. Under repetitionerna på scenen så dök orkestern mycket sällan upp i tid, och många artister fick vänta i timmar innan de kunde genomföra sina repetitioner. Detta ledde även till sena kvällar och stor osäkerhet för artisterna som inte kunde planera sin tid i Rom. Elektriciteten var också svajig och flera gånger gick strömmen under repetitionerna. Under sändningen skötte den sig dock fram till Carolas framförande, då en elektrisk överbelastning från Carolas fläktmaskin fick en propp att gå i lokalen och allt förstärkt ljud försvann för publiken. Ljudet i själva TV-sändningen påverkades dock inte, så tittarna märkte inget. Men hos publiken uppstod givetvis förvirring och för Carola måste detta såklart varit påfrestande. Men trots detta så genomförde hon scennumret utan att se påverkad ut – varpå hon fick en enorm applåd från publiken.
Detta var dock inte det enda tekniska missödet under kvällen. Under Luxemburgs framförande så sprack en sträng på en av basarna i orkestern. Men det mest allvarliga, om än kanske i efterhand närmast skrattretande, skedde under Greklands framförande. En av saxofonisterna i orkestern hade under repetitionerna fått öva in det saxofonsolo som ingick i låten men under finalsändningen var denne utbytt till en annan saxofonist. Det här gjorde att solot blev ett musikaliskt haveri av falska toner som skar rejält i folks öron. Man kan tydligt märka hur artisten själv, Sophia Vossou, biter sig i läppen för att inte tappa masken.
Programledare utan hämningar
Det kanske mest kritiserade inslaget under kvällen var dock programledarduon: de tidigare vinnarna Toto Cotugno och Gigliola Cinquetti. Toto kunde nämligen inget annat språk än italienska, och Gigliola hade högst begränsade kunskaper i franska och engelska. Värst var dock att ingen verkade ha brytt sig om att läsa på reglerna i tävlingen och fick åtskilliga gånger fråga EBU:s Executive Supervisor, Frank Naef, vad som gällde. Ca 95 % av programledarnas manus var helt oförståeligt för alla icke-italiensktalande tittare, och dessutom älskade de att avbryta varandra och småprata obehindrat med röstavlämnarna. Att de ofta sedan missuppfattade poängavlämnarnas svar gjorde att Frank Naef flera gånger fick rycka in och korrigera programledarna. Detta gjorde att programtiden blev den dittills längsta med 3 timmar och 13 minuter. När italienska RAI 31 år senare återigen stod värd för tävlingen så satte de återerigen ett nytt rekord i programlängd – 4 timmar och 10 minuter! En fin italiensk tradition alltså!
Carola vinner den jämnaste tävlingen någonsin
Men mest kaosartat av allt denna kväll var resultatet. Det stod mycket snart klart att Carola från Sverige och Amina från Frankrike skulle göra upp om vinsten. Inför den sista juryn, den italienska juryn, ledde Carola med 12 poäng, och vinsten såg klar ut. Men Italien gav inte Sverige några poäng, utan gav sin 12:a till Frankrike. Därmed låg, nu när alla poäng hade delats ut, Sverige och Frankrike på exakt lika många poäng – 146 poäng.
Detta hade inte inträffat sedan 1969, då fyra länder delade på segern. Men till skillnad från då fanns det nu skiljeregler. EBU fick börja med att räkna antalet 12-poängare bidragen fått, vilket visade sig vara exakt lika många (fyra var). Då fick man räkna på 10-poängarna istället, och där hade Sverige fem medan Frankrike enbart hade två. Detta innebar att Carola tillskrevs segern, och lyckades ta hem Sveriges tredje Eurovision-seger efter ABBA (1974) och Herreys (1984). Nya skiljeregler infördes först 12 år senare och enligt dessa ska man i första hand räkna antalet poänggivande länder innan man jämför antalet 12:or eller 10:or osv. Hade dessa regler tillämpats 1991 hade segern istället gått till Frankrike, i och med att Frankrike fått poäng från ett land mer än Sverige.
En ny era påbörjas i Eurovisionhistorien
I och med den svenska vinsten hamnade nu tävlingen i Malmö för första gången 1992, vilket också markerar en ny period i tävlingen. SVT satsar mycket på att lära sig från problemen de noterade i Rom och Zagreb, och istället blev Malmös värdskap 1992 en stor framgång. Denna tävling kom att bli den största dittills då antalet tävlingsplatser expanderade p.g.a. ökade förfrågningar från alla de nya länderna i Europa. Samtidigt blev 1992 års tävling den sista med Jugoslavien – som kort därpå blev sanktionerat från att delta i internationella tävlingar p.g.a. kriget. Carolas vinst 1991 innebär höjdpunkten på hennes karriär – den kanske största schlagerdrottningen vi haft i Sverige med tre mellovinster och en Eurovisionvinst.
