Krönika: Den som väntar på något gott… Del 4: Island


Publicerad:


Skribent:

Adrian


Publicerad

Bild på några artister som tävlat för Island i Eurovision. Foton hämtade från EBU och YouTube (OBS! Bilden är ett montage av oss).

KRÖNIKA. Vi har nu kommit fram till den sista delen i Adrians miniserie om Eurovisionens fyra sorgebarn: de länder som debuterade före 1990-talet och som fortfarande tävlar i ESC men som aldrig fått den efterlängtade serien. I varje del beskrivs landets historik i tävlingen och intressanta aspekter tas upp, samt så blir det en analys där Adrian själv påpekar vad landet behöver göra för att kunna få den efterlängtade segern.

Nu handlar det om Island som till dags dato är det enda nordiska land som ännu inte lyckats vinna Eurovision Song Contest, även om man vid två tillfällen varit nära att göra det.

Den 27e juni 2016 mötte Island England i Fotbolls-EM i Frankrike, i en åttondelsfinal som skulle bli historisk. Islänningarna, som aldrig tidigare spelat en stor turnering, besegrade nämligen engelsmännen med 2-1, och tog sig kvartsfinal. Skrällen blev så stor att fotbollsvärlden vändes upp-och-ned: lilla Island hade besegrat stornationen England! Även om Island senare besegrades i kvartsfinalen av värdnationen Frankrike, så var den isländska framgångssagan ett faktum.

När landslaget några dagar senare landade på Keflaviks flygplats hemma på Island igen, så väntade ett stort uppbåd på dem. De mottogs som hjältar av närmare 100,000 islänningar som gått man ur huse för att möta sina fotbollsspelare på flygplatsen och på torget i Reykjavik. Med tanke på att landets totala befolkningssiffra uppgår till enbart 333,000 – så innebär det att närmare en tredjedel av hela landets befolkning mötte dem! Motsvarande siffra för Sverige hade blivit vansinniga 3,3 miljoner!

Det mest intressanta är dock att detta isländska massuppbåd faktiskt har hänt förut – nämligen 2009, men då var det inte ett fotbollslandslag som återvände hem, utan en isländsk sångerska som just slutat på andraplatsen i Eurovision Song Contest. Jóhanna Guðrún Jónsdóttir hette hon, men är bättre känd som Yohanna – och hon var den som cementerade Island som en stornation i Eurovision. Trots att landet som bäst kommit tvåa, så har Eurovision alltså blivit lika stort som fotboll på denna kala vindpinade ö alldeles vid norra polcirkeln.

 

Hur kommer det sig?

Låt oss först begrunda några mycket uppseendeväckande fakta

Island har alltså en befolkning på ca 333,000 – vilket gör landet ungefär lika stort som Malmö, rent populationsmässigt. Land är därmed det näst folkfattigaste landet i Eurovision – enbart pyttenationen San Marino har färre invånare. Förutom detta är man också det mest isolerade i Europa. Närmaste grannland, Storbritannien, ligger faktiskt över 100 mil söderut. Till närmaste huvudstad, Dublin, är det 142 mil! Detta gör Reykjavik inte bara till Europas utan hela världens nordligaste huvudstad. För att göra saken än lite värre, så består dessutom Island till 62% av tundra! Inget man förknippar med konfetti, glitter och pop direkt.

Kanske är det därför inte så konstigt att det dröjde länge innan islänningarna började intressera sig för Eurovision. 1970 började isländsk TV sända Eurovision, men då i repris. Anledningen var att det då fortfarande fanns tekniska svårigheter med att nå Island i en livesändning! Det skulle faktiskt dröja till 1983 innan islänningarna kunde se evenemanget live på TV. I och med detta så ökade viljan att även delta i tävlingen, men det fanns två stora problem:

  1. Man hade vissa tekniska hinder. För att både kunna se och rösta i Eurovision behövde det isländska TV-bolaget modern satellitteknik som kunde koppla Island till Europa utan fördröjning.
  2. Landet var ännu inte medlem i EBU eftersom man tidigare inte ens haft tekniken att samsända TV-sändningar med resten av Europa.

 

Det senare förändrades dock 1985 och året därpå gjorde landet till slut debut i Eurovision. Detta skedde ironiskt nog i Bergen – samma norska stad som var ursprunget för de vikingar som upptäckte Island på 800-talet. Det första bidraget skulle heta ”Gleðibankinn” (”Glädjebanken”), och framfördes av en udda trio isländska artister som gick under namnet ICY. Trion innehöll Islands mest kände hårdrockare, Eirikur Hauksson, samt hans pop-vännina Helga Möller. Dessutom var Pálmi Gunnarsson med, en mångsysslare som inte kan beskrivas som något annat än Islands svar på Lasse Berghagen. Låten fick visserligen ingen framgång i Eurovision där den slutade på 16: e plats, men låten blev en hit på Island! Faktum är att den räknas som en evergreen på ön, så pass att även dagens isländska ungdomar kan den utantill.

 

Island fick en dålig ESC-start

80-talet brukar ju räknas som schlagerns storhetstid i Eurovision – och nog var det de nordiska länderna som dominerade Eurovision under denna tid. Island, som ju ändå är ett nordiskt land, borde ju därför inte haft några problem att passa in. Men så var inte fallet! Trots att grannsämjan i Norden vanligtvis är god så hade man inte mycket stöd ifrån sina nordiska grannar i början. I debuten 1986 fick Island enbart 2 poäng ifrån Norden – nämligen ifrån Sverige. Året därpå, 1987, fick man 4 poäng ifrån Norge, och 1988 fick man 4 poäng ifrån Danmark – men alltså inget ifrån resten av Norden. Norden verkade alltså inte bry sig särskilt mycket om de isländska bidragen. Därför gick det knackigt för landet, som slutade på 16:e plats tre år i rad (1986-1988) och toppade detta när man 1989 kom sist med 0 poäng!

Offret hette Daníel Ágúst och låten ”Það sem enginn sér” (”Det som ingen ser”). Låten och framträdandet kan vara det sämsta som stått på en Eurovisionscen, men det fanns samtidigt något mysigt över bidraget. Det kan vara att han ser ut som en förvirrad hundvalp på scenen eller att han hade sina gråa byxor uppdragna över naveln precis som en gammal gubbe. Kanske var detta färglösa framträdande en politisk manifestation mot Eurovisions höga klädbudget – men mer sannolikt var det ett resultat av att isländsk TV hade varit snåla mot Daníel. Då kan man tillägga att det priset han fick när han vann den isländska uttagningen var – en kaktus! Men 0 poäng blev det i alla fall i Eurovision, Islands första och hittills enda nolla. Inte så konstigt att bidraget på Island numera är känt som “Það sem enginn heyrði” (”Det som ingen hörde”).

 

Så Island bytte taktik…

Uppenbarligen måste landet ha blivit chockade av resultatet, för 1990 så storsatsade man på duon Stjórnin, bestående av Grétar Örvarsson och Sigríður ”Sigga” Beinteinsdóttir. Dessa två åkte till Zagreb med bidraget ”Eitt lag enn” (”En sång till”) som blev landets första stora framgång i tävlingen. Bidraget, som var starkt influerat av dansk schlager, sopade banan med alla nordiska bidrag detta år och slutade på en 4:e plats. Succén var ett faktum! Två år senare skulle Grétar och Sigga återvända till Eurovision tillsammans med Sigrún Eva Ármannsdóttir och Friðrik Karlsson under gruppnamnet Heart 2 Heart. Deras bidrag i Malmö var ”Nei eða já”, och var även den en typisk danska schlager. Bidraget slutade på 7:e plats, och även denna gång besegrade man alla andra nordiska bidrag. Sigga skulle komma tillbaka som soloartist även 1994 med den oerhört vackra balladen “Nætur” (”Nätter”) som faktiskt är en personlig favorit bland de isländska bidragen. Hon slutade på 12:e plats i Dublin.

Men de mest i ögonfallande isländska bidragen, kanske någonsin, kom i slutet av 90-talet. 1997 skickade man Páll Óskar till Eurovision – Islands svar på Alexander Bard. Hans extremt utmanande stil hade gjort honom till en gayikon, inte bara på Island utan även internationellt. Han var redan 1997 etablerad i USA, och hade där varit aktiv både som dragartist och skådespelare. I Eurovision ställde han upp med ”Minn hinsti dans” (“Min sista dans”) som blev oerhört omtalat p.g.a. De sexuella anspelningarna i framträdandet. Terry Wogan lär ha beskrivit bidraget som en “Leather fetischist’s wet dream”. Juryn kan tydligen inte varit läderfetischister, för bidraget slutade på 20:e plats.

 

Det dåliga resultatet innebar att Island missade ESC 1998, och fick istället komma tillbaka till ESC 1999

Då var det Selma Björnsdóttir som man skickade – och hon skulle sätta Island på kartan en gång för alla. 1999 hade man avskaffat språkregeln, och detta utnyttjade Island. Bidraget “All out of luck” blev det första isländska bidraget som skrevs helt på engelska – och blev en rejäl hit. Denna typ av modern pop hade inte Eurovision sett förut – och Island såg efter halva omröstningen ut att ta hem segern. Men svenska Charlotte Perrelli (då: Nilsson) ändrade på det när hon gick om och vann 17 poäng före Selma. “All out of luck” räknas fortfarande som Islands bästa bidrag någonsin – och många Eurovisionfans anser alltjämt att Selma blev bestulen på en självklar seger av den ABBA-inspirerade Charlotte.

Island skulle fortsätta vara en utmanare i ESC, för 2003 var man på nytt favorittippade när Birgitta Haukdal framförde “Open your heart” i Riga. Bidraget öppnade hela tävlingen, och hade massivt stöd ifrån både fans och publik. Men tyvärr räckte rösterna bara till en 8:e plats, trots att bidraget är ett av de starkast öppningsnumren i tävlingen de senaste 20 åren.

 

Ny tapp i och med semifinalinförandet

När semifinalsystemet infördes i Eurovision hamnade Island återigen på efterkälken, trots att idolen Selma återvände till ESC 2005. Hon blev en stor flopp, och misslyckades nå finalen. 2006 trampade Island dock rejält i klaveret, då deras bidrag inte bara lyckades förolämpa värdnationen – utan hela EBU samt alla TV-tittare!

Islänningarna hade nämligen valt att skicka Silvia Nótt till Eurovision – en mycket välkänd nöjeskaraktär spelad av komikern Ágústa Eva Erlendsdóttir. Silvia var en parodi på samtida artistkändisar, och utvecklad för att driva med deras arrogans, narcisism och skandalösa beteende. Silvia Nótt blev en stor stjärna på Island redan 2005 i sitt program The Silvia Night Show, och var därför ett självklart val att skicka till Eurovision i Aten 2006. Problemet var att Águsta gick lite väl mycket in i rollen, vilket gjorde att utländsk media inte fattade att det hela var ett skämt. Hennes fasoner togs seriöst vilket skapade en total hatstorm mot henne i Aten. EBU hotade dessutom med att diskvalificera Silvia p.g.a. låttexten. Silvias frikostiga bruk av uttrycket “fucking” var anledningen. Silvia själv verkade dock inte alls bry sig, utan intensifierade istället sitt svärande under tävlingsveckan – då hon bl.a. kallade sin producent för “fucking retard” och senare hördes säga “fucking greeks”. Även på repetitionerna behöll hon “fucking” i låttexten, men väl i livesändning ändrade hon till “freaking” – därmed slapp hon diskvalificering. Men hon lyckades på sätt och vis diskvalificera sig själv. Låten “Congratulations” buades unisont ut i arenan och missade finalen med råge.

 

Det skulle dröja till 2009 innan Island äntligen kom över rabaldret i Aten

Det var nu som Jóhanna Guðrún Jónsdóttir (alias:Yohanna) kammade hem andraplatsen i Moskva med låten “Is it true?” som skulle bli landets största Eurovisionframgång någonsin. Hade inte Norge skickat Alexander Rybak till Eurovision, hade Yohanna med sitt mäktiga och magiska framträdande lätt vunnit. Det hade dessutom blivit tidernas största skräll, för Island var inte i närheten av topp-3 i bettinglistorna inför finalen. Som nämnt tidigare blev andraplatsen en välkommen framgång för Island, och Yohanna möttes av nästan 100,000 islänningar vid hemkomsten.
Dessvärre har landet sedan dess haft lite svårt att nå de stora framgångarna.

 

Så här har Islands bidrag låtit genom åren (klippet är en snabbgenomgång av landets ESC-bidrag som tävlat fram till 2014 (låtarna för 2015 och 2016 saknas)):

 

Analys: Varför har inte Island lyckats vinna Eurovision än?

Bästa placeringen för Island sedan 2009 är en 15:e plats i finalen. För de två senaste åren har Island missat finalen helt. Det verkar som att Island fortfarande lever i skuggan av sina tidigare framgångar. Frågan är hur de ska kunna komma ur denna svacka? Svaret är inte glasklart – tvärtom verkar Island göra mycket rätt redan som det är.

Under de senaste 10 åren har nordiska bidrag fullständigt dominerat Eurovision. 5 gånger under denna tid har nordiska länder tagit hem vinsten, och dessutom tagit hela 14 topp-5 placeringar! Detta, utan att ta in i beräkningen alla bidrag med nordiska låtskrivare, som också har dominerat tävlingen på sistone. Trots denna stora efterfrågan på nordisk musik i Eurovision, har Island alltså inte nått lika stora framgångar som sina nordiska grannar.

 

1. Man måste anpassa sin musik till tävlingen

En möjlig anledning kan vara att Island inte riktigt hunnit ikapp resten av Norden rent musikaliskt – ytterst få av Islands bidrag har de sista åren har varit uppdaterade poplåtar. Istället har man hållit tillgodo med alltifrån Euro-Disco (20082010) till folk (2011) och dagis-punkrock (2014). Som en jämförelse har Sverige inte tagit något stort steg ifrån pop-genren sedan 2011, och har därmed lyckats väl i Eurovision. Frågan är om det är Islands naturliga isolering som gjort att landet har haft svårt att uppdatera sin musikindustri – eller om detta har varit avsiktligt?

 

2. För mycket konservatism kvar i den nationella uttagningen

Precis som i Portugal, har nämligen det isländska Tv-bolaget länge hållit kvar i regler som kräver att bidragen i uttagningen är skrivna på det officiella hemspråket. Numera har de dock lättat så pass på dessa regler att bidragen får framföras på valfritt språk i finalen, samt i Eurovision. Men språkregeln har emellertid försvårat för utländska låtskrivare att producera bidrag till den isländska uttagningen, vilket har försenat förnyelsen och den internationella anpassningen för Island. Visserligen ser vi ett ökat antal bidrag skrivna av svenska och danska låtskrivare i den isländska uttagningen, men deras framgångar har hittills varit få.

 

3. Stor publik men begränsningar i musikutbudet

Island har dock fördelen av ett enormt högt intresse för uttagningen – som ses av mer än hälften av befolkningen. Ofta blir vinnarbidragen stora försäljningssuccéer hemma, vilket skapar goda incitament för både artister och producenter att engagera sig i uttagningen. Men p.g.a. sin ringa befolkningsstorlek finns naturliga begränsningar i utbudet, liksom vi sett på Malta och Cypern. En möjlig lösning är att öka samarbetet med övriga nordiska länder, för att få större variation och mer förnyelse bland de isländska bidragen. Eftersom det folkliga intresset för tävlingen inte är ett problem, så torde telefonröstningen i den isländska uttagningen kunna producera fram starka bidrag – om det bara fanns ordentligt starka bidrag att välja från.

 

Sammanfattning

Just nu har Island ett gyllene läge att dra nytta av sitt nordiska arv, med tanke på Nordens dominans i Eurovision. När islänningarna väl omfamnat sina grannländers musikaliska inflytande, finns det inga rimliga hinder för en första isländsk ESC-seger. Och vem vet, kanske får vi se en ny Eurovision-”vulkan” i Reykjavik?

Eller vad tror du? Kommentera gärna och säg din åsikt!

 


Kommentera

 
 

 
 
 

  Bookmark and Share Tillbaka till toppen
Sök på sajten
 

 
 



Om ESC-Panelen

ESC-Panelen är en hemsida om Eurovision Song Contest, Melodifestivalen och andra länders nationella uttagningar. Panelen består av 6 personer i varierande åldrar och med skilda preferenser inom musiksmak. Tillsammans bevakar & betygsätter vi allt som rör Eurovision Song Contest - oavsett årstid. Vi delar med oss av länktips, topplistor och recensioner. Följ gärna våra olika panelprojekt som publiceras med jämna mellanrum.

Har du frågor och/eller vill du tipsa oss om nyheter? Skicka i så fall ett mejl till info@escpanelen.se. Besök gärna även vår YouTube-kanal eller lyssna på vår podcast. Gilla oss gärna på Facebook.



Våra tips på musikanaler:

esc radio  Radio International


Personalinloggning
Tillbaka till toppen

ESC-Panelen