Krönika: Den som väntar på något gott… Del 2 – Malta

KRÖNIKA. Under januari och februari kommer vi att köra en miniserie om ESC-historik, där vår skribent Adrian tar upp de fyra länder som debuterade mellan 1960- och 1980-talet (Portugal, Malta, Cypern och Island) som fortfarande tävlar men som aldrig vunnit en Eurovision Song Contest. I varje del beskrivs landets historik i tävlingen och intressanta aspekter tas upp, samt så blir det en analys där Adrian själv påpekar vad landet behöver göra för att kunna få den efterlängtade segern.

I den andra delen handlar det om Malta som flera gånger varit nära att vinna, men då alltid fallit på målsnöret!

 

Året är 1998, och vi befinner oss i Birminghams Olympic Indoor Arena i Storbritannien. Röstningsavlämningen ska just till att avslutas i Eurovision Song Contest, och det sista landet som lämnar sina röster är Makedonien. Publiken sitter knäpptyst, för i detta läge ligger hemmanationen Storbritannien 3:a på 156 poäng, bakom Israel på 164 poäng och den stora skrällen Malta på 166 poäng. Hemmanationen har fortfarande chans på segern, men det verkar som att det är Malta som ligger bäst till. Ska verkligen denna lilla önation besegra sina forna kolonialherrar Storbritannien, och åstadkomma schlagerhistoriens största skräll? Makedoniens röst avgör allt. Evgenija Teodosievska, den makedonske röstavlämnaren presenterar sig, och de första makedonska poängen börjar delas ut. Men poäng 1-6 hamnar inte hos något av toppbidragen. När så 8:an går till Israel stiger sorlet i lokalen – nu inser publiken att Storbritannien inte kommer att kunna vinna, eftersom de nu inte kan få tillräckligt många poäng för att gå om Israel som nu tar över ledningen. Men Malta har fortfarande chansen att slå Israel om de antingen får 10:an eller 12:an! Makedoniens 10:a går till – Storbritannien! Storbritannien går därmed upp till andraplatsen. Men ska Malta få 12:an? Spänningen är kolossal, för alla vet att århundradets skräll kan infinna sig alldeles snart. Evgenija drar ut på den sista poängen, men till slut så meddelar hon att Makedoniens 12:a går till – Kroatien! Applåder blandas med dovt sorl i lokalen, för detta innebär att Israel står som segrare – före Storbritannien på andraplats och Malta på tredje. Malta var alltså bara 8 poäng ifrån tidernas största Eurovisionskräll – men fick nu istället acceptera en ny tredjeplats.

För att förstå hur stor den här skrällen kunde ha blivit, måste vi titta närmare på denna musikaliska pyttenation som gått till Eurovisionhistorien som den mest framgångsrika nationen – som aldrig vunnit.

 

Hur kunde det gå så?

Mitt i Medelhavet mellan Italien och Libyen, ligger ett gäng öar som tillsammans är något mindre än Orust. Dessa öar brukar gemensamt betecknas som Malta – ett av Europas minsta länder. Trots sin ringa storlek så är Malta ett klassiskt Eurovisionland, som debuterade i tävlingen redan 1971. Sedan dess har man chockat Europa med hela två silver och två brons, som man dessutom lyckades ta under en period om enbart 13 år! Med detta enastående facit så är faktiskt Malta den nation som lyckats allra bäst i Eurovision – utan att någonsin ha vunnit tävlingen.

Men det började inte helt optimalt för den lilla önationen. I debuten i Dublin 1971 så representerades landet av sångaren Joe Grech, som skulle bli först med att introducera det inhemska maltesiska språket i Eurovision. Låten hette ”Marija l-Maltija”, och gick ut ifrån startposition 2, vilket brukar kallas den ”förbannade startpositionen” eftersom inget land någonsin vunnit från den startpositionen. För att göra saken värre så följdes han av bidraget från Monaco: ”Un banc, un abre, un rue” som framfördes av Severine, som ju skulle komma att stå som segrare till slut. Monacos seger gjorde dem till det minsta landet som vunnit tävlingen – ett rekord som förmodligen inte kommer att kunna slås om inte Vatikanstaten går med i Eurovision och vinner. Föga sannolikt! Malta fick alltså se sig överskuggat av den enda nationen i tävlingen som var mindre. För att strö salt i såren så räckte landets 52 poäng inte för att slå något annat land – inte ens Norge. Malta fick således acceptera en sistaplats i debuten.

Året därpå gav man sig på ett nytt försök – även nu med en låt på maltesiska: ”L-imħabba” som framfördes av duon Helen och Joseph. Men även denna gång så ratade jurygrupperna den maltesiska låten som återigen hamnade på sistaplats. P.g.a. detta valde man att avstå tävlan mellan 1973-1974, tills man 1975 gjorde comeback. Då bestämde man sig för att pröva engelska istället, när Renato framförde ”Singing this song” i Stockholm. Det gav effekt – för plötsligt slapp landet komma sist, och kunde istället glädja sig åt en 12:e plats.

 

Trots framgången valde Malta att hoppa av Eurovision – i hela 15 år!

Det dröjde således till 1991 innan Renato fick en efterföljare, och då hade man bestämt att man i fortsättningen enbart skulle sjunga på engelska! De som skulle få den maltesiska biljetten till Rom var Paul Giordimaina och Georgina, som tillsammans framförde ”Could it be”. Comebacken blev en succé för malteserna som nästan hade hemmaplan på scenen i ”CineCitta”-studion i Rom, då de till slut inkasserade en 6:e plats. Succén skulle sedan följas med ytterligare sju stycken topp-10 placeringar – i rad! Redan 1992 tog Mary Spiteri hem Maltas första pallplats med ”Little Child”, när hon kom 3:a i Malmö Ishall.

En liten personlig maltesisk favorit kom 1993, när William Mangion sjöng ”This time” till en 8:e plats i Millstreet. Låten var hörbart inspirerad av Bruce Springsteen och Eric Clapton, vilket gav den en mycket amerikansk touch. William kom också senare att immigrera till USA, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans musiksmak.

1998 var Chiara bara 8 poäng ifrån att vinna tävlingen, med sin låt ”The one that I love”, i en rafflande uppgörelse med Storbritannien och Israel som tidigare nämnts. Istället fixade hon en tredjeplats, som blev landets andra bronsmedalj på 6 år. Malta verkade alltså gå från klarhet till klarhet. I Stockholm 2000, kom man med ett bidrag som verkligen förkroppsligar Maltas musik enligt mig. Claudia Pace framförde där ”Desire” som bara kan beskrivas som ett upplyftande, sorgelöst glädjepiller – en bortglömd pärla helt enkelt. Låten slutade 8:a, alldeles bakom Sveriges Roger Pontare.

 

Nära att vinna två gånger om – men framgång med bakslag & några höjdpunkter

2002 och 2005 skulle Malta dock överträffa alla förväntningar, då de lyckades ro hem silvermedaljen från Eurovision. 2002 höll på att bli en repris av 1998 års röstningsdrama. Efter halva omröstningen såg Maltas Ira Losco ut att kunna ge Malta sin första seger med låten ”7th Wonder” – helt otippat av den närmast eniga expertkår som utsett Sverige som den stora favoriten. Men istället för Sverige så visade det sig att Lettland skulle bli den stora utmanaren, då Marie Naumova sakta seglade om Malta i resultatlistan. Marie släppte sen inte ledningen trots att Ira Losco var henne hack i häl med bara några enstaka poängs släp. Därmed inkasserade Lettland sin första seger, medan Malta fick vänta på sin.

2005 så var de återigen nära, då Chiara gjorde comeback med låten ”Angel” – som fick ett oerhört varmt bemötande av både publik och media. Låten var tillägnad hennes man, och blev genom sin enkelhet och glöd en stor favorit. Med facit i hand så är nog låten också den bästa som Malta har skickat till Eurovision – trots att landet bara fick en enda 12-poängare i finalen (av Ryssland). Ändå lyckades Chiara komma upp på en andraplats bakom Greklands Helena Paparizou, även om Chiara alltså aldrig var riktigt nära att slå henne.

Sedan dess har Maltas framgångar dock låtit lysa med sin frånvaro. Redan året efter andraplatsen i Kiev slutade man sist igen – för första gången sedan 70-talet! Mellan 2007 och 2011 lyckades man bara kvalificera sig till finalen en gång – när Chiara återigen gjorde comeback 2009. Då fick hon dock nöja sig med en 22:a plats i finalen. Men sedan 2012 har det dock gått bättre igen, och 2016 var det Ira Loscos tur att göra comeback. Hon fixade en tredjeplats i sin semifinal – det bästa semifinalresultatet för landet någonsin! Väl i finalen så fick hon starkt stöd av juryn där hon slutade 4:a (!), men inte alls hos telefonröstarna som placerade henne som 22:a (!).

 

Analys: Varför har inte Malta lyckats vinna Eurovision än?

1. Musiktradition på hemmaplan – men svårt att slå internationellt

Det är smärtsamt uppenbart hur nära Malta har varit att vinna Eurovision – flera gånger om. Varför har man då inte lyckats? Frågan är mycket svår att besvara, för Malta har en lång tradition av musiktävlingar, då deras uttagning ”Malta Song Festival” (numera ”Malta’s Song for Europe”) startades redan innan deras debut i Eurovision. Faktum är att det musikaliska intresset på ön är exceptionellt, och uttagningen följs slaviskt av nästan alla malteser.

Trots detta så har landet haft svårt att nå några musikframgångar internationellt. Eurovision sågs i början som ett möjligt fönster för deras musik, efter att det visade sig möjligt för smånationer att vinna tävlingen och nå musikframgångar – tack vare Luxemburgs och Monacos vinster.

 

2. Dominerade tävlingen tack vare språkregeln

Maltas stora framgångar kom ju först i och med att man började sjunga på engelska under 90-talet. Under 90-talet så dominerade ju de engelskspråkiga bidragen totalt, vilket Malta drog nytta av. Under denna tid kunde Malta dessutom etablera sig som en stormakt i Eurovision, med välproducerade låtar som kunde konkurrera med resten av Europa. Det var framförallt under denna period som intresset för Eurovision växte lavinartat på Malta – såpass att presidenten lovat att utlysa helgdag när landet vinner Eurovision.

 

3. Malta tappar mark i Östeuropa – ”feel-good”- musiken har blivit omodern och förlegad

Men man har sedan dess stadigt tappat mark till Öststaterna, och den maltesiska ”feel-good”- musiken har blivit omodern och förlegad. Sedan 2012 har därför de maltesiska bidrag fått alltmer skandinavisk prägel, nu senast tack vare Molly Petterson Hammar, Tim Larsson och Tobias Lundgren, som alla låg bakom ”Walk on water”.

 

Så vad bör då Malta göra för att vinna ESC?

Som vi har sett har detta varit en bra väg att gå, men i slutändan behöver landet lära sig att utmana mer i Eurovision. Landet är i princip alltid en potentiell vinnare – trots den uppenbara bristen på grannländer eller diaspora. Det är faktiskt Maltas egen förtjänst att de lyckats så bra hittills – och med tanke på det stora engagemang som finns i det lilla landet lär intresset för Eurovision aldrig avta.

Problemet är istället återigen landets storlek, då landet har en mycket liten klick artister, låtskrivare och musikproducenter. Faktum är att den är så liten att 6 låtskrivare stod bakom inte mindre än 18 av de 20 bidragen som deltog i Maltas uttagning 2016. Av dessa var dessutom närmare hälften svenska! Men med ökad internationalisering kommer också större bredd, och Malta kommer förr eller senare att få så pass stor bredd att ett riktigt vinnarbidrag sållas fram – utan några större strukturella förändringar.

Det enda som egentligen krävs är att malteserna själva blir lite modigare – och röstar fram en stark vinnarkandidat. Därför är det bara en tidsfråga innan Maltas vita klippor får besök av Eurovision för första gången.

 

Eller vad tror du? Kommentera gärna och säg din åsikt!

 


 

Kommentera