KRÖNIKA. I den här krönikan tar ESC-Panelens skribent Adrian pulsen på vilka bidrag som lyckades respektive misslyckades under sina tävlingsår. Denna gång om spänningsåret ESC 2011 då verkligen allt ställdes på sin spets!
Det händer till och från att de stora favoriterna faller och att bubblarna faktiskt vinner. 2011 lärde oss att vi inte alltid ska lita på oddsen, fansen, experterna eller egentligen på någon – alla kan ha fel. Vem hade t.ex. trott att den store franske operastjärnan Amaury Vassili skulle bli besegrad av en medeltempolåt från det lilla oansenliga Azerbajdzjan? Vem hade sen trott att en jazzlåt från Italien skulle komma tvåa – 20 placeringar före Ungerns discopophit – som fansen och spelbolagen älskade? Kort sagt: 2011 vände upp och ned på allt som vi trodde vi kunde lita på.
Big Four vann 2010
2010 hade blivit ett märkesår för Eurovision – i Oslo hade nämligen ett bidrag ifrån ”Big4”-länderna vunnit för första (och hittills enda) gången under det nya millenniet. Tysklands 19-åriga f.d. såpaskådis Lena Meyer-Landrut chockade de flesta med sin utomordentligt poppiga ”Satellite”, som tog Europa med storm. Visst, många tyckte den var jobbig och enformig, men alla kunde skriva under på att Lena hade utstrålning och självsäkerhet som ingen annan detta år. Lena hade länge varit favoriten till segern – tillsammans med Azerbajdjzan och Israel. Men då båda dessa ländernas artister gjorde misslyckade framträdanden i semifinalerna (de sjöng oerhört falskt), återstod bara Lena som favorit till finalen. Där vann hon till slut med 246 poäng, före Turkiets rockgrupp MaNga som slutade på en överraskande 2:a plats med 170 poäng.
Flera återkomster tack vare bruten östdominans
Tyskland skulle alltså stå värd för ESC 2011 – och valet föll lite oväntat på Düsseldorf mitt i det tungt industrialiserade Ruhrområdet. Sen kom dock chocken som skakade ESC-världen i grunden: Italien skulle äntligen göra comeback – efter 14 års uppehåll! De tog dessutom med sig San Marino, Ungern och Österrike – som alla hade avstått tävlan under de närmsta 2 åren. I Österrikes fall hade man avstått inte så mycket p.g.a. ekonomiska anledningar som av missnöje med vinnarna. Man hade länge argumenterat att Österrike aldrig skulle ha en chans att vinna ESC, p.g.a. öststaternas dominans. Men när grannlandet Tyskland vann 2010 höll inte längre det argumentet och landet kom tillbaka. Även Italiens återkomst kan nog förklaras med de förändringar som skett i Eurovision de senaste åren – Norges och Tysklands vinster hade visat att öststaternas dominans var bruten. Samtidigt hade återinförandet av juryn i finalen och semifinaler sedan 2009 möjliggjort för lite ”svårare” bidrag att ta sig långt – Islands Yohanna hade ju exempelvis sjungit till sig en andraplats i finalen 2009 med balladen ”Is it true?” helt tack vare juryrösterna. Det rådde alltså helt andra förutsättningar nu 2011, mot vad det gjorde 2008 när kritiken mot öststatsdominansen var som störst.
Redan under månaderna efter Lenas vinst i Eurovision 2010 offentliggjorde man att Lena skulle representera Tyskland igen 2011. Detta var något som bara två artister försökt tidigare i Eurovisionhistorien! Det utvalda bidraget blev ”Taken by a stranger”, och kunde inte skilja sig mer från ”Satellite” – sublimt, suggestivt och mörkt! Inte direkt en kioskvältare, men Lena visade stort självförtroende och skapade stora förväntningar på hemmabidraget.
…och Frankrike blev favorit – tillsammans med Ungern
Men även om spelbolagen återigen vädrade en ny vinst för ”Big-5”, så var det denna gång Frankrike som blev favoriten. Landet skulle representeras av Amaury Vassili, som var Frankrikes nya komet på operahimmeln. Trots att han bara var 22 år hade han blivit en superstjärna både i Frankrike och runt om i världen. Hans debutalbum ”Vincerò” hade sålt dubbel platina över hela världen 2009, vilket gjorde honom till en av Frankrikes största musikexporter. Hans moderna opera tycktes gå hem stort överallt och bidraget som han fick med sig till Düsseldorf skrevs på korsikanska – en blandning mellan franska och det klassiska operaspråket italienska. ”Sognu” gjorde rent hus hos spelbolagen och många var nu övertygade om att Frankrike skulle ta sin första seger i tävlingen sedan 1977.
Fansen uppskattade också den korsikanska operan, men inte lika mycket som de uppskattade ungersk pop. Kati Wolf hade fått äran att ta hand om Ungerns comeback i tävlingen, och ”What about my dreams” blev en superhit hos eurovisionfansen. Kaxig, snyggt producerad och häftig – det verkade som att Ungerns låt faktiskt skulle bli den stora utmanaren detta år. Men Kati fick motstånd i sin genre – Getter Jaani från Estland kom med en liknande låt till Düsseldorf som också snabbt blev populär. Och på tal om populär – Sverige skickade popmaskinen Eric Saade, som snabbt spikade upp sig på bettinglistornas andraplats – och i topp-5 hos fansen. Skulle Sverige bli den stora utmanaren till en fransk seger?
Storbritannien ville vända negativ trend
Men på andra sidan brittiska kanalen så kom invändningar. Britterna var trötta på att komma sist, speciellt efter att Josh Dubovie året innan inkasserade britternas tredje sistaplats sedan 2003. Man beslöt sig för att slå på stora trumman och återsamlade därför det gamla pojkbandet Blue – som alltså fick göra comeback med ”I Can”. Fansen älskade detta, och brittisk media trodde nu att tävlingen var avgjord, men så blev inte fallet. Även om britterna fick ett bra mottagande så var det fortfarande Frankrike som var den klara favoriten. Irländarna å andra sidan, ansåg att det var bättre att lansera ett nytt ungt pojkband (eller duo) än att damma av ett gammalt. Lösningen hette ”Jedward”, bildad av tvillingbröderna John och Edward som tillsammans hade gjort succé i brittiska ”the X-factor” 2009 och som sedan blivit ett eget fenomen på ön. Jedward blev en rejäl hype i Düsseldorf med sin låt ”Lipstick” som även den sållade sig till genren ”tuggummipop”.
”Land of Fire” ringde Sverige igen
Azerbajdzjan hade emellertid varit favorit redan 2010, men då Safura inte lyckades hålla tonen föll favoriten ned till en 5:e plats i slutplaceringarna. Men låten, ”Drip Drop” var det inget fel på, och därför beslöt man sig för att använda samma låtskrivare igen inför 2011. Svenskarna Stefan Örn och Sandra Bjurman fick därför återigen uppdraget och presenterade låten ”Running scared” som skulle komma att framföras av den azeriska duon Eldar och Nigar. Dessa två hade ursprungligen tävlat individuellt i den azeriska uttagningen, men då vinnaren skulle koras hade tv-bolaget bestämt att de skulle tävla som en duo i eurovision. Bidraget fick ett svalt mottagande bland fans och spelbolag, till skillnad från Safura föregående år.
Schweiz blev optimistiska
I Schweiz såg man ett nytt stjärnskott i den nationella finalen, nämligen 24-åriga singer-songwritern Anna Rossinelli som charmade alla med sin helt akustiska ”In love for a while”. Ackompanjerad av banjo och kontrabas blev bidraget snabbt populärt i det lilla alplandet. En enkel okomplicerad låt i trubadurstil, ganska olikt allt annat – schweizarna trodde sig ha hittat ett gyllene recept på seger. Och Anna var själv en ganska karismatisk sångerska, så nog var det gott om optimism inför resan till Düsseldorf.
Semifinalerna ändrade favoritskapen
I takt med att semifinalerna avhandlades i Espirit Arena i Düsseldorf förändrades dock förutsättningarna sakta men säkert inför finalen. Estland och Ungern som varit två av de förhandstippade länderna – imponerade inte alls på fans och media. De gick båda vidare till final, men som resultatet sedan skulle avslöja så var det med ett nödrop. Ungern kom 7:a i sin semifinal och Estland kom bara 9:a i sin. Istället var det Finland som blev landet på allas läppar, då Paradise Oskar helt otippat charmade till sig en finalplats. I den andra semifinalen så hänfördes alla av Ukrainas sandkonstnär Ksenija Simonova som deltog bakom Mika Newtons i bidraget ”Angel”. Den mest framgångsrike i andra semifinalen blev dock svenske Eric Saade som nu stärkte sin andraplats i oddsen bakom Frankrikes Amaury Vassili.
Inför finalen stod nu alltså fortfarande Frankrike som storfavorit, tätt före Sverige, Storbritannien, Ungern och Azerbajdzjan. Finland och Irland seglade samtidigt upp tätt bakom dem, viloket innebar att det plötsligt var mycket jämnt bakom Frankrike i oddsen. Men när hela startfältet i finalen hade avklarats och resultaten började kmma in så sakteliga började Europas tittare och framförallt dess experter att ana oråd. Storfavoriten Frankrike fick bara 3 poäng av det första röstande landet Ryssland – och inga poäng alls av de efterkommande 2 länderna (Bulgarien och Nederländerna)! Faktum är att Frankrike inte fick mer än två 12:or under hela kvällen – från Grekland och Belgien, och fick faktiskt inte poäng av halva startfältet! Istället blev det en 15:e plats i slutresultatet. Fiaskot var ett faktum.
Finalen blev en rysare av spänning
Samtidigt urartade omröstningen snabbt i ett rent lotteri tycktes det som. 12:orna spreds över nästan hela startfältet – hela 20 länder fick åtminstone en 12:a under kvällen! Flest 12:or fick Bosnien-Hercegovinas musiknestor Dino Merlin – som skramlade ned hela 5 stycken 12:or med sin ”Love in Rewind”. Tyvärr fick han inte särskilt mycket fler poäng än så och fick därför nöja sig med en 6:e plats. Av de förhandstippade var det faktiskt Sverige som tycktes se ut att klara sig bäst – Eric Saade ledde tävlingen efter halva omröstningen. Men då hade redan de nordiska länderna givit sina röster – vilket innebar att Sverige inte kunde räkna med lika många poäng ifrån andra halvan. Azerbajdzjan var då hack i häl, vilket överraskade en del. Ell & Nikki hade gjort ett prickfritt nummer och fick starkt publikstöd, men hade inte framstått som någon favorit till segern. Men i andra halvan av röstningen så övertog de plötsligt ledningen och släppte den sedan aldrig. Trots att duon bara inkasserade tre 12:or totalt under hela kvällen, så kunde Eldar och Nigar hålla undan för Sverige tack vare en uppsjö av 8:or och 6:or.
Samtidigt gjorde nykomlingen Italien en överraskande stark avslutning då man bl.a. fick tre 12:or och tre 10:or av de 10 sista röstande länderna. Raphael Gualazzi och hans låt ”Madness of love” hade blivit avskriven som alldeles för klassisk och jazzig för Eurovision – men den verkade ändå ha gått hem rätt bra då den seglade förbi Sveriges poptuggummi ”Popular” och överraskande nog tog andraplatsen! Azerbajdzjan vann dock till slut med den lägsta poängsumman en vinnare haft sedan 2004 – 221 poäng. När splittresultatet sedan publicerats såg man att jurygrupperna och folket hade haft helt olika favoriter. Italiens klassiska stycke hade gått hem hos juryerna – där Raphael slutade på förstaplatsen före Azerbajdzjan och Danmark. Folket däremot, hade satt Azerbajdzjan först, före Sverige och Grekland (!?). Detta var således första gången folket och jurygrupperna inte varit överens om segraren – men folket alltså ändå fått sin vilja fram.
Vad var det som gjorde Azerbajdzjan så framgångsrika då?
Ell & Nikki var den enda duetten i startfältet och satsade på ett enkelt och stilrent framträdande. Deras prickfria röstinsatser och säkerhet på scenen var troligen de starkaste anledningarna till framgången – i synnerhet i ett startfält där röstinsatserna varit allt annat än starka och framträdandena kommit att handla mer om sandkonst, krossade fönster och enorma mängder hårspray än om scennärvaro. ”Running scared” var därför en så pass bra mellanmjölkslåt – att det blev den minsta gemensamma nämnaren för ett mycket splittrat Europa som drogs mellan alla mer eller mindre extrema uttryck detta år. Favoriten Frankrike, som ju utgjorde en egen extrem detta år i form av opera – kunde inte samla Europa på samma sätt.
Värst gick det emellertid för Schweiz och stackars Anna Rosselini, som med nöd och näppe tagit sig vidare till finalen. Hennes framförande hade inte alls den charmiga känslan som musikvideon hade haft, utan istället framstod Anna lite desperat och nervös. Samtidigt lät hennes röst krystad, vilket skar sig rejält med låten. Sen bestod i och för sig låten av en enda lång upprepning av exakt samma sekvens av ackord, samt med textrader innehållandes en väl tilltagen mängd ”la la la la”. Det räckte till 19 poäng och en klar sistaplats för Schweiz. Anna kunde emellertid glädja sig åt en 10:a ifrån Storbritannien – som inte gav en enda poäng till segraren Azerbajdzjan!
Vilka lärdomar kan vi då dra ifrån detta år?
Jo, ibland är det faktiskt inte favoriten som vinner – i synnerhet inte om favoriten sjunger opera. I Sverige lärde vi oss det redan 2009! Vi lärde oss också att det ibland inte är bäst att sticka ut eller göra något extremt för att vinna – utan att det ibland räcker med att gå tillbaka till grunden och bli det bästa mellanmjölksbidraget! Man behöver faktiskt inte få 12 poäng ifrån alla länder, om man bara får fler poäng än sina närmaste konkurrenter. Och visst är det trevligt med charmiga singer-songwriters, men det är en sak att spela på sin lokala pub – och en helt annan sak att spela live inför miljontals tittare i världens största musikprogram. Man blir faktiskt lätt nervös då, speciellt om låten mest består av ”la la la” och en liten banjo.
Kommentera gärna vilka favoriter du hade i ESC 2011!
