Foto: ESC-Panelen

Låtskrivarna bakom tävlingsbidraget

Cimberly-Malaika Wanyonyi, David Lindgren Zacharias, Dino Medanhodzic, Melanie Wehbe

Det blev lite av en skräll i deltävling 4, i alla fall enligt oddsen, när Cimberly röstades vidare till final som deltävlingens andra finalist. Cimberly tävlar som bekant för första gången i Melodifestivalen och det blev således en finalplats på första försöket.

Vi startar kvällen med en diskoinfluerad dänga som tyvärr verkar bättre till en början än den är. Den blir snabbt tråkig och trots de snygga glittriga outfitsen så händer inget mer. Cimberly står på en upphöjd fyrkant antingen själv eller med två dansare och där står hon hela tiden. Varför gav hon sig inte ut mer på scen och skapade kontakt med publiken?

Betyg (0–5):

Klassiskt exempel på en låt som blir en black om foten på artisten som ska framföra den. Cimberly har onekligen röstkapacitet, det finns ingenting att klaga på vad gäller det. Men låten som sådan är anonym som bara den, och hamnar helt i skuggan av Jacqlines båda bidrag (såväl ”Effortless” som ”Woman” som hon är kvar i kvalet med), hur den nu lyckas med det. Finns ingen hook, ingen del i låten som fastnar överhuvudtaget. Blir bara dussin-gospel-disco som lämnar mig helt iskall.

Betyg (0–5):

Cimberly lämnar ett något anonymt intryck på mig personligen. Låten tilltalar mig inte då den känns som en demoversion av 100 andra poplåtar vi redan hört flera gånger om. Visst, hon är kompetent som artist. Potentialen finns där. Men Eternity är knappast en vinnarkandidat. Men kul för Cimberly att hon kvalade hela vägen till final…

Betyg (0–5):

Kvällens stora vokala ankare. Cimberly stod stadigt när ljudbilden genom tv-skärmen svajade för flera av artisterna och levererade med en trygghet som till slut bar hela vägen till final. Det var kanske inte det mest spektakulära numret visuellt, men rösten bar — och ibland är det precis vad som krävs för att skrälla.

Betyg (0–5):

TOTALSUMMA

27,5 poäng
(av 50 möjliga)

Foto: ESC-Panelen

Låtskrivarna bakom tävlingsbidraget

Andreas ”Giri” Lindbergh, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Joy Deb, Lina Räisänen, Linnea Deb, Timo Räisänen

Timo Räisänen har över tjugo års scenerfarenhet men det var hans Melodifestivaldebut i år. Bidraget fick dessvärre varken högst totalpoäng eller flest eller näst flest röster och fick därmed lämna tävlingen efter de två röstningsomgångarna.

Timo känner man till sen innan även fast jag inte lyssnat jättemycket på honom men jag tror det här hade blivit bättre om Timo själv gjorde låten och inte blandade in dessa låtskrivare som alltid är med. Han känns trygg och proffsig på scen men låten faller platt. Nu dagen efter minns jag inget av den. Det enda som gjorde intryck var Timos karaktär, en härlig prick från Göteborg!

Betyg (0–5):

Att Timo Räisänen skulle köra på den typ av svenskspråkig indiepop/rock som vi annars känner igen hos Markus Krunegård och Håkan Hellström (varav den sistnämnda Timo spelat gitarr bakom och producerat för) är knappast någon skräll. Vad som däremot var en skräll, åtminstone för mig, var att han gick in med en väldigt bra låt ur det facket. Det här är nog förmodligen den låt som jag anser kan vara den bästa ur ett rent musikaliskt perspektiv – dock inte tillräckligt storslagen för att klå Brandstas ”Rakt in i elden”. Men ändå, bra ”på riktigt”, så att säga, och en stor behållning i en annars väldigt svag vecka. Och helt klart brandskattad på ett bättre resultat.

Betyg (0–5):

Timo hävdar alltså att det tog 20 år för honom att få till den rätta låten till Melodifestivalen. Resultat blev Ingenting Är Efter Oss.
Alltså. Det är inget fel på låten. Men den är knappast banbrytande. Till och med jag hade kunnat få fram en mer intressant låt i Suno. Dessutom påminner hans bidrag om Allting Som Vi Sa från 2018. Så man kan ju undra varför han inte var med redan 2019…

På något sätt tycker jag lite synd om Timo. Han är en erfaren artist, och verkar vara en rolig kille. Problemet är att han känns så förbaskat malplacerad i sammanhanget.

Betyg (0–5):

Vilken charmör. Timo gled in och gjorde sin grej med en självdistans och musikalitet som är svår att värja sig mot. Det här är kanske inte musik som normalt landar i mina spellistor, men hans personlighet och närvaro gjorde det omöjligt att inte bli imponerad.

Betyg (0–5):

TOTALSUMMA

26 poäng
(av 50 möjliga)

Foto: ESC-Panelen

Låtskrivarna bakom tävlingsbidraget

Anderz Wrethov, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Laurell Barker, Meira Omar

För andra året i rad tävlar Meira Omar i Melodifestivalen och likt föregående år får hon försöka nå finalen via Finalkvalet. Bidraget var tippat att gå direkt till final och i halvtid genom poängutdelningen i den andra omgången såg det ut att så kunde bli fallet men det blev alltså en plats i Finalkvalet istället.

Från första stund ser det imponerande ut med det exotiska intrycket, får mig att tänka på storfilmer som Mumien och Tomb Raider och det gillar jag skarpt. Men sen poppar frågorna upp i skallen när Meira börjar sjunga. Har hon varit sjuk? Håller hon micken för långt bort från munnen? Hon hörs ju knappt!!!! Jag är inte så bekant med hennes sång att jag vet hur det brukar låta men inte lät det så här förra året? Låten och scenshowen är jättebra men tyvärr drar hennes sång ned hela bidraget. Synd, för det kunde blivit nåt riktigt bra. Kanske blir det bättre i finalen om hon tar sig dit.

Betyg (0–5):

Aj. Ajajajajaj! Jag hoppades verkligen in i det sista på att det inte skulle bli så här. Jag hoppades på att ”Dooset Daram” skulle vara bättre på något plan. Att ge en nollpoängare är aldrig roligt. Att ge noll poäng IGEN till en och samma artist gör ont i hjärtat (enda undantaget är väl Dolly Style – att deras stil är ”dead on arrival” för mig har jag mer eller mindre vant mig vid).

Egentligen finns det en sak man gjorde rätt här jämfört med ”Hush Hush”, och det är mer variation i låttexten. Att det sen blev ganska sliskigt är en diskussion i sig som jag inte tänker fästa så stor vikt vid här och nu. Det jag däremot kan konstatera är att det – rent musikaliskt – lät precis som ”Hush Hush”, nån slags tuggumipop-variant av Arash. Plötsligt får man flashbacks till förra året, och det var inte ett trevligt minne. Jag langade motorsåg åt Meiras låt då, sen gick låten till final, blev en stor hit, och där satt jag med min recension och med tidernas största dumstrut på huvudet. Det här var inte det jag ville tillbaka till! Men nu får man våndas över att denna kommer hänga kvar som en ettrig mygga.

Betyg (0–5):

Vissa hävdar att det här är en uppföljare till fjolårets bidrag Hush Hush. Jag håller inte med. Jag tycker snarare att det låter som en uppföljare till låten Always som tävlade för Azerbajdzjan i Eurovision 2009. Always är för övrigt min favoritlåt från just Azerbajdzjan så det är en komplimang.

Kanske var det just därför som Meira inte gick direkt till final. Låten är helt enkelt lite för daterad och hade troligtvis klarat sig bättre om den tävlat för 15 år sedan. Med tanke på hur många fler röster hon fick än övriga deltagare skulle jag inte bli minsta lilla förvånad om hon även i år kniper en finalplats via kvalet.

Betyg (0–5):

Om någon bjöd på show så var det Meira. Här fanns nerv, energi och tävlingsinstinkt i varje rörelse. Hon förstod verkligen Melloscenens dramaturgi och gav publiken det där extra som får kameran att älska en. En artist som vet hur man bygger ögonblick. Tyvärr blev ljudbilden från hennes sånginsats lite platt genom tv-skärmen och lät inte alls som vid generalrepetitionen och det var nog det som gjorde att hon inte tog sig direkt till final.

Betyg (0–5):

TOTALSUMMA

29,5 poäng
(av 50 möjliga)

Foto: ESC-Panelen

Låtskrivarna bakom tävlingsbidraget

Axel Schylström, Felix Manu, Fernand MP, Karl Flyckt

Felix Manu debuterade i årets Melodifestival och hade deltävlingens enda lugna låt. Bidraget fick dessvärre varken högst totalpoäng eller flest eller näst flest röster och fick därmed lämna tävlingen efter de två röstningsomgångarna.

Det är alltid kul med nya artister och här har vi en som jag tror kan ta sig långt med sin karriär. Han har en cool look och verkar ödmjuk och karismatisk och behöver bara några års övning först så kommer det bli bra. Ser gärna att han kommer tillbaka om några år. Bidraget i sig är en enkel svensk ballad men att sitta på flyttlådor på scen ger ett himla trist intryck. De hade kunnat göra intrycket mer pampigt om de ville känns det som.

Betyg (0–5):

Nåväl, det finns saker där som appellerar i själva låten som sådan, lite otippat kanske att se Felix Manu visa upp en så pass skör sida av sig själv (och sånt är aldrig fel, tycker jag. Man ska vara ärlig med sina känslor!). Men sen hopar sig frågetecknen än en gång. Varför har man proppat in så många låtar av denna stil just i år trots att de fortsätter floppa gång på gång? Och hur tänkte man med scennumret? Både låten som helhet och hela det visuella uttrycket blir tyvärr väldigt trist. Om än att jag gillade det Felix ville göra, och han skulle nog kunna övertygat mig mer med en bättre låt. Att hata är ett starkt ord, men om nånting hatar jag att jag inte klickar med detta.

Betyg (0–5):

Hade jag kunnat ge minuspoäng skulle jag gjort det. Den här typen av låtar tilltalar mig inte alls. Den tafatta tämningen på scenen och den märkliga dekoren med flyttkartongerna gör bara hela konceptet ännu mera förvirrande. För mig är det här ett klart bottennapp.

Betyg (0–5):

Att debutera på Melloscenen är inget för den nervsvage — men Felix Manu tog sig an uppgiften med beundransvärt lugn. Pressen var enorm, men han höll ihop det och visade att han har kapacitet att växa i det här sammanhanget. En debut som lovar mer. En vispopballad ihop med de andra bidragen var nog inte rätt kontext däremot.

Betyg (0–5):

TOTALSUMMA

17 poäng
(av 50 möjliga)

Foto: ESC-Panelen

Låtskrivarna bakom tävlingsbidraget

Amir Aly, Erika Jonsson, Mikael Karlsson

Det blev en countrydänga på scenen i Malmö när Erika Jonsson sjöng sin låt. Ibland går detta hem i stugorna men den här gången fick bidraget dessvärre varken högst totalpoäng eller flest eller näst flest röster och fick därmed lämna tävlingen efter de två röstningsomgångarna.

Mer country åt folket! Kanske inte just den här versionen men det är kul när det görs på svenska även fast det låter mer åt dansbandshållet då. För är Erika vår nya country- eller dansbandsdrottning? Svårt att avgöra faktiskt för det kan bli vilket som. Känns som att man hört bidraget tidigare och kanske är det den bekanta känslan som gör att man diggar med för egentligen är låten väldigt simpel men man blir glad, speciellt för en tjej från landet!

Betyg (0–5):

Yiiiihaaaa! Hästgnägg! Det är nästan som att jag ger detta en enpoängare enbart för att det inte kompromissar med sin genre. För här finns ju varenda tänkbar instrument med – det är fioler, det är banjo, det är steel guitar, det är munspel! Det här balanserar verkligen på gränsen till att både kännas ömsom skrattretande ömsom outhärdligt. Parodiskt rentav! Finns det något uttryck för när två olika sinnen krockar med varandra? Här känner jag nämligen denna konstiga krock: när jag hör den här låten känner jag den obehagliga lukt av ladugård som oftast gör mig illamående. Och jag vet återigen, det är farligt att säga så, som den asfaltsråtta man växte upp att bli.

Betyg (0–5):

Ja nog är Erika från landet allt. Kan ändå tycka att låten är lite småmysig. Och jag tycker ju egentligen om country. Men jag saknar det där lilla extra. Och texten känns helt ärligt mest som en trave klyschor som någon staplat på varandra. Jag rycker på axlar åt det här och väljer att fokusera på nästa bidrag.

Betyg (0–5):

Erika klev upp på scenen med en självklar pondus och en trygg närvaro som andas äkta countryscen. Rösten bar med värme och styrka, och det råder ingen tvekan om att hon har hittat hem i countrymusikens landskap — här känns hon både trovärdig och bekväm. Samtidigt lämnade låten mig med en liten känsla av déjà vu. Jag hade gärna hört något som stack ut mer, något som inte lika tydligt ekade av toner man redan kan nynna med i från både Dolly Parton och Scissor Sisters. Med ett mer eget avtryck hade detta kunnat lyfta från stabilt till riktigt minnesvärt.

Betyg (0–5):

TOTALSUMMA

16,5 poäng
(av 50 möjliga)

Foto: ESC-Panelen

Låtskrivarna bakom tävlingsbidraget

Benjamin Jennebo, Chris Adam Hedman Sörbye, Per Bergquist, Philip Strand

Smash Into Pieces gick direkt till final igen i Melodifestivalen från samma stad där de tävlat två gånger tidigare. Det var kanske inte speciellt oväntat med tanke på det stora stöd de hade i oddsen. Nu blev de i alla fall första finalist och vi får se om det blir ännu en bronsmedalj eller annan placering i nationalarenan den 7:e mars.

Kvällens höjdpunkt! Eftersom jag generellt gillar Smash Into Pieces så vet jag inte om jag är helt partisk. När man vet att Adam varit sjuk vilket jag tycker syns, för han känns inte alls så delaktig som han brukar vara, så tycker man lite synd om dem. Men showen de bjuder på och hur de är stylade är hur bra som helst och alla kan ju relatera till att AI tar över världen. I alla fall min generation som är uppvuxen med Terminator! Ser fram emot att se en ännu bättre show i finalen. Hoppas de får avsluta hela tävlingen.

Betyg (0–5):

Sett till förväntningarna är Smash Into Pieces en rejäl besvikelse, till och med större än Greczula för tre veckor sen. Men även här räddas man av att man faller från en hög höjd. I detta fall så känns det som att man haft en klok idé som man sen sjabblar bort. En teori jag hade kring varför det gått så bra för just Smash Into Pieces till skillnad från många av deras musikaliska jämlikar, framför allt på senare år, har varit att man visat upp en annan typ av eftertänksamhet i sitt sound snarare än att vara in-your-face. Eftertänksamhet och självreflektion. Ändå känns denna låt så själlös… Som en b-sida till deras singel ”Afterglow” som de släppte för ett tag sen, som också råkar ha samma upphovsmän. Nej, detta är inte rockens år, alla förhandstips till trots.

Betyg (0–5):

Skulle nog vilja påstå att det här är den bästa låten bandet ställt upp med i Melodifestivalen. Hollow har en mörkare ton och tilltalar mer på djupet. Numret är dessutom väldigt häftigt och lyfter stämningen. Man blir nästan lite trollbunden och väldigt imponerad på samma gång.

Det är inget snack om att det här var deltävlingens bästa låt. Jag vet att Felicia just är klar förhandsfavorit i oddsen. Men jag vill faktiskt inte räkna ut Smash Into Pieces riktigt än. Hollow är som sagt en låt utöver det vanliga (sett till mellosammanhang) och med lite tur kan det gå hela vägen och räcka till vinst!

Betyg (0–5):

Det var egentligen aldrig någon tvekan. Med sitt karakteristiska mörker och explosiva driv fyllde de arenan med ett kompakt röj som få kan matcha. Framträdandet var klockrent, även om “Hollow” känns något mer… just ihålig jämfört med knockout-smällen “Six Feet Under”. Mindre tjottablängare, mer flugsmälla — men fortfarande starkt nog för avancemang.

Betyg (0–5):

TOTALSUMMA

39 poäng
(av 50 möjliga)

Kommentar

Låtmässigt så var det här årets klart svagaste deltävling. Om nu inte femte deltävling lyckas vara ännu svagare, men det tvivlar jag mycket starkt på. Ljusglimten är som sagt Smash Into Pieces. Jag tror och hoppas att de kan gå långt. Resten av deltävlingens startfält känns som en grupp statister.

Personligen tycker jag att årets melodifestival fått oförtjänt dålig kritik. jag tycker tvärtemot alla andra att mellanakterna varit riktigt bra överlag. Hampus är dessutom en riktigt rolig kille. Jag älskar hans ”de kallar oss Mellos” sketcher. Scenen när han blåste oss tittare att snabbreprisen inte fungerade och gjorde reprisen själv var väldigt rolig och proffsig. Jag erkänner, jag gick på det (ja alltså innan Robert Wells klev upp på scen).

Gina gjorde precis som hon gjort i en tidigare mellanakt från 2012. Att hon minsann heter Gina med G. På något sätt fungerar det och segmentet när E-Type klev in på scen lyfte hela grejen. Så överlag skulle jag säga att det var en bra deltävling produktionsmässigt. Men 5 av bidragen lämnar mer att önska.

Min topp 6

1. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
2. Meira Omar
   ”Dooset Daram”
3. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss”
4. Cimberly
   ”Eternity”
5. Erika Jonsson
   ”Från landet”
6. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”

Kommentar

Manuset satt som en paljett på rätt ställe — tajt, lekfullt och med en humor som träffade precis där den skulle. Kronan på verket blev presentationen av Malmö genom malplacerade handdockor: ett infall som på pappret kanske låter småtokigt men som i utförandet blev ren komisk fullträff. Det var charmigt, självironiskt och så där oväntat knasigt att jag faktiskt skrattade högt. En presentation av Malmö som vågade vara lekfull snarare än storslagen — och som vann på just den självdistansen.

Redan från start satte Gina och Hampus tonen för kvällen med en självklar kemi som kändes både varm och lekfull. De rörde sig vant mellan skämt och allvar, och även om wow-känslan från Edvin Törnblom och Keyyo 2025 fortfarande glimmar i minnet, så är det här radarparet farligt nära att sno den kronan. De bär showen med en trygghet som smittar av sig hela vägen hem till tv-soffan.

Mellanakten med Oskar Linnros: Oerhört passande nummer och fint framfört. Hyllningen till Ted Gärdestad framfördes med respekt och värme, och det fanns en finstämd närvaro i uttrycket som verkligen landade i stunden. Samtidigt var det en mellanakt som snarare smekte förbi än etsade sig fast — vacker för kvällen, men kanske inte ett ögonblick som kommer leva kvar hos mig någon längre tid.

Mellanakten med E-Type: För oss som växte upp med 90-talets pulserande dansgolv var detta ren och skär nostalgi-eufori. När E-Type klev in i energin tillsammans med Gina kändes det som att tiden vek sig dubbel — plötsligt stod man där igen, redo att skaka rumpa en hel natt. Och ärligt talat… åldras den mannen ens? Han fortsätter leverera med samma eld som alltid.

Kvällen som helhet: En kväll som för mig definitivt tog ett kliv upp från deltävling tre. Kanske såg vi inte vinnaren av hela Melodifestivalen — men underhållningsvärdet var högt. Visst blir man starkt färgad av att vara på plats och att ha fått del av uppträdandena åtskilliga gånger, men summa sumarum ger jag kvällen 4+ paljetthattar av 5 möjliga.

Min topp 6

1. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
2. Cimberly
   ”Eternity”
3. Meira Omar
   ”Dooset Daram”
4. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss”
5. Erika Jonsson
   ”Från landet”
6. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”

1. Meira Omar
   ”Dooset Daram”
2. Cimberly
   ”Eternity”
3. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
4. Erika Jonsson
   ”Från landet”
5. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”
6. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss”

1. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss” 
2. Cimberly
   ”Eternity” 
3. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
4. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”
5. Erika Jonsson
   ”Från landet”
6. Meira Omar
   ”Dooset Daram”

1. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
2. Meira Omar
   ”Dooset Daram”
3. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”
4. Cimberly
   ”Eternity”
5. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss”
6. Erika Jonsson
   ”Från landet”

1. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
2. Meira Omar
   ”Dooset Daram”
3. Cimberly
   ”Eternity”
4. Erika Jonsson
   ”Från landet”
5. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss”
6. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”

1. Meira Omar
   ”Dooset Daram”
2. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
3. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss”
4. Cimberly
   ”Eternity”
5. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”
6. Erika Jonsson
   ”Från landet”

1. Meira Omar
   ”Dooset Daram”
2. Cimberly
   ”Eternity”
3. Smash Into Pieces
   ”Hollow”
4. Timo Räisänen
   ”Ingenting är efter oss”
5. Felix Manu
   ”Hatar att jag älskar dig”
6. Erika Jonsson
   ”Från landet”