Följ Eurovision-bubblan »

                 
 
 

 

Krig & fred i Eurovision: Israel-Palestina-konflikten

Publicerad: | Skribent: Adrian

Publicerad


SIGNERAT SCHLAGERMAGISTERN. Nu fortsätter Schlagermagisterns serie om Krig och fred i Eurovision som den här gången tar upp Israel-Palestina-konflikten.

 

1973 introducerades Eurovision för en ny ytterst kontroversiell deltagare – Israel. Landet hade vid denna tidpunkt bara varit självständigt 25 år, och redan varit i krig med alla sina grannländer två gånger. Dessutom hade landet under denna tid också hunnit bli måltavla för mängder av politiska proteströrelser, terrorgrupper och ekonomiska sanktioner. Man var kanske helt enkelt det mest kontroversiella landet i världen. Så, med allt detta i minnet, varför blev detta land en del av Eurovisionfamiljen och hur skulle alla dessa kontroverser få uttryck i tävlingen?

 

Först och främst kan det ju vara värt att påpeka att de israelisk TV varit medlem av EBU sedan 1957…

…och att de inte på något sätt varit de enda medlemmarna ifrån Mellanöstern. Deras grannländer Jordanien och Libanon gick också med redan under 50-talet, och även stora delar av Nordafrika. Faktum är att EBU, även om det är en europeisk radio- och TV-union, kan ta upp medlemmar i hela den europeiska sändningszonen – vilket omfattar hela medelhavsområdet, Kaukasus och till och med delar av Centralasien. Med andra ord fanns aldrig något geografiskt hinder för landet att vara med. Sedan är det värt att påpeka att dessa delar av Nordafrika och Mellanöstern fortfarande var franska eller brittiska kolonier eller protektorat långt efter Andra världskrigets slut. Detta gjorde att många av dessa länder såsom Algeriet, Tunisien, Libanon och inte minst Israel hade nära politiska och kulturella kopplingar till Europa även långt efter att de nått självständighet. I Israels fall så var dessutom befolkningen i huvudsak judiska immigranter från Europa som valt att flytta till det område som skulle bli Israel. På så sätt var Israel mer knutet till Europa än till Mellanöstern när det blev självständigt 1948.

 

Anledningen till konflikten

Anledningen bakom att Israel länge varit föremål för konflikter, har varit att statens födelse inte gick väl hem hos den muslimska befolkningen i närområdet. Efter första världskrigets slut, valde Nationernas Förbund (föregångaren till FN) att ge Storbritannien kontrollen över en stor del av Mellanöstern – utgörande dagens Israel, Palestina och Jordanien. Dessa gick under begreppet “Brittiska Palestinamandatet” och skulle vara fram till 1948. Men det Andra Världskrigets utbrott gjorde att allt fler nu ansåg att den judiska befolkningen borde få rätten att grunda sitt eget land, och med fördel då i det Brittiska Palestinamandatet. Då allt fler judar flyttade dit och började kolonisera området, så blev detta lösningen man valde att gå på. Men samtidigt så hade området redan en stor muslimsk befolkning som funnits där i mer än tusen år, och då Jerusalem dessutom ansågs vara en helig plats för muslimer utbröt våldsamma protester mot beslutet att grunda en judisk stat i området. Den ursprungliga planen som FN lagt fram var att judar och muslimer skulle ges var sin stat i området – Israel och Palestina, och där Jerusalem skulle delas mellan de två för att ge tillträde till de heliga vallfärdsorterna.

Men denna lösning accepterades inte av de muslimska grannländerna och Israel hamnade snart i krig med samtliga av sina grannländer. Tack vare militärt stöd från USA och Storbritannien lyckades man emellertid vinna krigen, även om oroligheterna aldrig avstannade. Palestina utvecklades aldrig till en fullt erkänd stat, och Israel valde istället att själva ockupera stora delar av Palestinas territorium. Detta kritiserades såklart av många, då detta bröt mot FN:s plan för området. Just därför kom konflikten mellan Israel och Palestina (och samtliga muslimska länder i närområdet) att få genklang även i Västvärlden med demonstrationer och protester bl.a. i Sverige. Detta ledde tyvärr även till att terroristgrupper bildades och riktade sig mot Israeliska mål även i utlandet. I 1972 års sommar-OS i tyska München dödades 11 deltagare i den israeliska truppen efter ett gisslandrama – på initiativ av den pro-palestinska terrorgruppen Svarta September. Händelsen blev startpunkten för en ny epok, där terrorhandlingar ersatt krig som uttryck för konflikten.

 

Det är i dessa omständigheter som Israels Eurovisionkarriär drar igång

Under våren innan terrorattentaten hade den israeliska sångerskan Ilanit och hennes dåvarande duopartner Shlomo Tzach besökt Tyskland för spela in ny en ny skiva tillsammans. Under inspelningarna fick de plötsligt förfrågan att representera Västtyskland i Eurovision – ett attraktivt erbjudande som duon var mycket intresserade av. Dittills hade få israeliska artister synts i Europa (bland annat Carmela Corren och Esther Ofarim, båda 1963), och ett Eurovisionframträdande hade definitivt öppnat en ny marknad för israelisk musik. Dock ville de hellre representera sitt hemland och började övertala det israeliska TV-bolaget IBA att ansöka om en plats i Eurovision. Emellertid rann tiden ifrån dem, och när deadline för inlämning av bidrag till Eurovision 1972 hade passerat så hade man ännu inte kommit överens. Istället togs beslutet att Israel skulle delta året därpå, och att Ilanit ensam skulle representera landet i premiären. Låten “Ey Sham” skrevs och skickades in som Israels bidrag till 1973 års Eurovision i Luxemburg.

 

Men efter terrordåden i München året innan så var förutsättningarna lite annorlunda. Arrangörerna i Luxemburg såg Israels inträde i tävlingen som en enorm säkerhetsrisk och befarade ännu ett blodigt terrordåd – mitt under livesändning. Därför vidtogs alla åtgärder som kunde tänkas – Ilanit fick ha skottsäker väst under sina scenkläder, säkerhetsvakter med automatgevär placerades över hela området och publiken i salen fick tydliga instruktioner att sitta ned för att inte riskera att bli skjutna. Nervositeten var alltså på topp i Luxemburg 1973! Ändå gick allt problemfritt, och Israel slutade 4:a på sitt första försök.

Året därpå var säkerhetspådraget något lugnare, när landet representerades av bandet Poogy. Detta skulle bli den första mer politiska låten ifrån Israel och hette “Natati La Khayay” (Sv: “Jag gav henne mitt liv”). Kvinnan i texten kan tolkas som vem som helst, men enligt bandmedlemmarna är det den dåvarande israeliska premiärministern Golda Meir som syftades på. Låten är en kritik mot henne och hennes ställningstagande mot en palestinsk stat, och syns bäst i raden:

 

Om hon vägrar – finns inget hopp

 

Tävlingen förbjuder som bekant politiska texter, så låten förklär budskapet som romantik snarare än politik.

 

Israels bidrag kom i fortsättningen att väljas genom en nationell uttagning

Detta gjorde att liknande politiska bidrag fick svårt att nå Eurovision. Man ville gärna tona ned konflikten med Palestina, och istället blev det fredsbudskap som Israel lyckades bäst med. Fredshymnen “Halleluya” markerade landets andra raka vinst i tävlingen 1979, ett bidrag som gruppen Milk and Honey framförde i Jerusalem International Convention Center – inte många meter ifrån den omstridda gränsen till Palestina. Många arabländer valde att bojkotta 1979 års Eurovision just då det skulle sändas ifrån Israel och Jerusalem. Marocko – hade exempelvis redan 1978 planerat att debutera i tävlingen, men hann inte få fram ett bidrag innan deadline. När sedan Israel vann i Paris det året tvingades Marocko att ställa in alla sina Eurovisionplaner för 1979 efter påtryckningar från övriga muslimska länder. När Israel ställde in både sitt deltagande och värdskap för 1980 års tävling så tog Marocko dock initiativ direkt och debuterade i tävlingen. 1981 var ju dock Israel tillbaka igen, och Marocko drog sig ur.

 

Ett annat intressant år är 1983

Anledningen är att Eurovision detta år hölls i München, d.v.s. samma stad där den israeliska OS-truppen 11 år tidigare hade drabbats av OS-historiens blodigaste terrordåd. Israel valde därför att skicka ett bidrag med titeln “Hi”, som översatt till svenska betyder “Vid liv” – en direkt referens till terrordåden. Artisten som framförde låten var Ofra Haza – som blev känd som mellanösterns svar på Madonna. Bidraget blev snabbt en “Dark horse” i tävlingen och den israeliska delegationen besökte även koncentrationslägret Dachau under sin vistelse i Tyskland – vilket blev mycket omskrivet. Detta gav ännu  mer tyngd till låttextens budskap om ett folk som inte kan kuvas:

 

Jag är vid liv, liv, liv. Nationen Israel är fortfarande vid liv. Detta är sången min farfar sjöng för min far igår, och idag är det jag.

 

Bidraget slutade 2:a och är än idag en klassiker i Israel. Nästa gång Israel skulle vara med i toppen igen var 1991, då man skickade det äkta paret Duo Datz till Eurovision med bidraget “Kan”. “Kan” kan översättas med “Här” och var till synes ett oskyldigt och dansvänligt popnummer, men texten var ett direkt ställningstagande i Israel-Palestinakonflikten. Eller, snarare ett förklätt budskap, eftersom förbudet mot politiska bidrag ännu gällde. Låttexten är en kärleksförklaring till landet eller snarare marken som Israel och huvudpersonerna tar i anspråk:

 

Här föddes jag, här föddes mina barn. Här byggde jag mitt hem med mina egna två händer. Här är du också med mig och här är alla mina tusen vänner. Och efter två tusen år, ett slut på min långa vandring.

 

Det är rätt svårt att inte se detta som ett inlägg i debatten om Israels bosättningspolitik, och den omstridda ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem – områden som enligt FN ska tillfalla Palestina men som sedan 60-talet i princip blivit en del av Israel. Detta gick dock hem i stugorna och låten slutade på 3:e plats i Rom.

 

Kritik hemifrån

När vi emellertid går in på 2000-talet så blir Israels bidrag allt mer “pro-palestinska”, vilket leder till en mängd kritik hemifrån. Ett riktigt debacle inträffade 2000 i Stockholm, då bandet Ping-Pong representerade landet med låten “Sameyach” (Sv: “Var glad”). Bidraget var från början menat som ett skämt, men gick som en raket genom den 83 bidrag långa israeliska uttagningen. Låttexten handlar om att hur sångerskan var så deprimerad, att hon till slut skaffade sig en pojkvän i Damaskus som hon “vill göra DET med hela dagen lång”. Till detta kom en musikvideo där bandmedlemmarna gjorde sexuella anspelningar med gurkor och var iklädda bl.a. traditionella syriska huvudbonader (Damaskus ligger ju i Syrien). Det kan då vara värt att nämna att Syrien då sedan en tid tillbaka legat bakom ett gerillakrig mot Israel i Libanon, som under våren 2000 varit så blodigt att Israel tvingats dra sig tillbaka. Detta ledde till att gruppen fick en del inhemsk kritik ifrån vissa politiska håll, men blev ingen större skandal.

När gruppen däremot, under repetitionerna i Stockholm, viftade med den Israeliska och Syriska flaggan på scenen mitt under numret så blev kritiken hemifrån massiv. Det israeliska TV-bolaget beslöt att dra in all finansiering för gruppens deltagande, vilket gjorde att de fick betala sin vistelse i Stockholm på egen hand. Gruppen svarade dessutom i intervjuer att de strävade efter fred, och såg sig själva som modernare, mer progressiva israeler. Hur det än var med det, så tyckte inte Europa om detta fredsinitiativ, som slutade på 22:a plats av 24.

 

2002 satsade man istället på en mer traditionell fredsballad

Och det blev låten “Light a candle” med Sarit Hadad som var ett mer handgripligt försök att sprida ett fredsbudskap, men lyckades inte nå in i Europas hjärtan. Trots det gjorde man nya försök med fredshymner, både 2004 (David D’Or“Leha’amin”), och 2006 (Eddie Butler“Together we are one”). Faktum är att fredshymner blev en sådan stapelvara från Israel, att man började skämta om det. Kanske var det därför man 2007 valde att istället skicka en “krigshymn” eller vad man nu ska kalla det. Gruppen hette Teapacks och bidraget “Push the button” som i princip handlade om hur världen kommer att gå under p.g.a. alla maktgalna politiker. Man lyckades t.o.m. göra direkta referenser till Ofra Hazas “Hi” från 1983:

 

Kanske är det för magstarkt. Vi borde sjunga sånger om palmer – ökensånger utan flaggor: Jag är fortfarande vid liv, liv, liv. Och om det ändå fortsätter vara läskigt, bara då kommer jag säga: Jag ska trycka på knappen!

 

Med “sånger om palmer” menar man här fredssånger, kan tilläggas. Helt plötsligt ser vi att detta är en satir på alla fredshymner landet kommit med i Eurovision! Poängen är att krigen kommer fortsätta ändå trots alla fina ord. Europa däremot, var inte så hajpade på denna hip-hop/rock-plojlåten och låten missade finalen i Helsingfors.

 

Ett senaste försök på fredstemat

Det senaste försöket på att återta rollen som fredsförespråkare tog Israel 2009 när de skickade Noa och Mira Awad till Eurovision med låten “There must be another way”. Det verkligt spektakulära var att Mira Awad hade palestinsk bakgrund och framförde sin del av bidraget på arabiska – vilket var första gången som Israel skickat ett bidrag delvis på arabiska. Detta sågs som symboliskt viktigt, och mottogs mycket varmt i Moskva. Låttexten i sig är en klassisk vädjan om fred, som lika gärna kunde varit skriven av Ralph Siegel:

 

Vi kommer att gå en lång väg, en väldigt svår väg, tillsammans mot ljuset. Dina ögon säger att all rädsla kommer försvinna och att när jag gråter, gråter jag för båda.

 

Bidraget slutade visserligen på 16:e plats i Moskva, men markerade höjdpunkten på Israels fredssträvanden i Eurovision. Dock var det först 2019 som vi fick se slutpunkten på Israel-Palestinakonfliktens inverkan i tävlingen, då isländska Hatari gjorde hemmapubliken vansinnig genom att vifta med palestinska flaggor i green room under livesändningen i Tel Aviv. En skarp varning blev straffet från EBU, som såg detta som ett politiskt budskap – vilket Hatari också menade att det var.

Ironiskt nog är detta, den senaste handlingen, också det enda tillfälle då en annan nations representanter uttryckt en åsikt i Israel-Palestinakonflikten. Palestina har ju, som bekant, aldrig deltagit – vilket gjort att Israel varit ensamma som språkrör om konflikten i Eurovision. Å andra sidan har de ju tidvis varit duktiga på att kritisera sig själva också, vilket gör denna långa och svårhanterade konflikt till en mycket intressant influens i Eurovisionhistorien.

 


Kommentera

 
 

 
 
 

  Bookmark and Share Tillbaka till toppen
Aktuellt

Nyheter

Eurovision 2022

Inför ESC 2022

Best of Nationella 2022

Om oss


 
Sök på sajten
 

 
 



Om ESC-Panelen

ESC-Panelen är ett forum om Eurovision Song Contest, Melodifestivalen och andra länders nationella uttagningar.
Vi skribenter i panelen är ett gäng Eurovision-intresserade personer i varierande åldrar och med skilda preferenser inom musiksmak. Den gemensamma nämnaren är att vi alla delar en stor förkärlek till Eurovisionen, och att vi tillsammans bevakar tävlingen året om. Vi delar med oss av bland annat nyhetsuppdateringar, projekt, länktips, topplistor och recensioner.

Gilla och följ oss gärna i våra sociala medier! Du hittar oss på Facebook, Instagram, Twitter och YouTube.

Har du några frågor, funderingar och/eller vill du tipsa oss om nyheter? Skicka i så fall ett mejl till info@escpanelen.se



Musiktips

För alla er Eurovision-fantaster vill vi tipsa om musikkanalen ESCRadio som spelar Eurovisionmusik dygnet runt, året om. Dessutom sänder kanalen Radio International direktsända program om Eurovision en gång i veckan.


Personalinloggning
Tillbaka till toppen

ESC-Panelen