Nostalgi med Schlagermagistern – Finaler att minnas

MELODIFESTIVALEN 2021. Under de 20 år som Melloturnén varit igång har väldigt mycket förändrats. Vi har fått se fler värdstäder, fler arenor, fler artister, höra fler låtar, fler genres och vi har fått vara med om fler spännande röstningar, fler mellanakter och fler programledare. Allt som allt så blir det helt enkelt mer av allt! Men en sak har Melloturnén inte ändrat på – i alla fall inte så mycket: Finalen.

 

Finalen var det enda momentet i tävlingen som i princip stod oförändrat när Melloturnén startade 2002, och har sedan dess i princip enbart fått kosmetiska ändringar. Man ska ju vara noga med att poängtera att under tiden före Melloturnén utgjordes Melodifestivalen ju enbart av finalen – inga deltävlingar eller andra chanser (med undantag för några enstaka upplagor). Tävlingen bestod oftast om tio bidrag, där vinnaren utsågs genom en juryomröstning eller en kombinerad jury- & telefonomröstning (fr.o.m. 1999). Detta är ju ett upplägg som vi känner igen, och som i princip gäller även idag – med undantaget att vi numera har 12 bidrag i final, att jurygrupperna är internationella och att telefonröstningen i huvudsak sker med Melodifestivalens officiella mobilapp. Men detta är teknikaliteter i sammanhanget, för Mellofinalen har inte ändrats mer än så under de senaste 45 åren. Trots att allting är som vanligt, så kommer dock då och då sådana där spännande ögonblick som man trodde tillhörde det förflutna. Bröstchocker, röstningskaos, kupper och poäng-dramor – allt kan hända i en Mellofinal. Så varför inte gotta sig lite i schlagernostalgi igen, och minnas tillbaka på ett gäng finaler från Melloturnéns historia?

 

1 mars 2002, Globen i Stockholm

Finalen i den första Melloturnén var såklart väldigt speciell, även om upplägget var bekant. Mest uppseendeväckande var såklart inramningen, då den hölls i Globen – Sveriges största inomhusarena. Nu var det visserligen inte första gången som Melodifestivalen hölls där, för redan 1989 gjorde man det fast på ett halvmisslyckat sätt. Då hade man svårt att fylla ut alla platser för intresset att vara publik i Melodifestivalen var inte så stort bland allmänheten på den tiden. Denna marskväll 2002 däremot, hade man inte det problemet! För första gången så var nu Globen fullsatt i en Mellofinal, och blev den dittills största publik att se Melodifestivalen live. Häftigt! Men i övrigt var det bara en sak som var annorlunda jämfört med tidigare år: nämligen att alla bidrag redan hade framförts minst en gång tidigare – och var således redan kända för allmänheten. Tidigare hade man som tv-tittare bänkat sig framför Melodifestivalen i hopp om att man skulle få höra något man gillade och i sådana fall ringa in sin röst och vänta tills resultatet avslöjades för att se om ens favorit vann. Hade man otur så kanske man inte hittade något bra bidrag att rösta på, utan bytte kanal och såg på nått annat istället. Men sedan denna kväll 2002 så har de allra flesta TV-tittarna redan hört och sett bidragen långt innan, och har ofta redan en favorit som man har bestämt sig för att rösta. På så sätt kan man säga att Mellofinalen 2002 var den första finalen som saknade den där klassiska Mello-mystiken; kommer det vara med någon bra låt? Kommer rätt låt att vinna? Från och med 2002 hade vi ju nu tämligen bra koll på startfältet redan innan och folk har ett gott hum om vem som nog skulle vinna. ”Fel låt vann” var från och med nu en ovanlig löpsedelsrubrik.

Så vem skulle vinna? Jo, det var såklart Afro-Dite! Med sin ”Never let it go” så blev gruppen den första afrosvenska artisten att vinna Melodifestivalen, tillika blev bidraget det första engelskspråkiga bidraget att vinna – då 2002 var första året som bidrag fick framföras på valfritt språk. Med glittriga silverklänningar ”shakeade” de hela Sverige i sin discodänga, och både jurygrupper och TV-tittare gav dem sin förstaplats. En solklar vinnare! Samtidigt vill jag ju lyfta fram en doldis denna kväll, en av mina stora favoriter Javiera. Hon var en sångerska med sydamerikanskt ursprung som debuterat i Melodifestivalen redan 2000 med låten ”Varje timma var minut. I 2002 års Mello så ställde hon upp med bidraget ”No Hay Nada Màs”, som framfördes både på spanska och engelska, något som var rätt vanligt i början på 2000-talet. Detta var en ovanlig låt, som innehöll tydliga tendenser av etno- och latinopop, men var samtidigt en ballad – i upptempo! En ovanlig pärla, om man frågar mig. Låten gick dock de flesta tittarna förbi för, för hon fick inga poäng i telefonomröstningen. Men juryn gillade låten och i juryomröstningen slutade bidraget 2:a! I slutresultatet blev hon 6:a, vilket ändå var ett fall framåt för henne. Hon skulle fortsätta producera musik under ett par år, men kämpade länge med anorexia – som slutligen besegrade henne. Hon avled 2018 i sviterna av den sjukdomen. En artist väl värd att minnas!

 

20 mars 2004, Globen i Stockholm

Vissa finaler är minnesvärda nästan enbart på grund av vinnarna. 2004 var ett sådant exempel, då det var året då Lena Philipsson äntligen skulle vinna Melodifestivalen efter 3 misslyckade försök! ”Det gör ont” hade skrivits av en annan veteran som aldrig heller fått vinna Melodifestivalen – Thomas ”Orup” Eriksson. Och det var nog få som inte ville unna denna duo en riktig vinst. Lena hade sina största framgångar i Mellon på 80-talet med ”Dansa i Neon”,”Kärleken är Evig” samt ”Om igen”, och faktum är att hon flera gånger var nära att vinna, men föll på den försmädliga mållinjen. Under 1990-talet lyste hon med sin frånvaro som artist i Melodifestivalen, men skrev istället ett par bidrag som var mycket nära seger bl.a. ”Det svär jag på” med Arvingarna 1999. Hennes comeback som artist i Mellon var därför lite oväntad, men redan 2003 hade vi kunnat se henne i Mellon i rollen som programledare tillsammans med Charlotte Perrelli och Mark Levengood i deltävling 1. Inför 2004 var det SVT som drog in hennes som tävlande artist igen, men då som en av fyra ”jokrar” – d.v.s. bidrag som inte valts ut av urvalsjuryn utan som fått specialinbjudningar av SVT. Tack vare samarbetet med Orup så var ”Det gör ont” en given favorit i finalen – och vann både tittarnas och juryns förstaplatser! Det kanske mest minnesvärda förutom Lena själv, var hennes mickstativ – som p.g.a. den suggestiva koreografin kom att hamna i centrum i scennumret. Faktum är att mickstativet blev så uppmärksammat i efterhand, att den blev återkommande huvudperson i pausunderhållningen under 2006 års Melloturné – som ju Lena ledde som programledare.

Lena PH i all ära, men om man ska lyfta fram något annat denna kväll – så var det snarare den galna drag-showen som After Dark bjöd på. ”La dolce vita” blev på något sätt en symbol för hela schlagercirkusen, inte bara för 2004 utan för all framtid! Med Christer Lindarw som sångare och Lasse Flinckman i rollen som ”Anita Ekberg” lyckades de både göra avancerade associationer till den legendariska storfilmen ”La dolce vita” från 1960, och samtidigt skapa en monsterhit bland Sveriges dagisbarn. Ett till perfektion koreograferat bidrag, som förde drag-showen till de svenska vardagsrummen! Vilken klassiker!

Innan vi lämnar 2004 års final – så är det värt att titta lite närmare på jurygrupperna. Detta år fick vi nämligen inte höra rösterna avlämnas av juryordförandena runt om i landet – utan av en samling f.d. deltagare i Expedition Robinsson! Jodå, nog skulle alla jurypoängen delas ut av dokusåpastjärnor detta år. Vi fick se storheter som Martin Melin, Zübeyde Zimsek, Alexandra Zazzi och Åsa Vilbäck läsa upp poängen. Vilka tider!

 

14 mars 2009, Globen i Stockholm

Detta års final blev en helt sjukt spännande historia – som vi snart ska grotta ned oss i. Det hade också ett av tidernas mest populära och kontroversiella mellanakter – då Grotesco framförde ”Tingaliin (Russian Bass-Lovers Remix) ” och gjorde ryska politiker fly förbannade. Men finalen var också intressant utifrån ett större sammanhang. 2009 var nämligen året då det gamla röstningsupplägget med regionala svenska jurygrupper började luckras upp för första gången.

Anledningen till att det sker just 2009, är ett bevis på hur höga krav svenska folket faktiskt har på sina Eurovisionbidrag. För även om Sverige mellan 1999 och 2006 hade presterat en vinst, tre 5:e platser, och totalt sju topp-10 placeringar i Eurovision – så hade både 2007 och 2008 års bidrag floppat rejält, med två 18:e platser i finalen. Värst av allt var att vi då skickat folkhjältar som The Ark och Charlotte Perrelli – utan att det verkade hjälpa! Givetvis var klagomålen många, det var ju faktiskt en stukad nationell stolthet det handlade om! SVT började därför syna Melodifestivalen i sömmarna, och drog slutsatsen att man tappat kontakten med omvärlden – man hade låtit sig springas om av öststaterna som nu producerade bättre låtar och mer attraktiv musik än Sverige. För att komma till bukt med detta så behövde man först få in ett internationellt perspektiv i finalen, något som kunde ge tittarna en indikation på vad Europa skulle kunna rösta på.

Därför valde SVT att införa en ny jurygrupp i omröstningen – den internationella jurygruppen. Här skulle en samling europeiska storheter, med bl.a. tidigare ESC-vinnaren Marija Serifovic i spetsen, få rösta på samma villkor som medlemmarna i de svenska regionala jurygrupperna. Observera dock att de regionala jurygrupperna alltjämt var kvar, men nu alltså tillsammans med en ny jurygrupp. I sammanhanget så hade den internationella jurygruppen väldigt lite inflytande – man stod ju bara för en dryg tolftedel av jurygruppernas poäng. Men tanken var ju att man skulle påverka tittarna – och få dem att rösta lite mer internationellt. Detta tänkte man åstadkomma genom att låta den internationella jurygruppen annonsera sina röster tidigt under finalen och hålla telefonslussarna öppna ett bra tag efteråt så att folket kunde låta sig påverkas innan de ringde in sina slutliga röster. Men i slutändan röstade svenska folket på HELT andra bidrag än den internationella juryns favoriter. Faktum är att detta års final är exceptionellt i hur stor skillnad det var mellan jurygrupper och tv-tittare! Aldrig för har man varit så lite överens, vilket ledde till en av de mest galna omröstningarna någonsin.

Till att börja med så fanns EN stor favorit: Måns Zelmerlöw med ”Hope and Glory”. Jag tillhör den minoritet som tycker att just den låten faktiskt är hans bästa Mello-bidrag, men jag inser att det alltså är en ganska ovanlig åsikt. Till skillnad från övrig Måns Z-bidrag så är det väldigt dansfokuserat just i detta bidrag, och lägg därtill en gnutta James Bond-vibbar så får man ju ”Hope and Glory”. Men det var ju inte Måns’ år, även om både media och spelbolagen trodde det. För att inte nämna de regionala jurygrupperna – där Måns gavs en klar ledning i omröstningen. Men hos den internationella juryn gick det inte lika bra för honom, där fick han nöja sig med 6 poäng (d.v.s. fjärde plats), medan 12-poängaren gick till Sarah Dawn Finer och bidraget ”Moving on”. Detta blev ju sedermera något av en klassiker, inte minst p.g.a. den enorma krananordning som lyfte upp Sarah i låtens crescendo. Ännu idag är nog detta Sarahs mest minnesvärda låt – trots att den slutade 6:a i slutresultatet och därmed gick sämre än hennes debutbidrag ”I remember love” 2007. Sorgligt nog var 2009 också senaste gången som Sarah tävlade på Melloscenen. Men hade den internationella juryn fått bestämma så hade hon alltså vunnit Mellon 2009! När samtliga juryröster var räknade (regionala jurygrupper + Int. Juryn)  ledde Måns Z med 96 poäng, och med Sarah Dawn Finer som god tvåa på 75 poäng. Sedan ska man påpeka att det fanns ännu en joker med i leken, som låg strax bakom Sarah efter jurygruppernas röstning: Alcazar med ”Stay the night”. Ironiskt nog så var detta det Alcazarbidrag som i efterhand blivit mest ihågkommet – och som Alcazar fått spela flest gånger på nostalgikonserterna. Låten har liksom blivit synonym med Alcazar som grupp – en blandning mellan disco, pop och house – med ett extremt färgglatt och välkoreograferat scennummer. Hur kunde inte detta vinna? Svårt att förklara – men jurygrupperna hade dem i alla fall på 3:e plats. Men upp till Måns var det rätt långt, så nog kändes det väl som att tävlingen var rätt avgjord?

Nej, för när folkets röster började räknas upp så satt man snart med hakan i golvet. Man började med att ge sin lägsta poäng (12 poäng) till Sarah Dawn Finer. Alltså samma Sarah som vann internationella juryns omröstning, och som fram tills nu hade legat tvåa! Uppenbarligen hade alltså tittarna inte alls tagit till sin de internationella experternas råd, utan placerat henne som 7:a i sin omröstning! Nu kunde ju tydligen allt hända. Sedan delades 24 ut till H.E.A.T. – som också varit med i toppskiktet hos jurygrupperna. Men nästa poänguppsättning skapade rejält rabalder – då ENBART 48 poäng (d.v.s 5:e plats hos folket) gick till Måns Zelmerlöw. Han som alltså var spelbolagens, medias och jurygruppernas favorit missade alltså vinnarchansen! Vi minns alla den där ledsna minen som han gjorde när resultatet ropades ut, som etsat sig fast som en av Mellohistoriens mest besvikna ögonblick. Oavsett vad man tyckte om låten, så kände man garanterat Måns’ smärta just då!

Men mer drama väntade. Alcazar fick nästa poänguppsättning, d.v.s. 72 poäng, trots att de också brukade tillhöra folkets favoriter. Emellertid var det en annan grupp, nämligen E.M.D. med ”Baby Goodbye” som norpade folkets 3:e plats och således 96 poäng. Nu var ju både Danny, Erik och Mattias superkändisar tack vare Idol, och deras unga fans var så många att det var svårt att räkna bort dem ifrån segern. Men jurygrupperna hade inte varit några stora fans av dem, och placerat dem på 6:e plats. De borde varit långt borta från toppen, men tack vare tv-tittarna så var de nu med i topp-3! Men vilka skulle då få de två toppoängen ifrån folket??? Uppenbarligen kunde de gå till vem som helst! Samtliga av juryns toppbidrag var nu borta från vinnarchansen – men ännu fanns några bubblare kvar. En av dem som i alla fall hade fått hyfsat med poäng ifrån juryn var Caroline af Ugglas – som hade chockat sig genom Andra chansen till finalen med bidraget ”Snälla snälla”. I sann Janis Joplin-stil hade hennes smärtsamma bluesballad smugit sig på och tydligen charmat många tv-tittare. För som en blixt från en klar himmel så landade folkets näst högst poäng, 120, hos henne. Alla, inte minst hon själv blev chockade! Det här var ju inte ett bidrag som nämnts som en vinnarkandidat! Hur kunde den då plötsligt krypa upp i en klar ledning, nu när enbart en poänguppsättning fanns kvar att ges ut? Och skulle den poängen ges till någon som skulle kunna gå om henne och upp till vinnarplatsen? Ja, bland de som hade chansen fanns bl.a. Agnes Carlsson som ju faktiskt var en etablerad Idol-stjärna, och som hade en världshit på G. Hon var också den som hade fått flest poäng av juryn, av de bidrag som var kvar. Kunde hon kanske ta hem det?

”Och 144 poäng, tittarnas högsta, går till…. MALENA ERNMAN med ”La Voix”!!!!” Eh, va? Malena var borträknad från början – en pop-opera-låt á la Fredrik Kempe, som på alla sätt och vis borde ses som ett musikexperiment – hade nu vunnit! Ingen hade räknat med detta, och i synnerhet inte efter att jurygrupperna placerat ”La voix” på 8:e plats! Den internationella juryn hade endast gett henne 1 poäng! Med all logik så borde hon varit borträknad från segern redan då – men tydligen så hade pop-operan gått hem i stugorna, och denna kända svenska mezzosopran skickades till Moskva för att representera Sverige. Själv minns jag att jag satt på kanten på fåtöljen framför TV:n med vidöppen mun. Vad hände!!? Visst, jag var lite besviken då min favorit Måns inte vann, men det fanns ändå en viss glädje i chocken. Det är inte varje dag en skräll av dessa dimensioner sker i en Mellofinal!

Med facit i hand så inser man att startfältet i finalen 2009 var oerhört jämt. Både ”La voix” och ”Snälla snälla” stack ut fullständigt, och var de klart mest intressanta bidragen. Malena var bara den som drog det längsta strået i en mycket jämn omröstning. Emellertid så gick det ju inte speciellt bra i Eurovision, vilket vi ju faktiskt fick en föraning om av den internationella jurygruppen. SVT hade således mycket att tänka på inför 2010.

 

12 mars 2011, Globen i Stockholm

2011 års final blev, på många sätt, den första moderna finalen i Melloturnéns historia. Det var först denna kväll som de sista resterna av det gamla röstningsupplägget slopades och de internationella jurygrupperna tog över helt. Det var också denna kväll som tv-tittarnas röster återgavs proportionerligt för första gången, en reform som i framtiden skulle få mycket stor inverkan på resultatet. Men inledningsvis är det kanske värt att nämna att SVT inför Mellon 2011 satt i rejäla kval, för att inte säga krisläge!

Sverige hade 2010 för första gången missat ESC-finalen, då Anna Bergendahl slutade 11:a i sin semifinal. Det var med råge Sveriges sämsta insats i Eurovision någonsin, och nu höjdes krav på att helt ändra om i Melodifestivalens upplägg. En av de stora problemen, inte bara 2010 utan även åren innan, var att de svenska jurygrupperna generellt tenderade att rösta på samma låtar som tv-tittarna – medan de internationella jurygrupper som också funnits med hade haft helt andra favoriter. Eftersom de internationella jurygrupperna inte hade haft något stort inflytande så vann alltid folkets och de svenska jurygruppernas bidrag – vilket resulterade i dåliga resultat i ESC. För att ändra på detta så valda SVT nu att ta bort de svenska jurygrupperna och ersätta dem med internationella jurygrupper. De svenska regionala juryerna hade helt enkelt tjänat ut sitt syfte, och nu behövdes istället utländska musikexperter som kunde ge den internationella inputen som tävlingen behövde.

De internationella jurygrupperna tog nu över en halvan av finalpoängen, och var 11 till antalet – precis lika många som de regionala svenska jurygrupperna en gång varit. Detta år fick de dock inte läsa upp sina poäng själva, utan detta gjordes ifrån arenan av Adam Alsing som gjorde flera inhopp som hjälpreda och sidekick i Melodifestivalen detta år. Den andra halvan av poängen tillhörde såklart tv-tittarna, men för första gången skulle de fördelas proportionerligt utefter hur många procent som varje bidrag hade fått av tittarna. Därför skulle tittarnas poäng inte längre delas upp i klumpsummor  om 12, 24, 48 upp till 132 poäng – utan exakt utefter procentsatserna för varje bidrag. Eftersom tittarna hade 473 poäng att dela ut totalt, innebar detta nu att om ett bidrag fick 5% av rösterna så skulle det få 5% av de 473 poängen som skulle delas ut – alltså 23 poäng. Detta innebar att om TV-tittarna var överens om sin favorit så kunde det bidraget potentiellt få mycket mer poäng än de 132 som förut var maxpoängen. Å andra sidan kunde tv-tittarna också vara mycket oense, vilket kanske kunde göra att deras favoritbidrag fick mindre än de 132 poängen. Denna flexibilitet kunde alltså ge tv-tittarna mer makt om de var överens – men också mindre makt om de inte var överens. Detta är i grunden samma system som vi använder idag!

2011 års slogan i Melodifestivalen var ”Rätt låt måste vinna”, och nog hade SVT satsat allt på detta. Man hade hårdsatsat på bra bidrag genom att handplocka artister och låtskrivare, men samtidigt haft siktet inställt på internationellt gångbar musik. Resultatet blev att Eric Saade stod som vinnare med bidraget ”Popular”, en låt skriven av Fredrik Kempe. Nu var Eric storfavorit långt i förväg, för året innan hade han fått en monsterhit med ”Manboy” som slutade 3:a i Mellofinalen 2010. Hans comebackbidrag ”Popular” är lite av ett älska/hata-bidrag som fortfarande delar svenska folket, men det var ett bidrag som gjorde allting rätt när det begav sig. Musiken var modern elektronisk dansmusik, Eric är en bra sångare, scennumret är välkoreograferat, men framförallt fick vi se något så ovanligt som fönsterkrossning! Man fick beställa specialtillverkade glasrutor för att Eric skulle kunna ha sönder dem i scennumret – och därmed utsatte Eric sig för en viss skaderisk. Efter varje framförande fick han därför alltid genomgå en ögonundersökning för att se ifall han fått glassplitter i ögonen. I finalen så hade han faktiskt fått det! Tur att det var lätt att få ut. Numret är på så vis ett av de mest avancerade och framförallt farligaste scennumren vi har sett på Melloscenen!

Största utmanaren till Saade, var Idol-kändisen och tidigare EMD-medlemmen Danny Saucedo. Hans bidrag, tillika hans första solobidrag hette ”In the club”, som visserligen blev mobbat av nöjesjournalisterna för att vara för mycket ”tuggummipop” och ”wannabe-clubbing”, sågs som det enda riktiga hotet mot ”Popular”. Danny, som vi vid det här laget känner till väl, gillar ju att dansa även han – och plockade således in ett rejält crew, och faktiskt även en helt egen ”Club”. Eller nåja, det var ju en kuliss, men det var första gången som en kuliss hade använts på det sättet för att skapa ett separat ”rum” på scenen. Snyggt alltså! Dannys coola bidrag gjorde avtryck – men räckte inte ens för att hans egen brorsa skulle våga satsa pengar på honom, något vi fick höra inför bidraget när artisternas anhöriga skulle intervjuas. Hans pengar låg istället på Saade!

Och i den allra första moderna omröstningen så var det också mycket riktigt Eric Saade som gick vinnande ur spelet. De internationella jurygrupperna var lite splittrade, men placerade Eric som 1:a och Danny som 2:a. Dessa två bidrag var de enda som fick poäng ifrån samtliga jurygrupper – men bara 2 poäng skiljde dem åt på resultattavlan! Sanna Nielsen kom 3:a i juryomröstningen med låten ”I’m in love”, ett förvånansvärt starkt bidrag som faktisk nu såg ut att ha en chans på en topplacering! Men när TV-Tittarnas röster nu började avlämnas fick hon bara 8,2% av rösterna och därmed 39 poäng av tittarna – vilket räckte till en slutlig fjärdeplats. Hon skulle ju få sin revansch tre år senare! I duellen mellan Eric och Danny så visade det sig att de hade ca 40% av tittarnas röster att dela på. Vem skulle få flest? Det blev Dannys poäng som lästes upp först – och han fick bara 14,9 % av de kvarvarande rösterna (d.v.s. 70 poäng), vilket således innebar att Eric fått 23,7% och därmed stod som vinnare med god marginal. Här märkte vi snabbt att det nya sättet att avlämna rösterna på inte var så spännande – och i framtida Mellofinaler så skulle man avstå från att ropa ut tvåans poäng – för att istället ställa de två sista kandidaterna sida vid sida och utropa en av dem till slutlig vinnare.

Men ändringarna i Mellon 2011 var ändå så framgångsrika att man gjorde dem permanenta. Detta fick man kvitto på när Eric lyckades ge Sverige en tredjeplats i Eurovision i Düsseldorf senare i maj, vilket då var Sveriges bästa placering sedan Charlotte Nilsson (nu Perrelli) vann 1999. Han var dessutom bara en handfull poäng ifrån att vinna hela tävlingen, om in Azerbajdzjan och Italien gått om honom i slutet av röstningen. Från detta år och fram tills nu har Sverige huserat där någonstans i Eurovisions topp-5, och om man vill så går det nog att härstamma det ifrån de ändringarna som skedde i Mellon just 2011. Vi blev mer internationella, mer proffsiga och mer prestationsbenägna! Detta var frukten av Melloturnéns hårda arbete att förvandla Sverige till ett musiktokigt land. Och där är vi nu. Så till er alla: Glad Mellofinal!

 


 

Kommentera