Bilder från genrepet av Melodifestivalsfinalen 2016. Foto: ESC-Panelen.
KRÖNIKA. Snart är år 2016 passé och vi går in i ett nytt år med spännande händelser. Vi talar såklart om Melodifestivalen 2017 som kommer om lite drygt en månad. Vilka blir favoriter denna gång, vem tar hem segern i Friends och kommer denne göra en lex Frans eller en lex Stenmarck á la Kiev? Innan vi går in på det är det som sagt tid att sammanfatta hur Melodifestivalåret 2016 har varit och det ska nu Panelens egen Schlagermagister – Adrian – göra!
I december 2015, så summerade vi ett guldår i svensk schlagerhistoria. Måns Zelmerlöw hade tagit hem Sveriges 6:e ESC-vinst genom tiderna, och Sveriges andra vinst på 4 år! Vi gick alltså nu in i en ny och okänd fas i svensk schlagerhistoria: Att förvalta en vinst som en Eurovision-Stormakt. Enbart Irland hade lyckats med detta förut (1992-1994) – och de gjorde det dessutom så bra att ingen nutida människa, i sina sinnes fulla bruk, någonsin skulle ens drömma om att slå deras bedrift. Vad skulle vi svenskar göra 2016 för att sätta vårat avtryck i historien? Allting verkade hängde på vinnaren i Melodifestivalen. Risken fanns ju att svenska folket hade blivit schlagertrötta – och Melodifestivalen bara vaskat fram en ny Robin Stjernberg, med en efterföljande 14:e plats i Eurovision och en klapp på axeln som resultat. Men risken (ja – RISKEN) fanns också att flytet fortsatt med en ny svensk supervinnare och en potentiell storslam i Globen – och Irlands rekorddagar hade blivit överglänsta för all framtid. Visst hade en vinst på hemmaplan varit allas våta dröm, men samtidigt hade det sannolikt lett till ännu mer tandgnissel bland europeiska tittare och fans – och hot om fler avhopp från tävlingen. Så vad skulle vi våga hoppas på inför 2016?
Melodifestivalen 2016 skulle komma att bjuda på mycket musikaliskt godis, men faktum är att det kanske mest minnesvärda inte skulle komma från någon låt, utan på sätt och vis snarare från avsaknaden av en låt! Det blev i slutändan en Melloturné präglad av skandaler, politik och generationsväxlingar.
Skandalernas år
Det är faktiskt svårt att överdriva hur katastrofalt dåligt Melodifestivalen 2016 började. Första deltävlingen skulle ju bli en storslagen freakshow, där Ace Wilder redan stod med ena foten i final – och Samir & Viktor skulle bada nakna. Men det som hela Nöjessverige hade väntat på i 3 månader var ju att se Anna Books stora comeback på schlagerscenen! Därför slog nyheten ned som en vätebomb från en klarblå himmel bara två dagar innan deltävling 1: Anna Books bidrag hade blivit diskat!
Det hade framkommit att ”En himmel gjord för två” redan hade skickats in och tävlat i den moldaviska (!?!?) uttagningen till Eurovision, vilket bröt mot reglerna – och därmed enbart kunde leda till diskvalificering. Vi fick således ännu en gång läsa om Anna Books tårar, hennes kollaps och hennes ilska. Men felet var ju knappast hennes – för nu var det SVT som hamnade i ett rejält blåsväder. Ett av världens kanske mest erfarna produktionsteam inom sin bransch, hade alltså missat att ett av de 28 utvalda bidragen redan tävlat i ett annat lands Eurovisionuttagning. Och framförallt, så hade låtskrivarna ”glömt” att berätta detta för tävlingsproducenterna. Oops!
Resultatet blev Melodifestivalhistoriens största skandal. För aldrig tidigare hade ett bidrag diskats – två dagar innan sändning! Visst har resultattavlor kollapsat, fel resultat proklamerats, mikrofoner gått sönder, programledare dött eller brutit benet veckorna innan finalen, och t.o.m. så har tv-master i Nacka rasat ihop och avbrutit direktsändningen för halva befolkningen. Men aldrig någonsin tidigare har en artist fått lämna tävlingen – mitt under repetitionerna! SVT skyllde självklart på låtskrivarna, men faktum kvarstår att SVT misslyckats göra en ordentlig backgrundskoll på bidraget.
Nu löste dem det så att Anna Book ändå fick framföra sitt bidrag – som pausunderhållning. Då var väl allt lugnt igen – eller?
Det trodde SVT iallafall, tills nästa skandal kom som ett brev på posten. Deltävling 2 skulle nämligen ledas av Gina Dirawi och Charlotte Perrelli. Perrelli är en vässad och synnerligen erfaren programledare som faktiskt hade varit en lågoddsare för att leda även Eurovision. Ett givet val till sällskap för Gina inför deltävling 2 helt enkelt. Jag kan därför föreställa mig chocken hos SVT:s jurister när de läste att Charlotte Perrelli bara några veckor innan deltävlingen, hade varit med i en kommersiell reklamkampanj. Något fulare svärord än det finns inte i Public Service (OBS: ”Detta program sponsras av…” är dock inget svärord där om ni undrar). SVT hade därmed brutit mot sitt Public Service-uppdrag, och slutit avtal med en reklam-företrädare som hade kunnat gynna specifika kommersiella intressen om hon intagit en ledarroll i deltävlingen. Detta gick självklart inte för sig, och därför släppte man en ny bomb: Charlotte Perrelli diskas som programledare! Och precis som i Anna Book-skandalen en vecka tidigare, så fick Charlotte ändå vara med – som pausunderhållning. Problemet är löst.
Nåja, både SVT:s bidragsresearchers och juristavdelning klarade sig undan med livet i behåll. Men skadan var gjord – det hade blivit skandalernas år. Och nog tusan skulle det fortsätta ända fram till finalen. Där var det dock kläder – eller snarare bristen på kläder som skapade skandalrubriker. Pappor skämdes och tonårsflickor dräglade när Samir och Viktor vägrade behålla byxorna på inför 4 miljoner tittare. SVT blev också rasande – men inte av det potentiella blottandet, utan först av reklamen på t-shirten de tog av sig, och sedan av reklamen på kalsongerna de hade på sig. SVT hotade med diskning igen, men då hade de ju som bekant bara fått stå ut med Samir & Viktors reklam i pausunderhållningen istället. Nä, den enklaste lösningen var att ta av dem kalsongerna – och sätta på dem nya reklamfria kalsonger istället! Så fick det bli, men trots det var det många SVT producenter som satt nervösa inför sista bidraget i finalen, för man visste ju ändå inte om Samir & Viktor verkligen skulle behålla kalsongerna på… Men som vi alla vet så blev det ingen ny nakenchock, och SVT kunde andas ut än en gång.
Ökad politisering
Melodifestivalen är ett uttalat icke-politiskt program. Men under 2016 skulle vi märka att så inte längre var fallet. Vi tittare har visserligen under en längre tid fått vänja oss vid ett och annat politiskt bidrag, och framförallt vid artister med politisk bakgrund. Faktum är att det tidvis varit ganska stimulerande med sådana bidrag, trots att reglerna egentligen förbjuder dem. Men officiellt har inte programledningen i sig tagit någon ställning i politiska frågor – förrän 2016. Det hela började egentligen redan i och med att programledarna presenterades – då kritiska röster höjdes mot att flera av programledarna hade gjort kontroversiella politiska uttalanden i sociala medier under de senaste åren.
Henrik Schyffert hade under 2015 blivit mycket uppmärksammad för sin aktiva polemik mot Sverigedemokraterna, mot skatteavdrag och för sitt engagemang för flyktingmottagning, vilket gjort honom mycket populär i vänsterkretsar och självklart minst lika hatad i högerkretsar. Att han och bl.a. mello-aktuelle Jonas Gardell sedan gick ut och proklamerade sig tillhöra ”PK-eliten” hjälpte föga med att förbättra detta tillstånd, då detta var en direkt politisk känga mot deras kritiker. Gina Dirawi fick också bränningar från högersympatisörer, men då framförallt p.g.a. av ett antal inlägg hon tidigare gjort som tolkades som Israelkritiska, vilket självklart ledde till ett politiskt twitterkrig i sedvanlig ordning.
Med facit i hand så kan man ju definitivt säga att Mello-teamet hade lyckats plocka ut några av de hetaste politiska potatisarna som fanns just då, även om de självklart alla hade en tydlig koppling till Melodifestivalen. Just därför blev det dock omedelbart en debatt om hur politisk Melodifestivalen faktiskt är – när programledarna bevisligen får ha tydliga politiska bakgrunder.
Att peka finger mot programledare är dock en petitess i sammanhanget, vilket SVT också tyckte, men den verkligt upphetsade debatten skulle komma i deltävling 4. Som pausunderhållning hade man då planerat in att sjunga svenska folkvisor på olika minoritetsspråk, men framförallt den svenska nationalsången i en något förändrad version. Istället för ”Jag vill leva, jag vill dö i norden” sjöng man det tämligen nonsens-aktiga ”Jag vill leva, jag vill dö på jorden”. Antingen ville produktionsteamet skapa en nationalsång som uttrycker en fobi mot att svenskar ska behöva flytta ut i rymden- och leva och dö där. Eller så var det ett försök att undvika den nationalistiskt tyngda ”norden” med något mer idealistiskt såsom ”jorden”.
Något som klart stärkte den senare misstanken var att programledarna faktiskt gick ut och sade att man hade detta som baktanke. Man ville faktiskt ifrån produktionsteamets sida ta politisk ställning för idén om mångkulturalism, vilket även Christer Björkman senare bekräftade. Han menade dock att eftersom Melodifestivalen och Eurovision i grunden går ut på mångkulturell samexistens – så är det Melodifestivalens uppdrag att hylla den och ”skapa musik för alla”. Detta är delvis sant, men ändå inte helt. Det är inte alls är något tvång för Eurovionuttagningarna att främja mångkultur. Tvärtom är det många länder som har regler som förbjuder utländska medborgare att tävla – och vi behöver bara se till den isländska uttagningen för att hitta sådana regler på nära håll. Dessutom har många tv-bolag policies som kräver att deras bidrag är präglade av den nationella kulturen – framförallt länder som Armenien, Azerbajdzjan och Portugal har haft sådana policies. Därmed är det svårt att säga att Melodifestivalen också är tvunget att ta ställning för mångkultur – det verkar snarare som att EBU ser det som något frivilligt. Därigenom har Melodifestivalledningen valt att tolka sitt uppdrag som att man ska förorda mångkulturalism – vilket i dessa tider oundvikligen kommer att tolkas som ett politiskt ställningstagande, vare sig man stödjer mångkultur eller inte.
Det som dock förmodligen gjorde debatten kring nationalsången så hätsk, var kombinationen av Ginas kontroversiella politiska uttalanden, Björkmans tolkning av tävlingens värderingar och det faktum att man gav sig på en svensk nationalsymbol. Det är mycket svårt att inte tolka detta som ett politiskt inlägg mot exempelvis Sverigedemokraterna – iallafall mot de få Sverigedemokrater som fortfarande tittade på programmet vid det här laget. Det är nämligen viktigt att poängtera att politik både förenar – och utesluter. Just därför har det funnits en anledning att hålla programmet politiskt neutralt, så att man faktiskt blir ett program som alla kan tittat på. Nu är så inte längre fallet, då programmet aktivt tagit ställning mot vissa politiska attityder. Om man sedan ser det följande tittartappet som en acceptabel förlust – eller inte, det får bli ens egen sak. Jag konstaterar bara faktum: Melodifestivalen 2016 blev en politisk manifestation – på gott och på ont.
De unga slår till igen
Lämnar man politiken och skandalerna därhän, så och fokuserar på det rent musikaliska så var nog många oroliga över att 2016 skulle bli ett mellanår. Ni vet, som det brukar bli året efter en Eurovisionvinst. När inga låtskrivare eller artister skickar in några bra bidrag för att man inte tror sig kunna prestera bättre än fjolårsvinnaren. 2013 års svaga startfält ekar ju fortfarande i korridorerna i Friends Arena… Även om det 2016 kom en del snackisar, så fick oron en viss skjuts efter artistpresentationerna – för det fanns inga givna superfavoriter. Istället stod allt hopp till en skara relativt unga oetablerade artister, och några unga veteraner ute efter revansch, samt en skara riktiga schlagerdinosaurier. I detta virrvarr så var det enda man kunde uttyda att det skulle bli kvinnorna som skulle dominera. Snart seglade därför Molly Sandén upp som den stora favoriten, eftersom hon var den yngsta artisten med mest finalerfarenhet (2009 och 2012). Hennes nya image och hennes nya sällskap med Danny Saucedo gjorde att hon framstod som det säkraste kortet i ett relativt ungt och oerfaret startfält. De största utmanarna spåddes bli de revanschsugna kvinnliga artisterna i startfältet: Ace Wilder, Isa och Molly Pettersson Hammar. Den enda manlige artisten som överhuvudtaget nämndes i förhandstipset var Oscar Zia, som bidat sin tid sedan mellodebuten 2014 och nu framstod som en något mer härdad veteran i sammanhanget.
Förutom dessa så låg mycket fokus på ett gäng tunga mello-junkies, som dock spåddes bli mer av ett lättsamt sidoinslag i tävlingen snarare än potentiella vinnare. Linda Bengtzing chockade alla med sin nya tuffa stil, medan Martin Stenmarck snarare ville visa upp sin mjukare sida. Dream-teamet Patrick, Tommy och Uno fick också rejält med uppmärksamhet, trots att gänget faktiskt inte hade mer Mello-erfarenhet tillsammans (5 bidrag) än Linda Bengtzing (6 bidrag). Mest fokus hamnade dock på Anna Book, som dessutom hade fått in storsäljaren Camilla Läckberg som textförfattare på ett hörn! Även om hennes chanser att vinna sågs som mycket små, blev hon den stora snackisen. Och hennes utträde ur tävlingen blev, som vi sett, en ännu större snackis.
Efter att alla deltävlingar hade avslutats så stod det dock snabbt klart att alla förhandstips var helt ute och cyklade. Fram till den sista deltävlingen så hade många nämligen klagat på avsaknaden av riktiga vinnarfavoriter. De stora schlagerveteranerna hade fallit tungt – Anna Book blivit diskad, och Linda, Patrick, Tommy och Uno, After Dark och Pernilla Andersson slutat sist i sina deltävlingar. Samtidigt hade de unga tagit över: 19-åriga nykomlingen Wiktoria hade ställt till med en rejäl skrällseger i deltävling 2, medan veteranerna Ace Wilder och Oscar Zia hade pallat favorittrycket med ett nödrop och tagit sig till final. Men ändå så saknade många fortfarande en klar vinnarfavorit. Förhandstipset sade ju att Molly Sandén skulle ta hem det, och därför var spänningen hög att få se henne gå ut som det sista bidraget i deltävling 4. Faktum är att spänningen var så hög att låten läckte ut på internet redan en dryg vecka innan deltävlingen – vilket dock snabbt åtgärdades.
Men när generalrepetitionerna för deltävling 4 öppnades för publik så fick Molly helt oväntat se sig omseglad av killen som sjöng ”I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic” – nämligen 16-årige Frans, från Ystad. De kommande dagarna skulle hans bidrag ”If I were Sorry” bli en av de mest lyssnade låtarna på Spotify och den unge Ystadkillen skulle bli den nye storfavoriten att vinna Melodifestivalen. Med facit i hand så är det enkelt att se varför: eftersom andra bidrag använde sig av allt ifrån högteknologiska projektorer, konstnärliga grafiska inklipp, toapapper, fläktar och fontäner – så gjorde han i princip ingenting. Eller som Frans själv uttryckte sig: ”På mitt manus står det ingenting mer än sjung, och titta upp i kameran då och då”. Vinnarrecepten behöver inte alltid vara så avancerade…
Resultatet blev att tävlingen under de sista två veckorna redan kändes avgjord, då Frans ledde både bettinglistorna och streaminglistorna överlägset. Ändå skulle faktiskt finalen visa sig bli en smula spännande, då det nya app-röstandet spridde rösterna och en tudelad jury gjorde detsamma. Jurygrupperna hade nämligen svårt att enas kring en favorit – trots att Frans fick flest 12:or. För då vare sig Vitryssland eller Australien valde att ge poäng till Frans, så klättrade Oscar Zia om honom med en ynka poäng och Ace Wilder lade sig bara några få poäng bakom. Allt var därför öppet inför folkets röstning. Men trots att Frans var storfavoriten, så märkte man fort att folket hade spridit sina röster jämnt rejält mellan bidragen. David Lindgren, som fick minst antal röster av folket, fick ändå hela 5,9 % av rösterna – vilket måste jämföras med 2015 års sistaplats, JTR, som bara fick 0,9 % av folkets röster!
Faktum är att från David Lindgren på 12:e plats, upp till Panetoz på 5:e plats skiljde bara 2,3 %, vilket gjorde att de resterande 4 bidragen inte skulle få mer än ca 40 % av rösterna att dela på. När så Oscar Zia ”bara” slutade på en delad 3:e plats hos folket, stod det klart att Frans skulle ta hem det. Men med bara 14 % av rösterna blev han ändå den svagaste vinnaren som någonsin korats i Melodifestivalen sedan tittarröstningen infördes slutgiltigt 1999. Anledningen var knappast att Frans var impopulär – utan snarare att svenska folket nu kunde rösta gratis via appen. Då kostade det inget extra att rösta på sin nästfavorit och sin tredjehandsfavorit också – eller låta barnen rösta på alla sina favoriter. Resultatet blev självklart att alla bidra fick massor med röster, även om Frans fick några fler. Hade juryn dock varit lite mer enig, så hade de kunnat balansera ut folket – och kanske utsett Oscar Zia till vinnare? Vem vet.
Det går dock inte att ifrågasätta om Frans var en värdig vinnare eller inte. Hans helt avslappnade stil och mycket lediga klädsel satte sig i stark kontrast till allt annat – vilket också skulle visa sig vara ett starkt vapen i Eurovision senare. Men framförallt så lyckades låten bli en rejäl hit, även utomlands! Att den lille killen som sjöng om Zlatan för 10 år sedan, en dag skulle vinna Melodifestivalen var det nog få som hade räknat med innan. Men nog skulle den 16-årige Ystadkillen till sist bli den som skulle rädda undan Sverige från ”hemmanationens förbannelse” i Globen?
Fortsättning följer imorgon då vi fortsätter krönikan till Eurovisionäventyret i Stockholm..
