Följ Eurovision-bubblan »

                 
 
 

 

Nostalgi med Schlagermagistern – Deltävling 2 genom tiderna

Publicerad: | Skribent: ESC-Panelen

Publicerad


MELODIFESTIVALEN 2021. Denna vecka avgörs den andra deltävlingen och inför avgörandet gör vår Schlagermagister Adrian nedslag i några av tidigare ”andra deltävlingar” och gräver fram några av de skönaste och mest minnesvärda bidragen i schlagerarkivet.

 

Bland schlagerfans så är det allmänt känt att den andra veckan i Mellobubblan antingen går i moll eller dur – för att använda musiktermer. Antingen så är du nöjd med första deltävlingen och ser med optimism fram emot nästa, eller så är du inte nöjd med den första deltävlingen och har ångest över huruvida det kommer att spåra ur ännu mer i nästa deltävling. Vi har alla varit där någon gång, det kan vi inte förneka – hur trevliga och glada människor vi än vill låtsas vara. Ibland får vi helt enkelt inte rätt feeling efter första deltävlingen, må så vara att det beror på att vår favoritlåt åkte ut, att programledarna var fåniga eller tråkiga, eller att vare sig låtarna eller programledarna nådde upp till våra förväntningar. För egen del var jag som mest sur efter den första deltävlingen 2013 – jag tyckte att YOHIO och ”Heartbreak hotel” var en fullständigt ointressant låt som inte alls platsade i finalen, likaså tyckte jag att programledarna Gina Dirawi och framförallt Danny Saucedo, gjorde bort sig rejält. Måndagen efter den deltävlingen hade jag definitivt inga positiva tankar om fortsättningen, om man säger så!

Samtidigt är det såklart så att den andra deltävlingen mycket sällan liknar den första. Jämfört med den inledande deltävlingen, kan produktionen nu istället testa gränserna lite grann, ta ut svängarna med lite andra genres och ta fram några av de kända men mindre favorittippade artisterna. Här brukar de där bubblarna dyka upp, de som ingen pratar om innan men som visar sig bli vinnarkandidater i slutändan. Inte så konstigt att vi i deltävling 2 fått se namn som Wiktoria, Eric Saade och Fame slå igenom! Så varför inte dyka ned i deltävling 2:s glömda pärlor, och njuta av riktigt skön Mellonostalgi!

 

26 januari 2002, Himmelstalundshallen i Norrköping

Vi tar oss lite drygt 20 år tillbaks och till den andra deltävlingen i den första Melloturnén som genomfördes. Den första deltävlingen hade blivit en succé, trots de sedvanliga sura rösterna om att ”inget är sig likt längre” och ”allt nytt är skit”.  Just därför var deltävling 2 nu chansen att cementera det nya konceptet och visa att det håller i längden – och dessutom komma med nya genres och locka till sig nya tittare.

Lyckades man med det då? Ja, först ut denna januarikväll var brittpop/rock-bandet Poets, med en debuterande (16 år gammal) Jimmy Jansson! Inte för att han ser ut att vara mycket äldre idag, men även en musikalisk tungviktare som Jimmy har en gång varit ungdom. Idag är han ju låtskrivarproffs och låg bakom inte mindre än 6 bidrag i fjolårets Mello, varav fyra nådde finalen! 2002 däremot, var det lite annan typ av musik som gällde. ”What difference does it make” kan nog beskrivas lite mer som värmländsk garage-rock med större ambitioner, snarare än den arena-pop han numera producerar. Dessvärre blev mottagandet lite ljummet där i Norrköping och bidraget skickades till ”Vinnarnas val” d.v.s. dåtidens ”andra chansen” – där de senare åkte ut. Jimmy gav såklart inte upp och under de kommande två åren såg man honom i Fame Factory, varefter han 2005 gjorde solodebut i Melodifestivalen!

De övriga minnena ifrån denna kväll var såklart Afro-Dites bejublade debut, och tonårsidolen Martin Svenssons comeback (som dock slutade i ett anti-klimax). Men ett minne som aldrig kommer dö, är när Schlagersveriges ”grand old lady” Ann-Louise Hanson parades ihop med dokusåpa-profilen Molle Holmberg i den extremt udda duetten “Sluta!“. För er som förträngt bidraget, så kan jag berätta att Molle har blond afro-frisyr, stor plastig pyjamas och guldkedja, och inleder framförandet liggandes i en säng. Låten i sig är sen en av de mest klyschiga som någonsin skrivits, och har med rätta kallats en av de sämsta bidragen någonsin. När inledningen går ”Hallå fröken schlager, får jag fråga dig nånting? Jag har hört på dina texter men jag fattar ingenting!” så förtjänar man nog det epitetet, hur bra Ann-Louise än är…

 

28 februari 2004, Scandinavium i Göteborg

Vi hoppar till 2004, och en deltävling som bjöd på extremt skilda bidrag. Fjolårsvinnarna Fame valde att göra comeback, med ännu en schlagertung låt i klassisk Bert Karlsson-stil. I samma genre kunde vi hitta Anne-Lie Rydé, som dock inte kom lika långt som Fame. Bland debutanterna såg vi en ung Fredrik Kempe, och hans enda soloframträdande i Melodifestivalen med den egenskrivna Abba-doftande Finally”. Men det fanns också en artist med som inte bara var en internationell tungviktare med hits på Billboardlistan, utan också Eurovision-legend: duon Baccara. Jo, samma Baccara som på 70-talet hade hitten Yes sir, I can boogie, och som representerade Luxemburg i Eurovision 1978 med ”Parlez-vous francais?” Fast nu mer ”livserfarna” såklart. dvs. gamla. Men få saker är ju så populära som två söta spanska tanter som sjunger schlager – och även om det kanske känns lite random att se dessa internationella storheter i den svenska Melodifestivalen, så var det sannerligen minnesvärt. Den nostalgiska disco-osande ”Soy tú Venus” blev aldrig deras stora comeback, men visst blir man ändå tagen av att se dem i Melodifestivalen??

En annan storhet som gjorde debut i Melodifestivalen denna kväll var Mannen, Myten och Legenden E-Type! Han var troligen den mest omtalade artisten inför 2004 års Melodifestival, då han presenterades som joker i startfältet. ”Paradise” må kanske inte vara en av hans bästa låtar, men absolut det mest udda vi fick uppleva 2004! Och räcker det inte med att titta på allt pyro och trummislegenden Mikkey Dee i bakgrunden, så blir man ju iallafall såld när E-Type börjar jucka på scengolvet. Klassiskt!

Sist men inte minst en doldis denna kväll: Pay-TV med “Trendy Discoteque“. Få bidrag har varit lika problematiska för SVT, som det här. Pay-TV var, som grupp, mest ett musikaliskt plojprojekt bestående av tre musikalartister tillika skolkamrater från Balettakademin (En av dem var Mello-bekanta Therese Andersson). Bandmedlemmarna gick emellertid inte under sina riktiga namn, utan under speciella alias – eller snarare alter-egon (Claudia Cash, Neena Fatale och Chanelle Ferarri). Dessa alter-egon hade sina egna mycket frispråkiga (och diviga) personligheter, som spelades med stor hängivenhet även utanför scenen, vilket skapade en del rabalder. Det var däremot låttexten som skapade störst rubriker då den innehöll mängder med referenser till kända klädesmärken. I princip handlade ju låten om vilka klädmärken de hade på sig… Reklamvarning alltså! SVT gillade det inte, men lät dem hållas tills vidare. Hade de vunnit Mellon så hade texten dock fått skrivas om till ESC för att inte bryta mot EBU:s regler om varumärkesreklam. Nu var tanken i första hand att driva med kultursfären och Stockholmselitens trend-hets – snarare än att göra reklam, men som vanligt gick skämtet över huvudet på de flesta och låten slutade långt ifrån finalplats. Men den kaxiga synt-trashdiscon gick hem i gayvärlden och bandet fortsatte producera musik i flera år framåt.

 

25 februari 2006, Löfbergs Lila Arena i Karlstad

Ett kort hopp till 2006, och den andra deltävlingen i det årets Melloturné, som bjöd på veteraner högt och lågt. Detta ska nog främst ihågkommas som Kikki Danielssons sista framgång i Mellokarriären då hennes bidrag ”Idag och imorgon” tog sig direkt till finalen, tillsammans med Magnus CarlssonsLev livet. Andra veteraner (om än kanske inte lika meriterade) denna kväll var Östen med resten, Sonja Aldén och Niclas Wahlgren, ingen av vilken gjorde speciellt bra ifrån sig i resultaten.

Den som kom närmast ett genombrott denna kväll var Jenny Pettersson, eller Velvet som hon kallade sig. Hennes bidrag ”Mi amore” var en av få moderna poplåtar som tävlade i Mellon det året, och är fortfarande en av mina personliga favoriter. Med ett lite sydländskt sound tydligt inspirerat av ESC-vinnaren Helena Paparizou, så framstod detta som en potentiell vinnarkandidat – men dessvärre hamnade hon på fjärdeplatsen och tog sig sedan aldrig vidare ifrån Andra chansen. Låten spelades dock fortsättningsvis på radio och låg på topplistorna ett tag. Velvet skulle ju komma tillbaka två gånger till i Mello, både 2008 och 2009. En intressant notering är för övrigt att hon också kortvarigt var skolkamrat med medlemmarna i Pay-TV på Balettakademin!

Ett annat extremt minnesvärt bidrag från denna kväll, är något som dock är så långt bort från balettakademier som man kan komma. Kanske så långt bort från någonting som man kan komma överhuvudtaget? Jag talar såklart om The Elephantz och låten Oh Yeah!”. Bidraget har gått till historien som det mest utomjordiska som någonsin framförts på en Melloscen. Inte nog med att de två sångarna, Eddie Brown och Martin Carboo, sprang omkring på scenen i luddiga hattar, gröna trikåer och enorma orangea fluffiga västar – bakgrundsdansarna bestod av två rosa elefanter. Tvättäkta furries alltså. Låten i sig är en psykadelisk rap-mash-up  och platsar utan problem på listan över det konstigaste man någonsin hört. Tack för detta fantastiska minnet, Christer Björkman!

 

10 februari 2007, Scandinavium i Göteborg

Från detta år minns man givetvis The Ark allra bäst, och det var just denna kväll som bandet inledde sin första och hittills ända tävlingsinsats i Mellon med det blivande vinnarbidraget ”The worrying kind”. Och egentligen hade man kunnat stanna där, för i övrigt så var den musikaliska nivån i denna deltävling ganska tam. Jimmy Jansson sjöng dagis-pop, Lustans Lakejer bidrog med synt-nostalgi, Jessica Andersson gjorde sitt andra solobidrag, och Regina Lund spydde regnbågar på scenen utklädd till astronaut. Men det var inte något av detta som det talades om efteråt. Inte ens The Ark fick stå i det absoluta rampljuset när deltävlingen var över – den äran gick till en lågstadielärare ifrån Munkedal. För även om ”Trying to recall” kanske inte är den bästa låten man någonsin hört så var det något magiskt över att få se den lätt vindögda 31-åriga lågstadieläraren Marie Lindberg sittandes med sin gitarr på scenen sjungandes den låt som hon själv hade skrivit och kämpat många år med att få in i Melodifestivalen. Visst kan det hela låta som ett filmmanus, och hade man inte redan gjort en film på exakt detta tema redan år 2000 (Livet är en schlager), så hade de nog filmatiserat Marie Lindbergs öde denna kväll. Marie fick visserligen inte fler röster än The Ark, men betydligt mer utrymme i media efteråt, och fick begära ledigt ifrån sin tjänst på Fisketorpsskolan för att få vara med i finalen. Där blev det en fin femteplats, men sedan dess har det varit relativt tyst ifrån henne. Men ett av de mest magiska Mellominnena har vi i alla fall fått ifrån henne!

 

16 februari 2008, ABB Arena i Västerås

Den andra deltävlingen 2008 hade marknadsförts som Carolas stora comeback tillsammans med Andreas Johnson, ett bidrag som inte bara skulle vinna alltihopa utan också ge Sverige revansch i ESC. Eller hur var det nu? Nja, i efterhand så kan vi bara konstatera att låten var lite mellanmjölks-aktig, och hade inte vad som krävdes för att nå final. Kvällens startfält var istället ett av de starkaste någonsin, med Sanna Nielsens engelskspråkiga debut med ”Empty room”, Lasse Lindh och Andra Generationens sedermera klassiska ”Kebabpizza Slivovitza”.

Inledde gjorde dock Idol-Ola, eller Ola Svensson som han också var känd som. Hans ”Love in stereo” är en utmärkt poplåt som mer än något annat går i tidens anda – en perfekt låt för 00-tals nostalgi! Frisyren, dansen, kläderna, ja säg vad Ola inte lyckades pricka in där i Västerås? Nåja, Ola fick nöja sig med en biljett till Kiruna och Andra chansen tillsammans med Carola och Andreas denna kväll. Istället var den verkliga skrällen två dansanta tvillingar i rött – Rongedal!

Jag vet inte om vi någonsin kommer att få se eller höra något liknande igen, ärligt talat är det mycket få artister som skulle klara av att framföra en Scissor Sister-inspirerad låt, iklädda helröda kostymer och polerad flint. Bröderna Rongedal lyckades dock med detta så till den milda grad att man tog sig rakt till final och brädade storstjärnan Carola på kuppen! Bröderna fick till och med utländskt support av ESC-fansen, och en irländsk ESC-bloggare benämnde dem som ”two handsome swedish devils”. Och när man hör ”Just a minute” så är det ju svårt att inte bli charmad av dessa två tidigare bakgrundssångare – som nu dansade, hoppade och falsett-sjöng sig till finalen. Vilket nummer!

 

12 februari 2011, Scandinavium i Göteborg

Sist ut i denna nostalgitripp blir 2011, och den andra deltävlingen i Göteborg. Man kan med säkerhet säga att den första deltävlingen detta år gick lite knackigt för produktionen. Programledarna hade till exempel annonserat fel låtar vidare till den slutliga duellen, vilket de hade fått rejäl kritik för. Marie Serneholt visade sitt missnöje mot denna tekniska miss verbalt, då hon direkt efter att eftertexterna börjat rulla hördes säga ”Vad hände där?!” trots att hennes mick borde varit avstängd. Där kan man snacka om dubbelfel! Det var således upplagt för revansch i Scandinavium denna kväll. Och nu gick det plötsligt väldigt smidigt, och båda programledarna hade hunnit bli varma i kläderna.

Dessutom kom nu några av årets starkaste artister, varav några rent av hade internationella meriter. Christian Walz var en av dem, och skulle kanske ha lyckats rätt bra om han haft en bättre låt i Mellon detta år. Istället blev det ut direkt för ”Like suicide”. Babsan gjorde också debut i Mellon denna kväll, och hade lyckats få med Bert Karlsson på en cameo – men tyvärr utan framgång. Inte heller Norges svensk-drottning Elisabeth Andreassen lyckades nå finalen. Som ni förstår var konkurrensen stenhård, då det istället blev Brolle och Sanna Nielsen som drog längsta strået! Ingen av dem lyckades dock etsa fast sig särskilt väl i det kollektiva minnet denna gång. Istället skulle eftervärlden fokusera väldigt mycket på den artist som gick ut som nr 2 denna kväll, en ännu rätt okänd Loreen Talhaoui. Hon hade redan innan 2011 varit känd för publiken genom sin medverkan i Idol, men hennes Mellodebut ”My heart is refusing me” skulle lansera hennes karriär på allvar var det tänkt. Nu blev det inte riktigt så, även om låten numera är en klassiker, och hyllad som en de starkaste klubb-låtarna under 10-talet. Det verkliga erkännandet skulle låten få först efter Loreens succé i comebacken 2012 – då hon ju vann både Mellon och ESC och blev Sveriges schlagerdrottning nr 1. Låten skulle ju rent av bli pausunderhållning i Norska Melodi Grand Prix finalen 2013, dit Loreen hade blivit inbjuden som gästartist! Men denna kväll 2011 var publiken inte med på noterna, och den suggestiva, coola och känslomässiga låten skulle enbart norpa en biljett till andra chansen där hon sedan åkte ut. Snopet, men som tur var så lockade det henne att göra comeback året därpå!

Sist men inte minst så ska jag nämna en personlig favorit från denna kväll, nämligen den i princip bortglömda ”Elektrisk” med Anniela – en av ytterst få poplåtar på svenska under 10-talet! Med tanke på den höga produktionsnivån på detta bidrag är det underligt att man inte valde att översätta låten till engelska direkt och satsa på ESC – men det var kanske tur att man inte gjorde det. Låten är ett unikum, och sångerskan Anniela blev en udda fågel i sammanhanget. Trots att hon varit aktiv som artist och låtskrivare sedan 2003 (då hon var 13 år) så fick vi inte höra något mer från henne efter Melodifestivalen 2011. Självklart vill vi höra mer av henne va? I alla fall så gav ”Elektrisk” mersmak, en electro-poplåt som andas 10-talet hela vägen. Och vilken fantastisk scenshow, för att inte tala om den härliga grönkåls-inspirerade kragen! Nostalgi på närmast chockerande nivå!

 


Kommentera

 
 

 
 
 

  Bookmark and Share Tillbaka till toppen
Aktuellt

Nyheter

Eurovision 2021

Inför Eurovision

Panelens topplista

Om oss


 
Sök på sajten
 

 
 



Om ESC-Panelen

ESC-Panelen är ett forum om Eurovision Song Contest, Melodifestivalen och andra länders nationella uttagningar.
Vi skribenter i panelen är ett gäng Eurovision-intresserade personer i varierande åldrar och med skilda preferenser inom musiksmak. Den gemensamma nämnaren är att vi alla delar en stor förkärlek till Eurovisionen, och att vi tillsammans bevakar tävlingen året om. Vi delar med oss av bland annat nyhetsuppdateringar, projekt, länktips, topplistor och recensioner.

Gilla och följ oss gärna i våra sociala medier! Du hittar oss på Facebook, Instagram, Twitter och YouTube.

Har du några frågor, funderingar och/eller vill du tipsa oss om nyheter? Skicka i så fall ett mejl till info@escpanelen.se



Musiktips

För alla er Eurovision-fantaster vill vi tipsa om musikkanalen ESCRadio som spelar Eurovisionmusik dygnet runt, året om. Dessutom sänder kanalen Radio International direktsända program om Eurovision en gång i veckan.


Personalinloggning
Tillbaka till toppen

ESC-Panelen