Schlagermagistern analyserar Melodifestivalen 2019

Foto & montage: ESC-Panelen

MELODIFESTIVALEN 2019 – ANALYS. Då står det äntligen klart att Sverige kommer att representeras av John Lundvik i Tel Aviv senare i maj, ett val som både var väntat och historiskt. Aldrig förr har Melodifestivalen fått en sådan överlägsen vinnare, men samtidigt är det också första gången som samme artist även får möta sig själv i Eurovision – som låtskrivare. Det finns med andra ord mycket att säga om detta historiska Melloår, oavsett om man är intresserad av statistik eller inte. Här kommer Schlagermagistern med sin analys av året!

 

Nytt röstningssystem, samma resultat

En stor nyhet inför årets Mello var såklart det nya röstningssystemet som trädde i kraft från deltävling 1. Tidigare år har det framkommit kritik mot att barn använder röstningsappen i så mycket större utsträckning än andra åldersgrupper och därmed får större inflytande över resultatet än andra, vilket lett till spekulationer om det det snedvrider resultatet i tävlingen. För att bemöta denna kritik så införde SVT specifika åldersgrupper i röstningsappen, där rösterna ifrån varje individ läggs samman med de övrigas i samma åldersgrupp för att till slut skapa en topplista för den åldersgruppen. Topplistan förvandlades sedan till en poängfördelning, en likadan som jurygrupperna använder sig av, från 1-12 poäng, vilket gjorde att alla åldersgrupper fick samma antal poäng att dela ut. Detta gjorde att barnen i den yngsta åldersgruppen (3-9 år) fick lika många poäng att dela ut som de i den äldsta (75+), oavsett antalet röstande i varje åldersgrupp. Självklart blev det en del skriverier om detta eftersom det inte längre var det totala antalet röster på varje bidrag som skulle avgöra utan snarare poängen ifrån varje åldersgrupp. Många var därför såklart fundersamma på hur detta skulle påverka resultatet i tävlingen, men i slutändan kan vi nu dock se att det fick oerhört lite effekt på resultatet. Den enda nämnvärda effekten blev att Rebecka Karlsson missade finalbiljetten i deltävling 3, en biljett som istället gick till Lina Hedlund. Dock var det ingen annan som missade avancemang p.g.a. de nya reglerna – istället var det ett antal mindre viktiga placeringar som påverkades. John Lundvik hamnade framför Bishara i deltävling 4, men hade enligt de gamla reglerna istället hamnat precis bakom. Båda hade gått direkt till final ändå såklart. I samma deltävling lyckade Ann-Louise Hanson nå 5:e plats, men hade enligt de gamla reglerna istället kommit sist. Anton Hagman hade då istället kommit 5:a.

I finalen hade Wiktoria och Lisa Ajax klättrat 2 placeringar var i det gamla röstningssystemet, på Arvingarnas och Anna Bergendahls bekostnad. Ingen av dessa hade dock nått topp-5 i resultatet ändå – så effekten var minimal. Just i finalen brukar det också vara väldigt jämnt mellan bidragen, i år skiljde mindre än 0,2 % mellan låtarna på placeringarna 6-9, vilket är ovanligt jämnt.

En annan intressant fråga är ju om åldern verkligen spelar någon roll för hur folk röstar? Mycket av den tidigare kritiken fokuserade ju på att just barnen hade för stor påverkan på resultatet. Men röstade de verkligen så annorlunda mot alla andra åldersgrupper då? Jo, åldersgruppen 3-9 år röstade ungefär som så man kunde ha förutspått. Deras förstaval skiljde sig ofta markant från övriga åldersgrupper – då de gynnade de yngsta artisterna mest. Malou Prytz, Dolly Style och Bishara lyckades exempelvis bli barnens favoriter i deltävlingarna. I andra chansen var det också enbart denna åldersgrupp som föredrog Vlad Reiser före Nano. I finalen så blev dock skillnaderna ännu större då barnen satte vinnaren John Lundvik först på 6:e plats, och istället valde Bishara till sin favorit. Visserligen satte åldersgruppen 10-15 också Bishara som sin 1:a, men hade då John Lundvik som god 3:a bakom. Det är alltså ganska uppenbart att den yngsta åldersgruppen röstar ganska olikt alla andra – men som vi sett tidigare så hade det inte fått någon inverkan på resultatet i särskilt stor utsträckning. Men även om dessa siffror visar att det nya röstningssystemet kanske inte behövdes så mycket som många trodde, så kommer det säkerligen stanna kvar även nästa år. Transparensen är större nu, och dessutom blir det mer kraft bakom tittarpoängen nu. Vi slipper situationer där ett stort antal bidrag får samma poängsumma från tv-tittarna, p.g.a. att de fick samma procentandel av rösterna. Med det nya systemet fick vi ett klarare resultat, men också en tydligare vinnare!

 

Mest överlägsne vinnaren någonsin

Foto: ESC-Panelen

John Lundvik var inför finalen, som vi tidigare visat här på ESC-Panelen, starkt favorittippad på alla möjliga sätt. ”Too late for love” toppade diverse topplistor, och hade sällsynt låga odds till vinsten hos alla stora spelbolag. Hans vinstchans var nästan 60% på finaldagen, vilket var större än både Loreen och Måns hade 2012 respektive 2015. Och trots detta så var även årets startfält hyllat som ett av de starkaste på länge, där nästan hälften av finallåtarna redan slagit sig in på Sverigetopplistornas topp-10. Det var med andra ord ingen självklarhet att finalen skulle bli så ojämn. Men när John lyckades med konststycket att ta hem ALLA 12:or från de åtta internationella jurygrupperna, så slog han ett imponerande rekord. Ingen hade tidigare lyckats med den bedriften, vare sig Måns eller Loreen på sin tid. Faktum är att den enda som någonsin lyckats charma jurygrupper lika framgångsrikt är Carola med ”Främling” 1983! Då var det dock de traditionella svenska regionala jurygrupperna som det handlade om. Men att en låt går hem så fullständigt hos de internationella jurygrupperna är oerhört viktigt, med tanke på att samma jurygrupper också finns med i Eurovision senare i maj, dock troligen med lite annan bemanning. Ett litet problem är ju att enbart 2 av de 8 länderna som fanns med bland de internationella jurygrupperna faktiskt får rösta i Sveriges semifinal i maj – Storbritannien och Österrike. Frågan är om detta spelar någon roll, när enigheten var så total? Svårt att avgöra…

Emellertid var det inte bara bland de internationella jurygrupperna som John dominerade. Han fick även full pott hos 6 av 8 åldersgrupper i tittaromröstningen – alla utom 3-9 år och 10-15 år. Detta är väl dock inte de två åldersgrupper som är störst i Eurovision, så John är nog ändå rätt nöjd med det resultatet.

 

En historisk tvåa

Foto: ESC-Panelen

En intressant observation är dock att Johns överlägsenhet syntes först i finalen. I deltävlingen så fick han faktiskt färre röster än Bishara, men slutade ändå 1:a i resultatlistan p.g.a. att han fick fler poäng ifrån alla åldersgrupper. Och John fick inte heller speciellt många röster i jämförelse med finalisterna i de andra deltävlingarna. Istället var det Liamoo & Hanna Ferm som fick flest röster totalt, liksom Wiktoria – som båda var helt överlägsna vinnare i sina deltävlingar. Att John Lundvik alltså inte var överlägsen redan i sin deltävling tyder antingen på att hans låt tar tid att ta till sig – eller att Bishara lyckades med en tillfällig stjärnsmäll. Värt att påpeka är ju att Bishara skulle sluta på andraplatsen bakom Lundvik även i finalen – vilket var första gången sedan 2004 som både 1:an och 2:an i finalen kom ifrån samma deltävling! Just 2004 var det faktiskt inte bara 1:an och 2:an utan även 3:an i finalen som kom från samma deltävling (Lena Ph, Shirley Clamp och After Dark) – för övrigt deltävling 4, alltså samma som John Lundvik och Bishara i år!

Huruvida Bisharas framgång i deltävlingen därför var en tillfällig ”stjärnsmäll” är svårt att säga, men många snackade iallafall om Bishara som ”nyhetens behag” i Lidköping – att man fick en wow-känsla av att för första gången höra denna 15-åriga kille sjunga så bra. Kanske det inte blev samma wow-känsla i finalen? Faktum kvarstår dock att Bishara blev den yngste ”silvermedaljören” i Melodifestivalen någonsin med sina blott 16 år och 1 månad och 14 dagar! Hans låtskrivare, Benjamin Ingrosso, blev tillika den förste att vinna som soloartist och sedan året efter komma tvåa som låtskrivare!

 

Männens dominans fortsätter

Foto: ESC-Panelen

John Lundvik blir nu den 5:e manlige artisten på rad att representera Sverige i Eurovision, en statistisk osannolikhet som vi aldrig tidigare sett! Inför årets final fanns ändå indikationer på att det skulle finnas god chans till en kvinnlig vinnare – iallafall i form av en duettpartner (Liamoo & Hanna Ferm). Dessutom var finalens startfält relativt jämställt, med bara en svag manlig övervikt. När resultatet dock hade kommit så visade det sig att i princip alla de kvinnliga bidragen floppade! Malou Prytz, Lina Hedlund, Lisa Ajax och Anna Bergendahl intog de 4 sista placeringarna, medan Wiktoria blev bästa kvinnliga soloartist på 6:e plats. Senaste gången den bästa kvinnliga soloartisten kom så dåligt till i resultatlistan var 2002 då Javiera kom på denna position. Dock så fanns det då gott om kvinnor som ändå hamnade framför Javiera i resultatlistan – men då i form av olika grupper såsom Afro-dite och Kicki, Bettan & Lotta. Det var ju alltjämt tjejgruppernas tid 2002… Sedan dess har kvinnliga artister blivit allt mer ensamma på scenen, men de har ändå varit framgångsrika, fram tills nu. Faktum är att historien är tydlig med, att om vi hade tagit bort Hanna Ferm i år, då hade detta med råge varit det sämsta året för kvinnor överhuvudtaget i Melodifestivalen!

Det är såklart svårt att säga varför det plötsligt har blivit så svårt för kvinnor att nå toppen i Melodifestivalen. Trots att startfältet är mer jämställt än någonsin tidigare, även på låtskrivarsidan, så har de förbaskat svårt nå topp-5 i resultaten. De får helt enkelt inte tillräckligt med röster – vare sig av de internationella jurygrupperna eller av folket. En rimlig gissning är att det just nu finns ont om kvinnliga artister som (a) inte är för gamla (läs: veteraner), eller (b) inte är för okända. Just veteranerna har också haft det kämpigt de senaste åren – mycket mer så än kvinnorna. I årets final såg vi Arvingarna och Lina Hedlund som lysande undantag från denna trend – men även de hamnade långt ned på resultatlistan. Samtidigt har vi sett några få stjärnskott dyka upp då och då, men då framförallt unga killar som Bishara och Frans. Troligtvis får vi se en vändning först när de mer etablerade kvinnliga artisterna letar sig tillbaka till tävlingen – Idolfinalister exempelvis. Något säger mig också att sådana som Malou Prytz och Hanna Ferm har goda möjligheter till comeback – om bara viljan finns.

 

Från utskällt fiasko till succé

Om man dock ska försöka summera historien om årets Mello på något vis, så måste man göra det med en jämförelse med förra årets utskällda debacle. För ett år sedan så befann sig nöjesjournalisterna i Sverige mer eller mindre i väpnat uppror mot SVT, mot Christer Björkman och produktionsledningen. Anledningen var den närmast paralyserande kritiken mot i princip allt i programmet: Programledarna var för dåliga, och Fab-Freddie i synnerhet. Manuset var inte ens värdigt som toa-papper, skämten var värdelösa och bidragen anonyma och bitvis fåniga. Det fanns alltså ingen hejd på hur illa Melodifestivalen hade blivit, och istället för att fokusera på låtarna så hamnade allt fokus på annat. Inför 2019 hade man därför bytt regissör och manusförfattare till programmet – och 4 nya programledare med blandad erfarenheter och bakgrund. Lägg därtill ett nytt röstningssystem, så lyckades SVT vända kritiken mot programmet till en framgångssaga. Kodjo, Eric, Sarah och Marika var en oprövad kvartett – men lyckades ändå skapa en fin kemi sinsemellan där skämten faktiskt kändes spontana och manuset inte blev krystat. Där Marika och Kodjo kunde briljera med humor, kunde Eric och Sarah briljera i musik. Det innebar att pausnumrena nu blev väldigt väl emottagna till skillnad från tidigare år. Redan i deltävling 1 i Göteborg dängade man till med ett israeliskt potpurri av Eurovisionvinnare – som blev så uppskattat att det nådde internationella rubriker. Även de mer konstnärliga pausnumren blev framgångsrika – såsom ljussången i Lidköping. Man lyckades undvika politik, nakenchocker och missade repliker – och som tur var också allvarliga tekniska strul. Produktionen kunde faktiskt inte ha gått mycket bättre!

Vid sidan om manus och programledare så hade man också tur med tittarsiffrorna – som steg väsentligt från förra årets dalande siffror. En anledning till detta kan vara det överlag starkare startfältet, som i princip unisont har hyllats av både journalister, schlagerfans och vanliga tv-tittare. Vi slapp dansande humrar (ja, utom en i finalens inledningsnummer såklart), och vi slapp barnsliga plojnummer. Istället hamnade nästan hälften av alla låtar i tävlingen direkt på Spotifys topplistor, och redan innan finalen var flera av dem stora hits. Men framförallt så fick vi en större musikalisk bredd på bidragen, utan att något bidrag blev drabbat av skämskuddar. Visst, Pagan Fury blev rejält nedklanckat på av mediakåren p.g.a. att deras musikbolag egentligen var ett svenskt dataspelsbolag, och att de huvudsakligen producerade musik till deras spel. Men de blev inte utskrattade, utan fick tvärtom ganska hyfsat röstningsstöd av tv-tittarna när det väl kom till kritan.

Den som dock lämnar det avgörande intrycket på årets tävling är ju såklart vinnaren John Lundvik, och i synnerhet p.g.a. sättet som han gör det. Att bli så fullkomligt omfamnad av både folk och jurygrupper, skapar såklart en guldkantad avslutning på en framgångsrik Melodifestival. Det är tryggt att veta att dåliga trender kan vändas – och att det alltid finns hopp om förbättring. 2019 lär därmed gå till historien som det bästa melloåret på många många år…

 


Så här tyckte alltså Schlagermagistern – nu undrar vi vad du tycker.

Kommentera gärna här nedanför!

 


 

Kommentera