MELODIFESTIVALEN 2021. Den här veckan avgörs den tredje deltävlingen och inför det tar vår Schlagermagister Adrian nedslag i några av tidigare ”tredje deltävlingar” och gräver fram några av de skönaste och mest minnesvärda bidragen i schlagerarkivet.
Alla deltävlingar i Melloturnén har olika betydelse, det är en slutsats som är lätt att dra om man grottar ned sig i Mellohistorien. Den viktigaste deltävlingen är helt klart den fjärde och sista deltävlingen. Det är en oskriven regel att bidragen som framförs sist är de man minns bäst, så de bästa låtarna behöver komma i den sista deltävlingen. Man vill ju avsluta starkt, och gärna med förhandsfavoriten! Första deltävlingen är den näst viktigaste – det gäller ju att starta med ett bang, ett starkt startfält med mycket röj så tittarna får höga förväntningar inför kommande program. Deltävling 2 är den tredje viktigaste – då gäller det att cementera tittarnas intresse, men också bredda den musikaliska genren och skapa lite spridning. Locka med något nytt och spännande! Deltävling 3 däremot, är den minst viktiga deltävlingen. Den brukar generellt hamna mellan stolarna, och blir ofta reducerad till en transportsträcka mot den sista deltävlingen. Om det dessutom är ett svagt år för musiken i Melodifestivalen, så satsar man hellre krutet på de andra deltävlingarna. Därför har denna deltävling lite tendens till att bli en musikalisk slasktratt, där bidrag med lite halvdåliga vinnarodds brukar hamna. Genom tiderna har det därför varit ytterst få vinnare som börjat sitt segertåg i just tredje deltävlingen, med undantag ifrån Martin Stenmarck (”Las Vegas”, 2005), Eric Saade (”Popular”, 2011) och Robin Bengtsson (”I Can’t Go On”, 2017). Till dessa undantag skall dock påpekas att vare sig Martin eller Robin tillhörde förhandsfavoriterna innan tävlingen.
Nu ska man dock inte svartmåla deltävling 3 mer än nödvändigt – det finns gott om pärlor även i dessa startfållor. Saken är att många av dessa bidrag kanske snarare hade kvaliteter som inte omedelbart gör dem till vinnare – utan istället minnesvärda. I just denna upplaga av ”Nostalgi med Schlagermagistern” så märker vi snabbt att många bidrag är väldigt udda – på ett sådant där härligt sätt som vi bara ser i Melodifestivalen. Från samer, spöken och maskeradpartyn till symfoniorkester och låtar om hustrumisshandel. Jodå. Ni minns väl?
2 februari 2002, Nordichallen i Sundsvall
Melodifestivalen nådde Norrland för första gången just denna kväll, och tog med sig ett startfält som var tungt med schlagerrävar: Vi fick se Arvingarna och Sylvia Vrethammar göra tillfälliga inhopp i startfältet. Vi fick också superskrällen från Melodifestivalen 1991 göra comeback: Tove Jaarnek! Hennes syster Carina, skulle för övrigt också tävla i Mellon – i deltävlingen veckan senare! Ingen av dem gick dock till final. Det skulle emellertid ett annat systerpar göra – nämligen systrarna Hedlund, Eller Hanna & Lina som de kallade sig som artister detta år. Med bidraget ”Big time party” så höjde de partynivån väsentligt denna afton, med några av tävlingens mest påkostade scenkläder. Hanna var sedan tidigare känd för publiken, då hon hade ju presenterat sig redan i Melodifestivalen 2000, när hon sjöng ”Anropar förvunnen” och slutade på 8:e plats. Med den låten blev hon dock barnens favorit, och var såklart extra uppmärksammad även 2002. Hennes lillasyster Lina däremot, gjorde debut i Sundsvall. Ingen kunde väl kanske då ana att just hon skulle bli en stammis i tävlingen som medlem av Alcazar – och sedermera programledare.
Intressant faktum är att Hanna & Lina (liksom Tove Jarneek!) är tvättäkta norrlänningar! Faktum är att när tävlingen går i Norrland, så vill man tydligen gärna få in extra många norrlänningar på scenen för att skapa en lite mer hemtrevlig känsla. Mest hemtrevligt blir det såklart när de också får sjunga på svenska, eller snarare på klingande norrländska! Vad kan då överträffa Hälsinge-gänget Östen med Resten och deras debutbidrag ”Hon kommer med solsken”? Få låtar har varit så hemtrevliga, soliga, gemytliga och genommysiga som denna. Man kan ju undra vad det hemliga knepet är? Är det skedarna de spelar med i sticket? Är det Östen Erikssons lilla mustasch? Eller är det faktumet att bandet fått sitt namn av självaste Lasse Berghagen en gång i tiden? Oklart. Vad som däremot är klart är att ”Hon kommer med solsken” är en av 2002 års allra mest minnesvärda låtar – med doft av granris, jordgubbar och snus.
1 mars 2003, Arcushallen i Luleå
2003 utvidgades Norrlandsdelen av turnén till två deltävlingar: först ända uppe i Luleå, och en vecka senare i Sundsvall. Denna gång var det dock ganska få norrländska bidrag med, och istället var det de stora gruppernas comeback. Barbados – som under de senaste åren hade prenumererat på topp-5 placeringar i Mellofinalen, tog en av finalbiljetterna även denna kväll. Det var dock emellertid det gamla 80-tals bandet Style som sågs som den största utmanaren, men det hela blev ett rejält antiklimax, då Style ”bara” nådde ”Tittarnas val” (Dåvarande andra chansen). De gjorde sällskap med ett svartvitt Beatles tribute-band – Liverpool, som överraskade många med sin sköna Beatles-inspirerade musik. Men den musik som verkligen fick genomslag denna kväll var inte engelsk på något sätt, tvärtom var det genuin norrländsk etnopop med nyckelharpa som skulle smälla högst! Bandet hette Sarek och bestod av 6 musiker med en förkärlek till folkmusik och pop. ”Genom eld och vatten” framfördes med nyckelharpa i högsta hugg och rökmaskin på högvarv – och var så etno att den fick Roger Pontare att se ut som en Stureplansprofil! Det räckte givetvis till en finalbiljett, och Sarek skulle bli dagisbarnens mest populära låt under året.
Det var ju såklart gott om andra artister i denna deltävling också, varav flera kända ansikten. Vi såg Shirley Clamp göra Mellodebut med ”Mr. Memory”. Även Robert Wells deltog denna kväll, tillsammans med Sofia Källgren – dock utan att höja på några ögonbryn. Höjda ögonbryn blev det dock när Nanne Grönvall ställde sig på scenen för första gången sedan 1998. Som den karaktär hon är, så gick det såklart inte att ställa upp i Mellon utan utklädnad! 2003 års Nanne-upplaga var med en låt om ett spöke och kläder som matchar därtill! ”Evig Kärlek” är kanske inte hennes starkaste låt, men framförandet i äkta Nanne-style med antika kläder, kandelabrar och spindelnät är en pärla i Mellosamlingen.
6 mars 2004, Umeå Arena i Umeå
2004 är året nu, och ännu en Norrlandstävling! Denna gång landade vi i Umeå, och ett startfält med stora åldersspann! Å ena sidan hade vi 16-åringarna i tjejbandet Bubbles, där de två yngsta medlemmarna till och med bara var 15 år gamla och således inte nådde upp till åldersgränsen och därför inte fick vara med på scenen med de andra. Å andra sidan hade vi trion Hansson, Carson och Malmkvist som tillsammans hade en medelålder på ca 64 år denna kväll. I ålderskriget vann pensionärerna kan tilläggas, då damtrion tog sig till final, medan tjejerna i Bubbles fick nöja sig med en biljett till Andra chansen. Dit fick de med sig pop-plåstret Bosson, som var en av få artister detta år som haft internationella framgångar, både i Europa, Asien och USA (bl.a. med en Golden globe nominering för bästa orginallåt i film, 2001). Att Bosson missade finalbiljetten var något av en skräll denna kväll – minst sagt. Vi såg också Gladys del Pilar i ett solonummer, och Fame-Factory-bekantingen Emil Sigfridsson. Trots allt detta så var det näppeligen någon av dessa som satte sig i minnet på tv-tittarna denna kväll. Istället var det en verklig Norrlands-profil som presenterade sig för tittarna – Sandra Dahlberg från Klimpfjäll i djupaste Lappland. Ja, okej, vi hade ju alla bekantat oss med henne redan 2003 när hon deltog i Fame Factory – där hon ju också hade med sig sin första make Jimmy Jansson. Men det verkliga genombrottet för denna samisk-ättlade sångerska kom denna kväll 2004, då hon på klingande norrländska och med klara etno-toner sjöng om sin hembygd. Publiken älskade det såklart, och ”Här stannar jag kvar” tog sig hela vägen till Globen. Klimpfjäll blev en riksangelägenhet över en natt, och bidraget en norrländsk etno-klassiker.
Innan vi lämnar denna kväll bakom oss vill jag lyfta fram en personlig favorit ifrån denna deltävling. Det är ju inte särskilt vanligt med syntpop i Melodifestivalen, och i synnerhet inte suggestiv, mörkare syntpop. Och allra mest inte när den är producerad av gamla rapp-legendarer. Jag talar såklart om Autolove, ett högst tillfälligt band som bildades inför Melodifestivalen 2004 för att framföra ”Bulletproof Heart”, skriven av Peder Enerot och Gustave Lund – som tidigare var kända som Pedda Pedd och Gurra G i rapptrion Just D (under ledning av Wille Crafoord). Ingen av dem skulle dock vara med på scenen, det fick istället sångerskan Malin Nilsson vara själv. Ett annorlunda upplägg till en annorlunda låt – en av ytterst få mörka och suggestiva låtar i Mellon överlag. Ett totalt break från den övriga musiken denna kväll, som dominerats av ungdomspop, schlager och etno. Kanske var det bara omväxlingen som gjorde den så himla bra i mina öron – eller så är det ett av få riktigt bra syntlåtar i tävlingen. Nåja, de slutade på 6:e plats i deltävlingen och gruppen upplöstes kort därefter.
4 mars 2006, Arena Rosenholm i Karlskrona
Denna kväll befann sig Melodifestivalen för första gången i Blekinge, och vi bjöds på ett startfält som kom att cirkulera kring två band: BWO och The Poodles. Emellertid så såg det på förhand ut att bli en kamp mellan schlagerdivor denna kväll, och då talar jag inte om Alexander Bard och Christian ”Kicken” Lundqvist. Kayo gjorde nämligen comeback och siktade på att återupprepa Afro-dites framgångar på egen hand, vilket slutade med en sjätteplats. En av millennieskiftets mest lovande svenska artister, Jessica Folcker, gjorde också en ambitiös insats denna kväll, med ett bidrag av bl.a. Thomas G:son. Men inte heller hon nådde vidare kvalificering. Istället var det Jessica Andersson som hamnade på tidningsrubrikerna. Hennes bidrag ”Kalla nätter” var hennes första solonummer i Melodifestivalen och tanken var nu att lansera henne som soloartist, och förhoppningsvis rida på Fames framgångar tidigare i tävlingen. Låten är visserligen en klockren James Bond-luktande suggestiv schlagerlåt som mycket väl hade kunnat klara sig i finalen, men togs trots det emot svalt av publiken. Jessika slutade femma denna kväll och tvingades möta medierna rödgråten efteråt. Dock var det inte själva låten som uppmärksammades efteråt – utan scenkläderna. Mediestormen var snabbt igång – och man förstår ju om Jessica tog illa vid sig, speciellt då låten faktiskt är menad att vara sensuell med en erotisk underton. Kläddebatten spårade såklart ur totalt, och blev ett bestående minne av 2006 års tävling. Ett år senare drev programledaren Kristian Luuk med hela debaclet, då han i deltävling 2, under en paus, hade bytt om till Jessicas omdebatterade hotpants. Skrattfest, men såklart också en pik till Bert Karlsson.
Innan vi lämnar denna deltävling så finns ett guldkorn till, nämligen ännu en musikalisk enhörning ifrån Mellons djupaste vrår. Eller vad sägs som ett renodlat symfoniorkester-bidrag? Jodå, med gruppen Elysion fick vi denna kväll höra alstret ”Golden star” – en låt i opera/musikal-stil inspelat med Kungliga Filharmonikerna bakom instrumenten! De två solisterna var sopranen Hannah Holgersson och barytonen Anders Mårtensson – båda operautbildade och hade både innan och efter Mellon varit med i flera operauppsättningar på olika håll. Med en gigantisk kristallkrona som blickfång lyckades de ta sig till andra chansen, men där tog det dessvärre stopp.
20 februari 2010, Scandinavium i Göteborg
Vi hoppar raskt över till 2010, och en deltävling som i förhandsspekulationerna redan var avgjord. Alcazar skulle nämligen göra comeback (igen), medan tonårsfenomenet Darin skulle göra sin debut. Som vanligt lyckades dock Alcazar ”bara” kvalificera sig till Andra chansen, medan Darin, föga överraskande, tog sig direkt vidare till finalen. Med till finalen röstade tittarna även vidare Timoteij med bidraget ”Kom”. Det var denna kväll i Göteborg som de fyra Skara-tjejerna Bodil, Johanna, Cecilia och Elina tog etnoschlagern till en helt ny nivå – och gjorde dragspel till ett hett instrument igen. De hade träffats som studenter på ”Music & Production”-programmet i Katedralskolan i Skara, och redan under andra året på utbildningen bildat en musikgrupp. Framträdandet i Melodifestivalen 2010 var gruppens allra första i ett större sammanhang, och genomslaget blev stort! Låten blev en omedelbar hit, trots att fiolen, gitarren och dragspelet som de ”spelade på” var helt tysta, då all musik ju var förinspelad. Bidraget gick direkt till final – och blev sedermera en av årets mest spelade Mellolåtar. Även om den aldrig vann Mellon, så blev den utvald till Sveriges bidrag OGAE Second Chance Contest – där de internationella Eurovisionfansen röstade fram den till slutlig vinnare bland övriga bidrag som inte lyckats kvalificera sig till Eurovision. Timoteij fick sen också äran att uppträda på Kronprinsessan Victorias bröllop med Prins Daniel under sommaren 2010! 6 år senare splittrades dock gruppen – men lämnade såklart efter sig denna musikaliska pärla.
Denna kväll i Göteborg är också speciell ur ett annat perspektiv. Detta var nämligen kvällen som Gärdestad gjorde comeback i tävlingen. Inte Ted såklart, då han ju tyvärr gick bort redan 1997. Men hans bror och låtskrivare däremot, Kenneth Gärdestad, fortsatte sitt arbete och skrev bidraget ”Hur kan jag tro på kärlek” till Melodifestivalen 2010. I Göteborg framfördes låten av Erik Linder, en av de första Melloartisterna att först ha slagit igenom i programmet Talang. Han blev snabbt en publikfavorit där, och fick på kort tid skivkontrakt med Sony Music efter att även Talangdomarna insett hans sångkapacitet. Hans förkärlek till Ted Gärdestads musikskatt blev också allmänt känd, och Erik skulle under flera år resa runt i Sverige med hyllningsturnén ”Till minne av Ted Gärdestad”. Man kan nog rent av säga att Erik Linders succé inte hade så mycket alls att göra med Melodifestivalen, men bidraget är unikt i det att det är skrivet av Ted Gärdestads bror, och är skrivet för att passa Teds röst och artisteri. Erik framför det precis så skört och försiktigt som man hade kunnat förvänta sig av Ted – och i avsaknad av Ted så är detta så nära vi kan komma. Ett mycket fint Mellominne!
19 februari 2011, Cloetta Center i Linköping
Vi avslutar denna nostalgitripp med 2011, då tredje deltävlingen gick i Linköping. För ovanlighetens skull så skulle vi här få höra det blivande vinnarbidraget – ”Popular” med Eric Saade. Självklart tog han ju sig till direkt till final. Med sig fick han rockabilly-gänget The Playtones, som lyckades dra nytta av den rockabilly-våg som drog genom Melodifestivalen detta år. I övrigt fick vi se några kända ansikten, bland annat Shirley Clamp med Vera Prada och Jessica Marberger i Shirley’s angels, A-teens stjärnan Sara Lumholdt och förre Idol-stjärnan Sebastian Karlsson.
Det skulle dock vara ett relativt nytt ansikte som skulle göra mest väsen ifrån sig denna kväll: Sara Varga! Hon var egentligen inte i första hand en artist utan hade haft mest framgångar som författare, och bland annat skrivit handböcker för män om kvinnligt tänkande. Året innan Mellon hade hon dock gjort några gig som DJ, men bidraget som hon ställde upp med denna kväll var allt annat än dansvänligt. ”Spring för Livet” hade hon skrivit tillsammans med veteranen Figge Boström, och kan ju sammanfattas som en enkel visa om relationsvåld. Inte ett omedelbart recept för succé kan tyckas, men allt kan ju hända i Mellon, eller hur? Utan tvekan skiljde sig bidraget radikalt från allt annat denna kväll, och den avskalade visan skickades till Andra chansen där den lyckades ta sig hela vägen till final. Snacka om att lyfta en samhällsfråga i rampljuset! En riktig klassiker.
En personlig favorit från denna kväll är dock Lidköpingsdottern Linda Sundblad, som framförde pop-snöret ”Lucky You”, i ett förvånansvärt snyggt och välkoreograferat scennummer. Trots att hon denna kväll inte ens hunnit fylla 30 år, så var det ganska uppenbart att hennes karriär redan gick på eftervärme. Hon slog ju igenom som 15-åring och åren med gruppen Lambretta gjorde henne sen till superstjärna i hela Europa (och tidvis i USA). Mot slutet av 00-talet hade hon börjat egna soloprojekt och 2010 blev hon återigen aktuell för svenska folket när hon deltog i Körslaget. Melodifestivalen 2011 skulle därför vara ett nytt försök att etablera henne som artist på egen hand – ett försök som kanske inte gick så bra. Låten slutade på 6:e plats och gick inte vidare. Men nog var ändå bidraget ett av de bäst producerade pop-snörena ifrån 2011? Och visst saknar man Lindas lättsamma men samtidigt coola scennärvaro? En Mellopärla, helt klart.
