KRÖNIKA. Nordmakedonien, eller ”The Former Yugoslav Republic of Macedonia” som landet tvingades bli kallat fram till 2018, är den Balkannationen som alla glömde. Trots att landet var en del av Jugoslavien fram till 1991 fick aldrig någon makedonsk artist representera Jugoslavien i Eurovision. Och det skulle ta hela sju år efter landets självständighet innan man fick en plats i Eurovision-finalen, och sedan ytterligare 20 år innan landet nådde en topp-10 placering i tävlingen. Få länder har haft en så motig karriär i Eurovision. Hur gick det här till?
Nordmakedoniens bakgrund i Eurovision börjar givetvis med Jugoslavien
Nordmakedonien, eller Socialistrepubliken Makedonien som det officiellt hette, var fram till 1991 en av de minsta delrepublikerna i Jugoslavien. Jugoslavien var ju den enda kommunistdiktaturen i Europa som aktivt samarbetade med väst, och hade goda relationer med sina västliga grannar. Detta gjorde att Jugoslavien också såg deltagande i Eurovision som en självklarhet, och landet deltog aktivt i tävlingen (med några få undantag) mellan åren 1961-1992. En intressant notering var att Jugoslavien alltid valde sina Eurovisionbidrag via sin egen Melodifestival, kallad Jugovizija, som fungerade nästan som ett ”mini-Eurovision”. Eftersom Jugoslavien utgjordes av 6 delrepubliker och två autonoma provinser infördes tidigt ett system i Jugovizija där tv/radio-stationerna i dessa områden fick skicka ett bidrag och en jurygrupp vardera till tävlingen. Detta gjorde att det alltid var åtta bidrag som tävlade och åtta regionala jurygrupper som röstade fram vinnaren. En jurygrupp fick såklart inte rösta på bidraget ifrån sitt eget område! Detta innebar att Nordmakedonien redan 1961 var delaktiga i Eurovision genom sin jurygrupp i Jugovizija, men det skulle dröja till 1963 innan den regionala radio-stationen i Skopje lyckades få ihop tillräckligt intresse för att själva skicka ett eget bidrag. Den förste nordmakedonska artisten att göra ett försök att nå Eurovision var Duo Hani med låten ”Ne verujem majčice više” – men denna slutade sist i Jugovizija. Taskig start alltså.
Och faktum är att ett makedonskt bidrag aldrig skulle nå Eurovision under jugoslavisk flagg – trots att det makedonska bidraget ”Vraćam se” med Maja Odžaklijevska vann Jugovizija 1980. Oturligt nog så valde nämligen Jugoslavien att tillfälligt hoppa av Eurovision just detta år, vilket gjorde att bidraget aldrig nådde ut utanför landets gränser. Varför Nordmakedonien hade svårt att vinna Jugovizija kan man ju undra, men man får komma ihåg att Nordmakedonien utgjorde ett av Jugoslaviens mest perifera och folkfattigaste områden – som ständigt drogs med hot från t.ex. jordbävningar och jordskred. Inget idealläge direkt. Detta var också hämmande för landets ekonomi efter att landet fått självständighet från Jugoslavien 1991, och till skillnad från de folkrikare och ekonomiskt starkare grannländerna i norr hade Nordmakedonien länge inte råd att delta i Eurovision.
Ekonomin var bara ett av problemen för Eurovisiondeltagande
Det största var egentligen vad landet skulle heta – eftersom landet länge kallade sig för Makedonien, vilket den grekiska regeringen vägrade acceptera. I Grekland finns nämligen en region som heter just Makedonien, som har lång historisk koppling till både namnet Makedonien och till Grekland. Det fanns således grekiska krav på att landet skulle byta namn till något annat som inte gjorde anspråk på den grekiska regionen Makedonien – vilket blev en långdragen politisk konflikt länderna emellan. För att landet ens skulle få delta i Eurovision så behövde man komma överens om en tillfällig kompromiss, i väntan på att ländernas regeringar skulle nå en slutlig lösning. Detta resulterade i det enormt byråkratiska namnet ”The Former Yugoslav Republic of Macedonia” ofta förkortat F.Y.R.O.M. eller FYR Makedonien. Detta skulle vi få höra till leda i Eurovision, och med tanke på hur lång tid det tar att säga så ska vi nog vara glada över att de så sällan fick några poäng! Det skulle dröja till 2018 innan de båda länderna kom överens om namnet Nordmakedonien – som numera är landets officiella namn.
Landets Eurovisiondebut som självständig nation var tänkt att ske redan 1996 med sångerskan Kaliopi och låten ”Samo ti” (Sv. ”Bara du”), men landet lyckades inte ta sig igenom den icke-tv-sända semifinalen som EBU arrangerade innan Eurovision. Snopet nog fick landet således vänta till Birmingham 1998 innan man fick chansen på nytt då man representerades av den då 37-årige popartisten Vlado Janevski med låten ”Ne Zori, Zoro” (Sv. ”Gry inte, gryning”). Bidraget var historiskt på flera sätt – dels var det första gången ett bidrag framfördes på makedonska, men det var också det sista bidraget i Eurovisions historia att framföras med en levande orkester. Bidraget framfördes nämligen från startnummer 25, och var således det sista bidraget i 1998 års Eurovision – som var det sista Eurovision med levande orkester! Resultatmässigt blev debuten ingen större framgång, då man landade på 19:e plats efter lite ströpoäng ifrån bl.a. Kroatien och Slovenien.
Fick inte delta 1999
P.g.a. den låga placeringen i Birmingham blev landet relegerat ifrån tävlingen 1999, och fick således återvända först i Stockholm 2000. Denna gång tävlade de med popgruppen XXL bestående av fyra tjejer i åldrarna 16-18 år som framförde ”100 % Te Ljubam” (Sv. ”Jag älskar dig till 100%”). Bidraget har av många fans och Eurovisionexperter använts som typexempel på ett bidrag som lägger för mycket fokus på koreografi och garderob och ingenting på musik och sångprestation. Det är lätt att inse vad de menar, när man hör framträdandet – som definitivt inte tillhör landets musikaliskt starkaste bidrag… Detta återspeglades också i resultatet även om den 15:e-plats som bidraget uppnådde var en framgång jämfört med tidigare år. Men landet blev återigen relegerat och återkom först 2002 med sångerskan Karolina (som även skulle tävla för landet 2007). Hennes bidrag 2002 hette ”Od nas zavisi” (Sv. ”Det beror på oss”), och var en tidstypisk ballad – som kanske hade klarat sig bättre om man inte gått ut rakt efter hemmanationen Estlands bidrag. Ännu en gång så landade man på 19:e plats och missade nästa års tävling.
Tog nya tag med semifinalsystemet
2004 satsade nordmakedonska TV-bolaget stenhårt på att kvalificera sig från den stora semifinalen – och valde landets största artist (kanske genom alla tider) som representant; Toše Proeski. Bidraget ”Life” blev landets första engelskspråkiga, och med ett mycket minnesvärt scennummer lyckades Toše ta sig till final. Även om det bara räckte till en 14:e plats cementerade Toše Proeski sig som en av Balkans största artister. Han dog tyvärr bara tre år senare i en trafikolycka, 26 år gammal.
Mellan 2004 och 2007 lyckades nu landet ta sig förbi semifinalen varje år, men lyckades aldrig nå bättre än en 12:e plats i finalen under denna tid. Landets framgångar berodde troligen på att man blev duktiga på att producera etnopop i typiskt Balkanmönster – något som var guld värt i Eurovision då. Denna trend började dock dö ut 2008 – och då missade landet också finalen för första gången sedan 2003. Detta berodde dock på en ny regel som EBU infört – som innebar att tv-tittarna enbart fick välja ut 9 finalister och att jurygrupperna fick välja det 10:e. Nordmakedoniens bidrag hade slutat 10:a hos tv-tittarna – och hade således kvalificerat sig om inte den nya regeln instiftats. Sverige ska dock vara glada för det, för det var Sveriges Charlotte Perrelli som snuvade Nordmakedonien på finalplatsen!
Perioden 2008 till 2018 kan dock inte beskrivas som annat än avgrundsmörk för landet
På tio försök lyckades man bara nå finalen EN (!) gång, och paradoxalt nog var detta 2012 genom sångerskan Kaliopi. Ja, samma Kaliopi som 1996 skulle ha gjort landets debut i Eurovision! Hennes bidrag 2012 var den högst suggestiva ”Crno i Belo” (Sv. ”Svart och Vitt”), som prickade helt rätt i tiden. Med sin mycket unika röst så var det ett oerhört minnesvärt bidrag och den slutliga 13:e platsen i finalen var i underkant. Kaliopi skulle återkomma till Eurovision 2016, men utan att nå finalen då.
Man måste ändå säga att Nordmakedonien gjorde ambitiösa försök under denna tid – för 2013 skickade man den romska 70 år gamla primadonnan Esma Redžepova till Eurovision. Hon sjöng duett med den 42 år yngre Vlatko Lozanoski i bidraget ”Pred da se razdeni” (Sv. ”Innan soluppgången”), ett mycket udda artistsamarbete! Medan Vlatko smälte in med lätthet i sorlet av artister i Malmö, så var Esma en sann diva som verkligen också betedde sig därefter. Detta ledde inte oväntat till en del slitningar i artistsamarbetet och scenarbetet, men genererade också ett osedvanligt stort medialt intresse för bidraget. Trots satsningen gick inte bidraget vidare, till Esmas stora förtret. Tyvärr gick hon sedan bort 2016 – men förblir en av tävlingens stora giganter.
Tamaras revansch i Tel Aviv
Nordmakedonien fick sin stora revansch 2019 – med ett mycket oväntat bidrag. Landets representant var då Tamara Todevska, som så sent som 2008 varit del av det nordmakedonska bidraget som fick stryk av Charlotte Perrelli i semifinalen! Hennes bidrag 2019 gick i en helt annan anda, och hette ”Proud” som i all väsentlig del hade skapats som en feministisk kampsång, men i tävlingen snarare formats om till en sång för allmän jämställdhet. Bidraget fick väldigt lite stöd av TV-tittarna, men betydligt mer av jurygrupperna som gjorde att låten tog sig till final via en andraplats i sin semifinal (alldeles bakom blivande vinnaren Duncan Laurence).
I finalens omröstning såg vi samma tendens, och efter att samtliga jurygrupper avlagt sina röster låg Nordmakedonien tvåa i sammanställningen – alldeles efter Sveriges John Lundvik! I efterhand justerades resultatet av EBU, då de belarusiska rösterna fördelats fel, och då stod Nordmakedonien plötsligt som vinnare i juryns omröstning! En helt överväldigande framgång för landet såklart – trots att man av tv-tittarna inte rankades bättre än 12:a. I den slutliga sammanställningen så landade Nordmakedonien dock på en 7:e plats – landets första topp-10 placering någonsin och bara 29 poäng ifrån en åtråvärd topp-5 placering! Tamara firades som en vinnare hemma i Skopje, vilket är fullt förståeligt! Landet bröt en 21 år lång förbannelse i tävlingen, och kunde äntligen skriva in i alla fall ett bidrag i toppen.
Sammanfattning
Nordmakedonien fick alltså vänta länge på den där topp-10 placeringen, och har ju än så länge inte nått topp-5. 2019 års resultat visade ju emellertid att man har lättare att falla jurygrupperna i smaken än tv-tittarna – vilket blivit allt tydligare för mindre länder på sistone. Detta är såklart helt paradoxalt i jämförelse med hur allt började för landet en gång i tiden. Ständigt ratade av jurygrupperna i Jugovizija, och sedan ratade av jurygrupperna i Eurovision fram till telefonrösternas era. Med hjälp av stödröster från sina ex-jugoslaviska grannar, och med trendkänsliga etnobidrag så blev landet en av de ständigt återkommande finalisterna – tills dess att jurygrupperna kom tillbaka i Eurovision 2008! Det skulle dröja lång tid innan landet hittade rätt formel för det moderna Eurovision där jury och tv-tittare delar på makten. Tidlösa bidrag med starka budskap är en strategi, men frågan är om landet fortsätter på den vägen? Nordmakedonien har ännu inte hunnit tävla sedan framgången i Tel Aviv, så kanske årets tävling visar varåt det går nu?
Tills dess, vilket är ditt favoritbidrag ifrån Nordmakedonien?
