Konsten att vinna Eurovision – eller komma sist – del 3


Publicerad:


Skribent:

Adrian


Publicerad

I ESC 2008 var det Ryssland som vann medan Storbritannien kom sist. Foto: Daniel Aragay (bilden är ett montage).

KRÖNIKA. Hur gör man egentligen för att vinna Eurovision Song Contest? Varje år brottas tusentals artister, låtskrivare och producenter med denna fråga – och vrider håret av sig i sina försök att hitta den bästa tonartshöjningen, de snyggaste dansstegen och de häftigaste scenkläderna. Ändå misslyckas ju alla utom en – varje år. Samtidigt kämpar lika många med att undvika den där nesliga sistaplatsen. Inte heller där finns något mirakeltips för hur man undviker avgrunden. Ingen går säker…

I den här krönikan tar ESC-Panelens skribent Adrian pulsen på vilka bidrag som lyckades respektive misslyckades under sina tävlingsår. Denna gång om ESC 2008!

Varje Eurovisionvinnare genom åren har präglat tävlingens anseende på olika sätt. När Lordi vann 2006 var det många som blev upprörda och arga, medan andra fick förnyat intresse i tävlingen. 2007 återställdes ordningen igen, även om många journalister i Västeuropa nu klagade på det utbredda grannröstandet i Östeuropa. 2008 års Eurovisionvinnare kom att sätta denna kritik på sin spets – inte bara då det var ännu en öststat som vann, utan även för att vinnaren aldrig förut varit så impopulär i Västeuropa. Kritiken som nu lyftes fram skulle komma att förändra hela tävlingen i grunden – och banade väg för jurygruppernas återkomst och en nordisk dominans som håller än idag.

Efter att Serbiens Marija Serifovic besegrat den dansande discokulan Verka Serduchka från Ukraina, så begav hon sig ut på en lång Europaturné under ledning av EBU. Överallt mottogs hon med entusiasm. Undertecknad var själv på plats i Malmös Folkets park när Marija efter presentation av Jovan Radomir stormade upp på den lilla scenen – varpå de tusentals i publiken (mestadels serbiska invandrare) skrek hejdlöst. Faktum är att “Molitva” blev populär runt om i Europa – och inte bara på Balkan. Det var därför många som nu fick upp ögonen för att Eurovision verkligen kan producera hits – oavsett var bidraget kommer ifrån eller på vilket språk det är skrivet på.

 

Två debutanter i tävlingen – och två semifinaler

Inför 2008 års Eurovision hade EBU därför bestämt att ge ytterligare två länder chansen: San Marino och Azerbajdzjan. Dessa debutanter gjorde att tävlingen nu nådde 43 deltagande länder – vilket innebar att man var tvungen att införa ytterligare en semifinal för att slippa den 28 bidrag långa maratonsändningen av semifinalen som man gav sig på i Helsingfors året innan. Med två semifinaler så fick värdlandet dessutom mycket större möjlighet att sätta sin prägel på produktionen. Detta innebar att alla länder utom “Big 4” och värdlandet skulle bli tvungna att kvala in till finalen. Ytterligare en nyhet var den stratifierade lottningen som infördes p.g.a. fjolårets kritik mot grannröstandet. Alla deltagande länder delades nu in i olika “pooler” baserade på sin tidigare röstningshistorik och geografiska placering. Genom att se till att hälften av länderna i exempelvis “Balkanpoolen” hamnade i semifinal 1, och den andra hälften i semifinal 2, så kunde man nu kontrollera att en semifinal inte blev dominerad av “Balkanländer” – som då hade givit en orättvis fördel för de länderna. Eftersom bara de länderna som tävlade i semifinalen i fråga fick rösta i den semifinalen så försvann stora delar av grannröstningens effekter. I finalen däremot så återstod de gamla reglerna.

 

Verka Serduchka-effekten satte prägel på bidragen

Belgrad och Beogradska Arena kom att se ett av de värsta startfälten någonsin. 2008 års Eurovision kom nämligen att präglas av “Verka Serduchka-effekten”, för plötsligt så ville i princip alla Västländer, som misslyckats de senaste åren, skicka ett skämt/plojbidrag till Eurovision. I många fall handlade det om rena protestsånger mot tävlingen- och mot Östeuropas dominans. Ett av de absolut sämsta av de bidragen kom från Estland. Gruppen hette Kreisiradio (bestående av två medelålders komiker) och de framförde bidraget “Leto Svet”. Låttexten var delvis skriven på serbiska, men tydligen saknade den respekt för vare sig uttal eller grammatik. Ett exploderande dragspel och en afroperuk var höjdpunkten på detta i särklass sämsta bidraget för året. Grannlandet Lettland var inte lika intresserade av att driva med tävlingen så istället skickade man ett gäng pirater – med en låt skriven av ett svenskt låtskrivarteam. Gruppen, som hette “Pirates of the Sea”, framförde bidraget “Wolves of the sea” på äkta (?!) piratmanér. Löjligt, barnsligt och inte minst dåligt – bidraget sågades vid fotknölarna av de flesta experter. Spanien – som inte sett skymten av en bra ESC-placering sedan 2002, hade en fantastisk nationell final 2008 med låtar bl.a. skrivna av Thomas G:son. Men trots det starka startfältet så valde spanjorerna komikern Rodolfo Chikilicuatre som i sin Elvisfrisyr och sin leksaksgitarr framförde “Baila el chiki-chiki”. Detta var en klockren protestsång, men inte riktad mot Eurovision utan mot politikerna i Spanien och i världen. Politiker, från den spanska premiärministern Zapatero till Venezuelas president Hugo Chavez fick sig en släng, varpå en mycket utförlig danskoreografi hade utvecklats. I Spanien blev låten en omedelbar hit, men inte någon annanstans. Anledningen var kanske att låten var helt på spanska och vars skämt och associeringar bara kan förstås i en spansk kontext.

Den största kalkonen av alla detta år var dock utan tvekan kalkonen själv. För första (och förhoppningsvis ENDA gången) i Eurovisionhistorien så framfördes ett bidrag av en docka – Dustin the Turkey. På Irland hade Dustin the Turkey länge varit programledare och känd för sin elaka humor och vassa tunga. När irländarna 2007 för första gången hamnade sist i finalen, uppstod ett tryck på att Dustin skulle bli landets näste representant. En låt skrevs – “Irlande douze points” och Dustin offentliggjorde sitt deltagande. Det blev folkstorm – för att Dustin skulle vinna uttagningen. Och nog gjorde han det! Europa blev chockat över att Johnny Logans Irland nu skickade en kalkondocka vid ett DJ-bord till Eurovision med en låt som innehöll textrader såsom “Drag acts and bad acts and Terry Wogan’s wig” eller varför inte den väldigt subtila textraden “Block vote, shock vote – Give us your twelve today!”? Kort sagt – nu var pandoras ask öppnad…

 

Inte bara skämtbidrag

Men det skulle inte bli skämtlåtarnas framgångsår i Eurovision. Experterna var enade – Sverige och Ukraina var favoriter. Sverige hade utsett 1999 års Eurovisionvinnare Charlotte Perrelli till sin representant med bidraget “Hero” – och schlagerfansen hyllade henne genom att i en tämligen ospännande röstning utse henne till deras vinnare i den officiella OGAE-omröstningen. Ukrainas Ani Lorak var den enda konkurrenten man vågade tala om, då hennes snygga popdänga “Shady Lady” snabbt tog fart som favorit tack vare den snygga videon. Konceptet cool tjej med poplåt hade också gått hem i Grekland och Armenien – som också skickade liknande bidrag detta år.

 

Ryssland gick all in för segern

Ett av de länder som dock lagt ned mest pengar på att få fram en vinnare detta år var Ryssland. 2007 lyckades landet ta en tredjeplats – snopet besegrade av Ukraina och Serbien trots en snyggt producerad poplåt. Inför 2008 hade man därför bestämt att landets mest framgångsrike artist skulle representera landet – Dima Bilan. Dima hade ju redan representerat Ryssland 2006 – och då slutat tvåa bakom Lordi. Sedan dess hade han blivit en superstjärna utan dess like i hela den rysktalande världen, och sålt miljontals skivor i hela gamla Sovjetområdet. Dessutom hade han sedan genombrottet 2006 skaffat sig internationell erfarenhet, och bland annat knutit kontakter med amerikanska producenter såsom Jim Beanz och Timbaland. Genom dessa fick han också möjligheten att spela in en låt med Nelly Furtado, som släpptes i den spansktalande världen. De två producenterna kallades in för att skriva och producera Rysslands bidrag till Eurovision 2008 – “Believe”. Trots Dimas stjärnstatus och de två stora producenterna, så förstärktes scennumret ännu mer av att man kallade in Rysslands största idrottsstjärna (tillika en god vän till Dima) konståkaren Jevgenij Plushenko. Dessutom kallade man in den världskände ukrainsk-ungerske violinisten Edvin Marton som tidigare samarbetat med Jevgenij Plushenko – bland annat på OS i Turin 2006 då han ackompanjerade Jevgenijs dans med sin fiol. Trots det massiva kändisskapet verkade dock inte spelbolagen vara så imponerade till en början. Istället såg man hellre att Sverige eller Ukraina vann.

Ett annat land som verkligen försökte förbättra sig från fjolårets besvikelse var Storbritannien. Landet hade då kommit näst sist med plojbidraget “Flying the flag” med flygvärdinnegruppen Scooch. Fånigt tyckte Europa – och britterna tänkte därför ta tävlingen på större allvar detta år. Man utsåg X-factor tvåan Andy Abrahams att representera landet – något som ingav hopp för många. Detta var första gången man hade valt en framgångsrik deltagare från en stor talangjakt – X-factor. Dessutom hade bidraget “Even if” skrivits av låtskrivarteamet Absolute som tidigare skrivit världshits åt Spice Girls och Massive Attack. Britterna var därför säkra på en god placering i Belgrad – men oddsen var kanske inte lika optimistiska.

 

Resultaten

Den första semifinalen sändes tisdagen den 20 maj 2008 och blev den första eurovisionsändningen på en tisdag. Den blev också legendarisk då bidraget på startposition 2 faktiskt kvalificerade sig till final – nämligen Israels Boaz Ma’uda. Detta var första gången ett bidrag från denna startposition (som alltid varit otursförföljd) tagit sig till final. Samtidigt visade sig snabbt att favoriterna höll – Grekland vann semin följt av Armenien och Ryssland på andra och tredje plats. Dima kom alltså bara trea i sin semifinal! Norge fick också mycket uppmärksamhet, då Maria Haukaas Storeng tog sig till final med sin “Hold on be strong” som nu gick upp bland favoriterna. I den andra semifinalen så fanns både Sverige och Ukraina som ansågs vara de två kvarvarande favoriterna. Ukrainas Ani Lorak var säkerheten själv – men Charlotte Perrelli och Sverige hade ett mycket olyckligt startnummer: 2. När programledarna avslöjade Sveriges avancemang till finalen, så var allmänheten dock inte varse om att Sverige egentligen bara slutat på 12:e plats – men att man fått ett wildcard av juryn som gjorde att man ändå kvalificerat sig till finalen. Därför kvarhölls Sveriges favoritskap ett tag till.

Men dagarna innan finalen så seglade Ryssland plötsligt om både Sverige och Ukraina som favoriter. Dima blev den stora favoriten och i den stora finalen så fick han massivt stöd ifrån publiken. Han fick dessutom jättehjälp från sin startposition som näst sista bidrag, precis efter hemmanationens egna bidrag. Det visade sig dock att segern inte alls var given. När programledarna Zeljko och Jovana drog igång röstningen var det Grekland som tog en tidigt ledning. Ungefär halvvägs in i röstningen tog Ryssland dock över ledningen – då Rysslands närmaste grannar alla gav sina 12:or till landet. När Vitryssland och Litauen givit sina 12:or till Ryssland så var segern säkrad och de 3 sista länderna att rösta hade ingen möjlighet att påverka vinnaren. Dima Bilan och hans superkändisteam hade klarat biffen och stormade mot scenen. Emellertid var det många tv-tittare som var besvikna – speciellt i Västeuropa. Det visade sig nämligen att Ryssland inte var det land som flest länder hade som favorit – det var faktiskt Armenien som fick flest 12:or (8 stycken)! Ryssland var bara favorit i 7 länder – varav 6 var omedelbara grannländer med Ryssland, och ett (Israel) har en stor rysk minoritet. Faktum var att Dima blev helt utan poäng i Sverige, Storbritannien, Island, San Marino, Schweiz och Danmark – vilket gör att “Believe” fick poäng av det minsta antalet länder (procentuellt sett) någonsin dittills. Hade Västeuropa bestämt själva hade Dima inte ens nått topp 3, utan istället hade Armenien vunnit före Grekland och Norge.

 

Kritik mot grannlandsröstningen

Givetvis växte nu kritiken mot grannröstandet i Eurovision och i synnerhet i Storbritannien som inte givit ett enda poäng till vinnaren. Andy Abraham hade startat från sämsta tänkbara position – nr 2, och även om Andy sjöng bra så fick han nöja sig med 14 poäng – 8 från Irland och 6 från San Marino. Nu var Storbritannien inte helt ensamma i botten – både Polen och Tyskland misslyckades och hamnade också på 14 poäng. Medan Tysklands grupp No Angels kan skylla på den värsta falsksången någonsin i tävlingens historia, så kunde polska (eller snarare amerikanska) Isis Gee inte riktigt skylla på en dålig röst. Snarare var det all “brun-utan-sol” som gjorde att hon såg en bränd pepparkaka på scenen i sitt blonda hår och ljusblå klänning. Men Storbritanniens fiasko var svårare att förklara – och den brittiske kommentatorn Terry Wogan drog således slutsatsen att det måste bero på Andys mörka hudfärg. Han tyckte sig se att Europa hade blivit mer rasistiskt och tog avsked från Eurovision en gång för alla. Terry hoppade därför av kommentatorsjobbet inför 2009 – efter att ha kommenterat tävlingen för tv i 30 år. Även svenska journalister började nu ropa på bojkott av tävlingen p.g.a. öststatsdominansen – men mycket av den kritiken bottnade nog i att Charlotte Perrelli som var så favorittippad – bara fick en 18:e plats. Men, med tanke på att hon inte ens skulle ha kvalificerat sig till finalen om det inte varit p.g.a. juryns wildcard – så får man ändå vara rätt nöjd med en 18:e plats.

 

EBU svarade på kritiken – förbättrade röstningssystemet

Kritiken som lyftes fram blev så överhängande att EBU fick införa ändringar. Det största problemet, vilket de till slut insåg, var att vinnaren inte alls var lika populär som tidigare vinnare. När Dima nämligen efter vinsten åkte ut på en promotionturné i bl.a. Sverige, så mottogs han inte av någon publik. De enda fansen som kom till hans framträdanden, var några tillresta ryska fans och ett fåtal ryska invandrare. Han övergav därför snart sin plan på att lansera sig ytterligare i väst. EBU insåg att en regeländring var nödvändig för att se till att något liknande inte händer igen – varpå juryn återintroducerades året därpå.

Vad lär vi oss av detta då? Jo, väldigt ofta är “mer av allt = bättre” och kända producenter, låtskrivare, bakgrundsdansare och violinister kan fälla avgörandet. Dessutom skadar det inte att vara en etablerad stjärna i många länder redan – gärna sådana med rösträtt i Eurovision. Samtidigt är det en nackdel att starta som nummer två – oavsett om du har kända låtskrivare och ger “extra allt”.

 


Kommentera

 
 

 
 
 

  Bookmark and Share Tillbaka till toppen

ESC-Panelen