KRÖNIKA. Vilken dramatik det till sist blev! Och vilken antiklimax det blev för Sverige! Årets Eurovision blev en känslokavalkad som heter duga. Det finns mycket att smälta ifrån denna musikaliska holmgång, så låt oss bryta ned vad som hände ordentligt innan vi drar några större slutsatser.
Fiasko för Sverige och KAJ?
Det första vi svenskar givetvis känner en dag som denna – är besvikelse. KAJ var överlägsna oddsfavoriter ända sedan Melodifestivalsfinalen tidigare i våras. Överallt pratades det KAJ – både i Sverige, Finland och resten av Europa. På sociala medier, bland fans – ja, alla verkade vara överens om att Kaj hade vinnarbidraget. Men hypen var tydligen överdriven. När Europas tittare väl röstade var Sverige knappt med i toppen. I semifinal 1, där KAJ tävlade, fick Sverige bara 118 poäng och slutade fyra. Framför oss hittade vi både Ukraina, Albanien och Nederländerna. Notera att semifinalens resultat kom 100% från tittarröster, d.v.s. inga jurygrupper. Även om samtliga dessa länder skulle hamna bakom Sverige i finalen så var det tydligt att Sverige var övervärderat i år.
Inför finalen visste vi att jurygrupperna förmodligen skulle rata det svenska bidraget – och att det skulle gå mycket bättre hem hos tittarna. Precis så blev det, och Sverige fick bara en 12:a i juryomröstningen, och den kom från Island. KAJ hamnade 132 poäng bakom juryvinnaren Österrike – vilket visserligen var en stor summa, men inte omöjlig att ta igen hos tittarna. Och Österrike fick “bara” 178 poäng av tittarna – betydligt färre än vad vinnaren Schweiz fick förra året. Så Sverige hade haft en rimlig möjlighet att gå om och vinna. Problemet var bara att tittarna inte alls hade Sverige som favorit – trots hypen och oddsen. Med 195 poäng räckte det bara till en tredjeplats hos tittarna – medan både Israel och Estland lyckades få mer poäng. Totalt en fjärdeplats, på väsentligt avstånd från vinsten. Luften gick ur bastun så att säga.
Inget fiasko – egentligen
Men – är detta då ett fiasko? Nja – låt oss se på det objektivt. Fjärdeplatsen i ESC är en bra placering hur vi än väljer att se det. Cornelia Jakobs slutade på den platsen 2022, och Sverige noterar ju dessutom en ny topp-5 placering precis som vi gjort på löpande band i nästan 15 år nu (2011, 2012, 2014, 2015, 2016, 2017, 2019, 2022 och 2023). Räknar vi topp-10 har Sverige bara missat det åren 2013 och 2021. Kort sagt – KAJ:s placering går helt i linje med vad man kan förvänta sig av Sverige och befäster Sveriges dominans i tävlingen. Sverige lyckades ovanligt nog komma i topp-3 hos tittarna – vilket bara skett två gånger tidigare de senaste tio åren: Loreen lyckades komma tvåa bakom Käärijä 2023 och Måns Zelmerlöw blev trea 2015. Detta var visserligen förväntat: bidraget “Bara bada bastu” var ju definitivt ett publikbidrag snarare än ett jurybidrag. Men med tanke på omvärldsläget och allt som händer runt omkring så är det ändå ett stort fall framåt för Sverige att lyckas nå ut så väl till Europas tittare. Att KAJ dessutom blir den stora snackisen och föremål för en global hype, är något helt unikt. Vi har ändå skäl till att vara stolta över KAJ:s insats i år.
Varför blev det inte svensk vinst?
Så här i efterhand, när vi har resultatet framför oss, så är det lite lättare att förstå vad som faktiskt har hänt. Att Sverige blev förhandsfavoriter tidigt är inte svårt att förstå. ESC-fansen var oerhört nöjda med att Sverige skickar något annat än modern pop till ESC och genom social media så spreds hypen från dem till allmänheten. Oddsen blev såklart påverkade – och förstärktes såklart av att Sverige ändå alltid brukar gå bra i Eurovision. Det hela underlättades av att låten är sjukt klistrig och funkar även för de som inte talar ett ord svenska. Scennummret var fullt av gimmick och Tik-tokvänliga danser – plus att KAJ själva är oerhört karismatiska. Det var helt enkelt ett perfekt bidrag att sälja in till allmänheten.
Emellertid fanns utmaningar, som vi mycket väl visste om. Dels förstod både ESC-fansen och spelbolagen att jurygrupperna förmodligen inte alls skulle tilltalas av finsk-svensk bastukultur, dragspel och korvgrillning på scenen. Jurygrupperna prioriterar som oftast alltid ballader, utbildade sångare och estetik framför folklighet, partystämning och gimmicks. Med andra ord var iallafall 50 procent av poängen i finalen i princip borta.
Hård konkurrens om tittarna
Men det vi kanske inte hade räknat med var hur hård konkurrensen skulle bli om tittarpoängen. För Eurovision handlar inte bara om musik – utan även om politik. De aktuella krigen i Ukraina och Gaza gör att både Ukraina och Israel de sista åren fått en rejäl skjuts i ESC, och därmed fått enorm publicitet. Även om publiciteten inte alltid är positiv påverkar den folk att rösta på dem. Bidragets kvalitet blir då oväsentligt – man röstar för att göra en politisk markering. Hade Palestina och Ryssland deltagit i ESC, hade sannolikt de också sannolikt fått oerhört höga poäng av tittarna – oavsett vad de skickat för bidrag. Eftersom man tillåts rösta tjugo gånger i tittaromröstningen så kan ett fåtal personer med stark personlig preferens, få väldigt stor påverkan på resultatet. I ett sådant läge har tyvärr en sång om bastur inte mycket att sätta emot.
Uppblåst hype
En sista faktor som till slut också kommit fram är att KAJ kanske inte var så populära som många trodde. Hypen kring dem var tydligen överdriven – när det väl kom till kritan förstod omvärlden inte helt sig på detta. För även om Israel fick fler poäng än Sverige i tittaromröstningen – så kan vi förklara det med det politiska stödet till Israel (till viss del iallafall). Men det blir svårare att förklara hur Estland också kunde få fler poäng av tittarna. Tommy Cash var inte alls lika högt placerad i oddslistorna, och även om han var en snackis inför tävlingen så kom hans höga tittarpoäng som en chock. KAJ:s och Tommys bidra delar många likheter – båda är humorister, med humorbidrag och gimmickar. Båda är starka karaktärer med bidrag som är oerhört lättsjungna. Att Tommy slog KAJ här är ett tecken på att vi övervärderat “Bara bada bastu”, sannolikt för att KAJ haft bättre mediestrategi och varit mer karismatiska. Alla vill ju hoppa på “KAJ-tåget”. Frågan är om det kanske dessutom språkvalet påverkat – var det ett misstag att sjunga på svenska, med tanke på att “Espresso Macchiato” var mestadels på engelska?
Lärdomar att ta med sig inför nästa års Melodifestivalen
Det är onekligen lite högfärdigt när man som svensk blir besviken över att Sverige “bara” slutade 4:a i ESC. Det är onekligen ett osunt tecken att vi tar oss själva på lite för stort allvar ibland, men också att vi låtit oss åka med på hypen kring KAJ. “Bara bada bastu” var ett av de bästa bidragen i året ESC, men det var inte DET bästa. Det var inte ens det bästa bland tittarna. Det var inte ens heller det bästa humorbidraget bland tittarna. Det var det bara hos ESC-fansen, i Sverige och Finland, samt hos spelbolagen. Och det råkar vara just endast dessa tre saker som vi, innan finalomröstningen, har att gå på för att avgöra vad “omvärlden” tycker. Visserligen brukar oddsen inte ha så här fel, och ESC-fansen brukar vara relativt väl ute – men inte i år.
I fortsättningen kan det vara värt att ha is i magen när man tippar tittarnas favorit i förväg. Vi har nu flera gånger sett hur spelbolagen missat detta, hur Israel går helt under radarn och hur vissa andra länder, helt ur det blå, plötsligt dyker upp och tar hem massor av poäng – såsom Lettland och Albanien. Då är istället jurygrupperna mer stabila och tillförlitliga – och det är ju därifrån Sverige brukar få sina poäng. Frågan är om Melodifestivalen 2026 fortsätter på KAJ-spåret eller om man vänder tillbaka till popmusiken igen? Jag kan dock garantera att resultatet kommer att få effekt på den internationella juryn i Melodifestivalen. Med tanke på hur illa det gick för KAJ hos juryn, kommer vi sannolikt få tuffare jurygrupper i Melodifestivalen, som kommer försöka tänka mer i linje med jurygrupperna i ESC.
Ännu ett alpland blev Eurovision-vinnare
Med Sveriges insats avhandlad så är det såklart värt att prata lite om vinnaren: JJ från Österrike. Det första som man slås av är givetvis likheterna med fjolårsvinnaren Nemo från Schweiz. Vi får än en gång ett engelskspråkigt bidrag från ett alpland som vinnare. Dessutom är bidragen mycket lika varandra rent strukturellt – en skicklig sångare med ett högt röstregister, snabba tempoväxlingar och mycket estetiska scennummer. Elaka tungor skulle rent av säga att de är kopior. Men det går inte att förneka att man blir imponerad av JJ, och uppenbarligen lyckades han nå ut till en hel del tittare då han skrapade ihop 178 poäng från dem med sin operatechno. Det är svårt att säga att opera skulle vara en död genre hos tittarna med tanke på detta resultat. Samtidigt är det omöjligt att förneka att JJ aldrig hade vunnit utan jurygrupperna. Ännu en gång fick jurygrupperna utse vinnaren – vilket de gjort tre år i rad nu.
Men vinsten var ändå den svagaste på närmare 15 år. I sin semifinal slutade Österrike 5:a (!!!) bakom både Israel, Lettland, Finland och Grekland. I finalen fick JJ 436 poäng totalt vilket är långt mindre än de senaste vinnarna (Schweiz fick exempelvis 591 poäng i finalen i Malmö 2024, Sverige fick 583 poäng i finalen i Liverpool 2023 och Ukraina fick hela 631 poäng i finalen i Turin 2022). Faktum är att JJ:s poäng är med råge den lägsta poängsumman för en vinnare sedan man införde det nya röstningssystemet 2016. Och hade man omvandlat resultaten mellan 2008–2015 till det nuvarande röstningssystemet, så hade man bara slagit Azerbajdzjans vinst 2011 (405 poäng) och precis slagit Tysklands vinst 2010 (430 poäng). Med andra ord var Österrikes vinst i år en historiskt svag vinst.
Gamla trender står starka
Vinsten blev dock Österrikes tredje genom tiderna efter att tidigare vunnit med Udo Jürgens ”Merci, Chérie” 1966 och Conchitas ”Rise Like A Phoenix” 2014 – och markerar definitivt att landet nu vänt sig ur den 48 år långa vinsttorka som de upplevde mellan sina två första vinnarlåtar. Vinsten innebär också att tävlingen fortsätter hålla sig bland tidigare vinnare. Det blir alltså tydligen allt svårare för länder att vinna tävlingen för första gången (senast någon lyckades med det var Portugal 2017). Då är det såklart värt att påminnas om att ESC, mellan 2001–2008 vanns endast länder som aldrig vunnit förut. Vi får dessutom återigen ett engelskspråkigt vinnarbidrag – liksom 2023–2024, 2018–2019 och 2008–2015. Trots alla diskussioner om att engelskan är på utgång – verkar alltså engelska fortfarande vara språket som är bäst lämpat för ett vinnarbidrag, inte minst ett år där färre låtar än någonsin framfördes på just engelska.
Semifinalerna – skrällar överallt
När man tittar på semifinalernas resultat så slås man av hur väsentligt annorlunda de blev jämfört med oddsen. I semifinal 1 vann Ukraina, före Albanien och Nederländerna – med Sverige som tidigare nämnt först på fjärde plats! Med andra inte i närheten av vad oddsen förutspådde. Estland var hack i häl på Sverige, medan Belgien, som var tippat i topp-5, slutade näst sist. Kort sagt, tittarna hade helt andra prioriteringar än vad spelbolagen trodde.
Samma sak gällde semifinal 2, där Israel var totalt överlägsna. Med 203 poäng tog de nästan hem 13 av 19 tolvpoängare – en galen överkörning. Närmast efter hittar vi Lettland – som inte tippades ha chans att gå vidare till finalen överhuvudtaget. Istället slutade de tvåa i sin semifinal – en av de största oddsmissarna någonsin. Finland, som var tippat att vinna sin semifinal, kom trea och Grekland fyra. Österrike, som ju skulle vinna finalen, kom endast femma. Dock ska poängteras att det var jämnt i toppen bakom Israel och Lettland. Mellan 3:e – 6:e placering skiljde det endast 12 poäng! Värre var det för de länder som skrällartat åkte ur – Australien och Tjeckien som slutade elva respektive tolva. De räknades som klara favoriter att gå vidare enligt oddsen, men hade inte häng på finalplats alls.
Finalresultatet – är jurygrupper och tittare på olika planeter?
Det har de senaste åren blivit en allt större klyfta mellan jurygrupper och tittare – där jurygrupperna alltid väljer ballader och konstnärliga framställningar, medan tittarna vill ha party och galna scennummer. I år blev det övertydligt i resultatet.
Juryresultatet
Ironiskt nog blev juryomröstningen en cirkus där mängder av länder fick 12:or – vilket innebar ett ovanligt jämnt resultat. Med endast 258 poäng var Österrike i topp – tätt följda av värdlandet Schweiz på 214 poäng. Inte långt därefter hittade vi Frankrike på 180 poäng, Italien på 159 poäng och Nederländerna på 133 poäng. Att bidragen i topp-5 hos jurygrupperna håller sig mellan 133–258 poäng är anmärkningsvärt lågt. Ifjol var samma intervall 146–365 poäng, och 2023 146-340 poäng. Vi får återigen gå tillbaka till 2011 för att hitta så låga jurypoäng i sin egen topp-5. Årets låga poäng beror såklart på att jurygrupperna slängde sina 12:or åt alla håll – totalt delade halva startfältet på juryns 12-poängare, i jämförelse med Malmö ifjol där endast nio länder fick 12-poängare av juryn.
Den överväldigande majoriteten av tolvpoängarna gick dessutom till klassiska “jurybidrag” d.v.s. ballader och konstnärliga bidrag: Österrike (8), Italien (6) Frankrike (5) , Grekland (4), Lettland och Schweiz (3). Intressant nog fick inte Nederländerna en enda 12:a av jurygrupperna! Trots detta är resultatet tydligt – juryn gillade inte partymusik eller humor. Sverige lyckades bäst av dessa mer folkliga bidrag – med sjätte plats hos juryn. Estland kom på nionde och Finland på elfte plats. Noterbart är att Island inte fick ett enda jurypoäng och San Marino 9 poäng – vilka placerade sig längst ned på deras lista.
Tittarresultatet
Men tittarna rörde om rejält i listan och hade helt andra åsikter än juryn. Hos tittarna hamnade Israel högst upp – dessutom helt överlägset. Med 297 poäng fick Israel klart mest hos tittarna, och kammade hem hela tretton tolvpoängare av tittarna. Precis som tidigare diskuterat så finns säkert en politisk aspekt i detta. Jurygrupperna brydde sig nämligen inte alls om Israel, utan gav dem endast 60 poäng (på 15:e plats). Man kan ana att jurygrupperna kanske är bättre på att hålla sina politiska åsikter bort från röstningen – de hade exempelvis inte Ukraina som favorit 2022. Men klart är att tittarna iallafall hade det, och i år hade tittarna Israel som favorit. P.g.a. det dåliga resultatet hos juryn lyckades Israel dock inte ta hem vinsten denna gång (det hade i så fall krävts att Österrike hade fått max 99 tittarpoäng vilket inte var fallet).
Tvåa hos tittarna var Estland – något chockartat. Visst hade Estland förekommit i snacket, men aldrig på denna nivå. Trots endast 98 poäng från juryn (9:e plats) så gav tittarna Estland hela 258 poäng (lika många som Österrike i sin tur fått av jurygrupperna). Estland kunde i slutändan kamma hem en pallplats för första gången sedan 2002 – vilket givetvis var en stor framgång för dem. Att dessutom slå Sverige, som slutade trea i tittarröstningen med 195 poäng, var en extra fjäder i hatten. Därmed kan vi konstatera att spelbolagen varit helt fel ute, som snarare förutspått det omvända resultatet – med Sverige i topp följt av Estland och/eller Israel.
Österrike lyckades få ihop 178 poäng av tittarna – vilket innebar 4:e plats hos tittarna men räckte alltså ändå för seger i slutresultatet. Men med endast 178 poäng från tittarna så är årets österrikiska bidrag det minst populära vinnarbidraget hos tittarna någonsin – iallafall sedan man expanderade ESC med semifinaler 2004. Aldrig tidigare har tittarna gett så låga poäng till ett bidrag som sedan vunnit tävlingen (Sedan 2004). Dessutom är det andra vinnarbidraget någonsin (efter Loreen 2023) att inte få en enda 12-poängare ifrån något land i tittaromröstningen! Det är nästan chockartat att konstatera det, men Österrike var inte favorit någonstans i världen, annat än i jurygrupperna.
Mest chockerande av allt denna kväll var dock hemmanationens resultat hos tittarna. Hos juryerna fick schweizarna hopp om att faktiskt vinna tävlingen på hemmaplan – placerade som nummer 2, endast 44 poäng bakom Österrike. Men när tittarpoängen delades ut fick man – noll poäng. Detta var alltså juryernas nästfavorit. Inte en enda poäng från tittarna! Det har ju såklart aldrig hänt tidigare – och visar ju att någonting är fel i systemet. I vilket fall som helst hamnade Schweiz på en mer lagom tionde plats i slutresultatet.
Tittarna såg däremot till att hjälpa Albanien och Ukraina upp i toppen – då dessa placerade sig tätt efter Österrike i tittarnas lista. Återigen ser vi alltså att Ukraina, med ett bidrag som helt ignorerats av både spelbolag och fans, ändå går hem hos tittarna varje år. Även Polen, som blev fjortonde hos juryn och sjua hos tittarna, samt Norge, som blev tjugotredje hos juryn och tolva hos tittarna, lyckades bättre hos tittarna. Justyna från Polen placerade sig totalt sett fyra placeringar högre än när hon var med i ESC 1995 (då hon blev artonde, nu fjortonde, i totaltabellen).
Förutom hemmanationen fick ett stort antal länder riktigt ledsna miner när tittarnas poäng delades ut. Storbritannien fick återigen 0 poäng av tittarna – något som har blivit en tradition nu. Men även Frankrike – som ju låg i topp-3 hos juryn hamnade på 14:e plats hos tittarna. Frankrike hade ju dessutom varit rejält favorittippade och var nästan jämsides med Österrike i oddsen inför finalen. Nu blev det en rejäl flopp för Louane som fick nöja sig med 7:e plats.
En annan flopp som är värd att notera är Finland. Erika Vikman tillhörde, tillsammans med KAJ, fansens stora favorit ända sedan den finska finalen. “Ich komme” sågs som verklig utmanare till KAJ, och låg faktiskt riktigt bra till i oddsen ett tag. Men det blev ingen stor framgång – vare sig hos jury eller tittare. Erika blev 11:a hos juryn och 9:a hos tittarna. Visserligen fick hon 12 poäng av Österrikes jury, vilket ju iallafall måste ha varit lite plåster på såren, men i övrigt blev Finland utan 12:or denna kväll. Även här var hypen alltså något överdriven.
Bottenstriden
Längst ned i botten hittar vi San Marino – som trots en del stöd av fansen inte lyckades komma bättre än 26:e och sista plats. Detta är första gången landet kommer sist i en final, men har tidigare hamnat sist i sin semifinal tre gånger (2008, 2017 och 2023). Island slutar näst sist, landets sämsta placering sedan 2001 då man slutade allra sist. Spanien hittar vi strax före, på 24:e plats – vilket sorgligt nog är den ungefärliga genomsnittliga placeringen landet haft i tävlingen de senaste åren (undantaget 2022 då de blev trea, samma år blev även Storbritannien tvåa). Avslutningsvis bör även nämnas Danmark, som slutade på 23:e plats – vilket ändå är ett fall framåt för landet som missat final ända sedan 2021. 23:e plats är visserligen deras sämsta placering sedan 2012 (då man också slutade 23:a) och deras näst sämsta placering under 2000-talet, men danskarna är nog ändå nöjda med att iallafall fått vara med i finalen.
Reflektioner
Årets ESC blev en besvikelse för Sverige – men det beror helt och hållet på att vi (och ESC-fansen) hade orimligt höga förväntningar på KAJ. I nyktert tillstånd, så här i efterhand, så inser vi att det inte är rimligt att tro att ett humorbidrag kan vinna ESC. Inte ens när vinnarbidraget är det svagaste någonsin. För att vinna ESC behöver man antingen ha en seriös antoning, eller komma med ett utstuderat popnummer. Man behöver ha jurygrupperna med sig – eller i varje fall inte emot sig.
Vidare kan vi konstatera att vi lever i svåra tider. Krigen i vår omvärld påverkar även en sådan mondän sak som hur vi röstar i ESC. Jag håller fast vid min övertygelse om att varken Ukraina eller Israel hade varit så här framgångsrika hos tittarna om de inte varit involverade i krig just nu. Om krigen tar slut innan nästa års tävling i Österrike (låt oss verkligen hoppas det), så lär varken Ukraina eller Israel vara med i toppen.
Emellertid är det även värt att problematisera jurygrupperna. För det finns en stor orimlighet i att juryernas två favoritbidrag inte får en enda 12-poängare av tittarna. Att ett av bidragen dessutom får noll poäng av tittarna är ännu värre. Kan vi verkligen fortsätta ha så stora skillnader mellan jurygrupper och tittare? Just nu är det nästan farsartat att följa omröstningarna – det blir närmast verklighetsfrämmande. Har vi ens sett samma program? Är vi från samma planeter?
Mitt förslag är att hindra massröstningen för tittarna. Max en röst per person är ändå inte orimligt, och hindrar politiskt motiverade att skicka massor av röster i politiskt syfte. Samtidigt bör jurygrupperna omstöpas och få ett annat fokus. Är det rimligt att juryns fem favoriter alla är ballader? Är det rimligt att av dessa fem – enbart två återfinns i tittarnas topp-10? Jurygrupperna måste börja premiera upptempolåtar! Det funkar inte att ha en jury som stirrar sig blind på faktorer som konstnärlighet och hur brett röstregister en artist har. Upptempolåtar, karisma och annat måste också ha en chans – annars lär det dröja innan vi får en genuint omtyckt och populär ESC-vinnare igen.
Avslutningsvis vill jag dock lyfta på hatten för Basel – en stad ungefär lika stor som Västerås. Trots sin ringa storlek har evenemanget genomförts galant. Visst, vi saknar Celine Dion, vi saknar flådiga pausnummer (även om de få som gavs var riktigt underhållande). Men vi slapp burop, vi slapp diskningar i sista minuten och vi slapp den osäkra stämningen som fanns i Malmö. Dock har EBU mycket att fundera på – till exempel hur hårt journalisterna ska hållas och var man sätter gränser för det fria ordet. Frågan är om Österrike kan förvalta tävlingen lika bra som de gjorde 2015? Jag hoppas definitivt på det, och att de vågar ta sig an de svåra frågorna.
