« Inför ESC Azerbajdzjan 2021

Inför ESC Azerbajdzjan 2023 »

Lite av ett mellanmjölksbidrag ifrån Azerbajdzjan i år, det måste ändå sägas. De håller sig till sitt ”svenska sound”, som nu börjar bli lite utdaterat – och dessutom börjar man tröttna lite på det. För några år sedan hade man kanske tyckt att detta var riktigt bra, men nu känner jag – ingenting! Det är vare sig dåligt eller bra, bara ointressant. Möjligtvis kan det lyfta på scenen i Turin, men det skulle mycket till för det.

Azerbajdzjan brukar ju klara sig vidare till final, men i år känns det som att de lika gärna kunde hamna utanför finalplats. Här avgörs det nog helt av hur väl de får ihop scennumret, om de ska få det bli tillräckligt minnesvärt!

Azerbajdzjans tur då. Vad ska jag säga om detta? Helt enkel en vanlig ballad som kommer nog göra bra i från sig. Nadir är en stark sångare som kan sjunga med känsla. Jag tycker låten är helt okej för att vara från Azerbajdzjan. Känns lite som att man gick på det mer säkrare kortet i år.

Vad jag tror är att Azerbajdzjan kommer kunna gå till final men det är inte helt säkert heller. Finns många starka låtar i Semifinal 2.

Antar att Efendi var lite för riskfyllt för Azerbajdzjan. Istället spelar man på det säkra kortet – slöa svenskkomponerade ballader. Strukturen är den samma som tidigare. Börjar långsamt och växer sedan mer och mer. Men jag är inte särskilt såld på konceptet längre. Nadir sjunger dock riktigt bra. Hans raspiga röst gör låten bättre och mer intressant än vad den borde vara. Det är inte dåligt, men inte heller så att jag har det på repeat. Mittemellan för Azerbajdzjan i år.

Azerbajdzjan brukar kunna ta sig till final oavsett vad de skickar. I semifinal ett hade definitivt gått till final. Här är jag lite mer kluven. Jag vågar inte sticka ut hakan helt och hållet.

Jag är besviken på Azerbajdzjan i år då de går tillbaka till ett sound som kändes förlegat då de prövade det och som känns än mer förlegat nu. Den här typen av ballad som de tidigare har haft med – både 2012, 2014 och 2015 – har förvisso funkat då men jag tycker mest att det blir förutsägbart och tråkigt. Det är synd för det hade kunnat bli bra. Svalt godkänt i år.

Det här är Cornelias motsvarighet när det gäller röstmässigt. Älskar det raspiga och rockiga inslaget. Tycker om förtvivlan i låten och den här hade antagligen kunnat vara på sitt hemspråk och man hade ändå förstått känslan i budskapet. Hoppas på att han levererar röstmässigt när det gäller.

Tyvärr kommer inte hans röst att bära han hela vägen till finalen. Låten blir för anonym i detta startfält.

Det här hade säkert kunna bli en låt jag hade uppskattat mer om man hade tänkt till lite. Den lyfter inte riktigt som jag hade hoppats på, och fortsätter kännas lite för tillrättalagd för att jag skulle köpa den fullt ut. Nadir Rüstamli har en bra sångröst, men hans engelska uttal lämnar en del att önska. Om det är någon som råkar läsa detta som känner någon inom den azeriska ESC-delegationen, så vill jag gärna att ni ringer till dem och ber dem skicka låtar på modersmålet. Då blir artisterna så himla mycket säkrare och tryggare med sina låtar. En fullt godkänd låt, men fel språk igen.

Azerbajdzjan befinner sig i en ganska tveksam sits. Denna låt verkar inte ha dragit till sig så mycket till respons alls, och även oddsmässigt ligger den rätt pyrt till. Dessutom har Azerbajdzjan blivit allt mer isolerat i tävlingen nu när dess närmaste vänner Turkiet, Ryssland och Belarus är borta, alla tre. Det kanske lika gärna blir så att juryn röstar vidare detta ånyo, men jag vågar inte säga bu eller bä här.

Azerbajdzjan kommer med jag vet inte vilket år i rad med en allmänt oinspirerad slätstruken låt. Den här gången rör det sig om en popballad som skulle kunna liknas vid deras bidrag från 2015 Hour Of The Wolf. Det är i praktiken inget egentligt fel på låten, den tilltar mig bara inte.

Jag har redan satt flera röda tummar för den här semifinalen, och Azerbajdzjan tenderar att kvalificera sig. Faktum är ju att de bara åkt en gång hittills (2018). Men alltså, låten försvinner i mängden. Det är möjligt att juryn kommer att ha den här i topp 10, men då den startar som nr 4 är det möjligt att tittarna glömmer bort att rösta. Jag är osäker.

Azerbajdzjan var sist ut att presentera sitt ESC-bidrag. Den som väntar på något gott, blir sällan besviken brukar det heta. Men det var precis det jag blev av deras låt. Sångaren är kompetent och duktig men låten är alldeles för medelmåttig och tråkig. En dramatisk och teatralisk powerballad i sin enkelhet. Den sticker inte ut på något sätt utan bara pågår. Jag vill bara krama kudden när jag hör ”Fade to black”.

Jag tror att Azerbajdzjan kommer vara ett av tio länder som kvalar in till ESC-final från den andra semin. Någon hög placering väl där lär man inte ta. Förväntar mig ett snyggt scenframträdande. Det är något som man alltid är bra på från just Azerbajdzjan.

”Fade to black” börjar lugnt och invaggande till något stort, men tyvärr når låten inte det klimax som den eller sångaren förtjänar. För sjunga kan han och jag hoppas höra mer från denne artist. Men, tyvärr väl i Turin blir risken att bidraget kommer kännas som mellanakt till flera andra bidrag, beroende på hur resultatet blir med hela numret. Personligen tycker jag det räcker med soundet för landets del då det är försvenskat. Hur kul jag än anser det är att vi har låtmakare som tar sig in även på andra vägar, så saknar jag att höra mer av det ”egna”.

Låten hamnar verkligen på mitten av min lista och är svår att gissa då landet ändå klarat att kvalificera sig gång på gång och till och med vinna med en låt jag ansåg var blah. Men, jag vågar mig på att det i år blir en miss.