« Inför ESC Italien 2017

Inför ESC Italien 2019 »

Italien tillhör en av de sju länder som var med i Eurovisionens första upplaga, men har anmärkningsvärt nog, trots deras status som ”First 7” och ”Big 5” inte varit med lika ofta som andra länder tillhörande dessa kategorier. Detta trots att Italien haft en uppsjö av framgångar. Det började 1958 med att man, trots att man bara blev trea, fick en stor hit med låten ”Nel blu dipinto di blu” (eller ”Volare” som den är känd som), och 1964 tog man sin första seger med Gigliola Cinquetti och hennes ”Non ho l’età” som även den blev en framgångsrik hit. Under 80-talet började däremot intresset för tävlingen dala och Italien började komma och gå ganska mycket, och trots att man vann för andra gången 1990 fortsatte man att hoppa av flera gånger. 1998 lämnade Italien igen och skulle denna gång inte komma tillbaka förrän 2011. Men skam den som ger sig, man lyckades bärga hem silvret samma år man återvände, och har till skillnad från vissa andra länder i Big 5 fortsatt håva in bra placeringar allt som oftast, bland annat ett brons 2015. I fjol hamnade man högt igen med sin sjätteplats. Kan Italien hålla uppe dessa framgångar?

En intressant notering är att landet skickar en duo bestående av två män. Senaste gången de gjorde det var 1987 då Italien representerades av Umberto Tozzi och Raf med bidraget ”Gente di mare” som slutade på en tredje plats.

Italien skickar i år en låt med ett tydligt samhällsbudskap – vilket inte är särskilt vanligt för just Italien. Förra året gjorde man ju dock ett lite mindre allvarsamt försök på något liknande, när Francesco Gabbani drev med den västerländska ”karman”. I år är man nästan lite väl gravallvarliga i Italien tycker jag, även om musiken balanserar mellan glad och uppspelt å ena sidan – och nedstämd och tragisk å andra sidan. Jag har ärligt talat lite svårt att svälja det här, dels då sången nästan övergår i rapp – och dels då hela texten framförs på italienska – vilket gör att man faktiskt inte förstår budskapet utan att någon berättar det för en eller utan några visuella ledtrådar. Men, det funkade för Jamala i Globen, och man ska därmed inte räkna bort Italien i år heller. Men någon hög poäng ifrån mig blir det inte.

Jag tänkte att jag skulle inleda med att säga att jag aldrig varit något större fan av fredslåtar i Eurovision, eller överhuvudtaget. De har en tendens att bli väldigt smöriga och fulla av klyschor. Denna italienska duo lyckas dock totalt bryta stereotypen och göra en genuint bra låt. Texten är djup och får en att tänka till och är mer än ”låt oss alla älska varandra”, som vanligtvis fredslåtar har en tendens att handla om. Här får vi liksom verkligheten rakt i ansiktet – såhär hemsk är vår värld och det är upp till oss att förändra den. Duon sjunger dessutom fantastiskt bra och har en otrolig kemi. Jag älskar musik på italienska och tycker verkligen om detta.

Jag blir lite kluven till årets italienska tävlingsbidrag. Å ena sidan blir jag berörd av låtens tema, å andra sidan känns det lite fel att visa upp hemska bilder i en underhållningstävling. De hade behövt göra det mer subtilt som t.ex. Ukraina gjorde 2016. Men om de tonar ned låten för mycket, som de gjorde i San Remo i vintras (att de bara står på samma plats med sina mikrofoner och sjunger utan bakgrundsbilderna) så förstår i alla fall jag ingenting av vad de vill med sitt framträdande, utan då blir det bara som en poplåt i mängden. Dock skulle jag inte bli förvånad om Italiens motsvarighet till Håkan Hellström och hans duettkompis kommer högt i finalen. Inte för att jag vill det, utan för att den tävlar på samma kriterier som Frankrike (som jag tycker har en betydligt bättre låt).

Fredslåtar i allmänhet kan jag tycka lite si och så om, men här tycker jag att Ermal & Fabrizio samt Andrea Febo (som de skrivit låten med) verkligen fått till det riktigt bra! Det här är en låt som inte bara förlitar sig på klyschor och plattityder, utan här har man verkligen tänkt till. Låten börjar med en väldigt mörk ljudbild innan trummorna kommer in och höjer låtens tempo och skapar en atmosfär som säger ”det är mörkt men inte totalt hopplöst”. Att man sen lyckats sätta denna fredslåt som det ändå är i ett nuvarande sammanhang och referera till olika händelser som drabbat vår närhet (i det här fallet, terrordåd i Europa med omnejd) tycker jag gör det hela mycket mer trovärdigt och behjärtansvärt. Det här berör mig verkligen. Dessutom tycker jag att Ermal & Fabrizio fungerar riktigt bra som duo, de känns väldigt sammansvetsade och synkade. Så med dessa positiva ord jag gett till Italien i år kan jag inte ge nåt annat än ett toppbetyg.

Jag önskar att jag bara kunde säga att det här är en skön låt. För det är precis vad melodin är, skön. Texten är desto mer allvarlig och har ett starkt budskap. Och jag älskar att de sjunger på italienska, ett av mina favoritspråk. Italienarna spåddes ju vinna förra året, men fick nöja sig med en sjätte plats. Kommer de få upprättelse i år? Tveksamt. Men jag skulle inte ha någonting emot att unna dem en vinst.

Italien blandar och ger. Antingen har de tävlingens bästa låt eller så är det nånstans mitt emellan. Ifjol var de min personliga storfavorit och borde ha vunnit enligt mig. De var stora förhandsfavoriter att vinna, men slutade på en snöplig 6:e plats. Det var såklart en stor besvikelse för Italien. Jag är inte lika såld på årets bidrag. Precis som mina kollegor så gillar jag temat och låten är helt okej i min mening. Hoppas de får till ett bra scenframträdande och att budskapet lyfts fram på ett tydligt sätt. Man behöver aldrig oroa sig för falsksång när det kommer till italienska artister och dessa snubbar kommer sätta varenda ton rätt är jag övertygad om. Jag är inte lika säker att det blir en topplacering denna gången. Extra plus att man kör helt och hållet på modersmålet och inte blandar in någon engelska i texten.