Följ Eurovision-bubblan »

                 
 
 

LUKAS VÄLJER EUROVISION-BIDRAG. Under sommaren 2021 valde vår skribent Lukas ut sina favoritbidrag från varje land som tävlat i Eurovision Song Contest till och med år 2021. Här är alla hans val uppdelat i tio delar!

 

Några inledande ord

Efter att 2020 års Eurovision ställdes in kan det kännas lite konstigt att svälja att vi i år har återigen fått se en Eurovisionsupplaga igen 2021 som man lyckades gå i mål med. Men likväl en av de mest befriande känslorna om jag får säga det själv! Detta innebär nu att vi är inne i lågsäsong igen och det är under denna tid som jag tänkte att det är dags starta ett nytt projekt.

Det jag hade tänkt lyfta idag är ett gäng låtar, inte mindre än 50 stycken, som jag personligen anser vara de bästa låtarna från varsitt land. Läsare som följt ESC-Panelen längre tillbaks kanske känner till att jag gjorde en ranking över låtar under åren 2004-2019 som hamnade oförtjänt lågt, och vissa låtar jag lyfte där lär nog dyka upp här också. Även längre tillbaks i tiden har jag sett samma tendenser att jag lätt faller för så kallade ”deep cuts” i tävlingen, dvs. låtar man inte tänker på i första taget. Och därför tänkte jag att det vore kul att lyfta fram dessa.

I denna del får du ta del av ytterligare två länder som debuterade 1956 samt tre länder som debuterade 1957. Favoritbidragen kan komma från vilka år som helst fram till 2021.

 

Del 1

Nederländerna

Vi inleder denna resa runt kontinenten med det senaste årets värdland: Nederländerna. I mitt personliga tycke har de ofta haft en ganska jämn kurva, det är sällan jag direkt ogillat ett bidrag men de har inte varit mina favoriter särskilt ofta. Deras vinnarlåt 2019 var i och för sig en av mina favoriter, men i backspegeln inser jag att högstanivån det året faktiskt inte var särskilt hög. Istället får vi faktiskt backa tillbaks till 60-talet, där det är så att det är två låtar som gjorde upp kampen om bästa låt enligt mig. Den kultförklarade låten ”Katinka” från 1962 var nära, men valet föll till slut på Conny van den Bos med ”’t Is Genoeg” från 1965!

 

Kommentar: Förmodligen en av de bästa låtarna i mitt tycke som inlett en Eurovisionskväll. Det som var fascinerande med just 1965 var att många länder började vika bort från den trend som löd med långsamma ballader som annars var allenarådande under 50-talet och början på 60-talet. Detta blev en låt som verkligen satte tonen för det, den griper tag direkt med de snabba rytmerna och melodin som nästan lät som det skulle komma från en gammal Hitchcock-rulle. Inte för att det behöver vara en dålig grej. Conny visade också en riktigt stark karaktär i framträdandet.

 


 

Schweiz

Över till det land där allting började i en liten lokal i Lugano. Schweiz har, till skillnad från Nederländerna, verkligen blandat högt och lågt i tävlingen enligt mig, De har ibland bjudit på låtar jag verkligen gillat (bland annat deras upplagor från 1977 och 2012) men också ibland skickat saker som jag inte alls klickat med. I slutändan har det blivit en trekamp för att utse en personlig favorit, där 1977 och 2012 fått konkurrera med vad som blev min slutliga vinnare, som är Lys Assia med ”Giorgio” som tävlade 1958!

 

Kommentar: Japp, vi hamnar ännu längre tillbaks i tiden jämfört med senast, ända till 1958. Lys Assia, som redan hade bärgat hem den allra första titeln i ESC, var nu tillbaka för tredje gången med vad jag skulle klassa som glädjepillrenas glädjepiller. Trots att Italiens ”Volare” är den flest minns från 1958 är detta en riktigt fin låt. Jag ska inte tala för alla, men jag tror många kan hålla med mig om att det är svårt att inte bli glad av denna.

 


 

Belgien

Vi åker tillbaka till Benelux-området och den här gången till Belgien. Och Belgien har väl egentligen inte rosat marknaden särskilt mycket, i alla fall inte enligt mig personligen. Till stor del kan det bero på att de sällan gör något större avtryck, de har inte så många låtar som är särskilt ihågkomna förutom deras enda vinnarbidrag från 1986. Jag har under åren fått välja och vraka en del när jag skulle lyfta fram en personlig favorit från just Belgien. Visserligen var ”The Wrong Place” en låt jag gillade när det begav sig, samtidigt som det känts som det borde finnas nånting bättre där ute. Och efter några genomlyssningar av Belgiens bidrag föll valet till slut på Liliane Saint-Pierre med ”Soldiers of Love” från 1987!

 

Kommentar: En liten outsider faktiskt som jag ibland haft tendens att glömma bort, fast jag egentligen gillar den. Å andra sidan var 1987 ett riktigt starkt år där jag hade så mycket som åtta (!) låtar som jag hade gett den eftertraktade fempoängaren till. Denna är en av dem. En trevlig låt med ett rätt så roligt framträdande också. Klart en av de bästa låtarna Belgien bjudit på.

 


 

Tyskland

Och så kommer vi till ett annat svart-rött-gult land, och det mesta deltagarlandet i tävlingen. Till skillnad från Belgien så har Tyskland bjudit på fler låtar som är ikoniska. Vem glömmer bort Dschinghis Khan, Katja Ebstein eller varför inte Stefan Raab och Guildo Horn? Men trots det har det länge varit svårt för mig att utse en klar favorit. Inte hjälpte det heller att Tysklands enda frånvaro i tävlingen var för man åkte ut i ett förkval, där man hade en låt som lätt blivit min favorit det året om den gått till finalen 1996. Det skulle dröja till 2018 innan allting föll på plats och då talar jag såklart om Michael Schultes ”You Let Me Walk Alone” från 2018!

 

Kommentar: 2018 var ett år där Tyskland blixtrade till efter flera år av vattentrampning. Och detta var minst sagt välförtjänt när man skickade den mycket hjärtskärande ”You Let Me Walk Alone”, en låt om att sörja en bortgången far. En sak som Michael Schulte verkligen ska ha cred för är äktheten han lyckas förmedla, samtidigt som det aldrig blir pretentiöst. De känslor han förmedlar berörde mig på djupet. En suverän 4:e plats, som jag skulle säga var i underkant.

 


 

Frankrike

Vi går vidare till Frankrike. Ett land som är vida känt för sina chanson-ballader, något som var ett segerrecept i yngre år. Efter 1977 hade man fem segrar, bara en sån sak. Men detta är det man stannat på. 2021 var Frankrike, efter flera år av sorger och bedrövelser, snubblande nära att ta sin sjätte seger, första på över 40 år som det då skulle bli. Och detta genom att gräva upp chanson-balladen igen! Rätt så otroligt. Överlag är Frankrike lite svårbedömda för mig, då de ofta haft en tendens att hålla sig fast kring ett specifikt sound, där just ballader ofta är mer förekommande än riktiga upptempolåtar. Men det finns ett guldkorn som jag kan lyfta fram, en i många avseenden mycket annorlunda låt jämfört med vad fransmännen brukar köra: Les Fatals Picards med ”L’amour à la Française” från 2007!

 

Kommentar: ”L’amour à la Francaise” må vara en låt som jag vet många avfärdade som ett löjligt plojbidrag bland många, och kanske man inte borde ha varit särskilt förvånade över dess dåliga placering. Men jag kan inte låta bli att bli glad av att höra den. Förutom att det är en härlig dos garagerock så blir det roligt att de framför låten med en sån glimt i ögat. Låtens story handlar alltså om en engelsman som blivit kär i en fransk kvinna, men humorn ligger i den rejäla frangelskan och all mimik bandet bjuder på. Det hela blir väldigt over-the-top, men samtidigt är detta en humorlåt som ändå är rätt så självmedveten. Catchigt och kul helt enkelt!

 


 

• Del 2

Luxemburg

Vi tar oss vidare till det sista landet i Benelux-trion, och till dags dato det enda landet i det så kallade ”Original seven” som inte syns till i ESC. Luxemburg har inte medverkat sen 1993, och deras frånvaro är på sätt och vis ganska tragisk. Dels då deras tv-bolag ofta försökt försvara det med det ena svepskälet efter det andra, men framför allt saknar man landet då de är ett klassiskt ESC-land med en mycket fin historia. Fem segrar, och flertalet ikoniska låtar och artister, bland annat akter som France Gall, Vicky Leandros, Nana Mouskouri, Plastic Bertrand, eller vem kan glömma en pingvinpappa från 1980, eller att självaste Baccara var med 1978 för detta lilla land? Yes sir, they could boogie! Min personliga favorit från Luxemburg är just en av de tidigare nämnda akterna, nämligen France Gall med ”Poupée de Cire, Poupée de Son” – vinnarlåten från 1965!

 

Kommentar: Detta är en låt som bröt rejäl mark i ESC, inte minst med sin seger. Här hade upptempo och pop börjat slå igenom på allvar, samtidigt som den här låten redan då visade på mycket samhällsmedvetenhet. En sak som ofta brukar genomsyra modern musik idag är ofta hur grym musikindustrin kan vara, framför allt mot yngre popartister som ofta blir väldigt lätt uppstyrda av hjärnorna bakom deras kommersiella framgångar. Denna låt belyste denna negativa aspekt av kommersialisering av musiken, redan så tidigt som 1965! I ett ironiskt öde bröt France Gall samarbetet med Serge Gainsbourg (som hade skrivit låten) efter att ha tröttnat på hans suggestiva texter, och var snabb med att tvätta bort ESC-stämpeln. Efter detta avbrutna samarbete hade hon aldrig mer framfört låten.

 


 

Italien

Från ett land till ett annat i Original Seven som hade en hög frånvaro i tävlingen, nämligen de i skrivande stund regerande mästarna Italien. Även Italien har varit duktiga emellanåt att skicka musik som lätt koms ihåg i efterhand. Om man tänker på klassiska italienska låtar brukar oftast Umberto Tozzis ”Gente di Mare” (1987) vara en av de första som kommer upp. Annars har vi också Domenico Modugnos klassiker ”Volare”, eller ”Nel Blu Dipinto di Blu” som den egentligen heter, men också Gigliola Cinquettis ”Non Ho l’Età”. Men i övrigt, under perioden 1956-1997 så kände jag inte att de bjöd på så mycket egentligen.

Men, sen kommer vi till 2011. Italien gör comeback efter elva års frånvaro och skördar höga placeringar uppå rad, med låtar som allt som oftast även fallit mig i smaken. Flera exempel på det är just deras bidrag från 2011, ”Madness of Love”, men även Il Volo som jag likt telefonröstarna anser borde ha tagit hem guldet i Wien. Måneskin som sen tog deras tredje guld i år har onekligen även dem bidragit med rejäl krydda som tävlingen behövt. Men när jag ska utse bästa italienska bidrag kommer det bli en liten outsider, trots att även den gjorde bra ifrån sig… Ermal Meta & Fabrizio Moro med ”Non Mi Avete Fatto Niente” från 2018!

 

Kommentar: Jajamen, det är det mörka och dystra fredsvädjandet som tar min förstaplats. Jag har ofta varit ganska restriktiv vad gäller fredslåtar i allmänhet i Eurovision. Ofta brukar problemet ligga i att de i ett försök att vara så bombastiska och ”anthem”-mässiga utav sig, istället blir så överdådiga att det tar uppmärksamheten från själva budskapet i fråga. Eller så är budskapet i sig så tyngt på klichéer att det inte blir trovärdigt. Detta kan i sin tur göra att artisterna som ska framföra låtarna ofta framstår som cyniska och beräknande, istället för empatiska. Ja, ni hör, det finns mycket som kan gå fel i en sån låt. Ermal och Fabrizio, och ”Non mi avete fatto niente” i synnerhet, faller inte i någon av dessa gropar. Detta är en fredslåt som lyckas sätta in sig själv i sin samtid på ett väldigt tydligt sätt, med återkopplingar till olika dystra händelser som påminner om hur bräcklig världen är. Väldigt behjärtansvärt.

 


 

Storbritannien

Från ett Big 5-land som verkligen förvaltat sin stora musikskatt till ett Big 5 som tycks ha slängt sitt allmänna musikintresse i Engelska kanalen. Det är väl så man kan sammanfatta Storbritannien. Detta land som fram till millennieskiftet var en stornation med fem segrar och 15 andraplatser, har efter 00-talet istället kammat hem fem sistaplatser, varav två nollpoängare (den senaste en dubbel sådan från både jury och tittare. Ouch!) Frågan är vad detta beror på. Jag har inget facit, men en teori. Tja, det finns många teorier, men jag har en teori: Storbritannien är inte längre en ledande musiknation. Under de gånger jag provat att fördjupa mig inom musikens värld utanför ESC-bubblan har jag hittat ytterst få brittiska artister som är stora idag. De senaste som finns närmast till hands är väl Ed Sheeran och Adele, som båda etablerat sig i det betydligt större och ledande USA. En musikalisk Brain-drain på sätt och vis.

Men om vi ska tillbaks till ESC, och prata om låtarna britterna skickat, så har jag i ärlighetens namn haft en ganska svår uppgift att hitta nån låt som verkligen gav mig det lilla extra. Tvärtom kan jag tycka att majoriteten av deras låtar i alla år känts ganska tillrättalagda och uddlösa. Inte konstigt att det straffat sig i längden för dem! Ska man ha ett uns av att ta sig nån vart måste man sticka ut och det tycker jag att Sonias ”Better the Devil You Know” från 1993 gör.

 

Kommentar: Här har vi ett exempel på att just sticka ut. I sig kanske detta kan klassas som standard schlager-pop, men det var samtidigt ändå ett ganska udda val för Storbritannien. Och inte bara för deras del, utan också ett udda drag just 1993. Detta var nämligen ett år då ballader och allmänt långsamma låtar började dugga tätt. På det sättet blev detta en frisk fläkt till pop med Abba-anor. Detta blev en av Storbritanniens många andraplatser, där man hade viss häng på segern. Mycket riktigt tror jag timingen var A och O till britternas fördel här. I ett myller av låtar som var ganska så tillrättalagda så blev det kul att man vågade gå utanför sin komfortzon, och gå mot strömmen. Storbritannien skulle nog säkert kunna käka upp en del placeringar framöver om man vågar just satsa på en mer annorlunda genre.

 


 

Österrike

Österrike är i mina ögon ett land man verkligen inte vet var man har. Ofta blir det att de ställer sig in i ledet och gör inte så mycket väsen av sig i mina personliga topplistor, men så kommer det årtal där de helt plötsligt hamnar bland mina favoriter från ingenstans! Här får jag ta mig friheten att slänga ut mina hedersomnämnanden för att ge vatten på min kvarn: 1992, 2000, 2003, och 2021 nu senast. Men vilken låt är det som slår dessa? Jo det är Tony Wegas med Maria Magdalena från ESC 1993!

 

Kommentar: En till låt från 1993! Detta var ytterligare en av få upptempolåtar det året, och vilken fart det var i detta bidrag. Här hittar jag dock inte orden för att kunna förklara varför jag klickar så mycket med just denna låt. Jag antar att det handlar mycket om att låten är väldigt kraftfull i sitt uttryckssätt. Efter inledningen med kören så kör låten igång i ett bra tempo och lyckas behålla energin rätt igenom. Det är annars just den här typen av musik jag gärna vill se mer av. Fram med sånt!

 


 

Danmark

Nu har vi kommit till det första nordiska landet, dra mig baklänges. Det är alltså våra grannar i syd, Danmark. Danmark har dessvärre inte levererat så mycket låtar som varit värda att hänga i granen. Visst, en del hyfsad dansk schlager fanns det ju till buds under 80-talet, men det räcker ju inte att bara vara hyfsad. På senare år har de ofta inte haft så mycket annat att bjuda på förutom en del dumglad lättsmält pop som ibland balanserar på gränsen till ihålig. Rasmussens ”Higher Ground” från 2018 var ju ett redigt undantag som bekräftade regeln, så den får ett hedersomnämnande. Men i slutändan så faller mitt val på Danmarks låt från 1982, dvs. Brixx med ”Video Video”.

 

Kommentar: Även detta år hade en del höga toppar, där denna var en av dessa. Om jag stör mig på Danmarks vana av att hålla sig till just de där småfåniga låtarna, så är det här i stället en låt som vinner mycket på sin fånighet genom att den lyckas spela på sina svagheter på ett roligt sätt. Och för att peka på att detta är en komisk låt: Texten handlar om sångarens andra hälft och hans kompisar som tröttnat på att han ständigt tittar på VHS-band dagarna i ända!

 


 

• Del 3

Sverige

Nu kommer vi till det land som jag antar att de flesta läsare sett fram emot mest att jag ska ta upp, nämligen Sverige. Detta Sverige som alltjämt fortsätter att vara en stornation i tävlingen, om man undantar våra trevande insatser på 60-talet och vår svacka under 00-talet. Sen kom ju 2010-talet där vi oftare än inte knockade undan mången motstånd. Nä, men Sverige då, vi har ju haft en hel del perioder där vi skickat låtar som jag uppskattat mycket, bland annat 1968, 1988 och en period mellan 1996-2002 där jag gillade våra låtar i princip hela tiden! Men sen efter det har våra låtar tyvärr inte varit särskilt intressanta, även om resultatet i Europa talar sitt tydliga språk. Svensk pop har varit het på marknaden länge ända sedan Max Martin bland annat etablerade sig utomlands. Men är denna typ av pop verkligen så bra? Egentligen inte alls om man frågar undertecknad. Visserligen har produktionen varit proffsig, men helheten blir tyvärr ganska själlös. Jag hoppas ju nån gång att Sverige kan våga satsa på annat. När dessutom den svenska poppen, av det gångna årets resultat att döma, börjat visa tecken på att ha blivit omodern och förlegad, då behöver vi tänka om. Men det om det. När det handlar om att utse min personliga favorit har jag länge haft svårt att bestämma mig. Men till slut föll valet på Tomas Ledin och låten ”Just nu!” från 1980.

 

Kommentar: Efter en lång period där det känts som jag bytt favoritlåt från Sverige oftare än jag bytt kalsonger så blir det till slut Tomas Ledin som får denna utmärkelse. Vad ska man säga? En trevlig rockinfluerad låt med tydlig och stark refräng. Denna typ av låt har varit ett ganska oortodoxt val för Sveriges del, då vi under många år höll till godo med dansbandsmusik till skaraschlager och modern radiopop på senare tid. När vi i ESC-panelen startade igång projektet Retrovision i fjol (där vi återsåg gamla upplagor från 1980 till och med 1999) var det många som var överens om att detta är en av våra låtar som åldrats riktigt bra, dess ljumma resultat till trots.

 


 

Monaco

Efter Sverige kommer vi till ett förmodat bortglömt land i dessa sammanhang, nämligen det minsta landet som någonsin satt sin fot på en ESC-scen: Monaco. Detta mycket lilla land var en angelägenhet under framför allt de tidigare åren (1959-1979), där man faktiskt också bärgade hem en titel 1971. Men redan här började landet inse en viss begränsning som varit ett gissel för många mindre länder i tävlingen: de hade inte en arena som höll måttet. Eller i Monacos fall, inte ens en arena överhuvudtaget! Kanske är det av detta skäl som Monaco sen försvann från tävlingen, från 1980 ända fram till 2004. Men Monacos comeback blev kortvarig, tre misslyckade försök att nå final med ganska bleka låtar (man var inte ens i närheten av finalstrecket) och så var det tack och adjö. Tyvärr, trots att Monaco haft en intressant historia som kan tolkas som det lilla loket som kunde, räknar jag inte med någon monegaskisk comeback på ett tag, om ens någonsin. Panelens schlagermagister Adrian tog upp i en annan krönika om hur deras tv-bolag dragit upp sina rötter och börjat rota ner sig i fransk mark, vilket lämnar Monaco utan ett eget tv-bolag. Men, slutpladdrat kring det. Jag måste ha en låt här för er att lyssna på. Och det blir en glad hyllningslåt om musiken i allmänhet: ”Notre vie c’est la musique” av Laurent Vaguener från 1979.

 

Kommentar: Från ett obskyrt land bjuder jag på en riktigt sällsynt deepcut. Det är denna gamla fartiga discopärla som skulle bli Monacos sista låt i tävlingen på 24 år(!). Det är ytterligare en sån där låt som är svår för mig att motivera varför jag gillar den. Blir bara på allmänt gott humör av den, och det kanske inte behövs mer än så. Även om den inte nådde särskilt högt alls. I ett startfält på 19 länder hamnade detta på en snöplig 16:e plats, intressant nog strax före vår Ted Gärdestad.

 


 

Norge

Japp, det kommer bli mycket nordiskt i denna del. Vi har bockat av Danmark i en tidigare del, Sverige har jag precis bearbetat, och nu tar vi vårt grannland i Väst: Norge. Ett land som verkligen blandat högt och lågt i denna tävling, och ofta varit duktiga på att skicka låtar som är lätta att lägga märke till, vare sig om det sen går bra för dem eller riktigt, riktigt dåligt. Som den klassiska låten ”Mil etter mil” med Jahn Teigen som åkte på den första nollpoängaren i det nuvarande poängsystemet… hellre ökänd än okänd! Det är sällan som Norge spar på krutet, och visst finns det pärlor från dem med. ”Nocturne” (1995) som rodde hem deras andra guld är en av mina största favoriter bland de låtar som gått och vunnit. Och visst ska den få ett hedersomnämnande. Men när det kom att välja min personliga bästa så var det väldigt enkelt. Bästa norska låt är: ”Silent Storm” av Carl Espen, 2014.

 

Kommentar: Det finns låtar som har berört mig. Och så har vi ”Silent Storm”. En mycket avskalad låt som just det till trots påverkade mig otroligt mycket när jag hörde den. Jag kommer ihåg att efter att jag hade gett upp Mellon 2014 efter dåliga resultat för de låtar jag höll på, spontant började snegla på Norges MGP 2014. Och det var här jag snubblade på denna låt för första gången. Och där hände nånting när just Carl Espen gick upp och sjöng. Den annars så livliga publiken var helt knäpptyst. Och när sen låten var över blev det stående ovationer. Jag tror inte att jag var ensam med att uppleva det som att låten kom, rörde runt i skallen på mig och lämnade mig sen kvar alldeles tom och utan förståelse över vad det var som just hänt. Få låtar har berört mig så starkt som denna. Och detta konststycke lyckas den göra utan att behöva falla tillbaka på en sorglig historia i budskapet, utan det räckte alltså bara med en text om att känna sig allmänt vilsen i livet. Hatten av, Carl Espen!

 


 

Spanien

Vi lämnar den kalla norden och åker ner mot varmare breddgrader. Om man tänker Spanien och musik brukar det ofta leda till en association: Latino! Och kanske även reggaeton, även om det möjligtvis är större på andra sidan Atlanten än vad det är just i Spanien. Här smärtar det mig lite att säga, men Spanien har för mig ibland hamnat på efterkälke just för att latinomusiken väldigt sällan klaffar med min egna individuella smak. Trots det är jag ändå någorlunda förvånad över att Spanien ändå inte lyckats förvalta sin nisch och få resultaten med sig, då jag tänker att latino annars brukar vara väldigt populärt för alla sommartörstiga människor där ute. Men av nån anledning inte i ESC. Det är 52 år sedan deras senaste vinst. De har dessutom inte tagit en silverplats sedan 1995, alltså 26 år sedan. Och sedan 2015 har de aldrig lyckats bräcka topp 20. Japp, ni hör. Och flera av de låtar som de skickat och som sen parkerar så långt ner har till och med jag känt att de borde kommit högre upp. Som till exempel, ”La venda” av Miki Núñez (2019).

 

Kommentar: Här kanske jag får äta upp mina ord om att latino inte är min grej när just min favoritlåt från Spanien är en typisk latinolåt! Men sen kan inte ens jag själv komma ifrån att detta är en ren och skär glädjespridare som samtidigt kändes mer egen och naturlig, till skillnad från mer konstruerade låtar som dominerade detta år. Visst, originalversionen som Miki framförde i sin nationella uttagning var lite bättre än ESC-versionen, då den gamla versionen hade ett mycket fylligare sound med mer blås, men låten står på en så pass bra grund att jag utser detta till Spaniens bästa ändå. I efterhand har jag också hört några andra av Mikis låtar och tycker han kommit med en del bra låtar förutom denna. Ger också ett mycket trevligt scenintryck.

 


 

Finland

Efter vår soliga Spaniensemester åker vi tillbaks till kalla Norden igen, och denna gång till vår granne på andra sidan Ålands hav. Finland som länge varit Eurovisionens slagpåse har under många år provat på alla möjliga knep och tricks för att få ett ordentligt lyft. ESC-experten Thomas Lundin (mest känd i Sverige för sitt medverkande i Inför ESC) hade i ett program uppmärksammat att det i huvudsak berott på timingen. Alltså att Finland skickat en specifik typ av låt när Europa var helt sugna på nånting helt annat. Timing är så klart inte allt, men visst finns det nog fog i det påståendet när man ibland hakat på diverse trender fast med nåt enstaka år för sent. Men Finland fortsatte kämpa vidare, och provade allt ifrån country, lappländsk etno, flöjtspelande, reggae, pojkband, flamenco, sjunga på svenska, rockballader, Roxette-pop, folkvisor, discobabes och tangokungar. Helt enkelt kan man säga att de liksom Litauen och Georgien på senare år var en musikalisk kameleont.

Men det var 2006 när man satsade på riktigt hård rock (halleluja!) som det äntligen lossnade, och finnarna skrällartat vann. Knappast oväntat fortsatte Finland vidare på detta ett tag (med dessvärre dalande framgångar) innan de till slut gled ifrån sin paradgren och började tappa momentumet helt. Men det var i samband med att de grävde upp denna genre igen i år som de återigen nådde topp 10. Kanske är det det de skall fortsätta satsa på? Nej, nu ska man inte vara så cynisk. Det har ändå, framför allt från 00-talet och framåt, bjudits på en del guldkorn från Finland, oavsett om det vart rock eller inte. Men sett till bästa låt håller jag mig till både mina hårdrockarrötter och till Finlands favoritvapen i arsenalen, och utser Teräsbetoni – ”Missä miehet ratsastaa” (2008) som bästa finska låt.

 

Kommentar: Än idag vidhåller jag mig till denna ståndpunkt: Om Lordi fungerade som hårdrockens Proof of Concept (alltså bevis på att det går att lyckas med den genren) så tog Teräsbetoni genren ett steg vidare och bröt desto mer mark för den musikaliska bredden i ESC. Låten i sig är också riktigt grym. Tung power metal bjuds vi på här med galopprytm och en stark sångröst och så sjungs det på finska, tack så mycket för det! Helt enkelt bockar denna låt av många punkter för att jag ska gilla den. Denna musikaliska expansion som denna låt var en del av och bidrog med gjorde att jag sedan skulle finna en annan favoritlåt från ett annat land tio år senare, men det återkommer vi till då.

 


 

• Del 4

Slovenien

Men Slovenien debuterade väl inte förrän först 1993? Vad gör de så här tidigt i min genomgång? Det här lär ju kräva sin förklaring…

Förutom Spanien och Finland gjorde alltså Jugoslavien sin debut 1961. Detta land var på sin tid ungefär som Storbritannien idag, ett samvälde av flera mindre länder. Intressant nog för denna historia är att för varje år som Jugoslavien ställde upp, valde man sin låt via den nationella uttagningen Jugovizija. Denna uttagning fungerade som ett mini-ESC där de olika delrepublikerna representerades med varsin låt, och vinnarlåten fick sen tävla under Jugoslavisk flagg. När så Jugoslavien gjorde sin debut gjorde man det med ett slovenskt bidrag, och därför tar jag upp Slovenien så pass tidigt som jag gör här.

Slovenien är ett land som jag ändå tyckt om emellanåt, samtidigt som jag inte kunnat låta bli att ömma lite för dem. Landets tämligen isolerade läge i alperna har förmodligen gjort att landet hamnat lite i ett ingenmansland, där vi i väst ofta förknippat dem som ett Balkanland i mängden, samtidigt som den musikaliska trenden i Balkan förskjutits allt mer österut och söderut. Därför har Slovenien haft en tendens att bli det där landet som är ”allas vän, men ingens bästa vän”. Dessvärre inte så konstigt att landet inte lyckats med att nå topp 5 överhuvudtaget under egen regi (man lyckades i och för sig bli 4:a under jugoslavisk flagg). Vi pratar alltså 28 år! Ur mitt perspektiv som någon slags arkeolog inom ESC:s historia blir det ändå lite underhållande då det funnits en del guldgruvor i bakgrunden.

Men vad har allt detta inneburit när jag ska plocka ut ett favoritbidrag från Slovenien? Jo, förutom deras bidrag under egen flagg lyssnade jag även igenom Jugoslaviens låtar från 1961, 1962, 1966, 1967, 1970 och 1975, då samtliga hade slovenska artister och/eller låtskrivare. I slutändan kanske det inte var nödvändigt just här, då min vinnare är från 2005 – Omar Naber med ”Stop”.

 

Kommentar: Detta är en låt som vuxit allt mer och mer hos mig ända sedan jag såg den år 2005. Och ju mer jag lyssnar på den desto mer inser jag hur ovanlig den är i sitt sammanhang. Det är en ganska dyster ballad som tyngs mer och mer av mörkare undertoner. Det är som man klämt in en dystopisk rockopera på tre minuter, fast på ett bra sätt! Att jag kallar detta ovanligt beror på att det här var en låt som var ensam i sin stil 2005, men framför allt så var det ett väldigt ovanligt drag av Slovenien som annars höll sig till godo med mycket mer konventionell schlager-pop vid den tiden. Verkligen saknad i finalen det året. Omar Naber skulle göra flera försök att representera Slovenien efter detta, och 2017 lyckades han till slut igen, men tyvärr med en ganska nervattnad Disneyballad istället. Jag led verkligen för hans skull då, och den låten klarade sig ännu sämre.

 


 

Kroatien

Liksom Slovenien är Kroatien ytterligare ett land från forna Jugoslavien, vars inofficiella debut kom 1963 med Vice Vukov och ”Brodovi”, i samband med att han för det landets del vann Jugovizija, därav att de kommer efter Slovenien, men före Portugal som gjorde debut 1964.

Och faktum är att Kroatien är den del av Jugoslavien som skulle bli mest framgångsrik! Av de 27 gånger som Jugoslavien deltog, var 10 av dessa med kroatiska akter (1965, 1968, 1969, 1971, 1972, 1986-1990), och dessutom var det med just ett kroatiskt bidrag som Jugoslavien vann 1989. När Kroatien sedan tävlade under egen flagg hade de också ett hyggligt 90-tal med flertalet platser i topp 10, men efter millennieskiftet började landet sakta men säkert försvinna ur toppstriderna.

Detta tycks också spegla min uppfattning om landet då det var ett bra tag sen som jag verkligen hittade nånting från dem som jag uppskattade. När jag nu ska utse min favorit bryter jag lite mot en regel, då det är en låt från när Kroatien fortfarande tillhörde Jugoslavien. Men innan jag annonserar ut min personliga vinnare kan jag lika gärna avslöja vilken som hade vunnit om jag endast tagit låtar från 1993 och framåt: och det var Goran Karans låt från 2000 (”Kad zaspu anđeli”). Men räknar jag istället med de kroatiska bidrag som tävlade under Jugoslavisk flagg blir det istället vinnaren från 1989 – ”Rock Me” av Riva.

 

Kommentar: Egentligen är det ganska sällan som Kroatien (både under Jugoslavien och som självständig stat) skickat saker som stuckit ut från mängden, förutom just detta år. Nånting jag märkt från att ha lyssnat på just 1989 års bidrag var att många hade en ganska allvarsam ton, medan denna låt är betydligt mer lättsam. Kroatisk poprock var någonting som började bli väldigt stort där nere på Balkan redan där i slutet på 80-talet, och 1989 hade man hittat helt rätt låt för att kunna sprida vidare denna stil till övriga Europa. Eller i alla fall göra det till angelägenhet i ESC, uppenbarligen hade denna vinnarlåt ingen större kommersiell succé utanför bubblan. Men förtjänade den segern? Absolut.

 


 

Portugal

Vi lämnar Balkan så länge och tar oss till Portugal, som likt Finland varit en riktig olyckskorp som fick vänta länge på sin första seger. 53 år tog det alltså innan det till slut lossnade för landet. Men till skillnad från Finland som försökte jaga framgångar med vartenda trick i boken valde Portugal istället att hålla sig till väldigt få kort. Oftast var det med ballader, ibland med fado-inslag, och nån gång kanske man klämde på med lite latinopop. Och allt detta skulle inte räcka bättre än en 6:e plats (1996), men sen hände någonting 2017. Det som inte funkade under så många år fungerade plötsligt då. Men i övrigt, har framgångarna knappast duggat tätt, om man undantar några enskilda topp 10-placeringar.

En låt som däremot ligger ganska varmt om ESC-hjärtat är deras låt från 1974, som jag förmodar kan betyda ganska mycket för mången portugis: ”E depois do adeus” av Paulo de Carvalho som kom att bli en viktig signal för Nejlikerevolutionen, som störtade diktaturen i landet och gjorde Portugal till en demokrati. Att den fick dela sistaplatsen med tre andra länder i ESC tror jag inte bekommer dess vikt så mycket. Men det är inte den som kommer bli mitt val, utan vi går två år till tillbaks i tiden och lyssnar på Carlos Mendes’ låt ”A festa da vida” (1972).

 

Kommentar: ”A festa da vida”, livets fest som det betyder på portugisiska, bjuder sannerligen på en hel del fart i framför allt refrängen, och den stärks desto mer av det starka arrangemanget. Även texten visar en optimistisk vädjan som titeln antyder (även om den kanske hade en liten politisk underton med tanke hur saker var i Portugal vid den tiden), och allt detta lyfts upp av Carlos som gjorde ett starkt framträdande och sjunger riktigt bra. Synd bara att låten var ganska kort, den klockade strax över två minuter. En till refräng hade inte skadat. Men en fortsatt fempoängare i vart fall, och bäst hittills för Portugal, enligt mig.

 


 

Bosnien & Hercegovina

Tillbaks till ett annat land från före detta Jugoslavien, som gjorde sin inofficiella debut 1964, strax efter Portugal i startnummerordning, och med samma oflyt att sluta delad jumbo (Sabahudin Kurt med låten ”Život je sklopio krug”). Utöver detta har bosniska artister representerat Jugoslavien under upplagorna 1965, 1973, 1976 och 1981. Sedan gjorde landet sin officiella debut 1993 under minst sagt kaotiska omständigheter, där artisten Fazla fick fly brinnande inbördeskrig till Millstreet. Men det var inte förrän 2000-talet och semifinalernas introduktion som Bosnien & Hercegovina började växa sig till att bli en av de större nationerna i denna tävling, och rada upp flertalet topp 10-placeringar, med bronset 2006 som extra plus i kanten. Då var det Hari Mata Hari och ”Lejla” som ordnade det, en balkanballad i klassiskt stuk, vilket influerade Bosnien-Hercegovinas approach i en del år, även om man också körde på andra saker (bland annat den utflippade låten ”Pokušaj” från 2008). Personligen fanns det många bosniska låtar jag verkligen gillat, som t ex just nämnda låt. Men sett till bästa låt blir det en låt i den genre som Bosnien-Hercegovina behärskat bäst: Balkanballaden ”Bistra voda” av Regina (2009).

 

Kommentar: Bosnien-Hercegovina är ett land som gått från klarhet till klarhet under de år som jag följt dem, och det var med just 2009 års låt man verkligen satte kronan på verket. Detta är med all sannolikhet den bästa balkanballaden jag sett i Eurovision. Detta är också en sån låt som vuxit till en favorit i efterhand, först var jag mest förvånad över att Regina, som i vanliga fall är ett rockband, valde att köra på detta. Men i efterhand anser jag att det var ett bra drag. Sångaren har en av de starkaste rösterna jag hört inom just den genren. Det är nästan lite synd att den bara blev 9:a, men vad som är desto mer synd är att vi inte hör så mycket sådana balkanballader som denna, till viss del beroende på att Bosnien-Hercegovina varit borta sedan 2013 (med undantag för debaclet 2016). ESC är ett profilstarkt land fattigare, även om det märks att landet vill komma tillbaka, men hämmas alltjämt av dålig ekonomi hos BHRT. Man kan verkligen hoppas att de får ordning på allting förr snarare än senare.

 


 

Irland

Nu mina damer och herrar (och allt däremellan) åker vi till det land som än idag är mesta mästare i denna tävling med sina sju segrar: Irland. Detta land har likt Portugal länge hållit sig till att allt som oftast skicka ballader, men till skillnad från dem har detta varit Irlands framgångsrecept, då det varit med just dessa ballader som Irland har tagit sina hittills sju segrar. Tre utav dessa med hjälp utav en viss Johnny Logan (två gånger som artist och en som låtskrivare). Men efter stormaktstiden på 90-talet har deras framgångar lyst helt med sin frånvaro, och det tycks kännas ganska nedstämt på ön överlag. Får lite samma vibbar som Storbritannien kring just deppigheten, och intressant nog har båda två länder samma dystra track record med att bli sist två gånger i rad nu de senaste upplagorna.

Och likt Storbritannien har jag haft svårt att utse en irländsk favorit här med, och lite av samma skäl, att mycket de skickar känns rätt tillrättalagt. Men efter en del funderande valde jag en låt som kom ut väldigt tidigt, innan Irland ens fick sin första seger. Vi tar oss till 1969 och hör låten ”The Wages of Love” med Muriel Day & The Lindsays.

 

Kommentar: Redan när Irlands äventyr var i sina unga dagar var det tydligt att balladerna var just deras grej, och det gör denna låt rätt udda för dem. En upptempolåt som andas glädje och lekfullhet. Kanske blev det lite väl lekfullt för juryn som istället förpassade Irland till en sjundeplats, vilket faktiskt var deras dittills sämsta placering där och då. Det kanske avskräckte Irland från att köra på annat än ballader, men vad vet jag. En glad låt helt enkelt, även om melodin i studioversionen inte är lika stark som den är live på scenen i Madrid. Detta är i och för sig en anledning till varför jag är tveksam till argumentet om att ta tillbaks orkestern, nämligen att låtarna kan låta väldigt annorlunda jämfört med hur de låter i en inspelad version, men det finns värre exempel på när det blivit detta ”what you see you might not get” än denna.

 


 

• Del 5

Malta

Vi inleder denna del mitt i Medelhavet, bland några små öar som tillsammans bildar det lilla landet Malta. Ett land som trots dess litenhet ändå varit ovanligt nära segern ett par gånger, med två silvermedaljer och två bronsmedaljer, samtliga fyra med bara några enstaka poäng bakom vinnaren. Malta är ett land som jag å ena sidan beundrar mycket då det märks att deras intresse för ESC är riktigt stort, då tävlingen ses av nästan varenda maltes i landet. Så stort är intresset, att det länge hävdats att landets president lovat att utlysa helgdag om Malta skulle gå och vinna. Men, å andra sidan är det tyvärr inte så ofta som de gjort upp i mina egna topplistor då deras musikscen inte är särskilt bred. Därför har jag på senare år inte haft så höga förväntningar på landet, även om jag å andra sidan hade önskat att jag hade hört mer maltesiska i ESC. Enda gången vi hört det har varit under deras två första år, där de bara för sakens skull blev sist båda gångerna. Tyvärr var det nog det som avskräckte dem från att fortsätta sjunga på det språket, men något år borde man bryta den isen… tills dess, får jag välja ut en maltesisk låt jag gillar mer än någon annan. Och det är en låt som kan ses som oväntad för att vara jag, men det är alltså deras låt från 2008: ”Vodka” av Morena.

 

Kommentar: ”Nämen nu har du väl fått i dig lite väl mycket vodka, Lukas!” Näe, skämt åsido så är detta en riktig guilty pleasure som jag fastnade för väldigt kvickt där 2008. Ville jag ha den i final? Självklart! Visste jag att den inte skulle ha en chans? Jo, tyvärr. Den har varit ganska sågad, och visst, det är klämmigt, hysteriskt, innerligt och galet. Och därför blir det just en guilty pleasure. Har svårt annars att motivera varför jag gillar denna. Men ändå, glad i hatten blev jag av detta. Na zdorovje!

 


 

Israel

Vi tar oss till Medelhavets östligaste del och ror iland till Israel, som trots dess geografiska avstånd från övriga Europa blivit en fullt integrerad del i Eurovision, trots en och annan kontrovers. Och klassiska låtar har de knappast varit sparsamma med. Flera vinnarlåtar som blivit evergreens i ESC-sammanhang (bl a 1979 och 1998), och vi har också fått bekanta oss med klassiska akter som Izhar Cohen (ytterligare en vinnare), Yardena Arazi, och Ofra Haza. Men glöm för den sakens skull inte heller bort de Blues Brothers-klädda latmaskarna Datner & Kushnir som sjöng Hoppa Hulle!

Det går dock inte att komma ifrån att det funnits en och annan låt Israel bjudit på som varit kantad med just en del kontroverser. Och då har det inte bara handlat om att det kommit från just Israel, åh nej, utan det har varit just låtarna eller artisterna. Till exempel gruppen Ping Pong år 2000 vars upptåg gjorde att tv-bolaget slog bakut och slutade sponsra deras medverkan. Eller tidigare nämnda Datner & Kushnirs låt från 1987 som var så pass impopulär på hemmaplan att landets kulturminister hotade med att avgå om låten framfördes i ESC! Hans hot visade sig vara utan substans i slutändan… Dessa är bara två exempel på sådana låtar. Min personliga favorit råkar också vara en annan låt som präglats av ramaskriet runt den: ”Push the Button” av Teapacks, från 2007.

 

Kommentar: Detta är förvisso en låt som verkligen tänjde på gränserna för hur långt man fick sträcka sig innan ens bidrag skulle bli alltför politiskt laddat för ESC. EBU fick så småningom dra en gräns mot ett annat bidrag inför 2021, men det lär vi komma tillbaka till när det landet ska avhandlas. Trots detta kan jag inte komma ifrån att denna låt bjöd på ett av de mest relevanta budskapen i en ESC-låt; ett desto mer relevant budskap idag. Vad låten i korta drag handlar om är den ångest många personer känner inför ett eventuellt krig, samtidigt som detta är en önskan om att bara få leva i fred från denna oro. Paradoxalt nog, trots att 2007 års ESC i efterhand betraktats som lite väl för utflippad för tävlingens bästa, är det här en av de låtarna som faktiskt åldrats bäst! I alla fall sett till just budskapet, som jag anser har en viss igenkänningsfaktor.

Själva melodin är också riktigt intressant, jag gillar att den tar så himla mycket otippade svängar, från en catchig ska-vers med dragspel, till en punkig käftsmäll till refräng, för att man sen i bryggan hoppar till hebreisk rapp! Dessvärre kanske det var just därför som den här låten kraschlandade i den stora semifinalen; om inte budskapet gav folk skrämselhicka så var det nog kanske att låten alldeles var för bisarr. Men det behöver inte vara ett problem om man är som mig som kan låta sig fascineras av det bisarra just här.

 


 

Grekland

Om någon frågade mig vilket land som är mitt favoritland i ESC så skulle jag svara att det är omöjligt att välja ut ett enskilt land, eftersom alla länder mer eller mindre blandar och ger i tävlingen. Det finns fler tydliga exempel på det längre fram, men en utav dessa länder som jag haft speciella uppfattningar kring som jag sen fått ta tillbaka är just Grekland. Innan jag föddes, samt började följa tävlingen, brukade Grekland köra på ganska mycket traditionellt präglade låtar som jag kom att gilla emellanåt. Men sen när jag började titta år 2004 hade då Grekland precis börjat sin stora framgångssaga där man från och med just 2004 till och med 2011 aldrig missade en topp 10-placering, och där man också tog sin första seger. Det som var så trist med just detta var att i åtminstone tre av dessa fall (2004, 2005 och 2008, där man dessutom kom som högst), var det med låtar som jag hade slängt iväg en nollpoängare till utan omsvep. Gillade inte alls de låtarna, och var heller inte så övertygad av det andra de bjöd på i övrigt. ”Kommer ju aldrig kunna förvänta mig nåt av Grekland om de ska hålla på så här!” tänkte jag då. Men sen kom 2013. Och där skulle mina låga förväntningar plötsligt komma på skam, när jag fick höra Koza Mostra & Agathonas Iakovidis med ”Alcohol Is Free”.

 

Kommentar: Detta kändes som en rejäl befrielse på så många plan för min del. Grekland som länge under tiden jag började titta på ESC varit en personlig slagpåse, insåg nog till slut att Europa hade börjat tröttna på den typ av pop de körde med i många år, och bestämde sig för att pröva någonting helt annat. Och vad körde man på då? Jo, en mix av grekisk Rebetiko-musik kryddat med ska-punk! I ett år där många andra länder började dra ner på tempot i låtarna valde Grekland istället att höja tempot. Jag kommer ihåg att redan när jag hörde låten första gången var jag övertygad om en sak: grabbarna kommer ha väldigt kul på scen, och ställa till med en rolig scenshow. Och där skulle jag få rätt. Att denna låt var ett smart drag av Grekland att skicka skulle också visa sig i resultatet, då de lyckades återhämta sig efter en nedgång 2012. Resan slutade med en klart godkänd sjätteplats, om än att den lika gärna kunde ha varit i underkant.

Sedan ”Alcohol is free” har Grekland fortsatt blanda och ge, där man ibland satsat på etniska tongångar (som till exempel den fina ”Oniro mou” 2018, får ett hedersomnämnande), men eventuellt att man villat bort sig med nåt helt annat. Det återstår att se vilken väg de kommer ta framöver. Jag skulle dock inte klaga om Koza Mostra kommer tillbaka, även om det i så fall får bli utan Agathonas då han tyvärr gick bort ifjol. Vila i frid!

 


 

Serbien

Ytterligare ett land som jag tar upp ”för tidigt”. I förra delen av detta projekt tog jag upp tre andra f.d. delrepubliker från Jugoslavien, och förklarade också hur jag tänkte när jag skulle gå igenom dem. Serbiens inofficiella debut kom 1974 med Korni Grupa och låten ”Moja generacija” (ibland kallad ”Generacija 42”). Serbien skulle sen representera de jugoslaviska akterna åren 1982, 1991 och 1992. Efter 1992 hade tv-bolaget upplösts, och det som var kvar av Jugoslavien efter att de andra delrepublikerna förklarade sig självständiga, skulle inte komma tillbaks förrän 2004, men då under namnet Serbien-Montenegro. Då tävlade man med den serbiske storstjärnan tillika Balkanballadens mästare Željko Joksimović. Men Serbiens officiella debut kom först 2007, då efter att Montenegro gjorde sig självständigt. Denna gång med Marija Šerifović, som då rodde hem guldet! Låten ”Molitva” var återigen även den en Balkanballad i klassiskt stuk. Men tro inte att Serbien bara hållit på med den genren åren i ända. De har även provat med bland annat Balkan-reggae, kvinnliga popgrupper, men också även gått in på humorbanan, med min personliga favoritlåt från dem: ”Cipela” av Marko Kon & Milaan (2009).

 

Kommentar: Efter att Serbien körde på två ballader med väldigt allvarsam ton åren innan så tyckte jag ”Cipela” blev ett trevligt inslag, då den kändes väldigt anspråkslös och rolig. Samtidigt har den ganska småkaxig text också, där sångaren har som stolthet av att ha rest runt i världen (”min gamla sko har sett världen”), men hur en dam av hans intresse inte vill ha nåt med honom att göra då han inte var tillräckligt rik! Klassisk kritik mot materialismens ideal!

Denna låt skulle dock bli en av mina favoriter från 2009 som inte alls fick det resultat den förtjänade. Den hade slutat tia i semin, något som vanligtvis ger finalplats, men just detta år (och året innan det) lät man istället en jury utse den sista finalisten. De valde ett helt annat land som låg långt efter. Typiskt!

 


 

Turkiet

Vi tar oss över Bosporen för detta land. Om det är nåt land som verkligen blandade och gav mer än nånting annat, så var det Turkiet när de ställde upp i ESC. För jag kan inte komma på något annat land som varvat så mycket höga toppar med djupa dalar på mina personliga topplistor. Riktigt så spretigt har det dock inte varit i verkliga tävlingen, där Turkiet länge var en bottenskrapets bänkvärmare från deras debut 1975 tills Undret i Dublin 1997 (där Turkiet, från otursnummer 2, lyckas komma 3:a!). Därefter blev Turkiet en av de stora nationerna under hela 00-talet, och början på 10-talet.

Men trots att Turkiet var en stornation under denna tid, var det inte allt som stod helt rätt till bakom kulisserna, och efter 2009 började det knaka i fogarna. Konservativa och nationalistiska röster i landet som länge rynkat på näsan åt tävlingen, hade retats upp rejält av landets bidrag från 2009. Trots en stark fjärdeplats hade de provocerats av sångerskan Hadises scennummer, som i deras ögon uppfattats som alltför avklätt och provocerande. Tv-bolaget gav vika och skulle därefter enbart skicka manliga artister/grupper. Men 2011 tog allt en ny vändning då landet missade finalen för första gången, och hade inte Azerbajdzjan vunnit hade ett avhopp legat och lurat redan där och då. Men man gav tävlingen en till chans 2012, innan landet till slut packade väskan och drog, till mångas förvåning och vissa fans förtret. Pressen från de nationalistiska strömningarna hade blivit för stark för TRT, och sedan 2015 har landet inte ens velat sända tävlingen. Dystert avslut för ett land som bidrog med så mycket orientalisk krydda till ESC!

Det finns som sagt en hel del låtar i Turkiets historia som jag gillat rätt så skarpt, men jag sticker nog inte under stol med att en låt tornar över allt annat: ”Deli” av rockbandet Mor ve Ötesi, från 2008.

 

Kommentar: Jag kommer ihåg att jag redan 2008 när den här låten tävlade hade en känsla att den kunde göra upp om segern. För samtidigt som den hakade på den rådande rocktrenden det året så hade man lyckats hitta en bra balans där den inte skulle bli för extrem för oinvigda lyssnare, men samtidigt inte alltför nedtonad för enkelhetens skull. Denna låt representerar Mor ve Ötesis sound. Turkiet skulle förvisso fortsätta på rockvägen två gånger till, men det var just med ”Deli” som de verkligen träffade rätt på alla punkter för en bra rocklåt, med ett bra driv och ett sådant där röj jag vill ha.

 


 

• Del 6

Marocko

Marocko är alltså ett land från norra Afrika som alltså gjorde sin debut 1980, och sen kom man aldrig tillbaka. I ärlighetens namn var jag länge tveksam till om jag överhuvudtaget skulle ha med dem i detta projekt just för att de bara var med och vände. Då blir det ju egentligen ingen låt som konkurrerar med nån annan om vilken jag anser vara bäst. Men sen tänkte jag att jo, jag kan väl ta med dem ändå, och helt enkelt skriva vad jag faktiskt tyckte om låten ”Bitaqat Khub” av Samira Bensaïd.

 

Kommentar: Och denna är egentligen ganska middle-of-the-road, där det finns några enstaka element från det traditionella arabiska soundet, men i övrigt är detta ändå ganska likt mycket annat från denna tid. Samtidigt känns det som att jag får det extra svårt att sätta mig in i denna typ av musik då jag inte fått höra tillräckligt mycket utav den för att kunna få en bättre uppfattning. Synd på det viset att Marocko bara gjort ett försök. I och för sig är de inte ensamma i MENA-området att försöka ställa upp. Tunisien och Libanon (där den sistnämnda till och med hade en låt redo) har vid två olika tillfällen planerat deltagande även om de sen drog sig ur sent. I 0-5-betygsskalan hade denna hamnat i mittfåran med 2,5. Återstår att se om Marocko eller nåt annat land i MENA kommer känna sig redo för ett ESC-deltagande framöver. Den som lever, får se.

 


 

Cypern

Vi kastar oss ut över Medelhavet igen och denna gång till den lilla semesterön Cypern.

De som följt ESC-panelen ett tag har nog märkt att Cypern varit min värsta slagpåse de senaste åren. Efter att de lite otippat kammade hem silvret 2018, hamnade de i en förbannelse som de inte kunnat ta sig ur sedan dess. Men, självfallet har det inte alltid varit så att jag tvunget behövt vara så hård mot dem. Liksom med de flesta andra länder har Cypern bjudit på en del bra saker också. Saken är däremot att mycket av det jag gillat från Cypern är saker från lite äldre dagar, och det som är lite trist är att de nuförtiden kör på ett sound som inte har nån anknytning till landet eller till det traditionella etniska soundet. Samtidigt har detta visat sig vara ett nödvändigt ont, då Cypern framför allt under 00-talet fick svårt att konkurrera med storasyster Grekland, som hade utvecklat en nisch som gjorde dem enorma under den tiden, och oftast hjälpta av att man kunde handplocka de största artisterna kring området. När Cypern då fick hålla till godo med lokala förmågor som oftast saknade internationell erfarenhet föll de helt enkelt i skuggan. Därför har man nu istället drivit bort från det egna, och satt låtskrivare långt bort från granngården i arbete istället. Och visst har det burit frukt, man tog sitt silver och har fortsatt gå till final sen dess, men lite trist är det. Men i alla fall, hur går jag vidare från detta till att utse min favorit? Jo, jag kan säga så mycket att detta är en låt från en annan tid, innan ”La La Love”, innan ”Fuego”, innan reprisen på det. 2011 är årtalet, och låten i fråga är ”San aggelos s’agapisa” framförd av Christos Mylordos.

 

Kommentar: Det tycks mig finnas två saker jag gillar extra mycket att se i Eurovision. Antingen låtar som har stark etnisk/folklig prägel på musiken. Eller så är det rocklåtar. Men denna lyckades med något slags konststycke att kombinera båda sakerna. Mycket mystik och en stegrande ljudbild, det är rätt likt Sloveniens bidrag från 2005 som jag hyllade i en tidigare del. Även scennumret var riktigt snyggt gjort. Nu hade denna låt oturen att uppträda direkt efter Eric Saade, så en finalplats kändes rätt så avlägsen. Hade den kommit längre något annat år? Vete tusan. Men det är klart att jag saknar den här typen av musik från Cypern. Detta var sista gången de skickade något helgjutet folkligt, och dessutom slutade man sjunga på sitt modersmål efter 2013.

 


 

Montenegro

Precis som i fallet med Serbien (och flera andra länder från forna Jugoslavien) tar jag upp Montenegro mycket tidigare än när deras officiella debut skedde. Att de samlas här bland länder som debuterade på 80-talet är för att de representerade Jugoslavien först 1983, men även under 1984. Dessutom tävlade en montenegrinsk grupp för Serbien-Montenegro år 2005. Anmärkningsvärt med detta är att det var då som det gick bra för landet. Efter att Montenegro gjorde sin ”riktiga” debut 2007 har de inte alls fått det att stämma. Enbart två finalplatser lyckades man skrapa ihop då, intressant nog var det genom just två Balkanballader. Återigen gör den genren sig påmind! Annars har Montenegro haft en tendens att villa bort sig med ganska märkliga bidrag, som bland annat Who See (2013), eller värst av allt, ”Euro Neuro” från 2012. Det tycktes mig som att Montenegro ville försöka med fler grejer för att inte bli en så kallad ”one-trick pony”, men än så länge har det inte funkat helt. Även när jag ska utse min favorit bland alla montenegrinska bidrag blir det med just en Balkanballad, dock inte den man kanske förväntade sig: ”Inje” av Vanja Radovanović från 2018.

 

Kommentar: När panelen skulle recensera låtarna inför 2018 års upplaga av ESC var det många som var överens om att det var helt rätt att gå tillbaks till ett säkert kort som bevisligen hade funkat för landet tidigare. Detta var något jag själv skrev under på där och då, och jag står för det än idag, trots att den inte alls klarade sig vidare. ”Inje” hade alla de ingredienser som man brukar ha i en bra Balkanballad, den är tung, känslosam och allvarsam. Vanja tyckte jag också sjöng riktigt bra, om man bortser från hans voice-crack där mot slutet (även om jag har hört värre exempel på sånt). Om Montenegro kommer tillbaks till tävlingen (de hoppade av efter 2019), så får jag hoppas att det blir med en sån här låt igen. Det har varit lite bristvara på denna typ av musik de senaste åren.

 


 

Island

Sista landet ut från Norden, som blivit lite av en favorit hos många fans nu i ESC-bubblan, dels tack vare Daði Freyr & Gagnamagnið, men också den Eurovisionsfilm som finns på Netflix med Will Ferrell och Molly Sandén (som jag förvisso inte sett ännu). Det märks verkligen att intresset för Eurovision är stort på Island, där finalen kunnat ses av så mycket som 95% av alla islänningar, även under år där de missat final! Detta är så klart beundransvärt, trots landets ljumma resultat. Men om jag skulle försöka gissa mig fram vilket land som har störst chans att ta sin första seger den närmsta tiden så tror jag Island lär ligga bra till, om man bara lyckas rida på den rådande vågen. Om jag då ska utse en personlig favorit från Island då… det har inte alltid varit helt lätt att plocka ut det alla gånger, men till slut föll mitt val på Ja ja ding dong! Nej, jag bara skoja, det är så klart deras låt från 2007: ”Valentine Lost” med Eiríkur Hauksson.

 

Kommentar: Nämen vem har vi här? Jo, gamle goe Eiríkur som vi svenskar mest känner igen från när han satt med i den Nordiska panelen i Inför ESC mellan 2004 till 2007. Eiríkur har sannerligen inte varit en obekant i ESC heller, då han var med i gruppen ICY som stod för landets debut 1986, samt även medlem i gruppen Just 4 Fun som tävlade för Norge 1991. Men det var när han själv körde ”Valentine Lost” som jag tycker han kom till sin fulla rätt. Med denna fina rockballad visade han verkligen hur stark hans sångröst är. Passionen och kraften i låten i sig fanns också där och hjälpte dessutom Eiríkur att själv kunna leverera. Om det bara inte hade varit så grymt just 2007 att man bara hade en semifinal där så mycket som 28 låtar tvingades konkurrera om bara 10 platser… Med nuvarande upplägg där man har två semifinaler tror jag Island hade kunnat klara sig.

 


 

Estland

Vi kommer ta oss till ett koppel av länder som gjorde sin debut 1994, varav den som är först ut utav dessa blir Estland. Det första landet ifrån Baltikum, och förmodligen det mest framgångsrika utav de tre.

Estland var ett land jag länge hade rätt goda minnen ifrån i yngre år, men när jag tittar tillbaka så inser jag att de faktiskt inte bjudit på så värst mycket saker som golvat mig. Deras nationella uttagning Eesti Laul har förvisso titt som tätt kommit med intressanta saker, men nästan alltid har det mynnat ut i att rätt så ointressanta bidrag sedan går och vinner. Antagligen verkar Estland ha fastnat i något sorts komplex där man skickar låtar som ska låta mer och mer som ett bidrag från Norden i stället för att försöka hitta sin egna väg som övriga Baltikum. Och till råga på det har tre av deras bidrag (2002, 2006 och 2019) framförts av svenskar! Detta blir också en smula ironiskt när jag ska utse min favoritlåt från dem. Trots att jag alltid föredrar när länder kör på egenproducerat är min favoritlåt från just en svensk artist: Sandra Oxenryd med ”Through My Window” från 2006.

 

Kommentar: Jag kommer ihåg att detta var en låt jag gillade desto mer när jag var i yngre år, och kan definitivt se poängen med att detta är en låt som säkert inte åldrats särskilt väl. Men detta lyckas på något sätt ändå göra en callback till det gamla 00-talets schlagermusik från Sverige som flörtade väldigt mycket med Abba-arvet. Sverige själva höll ju på med mycket av den musiken runt samma decennium. Till skillnad från oss just 2006 lyckades inte Estland ta sig någon vart med denna, och jag tror nog att det spelade in att Estland fick uppträda direkt efter självaste Carola Häggkvist. Ändå gillade jag denna låt mer då den samtidigt ändå verkar rätt trygg där den står. En svensk gammelschlager (som ändå var skriven av estländare) som inte försöker göra en bagatell av sig själv. Estland har ju som sagt inte bjudit på så mycket mer låtar som jag verkligen fattat tycke för så där jättemycket, så därför är det nog lättare för mig att falla för denna lilla retrobomb.

 


 

• Del 7

Rumänien

Vi fortsätter bland de länder som gjorde debut år 1994, och tar nu oss till Rumänien. Ett land som även dem var riktigt duktiga under större delen av 2000-talet, mycket tack vare att man ofta bjöd på låtar i högt tempo, feel good och minnesvärda scennummer. Då kan vi prata om trumensemblen från 2005, klubbrökaren 2006, operasjungande vampyren 2013, eller varför inte 2017, när man körde på det kanske mest omaka paret av sångstilar: rapp och joddlande! Men efter detta vet jag inte riktigt vad som hänt Rumänien, då de kört på ganska tunga och depressiva låtar, något som av resultaten att döma inte alls fungerat för dem, de har i tre raka försök nu fått sitta och se finalen från hotellrummet. Återstår att se om de lär sig en läxa inför nästa år… Tills dess kan jag bjuda på min favorit från Rumänien. Och det är från tidigt 00-tal, när de precis började komma igång på allvar: ”Don’t Break My Heart” av Nicola (2003).

 

Kommentar: Det är som att Bomfunk MC’s varit på semester i Rumänien med denna! Kan inte låta bli att tänka på deras gamla klassiker ”Freestyler” där under 90-talet. Och är inte det charmerande? Visst, jag kan tycka emellanåt att sångerskans röst är lite väl skarp ibland, och att scennumret blev ganska rörigt. Det sistnämnda kan förvisso försvaras med att det var väldigt vanligt just 2003 att dansarna ofta snodde uppmärksamheten från sångaren. Men stora behållningen är ju låten som trots, eller kanske tack vare, sin ”Freestyler”-flört bjuder på gammal god Drum & bass, en gravt underskattad genre i min smak!

 


 

Slovakien

Slovakien kommer härnäst, och är att betrakta som en av de mest otursdrabbade länderna i denna tävling. En 18:e plats har de lyckats med som bäst, och man har endast synts till i ESC sju gånger. Man prövade lyckan några gånger under 1990-talet, och det var då den där 18:e-platsen kom, men annars var det bara bottennotering i parti och minut. Sen försvann man från tävlingen fram tills man kom tillbaks 2009, antagligen motiverade av att deras närmsta granne Tjeckien började tävla. Sen skulle tjeckerna åka på samma kräftgång innan de sen drog sig ur. Trots detta fortsatte Slovakien köra på i tre år till innan man kastade in handduken igen, efter fyra raka finalmissar, däribland under flera perioder där det såg ut som man kunde ha brutit denna förbannelse. Deras låt från 2010 till exempel omnämns än idag av många fans som den låt som förtjänade en finalplats mest bland alla låtar som åkt ut.

Föga anade Slovakien att Tjeckien skulle komma tillbaks igen och faktiskt få styr på saker. Då tänker man att det kanske borde motivera dem, men icke. Antagligen har man inte lyssnat på uppmaningen från den låt som jag väljer ut som bästa Slovakiska låt: ”Don’t Close Your Eyes” av Max Jason Mai (2012).

 

Kommentar: En sak som många kanske inte känner till, men som kanske inte låter så oväntat, är att RTVS egentligen hade planerat för att hoppa av redan inför 2012. Dåliga resultat som bekant, en hårt prövad ekonomi och intresset dalade. Och det är här Max Jason Mai kommer in. Rocksångaren Max Jason Mai (eller Miro Šmajda som han egentligen heter) hade precis börjat slå igenom i landet, och tänkte då att ”jamen, varför inte ge ESC ett försök”. Bara att tacka och ta emot? Nej, det skulle dröja ett tag innan alla bitar föll på plats för ett till deltagande. Några rykten i mörkret gör även gällande att Max skulle få betala för uppehället i Baku ur egen ficka…

Men låt oss prata om vad jag anser om denna låt. När jag hörde denna låt första gången satt jag i plugget, under en skolrast, och stöter på denna låt på Youtube. Då kommer jag ihåg att jag tänkte: ”Jomen det här inte en så dum rocklåt. Fast vänta lite, hur snubblade jag på denna nu igen? (…) Hah, den ska tävla i Eurovision! Yes!!” En rå hårdrockslåt i denna tävling hade jag inte fått höra på ett bra tag, och det kändes så himla uppfriskande. Och återigen hade många börjat tro att Slovakien skulle kunna ordna finalplats med tanke på hur udda det var från allting annat. Men just när det gällde, svek Max röst tyvärr. En ny finalmiss, och ännu värre så blev Slovakien semijumbo. Och där gick ridån ner för landet. Mycket sorgligt.

 


 

Litauen

Tillbaks till Baltikum för vårt andra land därifrån: Litauen. Det enda landet i den regionen som ännu inte vunnit, och inte ens nått topp 5. Och när man som bäst lyckas komma sexa med en låt som gör narr av tävlingen, då är det rätt så illa. Det verkar som att Litauen fortfarande letar efter sin egna identitet i Eurovision, då man provat på en hel del olika stilar, fast oftast tyvärr utan så värst mycket självtillit. Det är som att man vill försöka sticka ut, men vågar inte driva det till sin spets, och då blir det ofta som någon sorts kompromiss. Det brukar då ofta sluta med att låtarna de kommit med blivit okej, men inte jättebra. Det har så klart gjort att det inte blivit så lätt för mig att utse min personliga favorit från Litauen, då det stod och vägde mellan två låtar i detta fall. 2004 var den som var närmast, men till slut föll valet på låten från 2008 – Jeronimas Milius och ”Nomads in the Night”.

 

Kommentar: En klagosång om brustna hjärtan som jag tror deltog under den värsta tajmingen. 2008 var under en period där amerikanskt influerad pop med någon orientalisk influens här och var som var det som dominerade, och då hamnade denna låt nog på helt fel spår. Men ändå kan jag inte låta bli att ändå tycka om denna mörka ljudbild, som i sin semi bröt av mot mycket annat. Tyvärr skulle Jeronimas röstinsats bli lite svajig när det gällde, och överspelandet kanske distraherade många. Men jag tror att om han skulle komma tillbaka så kan han göra bättre ifrån sig. En känsla jag får som kanske inte är grundad på annat än att han sjunger i ett powermetalband idag.

 


 

Ungern

Till ett annat land som lämnat ESC, dock efter längre och trognare tjänst än Slovakien, och framför allt ett land som jag saknar mycket: Ungern. Detta land är ett utav dem som fascinerat mig mest varje gång de vart med, då de förmodligen är det land som plöjt igenom flest olika genres i ESC och emellanåt fått det att funka på något sätt. Minns framför allt hur de vid ett tillfälle skördade åtta raka finalplatser, med åtta olika musikgenres! House, dubstep, r&b, fredsballad, romsk folkmusik, heavy metal… har svårt att tro att nåt annat land bidragit med så mycket bredd som Ungern. Frågan är bara ifall detta växlande av genres hejvilt kanske skapade en musikalisk rotlöshet i landet? Kunde det i så fall ha bidragit till att landet hoppade av? Det vette tusan. Saknade är de i alla fall. Genom åren har Ungern kommit med flera låtar som fallit mig i smaken. 1995, 2005, 2014 är några som jag ibland lyssnar på emellanåt. Men finns det någon annan låt som slår dessa med hästlängder måntro? I alla fall, här är AWS och ”Viszlát nyár” (2018).

 

Kommentar: Vad finns det egentligen mer att säga om denna låt än det jag redan sagt en massa gånger? Att den fortsatt är en storfavorit hos mig, till och med den bästa låten som uppträtt på en ESC-scen, är ingenting som förändrats sedan den vann sin nationella uttagning tidigare samma år (2018). Vilket är ganska otroligt i sig även när jag ser tillbaks på det. Visst, den var min tidiga favorit när det begav sig, men att behöva ta sig igenom en mastodontuttagning med grundomgångar, semifinaler och en final, jag trodde det skulle bli alldeles för svårt. Men denna känslomässiga urladdning till låt lyckades sopa banan vid varje moment, och skulle inte bara få synas i Eurovision, utan även ta sig till final, till min stora glädje, innan den till slut tyvärr inte presterade bättre än en 21:a plats.

Jag hade länge hoppats på en comeback från AWS med ytterligare en bra låt efter ”Viszlát nyár”, men i februari detta år kom en nyhet som gjorde mig mycket bedrövad: Sångaren Örs Siklósi hade gått bort i leukemi, endast 29 år gammal. I skrivande stund är det oklart vad som kommer hända med bandet.

 


 

Ryssland

Vi ska nu tala om världens till ytan största land, Ryssland. Detta kan förmodligen vara det land som är mest intrigfyllt, då deras deltagande allt som oftast är kantat med mycket geopolitiska bekymmer som dessvärre spillt över ESC titt som tätt. Utöver detta så måste jag erkänna att Ryssland inte alls vart särskilt intressanta i tävlingen. Jag har sällan blivit engagerad i deras vägval i ESC, och det kan nog bero på att deras musikscen inte känns särskilt uppdaterad. Det de oftast brukat komma med har antingen varit standard-pop som precis blivit irrelevant, eller så har det varit tunna fredspekoraler. Och de få gånger när de provat nåt annat har det oftast bara blivit rörigt. Men det finns en låt som var undantaget som bekräftade regeln, och det är första gången jag utser en låt från det förlorade året 2020: ”Uno” med Little Big.

 

Kommentar: Detta hade blivit livsfarligt i Rotterdam 2020 om tävlingen blivit av. För medan Daði Freyr från Island och Litauiska The Roop, som många nämnde som favoriter just då, också körde på de lustiga aspekterna, så lyckades Little Big driva just det hela till sin spets, och göra sin låt såpass galen att det är omöjligt att titta bort. Jag är övertygad om att denna enkelt hade vunnit tittarnas omröstning, och att låten hade överlägset flest visningar av alla låtar det året, stärker min teori. Dessvärre skulle de inte komma tillbaka till 2021, men jag hoppas de får sin revansch förr snarare än senare.

 


 

• Del 8

Polen

Sista landet ut från 1994 är alltså Polen. Detta land, beläget mitt i Europa har ofta varit ganska svårt för mig att placera, då de gjort väldigt lite väsen utav sig de gånger man varit med. Det är väldigt sällan som de haft så mycket profilstarka akter eller låtar som stuckit ut, utan ofta blir det så att de skickat låtar som varit där, och sen har 99% av folket glömt bort dem. En annan sak som ibland gör mig besviken också är att de framför allt på senare år drivit bort från sin lokala musikscen och istället försöker ta internationell hjälp, vilket sen slutar med att de låtskrivare som de får in fegar en del och gör låtarna väldigt lättmjölkiga.

Nja, Polen står inte så högt i kurs som jag hade önskat, men om man ska hitta något att minnas från dem finns det väl en del ljusglimtar här och var, bland annat Donatan & Cleo från 2014, som man kanske minns för de där damerna som kärnade smör på scen, och Michał Szpak (2016) i viss mån kanske, och det är inte bara för att han slog ut Margaret i den nationella uttagningen, utan kanske också för att hans lite sorgliga ballad på nåt vänster lyckades sluta trea i finalen hos tittarna. Men min personliga favorit är en doldis som år 2005 bara var fyra poäng från finalen: Ivan & Delfin med ”Czarna dziewczyna”.

 

Kommentar: Det är sån här musik som jag charmas av en hel del när den syns på en stor scen som ESC, dvs. när ett land bjuder på något eget som Polen gjorde här. Förutom att låten har en härlig rytm och catchig refräng är inramningen live riktigt bra. Här hade Polen tagit med sig ett traditionellt folkmusikinspirerat nummer som lätt hade gjort mig på danshumör, vilket inte tillhör vanligheterna. Hoppas som sagt på att Polen återgår till att skicka mer genomtänkta, egna produkter istället för som det blev sist, en ofärdig demo som inte hann skickas in till ett annat lands uttagning.

 


 

Nordmakedonien

L’Ex-République Yougoslave de Macédoine, The Former Yugoslav Republic of Macedonia. Detta långa namn hörde vi till både leda och lusta i många år, fram tills 2019 då vi fick höra det betydligt kortare North Macedonia och ibland även Macédoine du Nord. Att detta land, som också varit en delrepublik av forna Jugoslavien, kommer upp så pass sent i ordningen är att de, till skillnad från de andra, aldrig vann den där mini-Eurovisionen till uttagning som Jugoslavien hade. I alla fall inte under åren när Jugoslavien deltog, det vill säga.

Nordmakedoniens debut kom alltså inte förrän först 1998, och de skulle bli en av de största slagpåsarna i Eurovision. Inte hos mig personligen denna gång, utan mer om man tittar på poängtavlorna under åren. Först 21 år in på sitt deltagande bräckte man topp 10 för första gången. Och jag får erkänna att jag inte är så jätteförvånad att det gått som det gått. Ena stunden har låtarna varit anonyma, andra stunden har de varit mycket märkliga, och tredje stunden har det verkat genomtänkt, men så faller man på scennumret. Den låt som jag anser vara min favorit klarar sig från att falla i de flesta groparna här, och det är deras låt från 2004: ”Life” av Toše Proeski.

 

Kommentar: Här hade makedonierna ett väl utarbetat nummer med en bra sångare som hade viss status även utanför rikets gränser. Det märktes just 2004 att Nordmakedonien ville satsa på större kort, och till viss del bar det frukt. Även om det sedan bara slutade med en 14:e plats så lär det ha setts med ändå nöjda ögon i landet. Hoppas jag i alla fall då jag ändå gillade denna låt, en av de mer minnesvärda från det året, inte bara p.g.a. scennumret, utan också för låtens lite annorlunda arrangemang. Toše gick dessvärre bort i en trafikolycka sent under det decenniet, men är fortfarande en omtyckt artist i landet idag. En härlig detalj är att den fotbollsstadion som Nordmakedoniens herrlandslag har som hemmaarena har fått sitt namn uppkallat efter honom!

 


 

Lettland

Vi tar oss till det nya millenniets första debutant, tillika sista landet från Baltikum: Lettland, vars historia i ESC är riktigt udda. När man var i sina yngre år i ESC var man väldigt framgångsrika, tredjeplats vid debuten och sen en seger, två år senare. Allt detta kan tyckas avlägset med tanke på deras nuförtiden hiskliga kräftgång. Mellan 2009-2021 har landet alltså bara gått till final två gånger. Och de har lyckats bli sist i semin flest gånger av alla länder (totalt fem gånger).

Detta tycks mig lite underligt, för till skillnad från sina grannar i både nord och syd så har jag faktiskt haft ganska lätt att uppskatta Lettland genom åren. Oavsett vilken väg de tagit genom åren i ESC har de ändå varit rätt så konsekventa med vad man skickat. En period var det lättsmält gladpop som var deras grej, nuförtiden har de kört på mörk konstnärlig musik för det mesta, och sen har det funnits ett gäng tillfällen när de glänst till mycket i mina öron. Många av låtarna jag gillat har mestadels varit guilty pleasures som 2002 och 2008, men den låt som tar mitt pris som bästa lettiska akt är en låt som jag genuint tycker om, och inte bara som en guilty pleasure: ”Probka” av Intars Busulis (2009).

 

Kommentar: Det är nåt härligt och genialiskt galet med en låt som lyckas fånga den stressande känslan av att sitta fast i trafiken. En proggrocklåt med den udda tidssignaturen 7/8:e-delstakt som verkligen späder på allt det galna, och så Intars scenspråk på det! Men en extra behållning är bryggan där körtjejerna bidrar med en hårresande överstämma. Allt detta jag lyft som bra saker kan samtidigt lika gärna ha varit ett tveeggat svärd för den här låtens del dessvärre. 2009 skulle bli ett år där väldigt få saker gick som jag hade hoppats på, och att den här låten skulle sluta sist i sin semifinal kändes inte särskilt kul, men kanske inte helt oväntat.

 


 

Ukraina

Vi går nu till en riktig gigant i tävlingen. Ukraina, som nu faktiskt är det enda landet som aldrig bommat en Eurovisionsfinal under de år de varit med, är ett land som sällan lämnat fans oberörda. Ett av deras framgångsrecept kan vara deras flexibilitet. Oavsett vad de skickat, även om det varit låtar som präglats av sitt samhälle, så har ukrainarna alltid varit duktiga på att lyfta upp låtarna med minnesvärda framträdanden. Hamsterhjul, jättar, gladiatorer, sandkonst, krigsprinsessor med alphorn, flyglar som stuckits i brand, är bara några exempel på vad landet kommit med! Detta kan te sig en smula udda när man tänker på att de ofta tävlat med kvinnliga solister. Något som i andra länders fall ibland slutat med att de fastnat i något slags ekorrhjul (eller ska jag säga ”hamsterhjul” igen bara för sakens skull?) där man inte kan släppa en specifik stil. Det i sig är ändå värt att ta upp som en bra sak. Däremot blir mitt val som Ukrainas favorit ett tämligen udda val jämfört med vad de brukat komma med: Gruppen Go_A och ”Shum”.

 

Kommentar: Detta blir alltså första gången jag tar med en låt från 2021. Jag hade redan inför årets ESC talat ganska gott om ”Shum” och egentligen har det inte förändrats så mycket, förutom att den låten fick ett ännu större liv när jag fick se den live. Egentligen stod det faktiskt och vägde mellan denna och deras andra kultklassiker ”Dancing Lasha Tumbai”, men när det kommer till att verkligen skapa en bra stämning, en stämning som verkligen gör mig pepp på ESC, så är denna låt mer av ett proffsigt hantverk jämfört med Plåt-Niklas klädd i discokulor. Denna känsla av professionalism tror jag nog bidrog en hel del till varför Go_A lyckades så bra. Visst, jag var övertygad om att de skulle ta sig till final, men att bli tittartvåa, det såg jag verkligen inte!

 


 

Belarus

Över till Belarus som ofta nämns som ”Europas sista diktatur”, även om det känns som en sanning med modifikation numera. Men det har vart känt sen länge att demokratiska principer aldrig fick fäste där till skillnad från i grannländer som Ukraina och Litauen. Och på senare tid har detta tagit sig allt tristare uttryck som jag känner är alldeles för känsligt att ta upp just här. Jag kan bara konstatera att de minsann inte gjorde en tyst sorti från tävlingen tidigare i år. Nu har dessutom BTRC fått dojan från EBU, så nån belarusisk comeback lär det inte bli på väldigt länge.

Men om vi ska kolla till vad de hann bjuda på mellan deras debut 2004 till 2020 så var det rätt tydligt att de ville satsa, men all denna tid av isolationism som präglat landet hade tydligt satt sina spår. Ofta var det så att när de försökte köra på akter som Dzmitry Kaldun eller Alekseev tyckte i alla fall jag det märktes att låtarna knappast lät så aktuella, utan snarare som att soundet ofta lät ett par år gammaldags. Belarus har alltid haft svårt att hänga med i svängarna. Några undantag är väl när man körde på nånting annat som kunde låta mer tidlöst, och därmed inte behöva dras med att låta inaktuellt. Ett exempel är låten från 2017 (första gången man sjöng på belarusiska), men också den låt som blev mitt val: ”Eyes That Never Lie” av Pjotr Jalfimaw (från 2009).

 

Kommentar: En till låt från 2009 alltså, som likt Lettlands låt jag tog upp också är en rocklåt. Tydligen hade rocktrenden inte helt släppt taget om ESC där och då, då det fanns ett och annat guldkorn i den genren, varav två som jag alltså tagit upp i denna del. Belarus skulle intressant nog fortsätta skicka en del rockiga bidrag senare under deras tid i ESC, men återigen är deras första rockbidrag det som jag gillade mest, och det kan ju vara för att den slår till direkt med alla beståndsdelar som gör den bra. Dessutom med hjälp av Pjotr själv som hade en av de mest kraftfulla rösterna detta år. Dessvärre, likt många andra av mina favoritbidrag det året, var detta ytterligare en låt som fick nöja sig med ett framträdande innan man fick åka hem igen mitt i tävlingsveckan.

 


 

• Del 9

Andorra

Här har vi nog det mest oansenliga landet i Eurovisions historia. En mikrostat uppe i de Pyreneiska bergen, med en av, om inte det sämsta, resultatet i ESC. De har bara varit med 6 gånger i tävlingen, och har inte varit i final vid något av dessa tillfällen. På det sättet är det kanske inte oväntat att få känner till att detta land ens varit med. Samtidigt är det synd att vi inte ser Andorra göra fler försök. En av de huvudsakliga anledningarna till att Andorra ville ställa upp från början var för att marknadsföra sitt språk och sin kultur till övriga Europa. Efter avhoppet försvann denna möjlighet, och eftersom Andorra fortsatt haft svårt att hävda sig i andra tävlingssammanhang p.g.a. sin ringa storlek faller de allt jämt bort i periferin.

Men har verkligen musiken varit så dålig? Nej, definitivt inte. Men det som kan ha legat dem i fatet tror jag är att de gjort ganska mycket tvära kast mellan sina bidrag. Från lättlyssnad pop åren 2004, 2008 och 2009, till snudd på överdramatiska låtar från 2005 och 2006, varav dessa också hade ganska så ekivoka scennummer som inte passade låtarna överhuvudtaget. Och så har vi 2007 års låt, som alltså tar min plats för bästa Andorranska låt: ”Salvem el Món” av Anonymous.

 

Kommentar: När denna låt kom ut var både fans och experter rörande överens om att Andorra skulle få sitt genombrott. Förutom att man hade hakat på rocktrenden bjöd man på en ungdomlig och fräsch skatepunk-låt med ett starkt driv. Den kanske inte var min största favorit just från det året, eller ens det bästa rockbidraget, men jag köpte helt klart resonemanget. Andorra skulle förvisso få sin bästa placering med denna låt: en 12:e plats… i semifinalen. Lik förbannat räckte det inte vidare till en finalplats, och många som befann sig i Hartwall Areena i Helsingfors började i finalen hålla upp skyltar med texten: ”Where is Andorra?”. Jag kan själv skriva under på att Andorra så klart förtjänade att gå till final, och hade de gjort det, tror jag också att de hade fortsatt varit med, och kanske gjort sig goda vänner med San Marino… men, det får vi nu inte veta eftersom att RTVA inte tycks vilja komma tillbaka, trots att vissa artister som deltagit för Andorra har försökt driva på en comeback.

 


 

Albanien

Vi tar oss till Albanien som haft det lite lättare i tävlingen jämfört med Andorra, men ändå haft det relativt tufft i tävlingen. Förutom en 5:e plats 2012, och en 7:e plats vid debuten 2004 har väl inte framgångarna duggat särskilt tätt för Albanien. Samtidigt är det ändå ett land som jag ändå har en del respekt för, då de nästan alltid satsar lokalt, och oftast genom landets stora sångtävling Festivali i Këngës. Det har genom åren funnits en hel del albanska låtar som jag verkligen gillat, och den lokala förankringen speglar nog in. Men en annan sak som genomsyrar de albanska bidragen är det djupa allvaret och mystiska mörkret som omsluter dem, inte helt olikt många andra Balkanballader från närområdet, även om Albanien självfallet kör på sin egna grej. Den låt jag utsett som favorit speglar Albaniens approach tydligt, och för en gångs skull håller resultaten med mig: bästa albanska bidrag är ”Suus” med Rona Nishliu (2012).

 

Kommentar: Jag kommer ihåg att när 2012 års Eurovision var i antågande så var detta en av de mest polariserande bidragen i startfältet. I huvudsak berodde det på en grej: Rona Nishlius långa, och framför allt höga toner. Och visst, det kan bli rätt nervöst om inte allting sitter helt rätt. Men Rona var suverän när det väl gällde, och inte en enda falsk ton. Det hela ter sig desto mer imponerande med tanke på låtens tema. Av det jag kunde utläsa av texten handlar låten om att det inte finns vare sig tid eller kärlek kvar på jorden, och allt man kan göra åt saken är att gråta. Detta var en text som Rona skrev själv, och jag inser ju då att hon måste ha varit med om nånting riktigt sorgligt i sitt liv om det där gått i tankarna. Samtidigt är just detta ett mycket bra exempel på att jag inte behöver förstå ett språk för att jag ska bli berörd utav vad artisten sjunger, och det är också imponerande att Rona inte chokar eller går sönder mentalt av att sjunga låten. Bravo! Albanien slutade alltså femma, det bästa resultatet de fått, men kan känna att det var lite i underkant, faktiskt.

 


 

Moldavien

Nu tar vi oss till ett litet land som är inklämt mellan Rumänien och Ukraina: Moldavien. Detta land brukar omnämnas som Europas fattigaste land, men bara för att plånboken gapat tom så betyder det inte att Moldavien framstått som fattigt och bakåtsträvande när de synts i Eurovision. Tvärtom är detta ett av de länder som varit genier på att bidra med roliga och framför allt minnesvärda låtar. Det säger en hel del när en av de numera mest kända personerna från Moldavien är Epic Sax Guy, som blivit ansiktet utåt för Sunstroke Project som stått för Moldaviens bästa placering, en bronsmedalj från 2017. Men de är inte på något sätt ett unikum. Vi har fått se mormor slå på stora trumman (2005), en fe på enhjuling (2011), gruppen DoReDos som gjorde en humoristisk tolkning av ett triangeldrama (2018), och allt detta till allt från moldavisk folkmusik till punkrock. Denna typ av lustigheter har varit Moldaviens paradgren, och ser man till hur det gått resultatmässigt har det antagligen fungerat.

Jag ska ju utse min favoritlåt också, och här får jag säga att det stod och vägde mellan två låtar, som faktiskt råkar komma från samma artist! Punkrockarna Zdob și Zdub handlar det förstås om, och efter genomlyssningar av deras två låtar blev det till sist deras debutbidrag från 2005: ”Bunica bate toba”.

 

Kommentar: En stark debut blev det för Moldavien alltså, och det var denna låt som satte tonen för vad Moldavien hade att bjuda på framöver. Hur nu Moldavien tänkte när man valde att skicka ett punkrockband som sin första artist kan man undra hur det gick till (rocken hade inte fått sin storhetstid än, trots att en del bra rockbidrag dök upp 2005), men jag blev ändå positivt överraskad. De gick in med höga ambitioner, helt klart! I övrigt är låten en riktig käftsmäll, framför allt refrängen är en riktig adrenalinboost, även om den kanske blir lite småtjatig. Men roligt är det, och så toppar man det med mormor med trumman. Härligt! Zdob și Zdub skulle faktiskt också komma tillbaks till ESC 2011, och jag blev inte besviken då heller, då det var en av mina favoriter det året. Men precis som det mesta slår originalet uppföljaren, även om det var med en hårsmån denna gång.

 


 

Bulgarien

Vi fortsätter vidare till ett land som gjorde sin debut 2005, och det är Bulgarien. Om vi jämför dem med Moldavien som debuterade samma år, så blir de tyvärr lite den polära motsatsen. Bulgarien har väl egentligen aldrig tagit Europa med så värst mycket storm. I alla fall inte enligt mig, ens när de började få igång maskineriet där under 2016 och 2017 hade jag fastnat för dem. Man skulle nästan kunna beskriva Bulgariens deltagande i två faser, 2005-2012 där man inte hade nån aning om var man hade dem, och 2016 och framåt som den del när man mest kör på jurybete till låtar, ofta som ett led av att man hyrt in låtskrivare utomlands. Om man frågar mig hade jag då i så fall föredragit Bulgarien i sin första fas, då jag tyckte de bidrog med mer intressanta saker då. Dessutom är min personliga bästa av de Bulgariska låtarna från den epoken: 2005 års låt: ”Lorraine” av Kaffe.

 

Kommentar: Återigen pratar vi om ett lands debuterande bidrag, se på tusan. Detta bidrag har dock från vad jag förstått inte varit så populärt, framför allt inte på hemmaplan. När Bulgarien valde ut sitt bidrag genom en nationell uttagning blev det denna grupp, men genast började det komma in anklagelser om att de hade köpt sig till segern… huruvida det skulle stämma eller inte låter jag vara okommenterat. Hur som haver så är det en bra easy listening-låt som man med lätthet skulle kunna spela upp hemma när man vill ha något lugnt i bakgrunden. Och kanske därför hamnade detta i fel forum just ESC 2005, där upptempo var nästintill allenarådande. Men ändå, en enkel ballad med jazzig underton som fick bli min favorit från Bulgarien. Hoppas dock de kan golva mig med nånting annat framöver.

 


 

Armenien

Nu ska vi ta oss till Kaukasus för första gången, där Armenien är första landet ut. Deras äventyr i ESC är en ganska så udda historia, där de gjorde riktigt bra ifrån sig under 00-talet, och några enstaka år på 10-talet, innan man sen började dala rätt så mycket. Att det gick så bra under de första åren tror jag helt enkelt beror på att Armenien lyckades hänga med direkt på den rådande etnotrenden, samtidigt som man lyckades bidra med någonting eget. Men efter detta började prestationerna halta, och nuförtiden verkar Armenien ha varit ganska vilsna. Inte så att de stått och stampat helt på samma ställen, utan tvärtom har de försökt experimentera en del med sensuella och konstnärliga uttryck på olika sätt, men resultaten har ofta blivit sämre än vad de kunnat bli. Det är samtidigt svårt att egentligen säga vad det är som skaver med Armeniens bidrag, då jag ändå har så pass stark förståelse för vad de vill uppnå med sina låtar. Om nu Armenien kommer tillbaka till ESC nästa år (de hoppade av sent inför 2021) kanske bilden klarnar för mig, vi får se. Men tills dess får vi hålla till godo med den låt jag uppskattat mest hos dem, och då backar vi bandet till när de var som hetast: ”Without Your Love” av André (2006).

 

Kommentar: Ytterligare en låt som råkar vara landets debutbidrag, men som också cementerar hur högt de flesta debuterande länderna på 00-talet ville spänna bågen. En rätt så maffig ljudbild bjöds på här med de etniska inslagen, och låten i sig hade en av de klistrigaste refrängerna det året. Det enda som egentligen jag hade önskat hade nog varit att André hade sjungit på armeniska, för hans engelska var dessvärre lite knagglig. Men en 8:e plats blev det till slut för Armenien med denna låt, och jag tror André säkert var riktigt nöjd med det, många trodde inte Armenien skulle klara sig så där bra, kom jag ihåg av införsnacket. Armenien har väl annars inte haft så mycket mer som konkurrerat, det hade väl annars varit när de år 2013 hade en rockballad där gitarristen från Black Sabbath, Tony Iommi, stod som upphovsperson eller 2018 när Armenien för första gången sjöng på modersmålet.

 


 

• Del 10

Georgien

Denna del inleds med att vi håller oss kvar i Kaukasus och tar oss till Armeniens norra granne Georgien. Om Armenien varit ett land som experimenterat en del så måste jag nog hävda att Georgien är ännu galnare. Tror de gör upp med Ungern om att ha plöjt sig igenom så många genres det bara gått i tävlingens historia. Och även om de ofta fått smyga under radarn i resultattavlorna, och aldrig riktigt fått det att lossna helt, tycker jag faktiskt att vi har och göra med ett av de roligaste länderna här. Etnisk jazz, progressive, psykedelisk rock, nu metal, elektro-screamo… har nånting varit för konstigt för landet? Jag tror ärligt talat inte det. Trots det har jag fortfarande fått vänta lite på den dag de ska golva mig fullt ut, även om det bara känns som en tidsfråga. Men fram till att det eventuellt skulle ske, så står nu-metal-låten ”One More Day” av Eldrine (2011) högst upp på podiet.

 

Kommentar: De som hänger med i svängarna har så klart märkt min svaghet för rock, och då blir det inte så oväntat att jag utser denna låt som favoriten. Det är mörkt, det är rått, man sitter och headbangar till en stark refräng. Och hon som sjunger var väldigt duktig på scen. Dessutom förstörs låten inte av rap-partiet i andra versen, vilket inte brukar tillhöra vanligheterna. Istället smälter det in bra, som det ska göra i en proper nu metal-låt. Att denna skulle bli en av de mest framgångsrika låtarna för Georgiens del (den ena av två niondeplaceringar) var en positiv överraskning. I och med att Georgien är så pass flexibla med sina låtval hoppas jag att vi får se mer utav sånt här.

 


 

Tjeckien

Nu till Centraleuropa igen och ett land som debuterade riktigt sent, Tjeckien. Detta land stod för en av de sämsta insatserna under de tre första åren, innan man till slut tackade för sig. Och länge såg det ut som att en tjeckisk comeback var utesluten, fram tills 2015 när de plötsligt kom tillbaka, och började få en del framgångar för omväxlingens skull. Deras umbäranden i tävlingen kan på så sätt liknas mycket med Bulgarien, där deras historik kan delas upp i två etapper: kräftgång i första kapitlet, bättre insatser i andra delen. Men till skillnad från just Bulgarien anser jag att Tjeckien var betydligt bättre på att sätta avtryck med sina låtar, trots dåliga resultat. Nuförtiden märker jag istället att de försöker vara lite väl moderna i sina låtar, och även om deras blick mot andra sidan Atlanten gav dem deras bästa resultat 2018 har den taktiken antagligen inte fungerat alla gånger. Det återstår att se om de kommer fortsätta på det spåret. Personligen har några av de låtar jag gillat mest från landet kommit från deras första år, de dåliga resultaten till trots. Och jag går nog totalt mot strömmen när jag utser min favorit: ”Aven Romale” av Gipsy.cz från 2009.

 

Kommentar: Det här är humorbidrag när de görs som bäst. En romsk hiphopgrupp gör ett nummer om att stå emot den dåliga behandlingen av romer i Europa, ett nummer där de släpper alla spärrar och gör en låt där man har med det som råkar bli roligast. Det var ju många som avfärdade detta som en ploj som ingen förstod sig på, och låten blev ju dessvärre sist med noll poäng i semin. Fortfarande har jag sett denna låt sågas på en rätt oskön nivå, vilket jag inte tycker den förtjänar. Visserligen kan man tycka att det blir lite fånigt av att göra oseriös komik av allvarliga situationer (vilket jag själv även tyckte om t ex Tysklands bidrag i år), men i just det här fallet lyckas de nämligen göra numret så pass utflippat och knasigt att det går hela varvet runt och blir roligt på riktigt. Det finns också aspekter i denna låt som är genuint bra; låten är jämnt underhållande, den drar på mina smilband hela tiden, något som många andra erkända partyhöjare inte ens kommer i närheten av, och i ett år där många länder började köra på mer cyniska konstruktioner till låtar, så blev detta själva antipoden till just det. Ett friskt inslag som verkligen inte skulle få 0 poäng.

 


 

San Marino

Så tar vi oss till den sista mikrostaten i ESC, tillika min panelkollega Markus favoritland: San Marino. Att vara ett mycket litet land med små resurser som ska försöka konkurrera med de stora drakarna är knappast lätt, men det har märkts mer och mer att San Marino gör allt de kan för att passa in. En sak som gör de unika är deras vana av att återanvända artister som ställt upp tidigare, vilket faktiskt fungerat i viss mån. Valentina Monetta, Serhat och nu senast Senhit har samtliga tävlat för landet flera gånger och på antingen andra eller tredje försöket (i Valentinas fall) gett dem finalplatser. Annars har landet verkligen blandat högt och lågt under den lilla tid man varit med. Allt från skämskuddar från 2012 och 2021 (även om jag får medge att jag också blev förvånad över landets flopp i finalen) till en del låtar som ändå fungerat väl för mig, oavsett om det vart med nykomlingar eller andraårsdeltagare. Men med tanke på det, så tror jag nog att om San Marino ska köra på ett välkänt ansikte igen, tycker jag i så fall att det vore dags att skicka den artist som stod för min personliga favorit från landet: Miodio med ”Complice” (2008).

 

Kommentar: Mer rockmusik! Fast med en mer depressiv ton över denna låt jämfört med många andra. Jag som är så svag för rockballader när de görs på rätt sätt, vilket Miodio lyckades med här. Framför allt tyckte jag låten lyfte väldigt mycket live, framför allt tack vare sångaren Nicola Della Valles insats. San Marino förtjänade verkligen inte att sluta sist i semin, även om jag tyvärr anade att det kunde hända. För även om det fanns många, rent objektivt, sämre låtar, föll den här låten på att den kanske blev för anonym i sammanhanget, och dessutom kom från ett så pass oansenligt land. Just denna typ av ballad belönades inte under 00-talet… Detta är i efterhand nånting mycket annorlunda jämfört med vad San Marino skickat efteråt, men kanske är det därför jag fastnar för det. Än idag när jag lyssnar på denna låt, framför allt liveversionen, händer det att jag får gåshud. Ytterligare en låt som inte förtjänade att bli jumbo i sin semifinal, vilket tyvärr varit rätt vanligt hos vissa av mina favoritbidrag.

 


 

Azerbajdzjan

Sista landet ut från Kaukasus och faktiskt det sista landet från Europa med omnejd innan vi tar oss till södra hemisfären.

Azerbajdzjan är ett land som sticker ut väldigt mycket från många av dess grannländer, och (tyvärr, enligt mig) av den märkliga anledningen att de har en uppenbar ovilja att låta landets egna låtskrivare få chansen att synas i ESC. De har därmed inte alls samma lokala förankring att bjuda på till skillnad från närområdet. Deras debut år 2008 var det enda undantag man hade, och det var sannerligen en låt man inte glömde bort i första taget. Men efter det slutade man köra på hemmagjorda alster då de som styrde och ställde kring landets deltagande ansåg att kvalitén på hemmaplan var alldeles för låg. Det gör att Azerbajdzjan faktiskt inte är så kul, utan snarare är de ett av de länder jag sett fram emot minst av att följa. Skäms landet för sin egna musikscen? Visst, att sätta låtskrivare från andra länder i arbete var ett framgångsrecept för landet i många år (säger en hel del när de haft fem raka platser inom topp 5, varav en av dem faktiskt var en seger), men landet har offrat så mycket av sin egna identitet för att kunna åstadkomma detta.

Det sorgliga är att den taktiken inte ens verkar fungera längre. Från 2014 och framåt har landet aldrig varit i topp 5, och dessutom bara nått topp 10 en gång. Detta föranleder mig att tro att det snart borde vara dags att byta taktik. Men huruvida något sådant kommer ske står fortfarande skrivet i stjärnorna, så fram till dess får vi hålla till godo med det de skickat så här långt. Ett myller av mycket mellanmjölk och mjuka kalaspuffar, men så har vi ett undantag som bekräftar regeln – ”Cleopatra” av Samira Efendi, från det förlorade året 2020.

 

Kommentar: Detta är förmodligen en av de låtar i ESC:s historia som gjort mig som mest förbryllad. Popdiva-pop brukar sällan gå hem hos mig, och det brukar oftast inte handla om mer än en smaksak. Det blir dock ett återkommande gissel för mig när jag ska recensera låtar inför varje ESC, då jag vet att denna genre har en mer eller mindre garanterad plats i tävlingen, och då får jag ofta försöka försvara varför det inte går hem hos mig nästan varje gång, och ändå blir jag inte helt nöjd med mina egna recensioner. Så varför lyckades jag då falla för ”Cleopatra” av allting? Till en början hade jag faktiskt inget bra svar på det! Men så här i efterhand inser jag nog att det berott på att låtskrivarna tänjt mycket på genrens gränser och gav sig själva utrymme att experimentera med både etniska tongångar, udda tempon och ”Nam Myoho Renge Kyo…”-mantran. Och då går det inte att blunda för den lockande kraften och att ambitionsnivån höjts för en gångs skull. Jag skulle nog säga att det är extra synd för Azerbajdzjan att 2020 års tävling ställdes in. Även om Samira Efendi fick en ny chans i år var ”Mata Hari” betydligt svagare, nyhetsvärdet var borta och alla egendomligheter med förra låten var enormt nedtonade.

 


 

Australien

Sista landet ut är alltså landet där nere, Australien. Detta land som alltså bjöds in till tävlingen 2015 som gäst, men som tack vare deras tidiga framgångar (och diverse ekonomiska intressen) fortsätter synas i ESC. Pangstart blev det som bekant, med en femteplats vid debuten och stor hit i Norden, följt av silvermedalj året därpå, innan man började tappa mark. Det som märks väldigt tydligt med Australien just är att de låtar man skickar är rent jury-bete, som sällan fastnar hos tittarna. Detta mönstret har fortsatt konstant, med 2019 som tillfälligt avbrott från trenden. Vad som utmärker just 2019 års bidrag från de andra är att den utsågs via en nationell uttagning, samtidigt som de andra låtarna valdes ut internt. Detta föranleder mig att tro att landet borde fortsätta vidare på större uttagning om man ska vända den svacka man fastnat i, när man dessutom åkt på sin första finalmiss här under året. Det är förvisso bekräftat, har jag för mig, att de ska köra på sin uttagning igen som med 2019 och 2020, så vi får se hur det blir där, liksom frågeställningen kring hur länge de blir kvar. Men givetvis ska jag ju utse en favorit bland deras enbart sju bidrag, och det föll på deras låt från 2017: ”Don’t Come Easy” av Isaiah Firebrace.

 

Kommentar: Det här är också en låt som förvirrat mig en del av samma anledning som mitt val för Azerbajdzjan, även fast man kan argumentera för att en ballad av detta stuk skulle sätta sig mer naturligt för mig. Isaiah var alltså bara 17 år men lät väldigt mogen på rösten, vilket jag ändå kunde uppskatta. 2017 fick vi annars höra några äldre manliga solister som hade väldigt pojkaktiga röster… Isaiah skulle förvisso stå för en pinsam choke i semifinalframträdandet, men i finalframträdandet som syns här ovan slipper vi det tack och lov. Dessvärre är den här låten det perfekta exemplet på den enorma kontrasten mellan juryns och tittarnas åsikter. När juryn röstade färdigt hade landet skrapat ihop 171 poäng och hamnat fyra. Men när tittarpoängen kom in fick Australien bara 2 poäng! Ouch! Ett lite väl hårt omdöme får jag väl erkänna just här.

 

Sammanfattning

Det här är alltså mina val för dessa länder som har deltagit i Eurovision Song Contest. Detta var också den sista delen i detta projekt. Jag hoppas att du som läste detta tyckte det var kul, och du får gärna kommentera om du håller med mig eller om det finns andra låtar som du tycker är bättre för länderna här ovan!

 

Policy

Läs vår kommentarspolicy samt svaren på varför vi frågar efter namn och e-postadress vid kommentering.

Läs mer »

 
Aktuellt

Nyheter

Eurovision 2022

Inför ESC 2022

Best of Nationella 2022

Om oss


 
Sök på sajten
 

 
 



Om ESC-Panelen

ESC-Panelen är ett forum med nio personer som tycker till om allt som rör Eurovision Song Contest, Melodifestivalen och andra länders nationella uttagningar. Vi är en fristående grupp från Melodifestivalens respektive Eurovisions redaktioner.

Gilla och följ oss gärna i våra sociala medier! Du hittar oss på Facebook, Instagram, Twitter och YouTube.

Har du några frågor, funderingar och/eller vill du tipsa oss om nyheter? Skicka i så fall ett mejl till info@escpanelen.se



Musiktips

För alla er Eurovision-fantaster vill vi tipsa om musikkanalen ESCRadio som spelar Eurovisionmusik dygnet runt, året om. Dessutom sänder kanalen Radio International direktsända program om Eurovision en gång i veckan.


Personalinloggning
Tillbaka till toppen

ESC-Panelen