Krönika: Alla vägar bär till Stockholm

KRÖNIKA. Med knappt 130 dagar kvar innan Eurovision börjar har det blivit dags att ta tempen på Eurovision på allvar. Vår skribent Adrian ger sin syn inför tävlingen i denna krönika.

Redan i mars ifjol, när det stod klart att Sverige återigen var favoriter till vinsten i Wien, så började ESC-fansen att gnissla tänder. På Youtube och andra sociala medier kunde man se klara tendenser på att Sveriges bidrag inte var populärt bland de inbitna – och detta mest p.g.a. att man ansåg att Sverige har haft för många framgångar de senaste åren. Fansen tenderar alltså att hålla på ”underdogsen” och motarbeta länder som blir för dominanta. Och kanske är det precis som en rejält bitter ESC-journalist påpekade under vinnarpresskonferensen: Måns vann ju säkerligen mer p.g.a. sin bakgrundsgrafik än på sin låt.

Och visst, hade folket bestämt själva så hade ju Italien vunnit en hyfsat klar seger medan Sverige slutat 3:a. Detta var ju första gången sedan telefonröstningen infördes som folkets favorit inte vunnit ESC. Tvärtom skiljde sig juryns och folkets röster häpnadsväckande mycket åt – eftersom juryn närmast ratade Italien till förmån för de mer konstnärliga bidragen från Belgien och Lettland. Man kan inte sticka under stol med att detta nog spelade rätt stor roll i frustrationen hos många fans. Den enda ljuspunkten för fansen (iallafall under omröstningen) var ju att Sverige höll borta Ryssland från att ta en ny seger – under en tid där Ryssland är mindre omtyckt än någonsin rent politiskt i världen, och kanske allra minst bland HBTQ-kretsarna som traditionellt är starka bland ESC-fans.

 

Svensk seger trots allt

Men faktum kvarstod – Sverige vann sin andra seger på 3 år och fick sin fjärde pallplats på 5 år. Dessutom med en så pass hög poängsumma att ”Heroes” hamnar i topp-3 i maratontabellen för högst slutlig poängsumma i finalen. Och då slås den av Norges Rybak 2009 och Sveriges Loreen 2012 – men hamnar framför finska Lordi 2006. Och ”Heroes” fick dessutom den största poängsumman någonsin i en semifinal: 217.

Den vidare nordiska dominansen blir ännu mer tydlig när vi ser på de senaste 10 årens vinnare: av de tio senaste vinnarna har 5 representerat ett nordiskt land (men 6 nordiska vinnare, om Helena Paparizou ifrån Göteborg räknas in för Grekland 2005). Räknar vi topp-5 placeringar de sista 10 åren, så ser vi att norden kammat hem 13 av totalt 50 topp-5 placeringar (alltså mer än en fjärdedel). Tar vi till sist även hänsyn till låtskrivarnas nationalitet i topp-5 – så blir siffrorna närmast absurda. Då ser vi att 22 av 50 topp-5 bidrag har haft någon form av nordisk inblandning – vilket är 44%. Nordisk musik står alltså för nästan hälften av toppbidragen i Eurovision, trots att befolkningsmängden i Norden totalt motsvarar 3% av Europas befolkning (om än dock ca 15% av rösterna i ESC). Framförallt består denna dominans av svenska musiker och låtskrivare då vi exporterat låtskrivare till både Azerbajdzjan, Ryssland och Irland – och inte minst Norge.

Denna dominans är svår att jämföra med något annat tidigare i Eurovisionhistorien – möjligtvis det franska inflytandet under 50-, 60- och 70-talet då fransmän tävlade både för Frankrike, Monaco och Luxemburg – som tillsammans lyckades knipa inte mindre än 11 segrar tillsammans under denna tid. Men i jämförelse med norden står de ändå rätt slätt till.

 

Stockholm tredje gången gillt

När nu Stockholm står som värd för ESC för tredje gången blir staden tillsammans med London, Dublin, Luxemburg och Köpenhamn en av de mesta värdstäderna. Globen blir dessutom den första värdarenan att användas mer än en gång under 2000-talet. Det är dessutom numera ganska ovanligt att samma arena används för ESC mer än en gång – senast det hände var när Dublins Point Theatre (numera ”3Arena”) som användes både 1994, 1995 och 1997. Och det var ju under den irländska dominansen i ESC, som nästan tog död på tävlingen. Dit vill nog inga ESC-fans igen – vilket ju föranleder många att faktiskt bli oroliga nu när Sverige tar sig an värdskapet på nytt.

 

Dominansens baksidor…

Även om ESC-fansens kritik är beklaglig, så märks dessvärre dominansens biverkningar även på det officiella deltagandet. Turkiet ser ingen anledning att komma tillbaka till ESC – eftersom röstningsreglerna (50% telefonröster, 50 % jury) har påverkat Turkiets chanser till vinst mycket negativt. Sedan dessa regler infördes 2009 har Norden verkligen lyft i sin dominans, och efter Loreens vinst 2012 så har turkarna hoppat av tävlingen i protest. Med tanke på juryns inflytande över vinnaren 2015 så tvivlar jag nog på att deras attityder kommer att ändra sig inom den närmaste tiden. Även ryssarna har höjt röster om bojkott – men har aldrig agerat på dem. Tvärtom fortsätter landet ironiskt nog att använda sig av svenska låtskrivare – ett tecken på att man ser den svenska dominansen mer som en trend som kan utnyttjas.

 

…och framsidor

Men även om vissa känner sig förfördelade av den svenska dominansen, så har den också burit med sig mycket positivt. Svante Stockselius, EBU:s f.d. högste ansvarige chef, var den drivande parten bakom utvecklingen av ESC mot semifinalsystemet och det nya röstningssystemet – allt efter förlaga ifrån svenska melodifestivalen som han ju själv var chef över mellan 2002-2004. Tveklöst så har den utvecklingen varit fullständigt fundamental för ESC:s popularitet. Likaså bör ju påpekas att när SVT senast arrangerade ESC, lyckades man genomföra det billigaste arrangemanget på nästan 10 år – i en tid då länder hoppar av tävlingen p.g.a. ekonomiska problem. Med andra ord, Sveriges inflytande har inte alltid varit negativt – tvärtom har det i flera fall sett till att tävlingen överlevt och dessutom expanderat.

När Europa (och Australien) nu så sakteliga börjar förbereda sin långa väg mot Stockholm och ”världens största golfboll”, så gör man det i ett läge där Stockholm också etablerat sig som Europas Schlagerhuvudstad. Även om Stockholm är en trevlig stad, så bör man ändå hålla i åtanke att Eurovision är en tävling för 43 länder – inte bara Sverige. Ännu en svensk seger hade garanterat tagit död på tävlingen – vilket nog många fans skulle frukta.

Kan dock Sverige verkligen greja en seger igen på hemmaplan? Enligt Christer Björkman är det möjligt. Men låt oss för säkerhets skull iallafall hoppas på att vägen mot Eurovision 2017 går i sydlig riktning.

 

Vad tycker du? Kommentera gärna Adrians krönika!

 


 

Kommentera