Exklusivt: Intervju med Paradise Oskar
PANELEN INTERVJUAR. Inför den kommande finska deltävlingen (vintern 2011) fick vi en pratstund över med en av de deltagande artisterna: Den 20-årige Axel Ehnström, även kallad Paradise Oskar.
Jag är en vanlig människa som är uppvuxen i en vanlig by i södra Finland. Jag levde en vanlig barndom i en vanlig kärnfamilj i ett vanligt klimat. Mitt liv var helt som vanligt tills jag fann musiken i högstadiet. Sen dess har jag hållit på med musik och för tillfället studerar jag sång på Pop & Jazz konservatoriet i Helsingfors.
Min musikstil varierar, men huvudsakligen är det en slags folk / Pop fusion. Akustiska instrument, meningsfylld lyrik och fina melodier. Jag får inspiration från livet, oftast från saker som väcker känslor.
Jag har alltid skrivit lite annorlunda musik än den som spelas i Finland, så jag tyckte det skulle vara intressant att se vad människorna här tycker om min musik.
Låten handlar om människors ignorans och lathet. Jag blev inspirerad av aktuella klimatdebatter och möten som bara diskuterade och stred om klimatförändringen stället för att åtgärda miljöförstörelsen. Det är en slags “wake up call”-sång, men inte bara för andra utan också för mig själv. Jag vet att jag själv också går omkring
Minimalistiskt.
Jag hoppas såklart på att Finland kommer att rösta mig till vinnare och att jag på så sätt skulle få representera vårt land utomlands. Annars ser jag tävlingen som en bra möjlighet att få publicitet och sprida sin musik åt så många människor som möjligt.
Jag vägrar tänka på att det finns en risk att jag inte vinner!
Mitt liv är nog nästan bara musik för tillfället, för jag vill så gärna utveckla mig själv. Om jag inte håller på med musik så läser jag, lagar mat eller ser på film.
Nej. Det är en trevlig underhållning men det har sällan hänt att jag skulle ha lyssnat på en Eurovision-låt efter att tävlingen tagit slut.
“Angelique” framförd av Dario Campeotto för Danmark år 1961.
Det gäller nog ganska samma regler som med all musik: Något bekant som görs på ett nytt sätt. Människor vill inte höra allt för radikalt ny musik, men de vill inte heller höra samma sak som gjorts förut.
Det finns tusentals, om inte fler, musiker som spelar gitarr och sjunger. Oftast sjunger de lite lugnare låtar eftersom det är då akustiska gitarren kommer till sin rätta. Tom Dice är en av dem, och jag har själv hållit på med det ända sedan jag började spela. Om man inom trubadur-genren tittar på likheter mellan oss så är vi nog ganska långt borta från varandra. Jag skriver min musik själv, han gör inte det. Han sjunger typisk mainstream popmusik, jag fokuserar mer på folkmusik och texter. Om man bara ser på utseende och inte lyssnar noga på låten så förstår jag nog att människor ser ikheter.
Tack så mycket, alltid trevligt att med lov få vara lite egoistisk och prata om sig själv!
|
Kommentera
