MELODIFESTIVALEN 2018 – ANALYS. Melodifestivalen 2018 är över, och vinnaren som får åka till Lissabon i maj heter Benjamin Ingrosso. I finalen sopade han banan med sina konkurrenter, och tog en av de stadigaste segrarna på länge i Melodifestivalen. Men samtidigt kom årets Melloturné att gå till historien som ”Melloåret som Gud glömde”.
För sällan har en Melloturné blivit så unisont sågad av kritiker ifrån alla håll. Dålig låtkvalitet, dåligt manus, irriterande programledare och teknikstrul har plågat tävlingarna – allt medan SVT har försvarat sig febrilt. Men faktum kvarstår, vår bästa tid var inte nu – även om pausunderhållningen ville påstå annorlunda. Låt oss därför bena ut vad som egentligen hände i Melodifestivalen 2018.
En både populär och impopulär vinnare
Det var ingen högoddsare att Benjamin Ingrosso skulle vinna finalen, även om han inte sågs som den stora förhandsfavoriten i november ifjol när årets startfält presenterades. Tvärtom, var det veteranen Mariette, skrällarna Edward Blom och Rolandz, och Idol-favoriterna Renaida, LIAMOO och Martin Almgren som stod för de stora rubrikerna. Benjamin sågs nog av många, för att uttrycka det rakt ut, som ett privilegierat kändisbarn som gjort sig märkvärdig genom att ha varit i ”LA”. Nog ligger det honom i fatet att vara son till Pernilla Wahlgren och Emilio Ingrosso – föräldrar som faktiskt båda var med i Melodifestivalen 1985 och dessutom i samma nummer (som artist och dansare i ”Piccadilly Circus”). Det hela späddes nog på rejält av att Benjamin dessutom vann lilla Melodifestivalen 2006, och därmed blir den första att klara av att vinna både ”stora” och lilla melodifestivalen. Vi svenskar har alltid haft problem med dem som det har gått ”lite för bra för” och som ”åkt på räkmackor” genom livet. Benjamin stämmer definitivt in på den beskrivningen!
Och Benjamin lyckades inte riktigt bryta igenom de föreställningarna efter första deltävlingen trots att han gick vidare – faktum är att oddsen för att han skulle vinna ökade kort efteråt! Låten var helt enkelt ingen kioskvältare efter första lyssningen, och spelbolagen började leta nya favoriter. Men allteftersom att deltävlingarna avverkades började hans odds att sjunka igen – i takt med att hans största konkurrenters låtar också fick ljumna mottaganden. Till slut, när vi alla kunde konstatera att det inte fanns någon stark låt i årets startfält, så framstod plötsligt Benjamins ljusramp som det enda alternativet till vinsten. Och det verkade ha varit en helt unison åsikt – spelbolag, nöjesskribenter, internationella jurygrupper och slutligen tv-tittare utsåg Benjamin till vinnare. Till slut verkar man ha accepterat Benjamin som mer än bara ett kändisbarn.
De små marginalernas final
En av de stora snackisarna de senaste åren har varit röstningen i finalen. Sedan Melloappen introducerades har tv-tittarna kunnat rösta 5 gånger gratis på alla bidrag, vilket har lett till en fullständig inflation i röstandet. En bloggare beskrev det hela som en ”ät så mycket ni orkar-buffé” där man plockar tallriken full med allting – trots att man egentligen bara ville ha köttbullarna. Resultatet har blivit att alla bidrag får nästan lika många röster – medan favoriterna kanske får några futtiga procent mer. Detta har gjort att de internationella jurygrupperna plötsligt har möjlighet att nästan själva bestämma vinnaren – om de bara är hyfsat överens. Ifjol vann exempelvis Robin Bengtsson en skrällseger, enbart genom att få flest poäng av internationella juryn – medan folket hade honom som 3:e favorit. Nu fruktade man att samma sak skulle drabba även årets final – men det blev konstigt nog inte så, även om marginalerna blev ännu mindre i år.
Vinnaren, Benjamin, fick faktiskt det starkaste stödet från de internationella jurygrupperna sedan Måns Z gjorde rent bord där 2015. Benjamin lyckades dra hem inte mindre än 6 fullfjädrade 12-poängare – vilket alltså innebar att över hälften av jurygrupperna hade honom som favorit. Det är i sig, en oerhört stark markering från de jurygrupper som kommer att ha 50 % av rösterna även i Eurovision. Felix Sandman lyckades också väldigt bra hos den internationella juryn – där han placerade sig som god 2:a, 20 poäng bakom Benjamin och nästan 30 poäng före tredjeplacerade John Lundvik. Benjamin och Felix spelade alltså i en helt egen division denna kväll, då de drog tillsammans hem nästan en tredjedel av den internationella juryns poäng.
Lika bra gick det inte i tittaromröstningen, även om Benjamin och Felix slutade högst upp även där. Men här var istället marginalen skrattletande liten: Benjamin fick futtiga 10,5% och Felix 10,0%. Inte nog med att 0,5% är den minsta vinnarmarginalen (i tittaromröstningen) någonsin – Benjamin vann också med det lägsta stödet från tv-tittarna någonsin. Men även det rekordet slogs med liten marginal – det tidigare bottenrekordet var just ifrån ifjol då Robin Bengtsson vann med 10,6% av tv-tittarnas röster! Å andra sidan var ju Robin, som nämnts tidigare, enbart tv-tittarnas 3:e val bakom Wiktoria och Nano.
Situationen blir nästan parodisk, om man sedan jämför Benjamins 10,5% med Jessica Andersson, som kom på sista plats hos tv-tittarna, som fick 5,8% av tittarnas röster. Det skiljde alltså bara 4,7 % mellan första och sista plats bland tv-tittarna! Det är ännu mindre än i finalen 2017 då samma marginal i alla fall låg på 6,7 %! Kort sagt: Benjamin hade, i ärlighetens namn, bara ren tur när han vann tittaromröstningen.
Polskt jäv, Chilenskt publikfrieri och Brittisk Shuffle?
Utöver toppfighten, så var det också spännande att följa jumbomatchen. Mendez, som ju lyckades sjunga falskt genom hela Melodifestivalen, blev sönderdissad av den Internationella juryn. Enbart 2 poäng kunde han inkassera där, trots sin internationellt erkända status. Emellertid tog han snabbt revansch genom att kamma hem 9,7% av tv-tittarnas röster – och slutade därmed i tittarnas topp-3! Det räckte tyvärr inte så långt – Mendez fick ändå acceptera att komma sist i Melodifestivalen 2018. Samir & Viktor däremot firade sin störst seger hittills – efter 2 misslyckade försök att charma de internationella jurygrupperna så fick duon äntligen internationell belöning. Den brittiska juryn gav dem deras första 12-poängare, och den Italienska bidrog med en 10:a. Detta räckte till en total 4:e plats efter att tv-tittarna i sedvanlig ordning belönat dem med höga poäng (9,4 %).
Något förvånande (eller kanske inte förvånande alls) var att polska Margaret kammade hem den första 12-poängaren under kvällen – ifrån (surprise surprise!) den Polska juryn. SVT skulle nog ha undvikit att ha med en jury ifrån just Polen i år, med tanke på att man hade en polsk artist i finalen… Men det är lätt att vara efterklok. Margaret fick visserligen inga fler 12:or men slutade ändå väldigt bra hos den internationella juryn – med en 5:e plats. Hos tv-tittarna fick hon nöja sig med en 10:e plats.
Varannan damernas?
Melodifestivalen 2018 slog också rekordet i manlig dominans i tävlingens historia: För första gången har tävlingen vunnits fyra år i rad av fyra olika manliga soloartister. Intressant nog så har de alla haft olika ingångar i sina bidrag: Lågtempo eller upptempo, bakgrundsprojektioner eller gångband, eller – ingenting alls. Men de hittills iallafall har gemensamt är att de klarat sig ruskigt bra i ESC – i en tid då Sveriges styrka aldrig varit större i tävlingen. Den unge coole svenske mannen har blivit en egen institution i Europa, som uppenbarligen kammar hem gott om poäng – dock mest hos jurygrupperna kan påpekas.
Tittar man på hur Melodifestivalsfinalerna har sett ut, så är det dock inte så underligt att männen dominerar så hårt – som jag nämnde i tidigare analyser så har manliga soloartister stått för långt mer än hälften av finalplatserna sedan 2010. I år var inget undantag då hälften av startfältet bestod av just manliga soloartister – och utöver dem var det också 2 manliga grupper/duos med. När rösterna sedan också lagts ihop så stod manliga artister på alla de fyra högsta placeringarna – med Mariette först på 5:e plats. Senast vi såg en sådan manlig dominans i toppen, var 2013 då Louise Hoffsten blev bästa kvinnliga artist på just 5:e plats.
I årets bottenstrid var det dock betydligt mer jämställt, då Margaret, Renaida och Jessica Andersson placerade sig mellan 7:e och 12:e plats tillsammans med Mendez, Rolandz och Martin Almgren. Just Martin Almgrens låt ”A bitter Lullaby” var dessutom unik i det att det var det enda bidraget helt skrivet av kvinnliga låtskrivare i finalen. När det gäller låtskrivare så har ju SVT haft policyn att få in fler kvinnliga dito, vilket resulterat i en ovanligt stor mängd av dem i finalen. Kvinnliga låtskrivare stod helt eller delvis bakom hela 7 av 12 bidrag vilket är det starkaste kvinnliga ratio sedan 2015 – då hela 9 bidrag hade åtminstone en kvinnlig låtskrivare! Vi kan alltså se att den manliga dominansen således bara är total på artistfronten.
Teknikstrul, homo-hets och katastrofsiffror
Något som präglat hela årets Mello, och som dessutom blev inramningen av hela finalen, var den hårda kritiken som riktats mot programmet i år. Nu är det visserligen alltid någon som kritiserar programmet varje år, och åsikter brukar alltid hagla om låtkvaliteten eller programledarna. Men i år så tog kritiken helt nya proportioner så till den mån att t.o.m. SVT:s egna kulturjournalister öppet kritiserade programmet. Det första rabaldret gällde såklart Fab Freddies roll som ”sidekick” till David Lindgren. Med sin bakgrund i Barnkanalen, så var tanken att han skulle bredda programmet för barnfamiljer – vilket han nog lyckades med. Problemet var att alla barnlösa vuxna som tittade på programmet nu fick ett enormt och till synes oundvikligt störningsmoment varje lördagskväll. Inte långt efter det första ”Hoodeladit” så började kommentarerna hagla, och t.o.m. folkkära kändisar som Pekka Heino uttryckte sin frustration. När kritiken sedermera i vanlig ordning övergick till näthat – då kickade en hätsk motkampanj igång där all kritik mot Fab Freddie avfärdades som homofobi. Men denna kampanj kom snabbt av sig, då t.o.m. SVT:s journalister som tidigare försvarat Fab Freddie blev tvungna att erkänna att hans roll i programmet var helt ogenomtänkt. Detta hände för övrig kort efter att Fab Freddie mimat till Beyoncé och fått en egen 5-minuters monolog om sin fascination av glitter.
Men kritiken har inte bara gällt Fab Freddie, utan hela manuset. SVT hade inför årets Mello gått ut sagt att man nu skulle satsa på underhållningen, snarare än musiken och tävlingen. Resultatet blev dock allt annat än underhållande: 5 ”reklamavsnitt” med Anna Book, ”Sverigelådan” och två sketcher med David Lindgren och Fab Freddie (i finalen) var allt vi fick se i humorväg. Samtidigt satsade SVT på feministiska pausnummer med remakes av gamla svenska hitlåtar från 60- och 70-talen – där höjdpunkten nåddes redan i deltävling 2 med Petra Marklund. Kritiken var inte nådig, och som ett brev på posten så sjönk tittarsiffrorna till rekordlåga nivåer. Andra chansen sågs av 2,6 miljoner, vilket är den lägsta siffran för Andra chansen sedan den blev en egen deltävling 2007. Inte ens finalen lyckades bra – med 3,5 miljoner tittare kvalar den in som den 3:e sämsta finalen sedan 2002. Trots det har SVT fortsatt försvara sig, och ser inga svagheter vare sig i musikkvaliteten eller manuset.
Som kronan på verket så drabbades dessutom finalen av teknikstrul. Redan i genrepet blev det kaos då LIAMOO fick göra om sitt nummer efter strul med ljudet. I finalen var det istället Renaida som fick göra om sitt – efter att hon tappat medhörningen i sina in-ears. Detta var faktiskt första gången som ett finalbidrag får göras om p.g.a. teknikstrul – i alla fall sedan 1999 då Arvingarna råkade ut för ett mikrofonhaveri. För Renaida var dock inte beslutet att göra om framträdandet helt uppenbart – eftersom hon ju faktiskt körde den till slutet. Enligt reglerna får man inte göra om låten då, även om det fanns problem med tekniken. Men Christer Björkman valde i sista sekunden att göra ett undantag – och tryckte in Renaida igen. Allt detta gjorde att finalen blev 6 minuter försenad och flera programinslag fick tas bort i sista stund. Istället fick nu David improvisera ett Green room snack som antagligen lär gå till historien som det mest pinsamma någonsin… Men fanns det något mer passande sätt att avrunda melloåret som Gud glömde?
Så här sammanfattar alltså Adrian Melodifestivalen 2018. Kommentera gärna vad du tycker – fri debatt råder!
